Jag och sonen David bestämde oss för att gå ner och försöka fånga en lax på tisdagsmorgonen 20 juli. David hade redan dagarna innan haft på två laxar på c:a 5-6 kg styck. Vi körde båten på sträckan ovanför Mikkonsaarenlahti. Två skeddrag skickades ut och efter cirka en timme vid Skarells stuga, som vi säger hos Nygårds, fick David på en lax, den var säkert mellan 10 till 15 kg. Efter cirka en timmes hård kamp visade den sig vid ytan, ruskade på huvudet och draget släppte. Två sorgliga ansikten satt bara och stirrade i båten. Fisken var borta. Men skam den som ger sig, vi gick ut på kvällen igen. Som genom ett under, på samma ställe så får David på en lax till i samma storlek som föregående lax och dessutom på samma drag. Den landades med huggkrok efter en halvtimme, 11,5kg vägde den. Svågern Kalle Grammner var den första som kom fram med sin båt och gratulerade David till den fina fångsten. En riktigt fin fiskedag på älven.
 

En fiskeupplevelse.
av Owe Pekkari

Efter att jag kommit till stugan från jobbet i Pajala vid halv fem tiden den 6 juli, och efter middagen med spaghetti och köttfärssås, bestämde jag mig för att åka ut på min tredje laxfisketur den här sommaren. De två föregående turerna kring midsommar hade varit resultatlösa och jag hade väl inga större förhoppningar den här gången heller. De yttre förutsättningarna var väl allt annat än goda. Vattenstådet är nästan lika högt som strax efter islossningen och dessutom hade flera kraftiga åskväder dragit över byn under dagen. Vinden var ganska kraftig och nordostlig och det har man ju fått lära sig att ”ostlig vind tar fisken till och med från grytan”. Med leenden och lyckönskningar från Sven, Alvar och Henry som inte var så lätta att tyda,  satte jag och min hund Sally oss ändå i båten och for iväg uppåt mot Majankoste. Vattenståndet var verkligen högt, utan besvär kunde man köra mellan Kari och den västra stranden och motorn fick jobba hårt för att ta sig framåt i motströmmen. Väl framme i Majankoste släppte jag ut ungefär 17 meter lina med ett mässingsfärgat Kuusamo drag i änden. Några turer fram och tillbaks över älven gav inget resultat och ganska snart började tankarna fara i huvudet om att ”det här är nog ingen idé”. Strömmen i djupfåran var så strid så att farten nedåt var alldeles för hög och vinden var besvärande hård. Men jag hade ju inte varit ute mer än knappt en halvtimma så jag bestämde mig för att ta upp draget och köra upp igen tillbaks till samma ställe där jag börjat. Jag släppte ut samma drag med samma längd på lina men dessutom tog jag också mitt andra spö med en wobbler och släppte iväg den med ungefär 24 meter lina. Jag har inga speciella spöhållare i båten så jag fick lirka fast det spöet på något sätt i handtaget på bensintanken. När det väl var gjort satte jag mig tillrätta och kanske bara efter någon minut, helt nära stranden, just när jag vände ut mot älven, böjde sig spöet med Kuusamo draget med ett kraftigt ryck och det ljuvliga ljudet av spärren, när linan med stor hastighet lämnar rullen, hördes över älven vid Majankoste. En blick bakåt mot draget gav besked om en stor stjärtfena som hastigast visade sig över vattenytan, redan kanske femtio meter från båten. Men fisken satt fast och eftersom jag har dryga 200 meter lina i rullen så var jag inte speciellt orolig över huruvida linan skulle räcka till. Mer bekymrad var jag om hur jag skulle få upp linan och woobblern i det andra spöet, till slut gick det men om det var ett lirkande att få fast spöet i handtaget på bensintanken så är det ingenting mot hur det var att få loss det och veva in linan, samtidigt som jag höll fast det andra spöet och där det kändes att jag hade en stor fisk i andra änden. Jag måste säga att jag beundrar verkligen de fiskare som klarar av att hantera en liknande situation med fyra spön ute samtidigt. Efter de två tre första ganska långa rusningarna som fisken gjorde nedströms och ut mot älvens djupfåra lugnade det ner sig och övergick  till ett tjurigt tryckande nere, djupt på älvens botten. Med kraftigt böjt spö och rullens spärrbroms i lagom läge stod vi så någon minut, innan jag och laxen sakta men säkert började närma oss varandra. Efter kanske en kvart, tjugo minuter var kraftmätningen över och jag stod som segrare med en drygt tretton kilo tung hanlax i båten. Vilken underbar känsla, inte bara för mig utan också för hunden Sally som vid första anblicken, när laxen landade i båten kanske blev lite överraskad av storleken och därför var alldeles tyst men efter någon sekund fann sig och med ett ståndskall av bästa märke hjälpte till så att laxen inte fick möjlighet att lämna båten.
Som sagt var, vilken obeskrivlig känsla. Att jag i upphetsningen, när jag med en träklubba skulle avliva laxen inte upptäckte att spöet låg på laxens huvud och naturligtvis gick av på två ställen när jag slog, det gör ingenting, det var ju ändå bara ett gammalt spö.
Hemkomsten blev glad, de svårtydda leendena hos Sven, Alvar och Henry när jag åkte iväg, förbyttes till gapande förvåning och beundran och naturligtvis till att så fort som möjligt ta sig ut på älven för att fiska lax. Samma tur som jag hade, det hade ändå ingen av de pojkarna den här kvällen. Men nästa gång kanske det är deras tur. Min tur den här kvällen gav en hanlax som var 110 cm lång och vägde 13 kilo och 120 gram.
Owe Pekkari
 

