Denna sida är naturligtvis tillägnad Gramse men jag skriver den även till alla andra som har förlorat er närmast förtrogna för att se om ni känner igen er i mitt sorgearbete.

Ett försök att beskriva Gramse
Att beskriva Gramse går varken med ord eller bilder, han hade en utstrålning som behövde få upplevas. Lite klichéartat kan man väl beskriva att han lyste upp ett rum när han gjorde entré. Såväl ute som inne, oavsett väderlek. Vi blev ofta stoppade på stan av människor som drogs till honom som av en magnet. Folk till och med vände när de cyklat förbi för att kunna klappa honom och ställa frågor om honom. Gramse har gjort sig skyldig till att flera har blivit "Akita-bitna" och läst in sig på rasen för att sedan själva bli med Akita, men det är ju sannerligen inte en ras för alla.
En gång blev vi stoppade inne på Åhléns City i Sthlm av en anställd som blev så betagen av Gramse att vi fick vänta medan hon sprang och hämtade en kollega från en annan avdelning så att han skulle få se honom.

En annan av hans egenskaper var hans förmåga att få människor att övervinna sin hundrädsla. Jag har tappat räkningen på alla som sagt sig vara livrädda för hundar men sedan anslutit sig till Gramses fan-club. Han hade ett utseende som en stor björn och var ganska mörk i färgen vilket hundrädda upplevde som hotfullt, men mot människor betedde han sig som en stor snäll teddybjörn. Hälsade lugnt och värdigt tills de själva visade att de ville ha mer kontakt.

Men framförallt var han min bundsförvant i vått och torrt som alltid fanns där när man behövde honom. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hans exeptionella luktsinne; det som etsat sig fast hårdast är när jag väntade i bilen utanför Uppsala järnvägsstation på att mamma skulle komma och lämna Gramse och Nelson. Jag öppnade bildörren en gång ca.5 minuter innan tåget anlände men ångrade mig sen eftersom Gramse och Nelson skulle kunna dra omkull mamma om de fick syn på mig på långt håll. När jag sen fick syn på dem på ca. 50 meters håll svällde hjärtat som vanligt av stolthet som det gör när man ser sina hundar på avstånd. Döm om min förvåning när jag får se Gramse börja vädra och dra med sig mamma i riktning mot bilarna på parkeringen! Fortare och fortare drar han med sig mamma och en förvirrad (men naturligtvis glad) Nelson tills han hittar min bil.

Det är många människor som var förunnade att ta del av Gramses värld och därför var det extra tungt att meddela alla om hans bortgång. Han betydde mycket för många. Det var en del av det speciella med honom.

Maggan & Gramse, Järvafältet 1998.

Vår sista natt, lördag den 25 september 2004.
Gramse väckte mig ca.4:45 av att han flåsade mycket. Jag trodde först att han var törstig och fyllde på hans vattenskål, men efter att ha druckit fortsatte han med häschandet. Lite motvilligt klädde jag på mig snabbt och slarvigt och tog med honom ut. Jag var lite smågrinig över att han inte verkade så speciellt nödig men eftersom han inte verkade helt nöjd gick vi lite längre så han skulle hinna bajsa också. Jag förväntade mig att han skulle vara väldigt lös el. så men han var helt normal i magen.

"Bra, kan vi gå hem och sova igen då?" frågade jag.
Men inte, han segade sig uppför backen. Vi gick av för att gå på gräset för jag trodde att han kanske behövde kräkas eller var dålig i magen i alla fall. Han satte sig och bajsade igen men så stönade han samtidigt. Här kom första fjärilen i magen. Avföringen var fortfarande helt normal så jag började gå hemåt med honom. Han gick långsamt och orkade inte knorra svansen helt... Fjärilarna som snabbt hade förökat sig i magen började frysa till is. Magomvridning var det första som flöt upp i huvudet men han var inte svullen.

När vi kom hem hörde HussePappan hur orolig jag lät och han kom ut i hallen för att försöka tyda mina osammanhängande meningar. Jag kollade om Gramse ville och kunde lägga sig ner och det gjorde han men sen kom ett stönande ifrån honom igen. Jag ringde direkt till jourhavande veterinär, berättade om symtomen och bad att få komma in med honom. Lyckligtvis bodde vi bara ca 5 minuter från det jouröppna djursjukhuset men resan kändes ändå lång. Gramse var lugn under hela resan.