Fisketur 2001
av Roland Waara

Sommarens fiske har inte varit det bästa men den 4:e fisketuren till väylälle måste jag berätta om. Vi for ut torsdagen den 12 juli tillsammans med hela familjen till Torneälven mellan Anttis och Peräjavaara. Redan på andra svängen ner för Säiviö satt den fast. En liten fisk var min första känsla då den inte drog ut så mycket lina som vanligt, men efter en stund förstod jag att det var en baddare eftersom fisken var svår att veva in. Mitt 12 fots spö fick kämpa med laxen i ca. 30 minuter innan den gav sig och släppte bottenkontakten och simmade rakt mot båten. Huggkroken (hemmagjord) vek sig när jag skulle lyfta laxen i båten vilket medförde att det blev en rejäl brottningsmatch som varade under ca. 1 rond. Vem vet hur det hade slutat om jag inte hade använt en klubba för att golva min motståndare.
 

Laxfiske sommaren 1999
av Sören Pekkari

Lyckan att få tillbringa någon timme i ottan, när solen stiger över horisonten och allt är lugnt och stilla, kan ej värderas i pengar. Rätt som det är hoppar en glad lax högt upp och visar sin silverglänsande, breda sida. Pulsen stiger till oanade höjder men snart är allt lugnt igen. Vem är det som kommer gående till stranden månne? Han går ner till båten, men nu ser jag, det är ju storfiskaren själv, Eino. Vad roligt att få sällskap på älven. Vi sitter i varsin båt och tycker att nog är ivet ändå mycket trevligt fast det ibland kan kännas ganska jobbigt. Jag kör upp en bit uppför älven och slänger ut dragen igen, börjar och ro. I ögonvrån ser jag hur Eino ställt sig upp i båten, nu är det lax på gång. Han försvinner bortom kröken mot Vaaranpää och försöker trötta ut den kampvilliga laxen. Eino lyckas till slut att fånga laxen som mellan tummen och pekfingret väger ca 10-12 kg. Jag gläds med Eino och tänker i mitt stilla sinne att det blir nog min tur också ska du se.

Jag och Ann-Christin sitter i vår stuga den sista dagen i Juli-månad. En fin kväll, vindstilla och ganska varmt. Känner för att pröva lyckan i Majankostee, så får jag med mig Anki också. Kör iväg med Lada Nivan mot Henriks stuga i Vaaranpää, där vi har båten. Många ungdomar är i stugan, så jag skojar med dem och säger: "Nu ska jag ut med Anki och hämta färsk lax". Vi åker upp för älven mot Majankostee i den fina sommarkvällen. Älven ser inbjudande ut så vi slänger ut dragen, likadanaskeddrag en silver- och en aborrfärgad. Den lite pirrande känslan finns där i maggropen när jag sätter mig vid årorna. Allt är tyst, vi säger inte mycket, det behövs inte, vi bara njuter av den fina sommarkvällen. Tittar mot spötopparna, se där, det andra spöet böjer sig i en rejäl båge, där sitter laxen. Rullen tjuter till innan jag får tag i spöet. Anki tar in det andra draget. Laxen hoppar högt upp men blir fort trött och Anki får vara med om att få en lax, en honlax på 4 kg. Lyckan är fullständig, vi beundrar den silverfärgade fisken, ett tag... Släpper ut dragen, har knappt satt mig tillrätta vid årorna när spötoppen återigen böjer sig i en båge. Två laxar samma kväll, en för mycket, men ok, ibland måste turen stå en bi. Vi hade inte varit mer än en halv timme på älven. Det var de två laxarna jag fick sommaren 1999. Väntar redan på nästa sommar, med rofyllda stunder på Torneälvens vatten.

   Roland Waara med storfångst.
 

   Sören Pekkari med nyfångad öring.
 

   Toni Pekkari visar upp sin storfångst.