Valla djursjukhus, ca.05:20
Väl framme fick vi träffa djursjukvårdaren som tog in oss och började med att sätta en kanyl i Gramses vänstra ben. Gramse vilade sitt huvud tugnt mot min axel när jag satt bredvid honom men det märkte jag inte i det ögonblicket. När hon var klar hade veterinären Annika hunnit komma. De tog tempen (som låg på 39 grader) och tog sedan in honom på röntgen. Efter tre plåtar kunde Annika konstatera att det antingen rörde sig om en tumör i magen eller ett tarmvred. Hon kunde inte säga exakt vad det var utan att operera honom. Något hade förskutit tarmarna i magen från sin plats i alla fall och hon kunde även skönja ytterligare en mörk fläck i buken.

Gramse hade börjat få återkommande krystningar och han fick smärtstillande så jag skulle få tid att smälta informationen. Så fort han hade fått smärtstillandet somnade han. Han reagerade inte på att jag pussade honom på nosen utan fortsatte bara att sova djupt. Jag fick fråga flera gånger om det var något lugnande hon gett honom men det var enbart smärtstillande. Tankarna for runt i huvudet, skulle han vilja att jag opererade eller hade han gett upp? Gramse hade börjat kännas ordentligt gammal det sista året och gått ner ytterligare 1,5 kg. Han hade lite ont i höfterna och knappt några muskler bak. Skulle hans kropp klara av operation? Det som framförallt oroade mig var hans stolthet, jag hade sedan i våras en känsla av att Gramse kände sig lite osäker på sina egna krafter vid möte med andra hundar. Han som i hela sitt liv kastat fram utmaningar för att lura till sig dueller började nu se åt andra håll när det kom unga hanar om det inte blev fråga om en direkt utmaning.

Beslutet
Jag låg på golvet bredvid Gramse som jag brukade göra, kysste och smekte hans huvud och nos medan han sov vidare. Jag tror jag låg 30 min innan Jonas gick och hämtade veterinären och berättade att vi hade bestämt oss för att låta honom somna in.
När Annika kom och satte sig bredvid Gramse rörde han lite på tassen och jag var beredd att avbryta hela processen och välja att operera ist. Men det var knappt en vinkning på tassen och han fortsatte att sova. Annika besvarade lugnt alla min frågor, berättade att vätskan hon sprutade in var samma som den man sövde djur och människor med men mycket starkare. Människor som sövts med medlet hade berättat att det var väldigt behagligt att somna med det, man hann räkna till tre sen var man borta. Hon förklarade att det kunde hända att på äldre djur med sämre blodcirkulation hann inte blodet transportera runt medlet tillräckligt snabbt i kroppen så att hjärnan kunde hinna signalera om syrebrist och djurets kropp kunde dra djupa, flämtande andetag på slutet men att djuret redan sov och inte var vid medvetande när detta hände. Jag var livrädd för att det skulle hända med Gramse.

När jag sagt att det var ok, sprutade hon in vätskan genom kanylen medan jag smekte hans huvud som tidigare. Jag märkte aldrig någon skillnad. Han fortsatte bara att sova. Först när Annika hade satt på sig stetoskopet och lyssnade efter hjärtljud började jag förstå. Jag fick någon slags panikattack, det kändes som om jag inte fick luft, jag försökte koncentrera mig på andningen så snabbt som möjligt för jag ville inte bryta ihop inför veterinären.
Vi satt och pratade länge efteråt. Hon berättade att hon själv tagit bort sin hund och att hon då kände det som att hon aldrig mer skulle känna sig lycklig igen men det kommer man att göra. Vi pratade om beslutet och hon sa att det aldrig kan kännas helt "rätt" eftersom vi människor inte tycker om att spela Gud och bestämma över någon annans livslängd. Man får försöka tänka sig vad det bästa är för djuret.

Tack till vet. Annika Appelqvist
Annika var hela tiden lugn och sansad och den bästa veterinär jag kunde haft för den här uppgiften. Jag är djupt tacksam över att det här ögonblicket som jag så länge fasat över blev lugnt, mjukt, fint och värdigt. Medan vi funderade över beslutet släckte Annika ner i rummet så att det inte var så klinisk belysning. Hon lät oss få all tid vi behövde, såväl före, under som efter Gramses insomnande.
Det jag är mest tacksam över är all den tid hon la ner på att ta hand om oss trots att hon hade en annan stackars akutpatient att ta hand om. Man kände sig väldigt väl behandlad.

Hemma igen
När vi kommit tillbaka från veterinären (Jonas fick köra för jag såg inget) kom Nelson fram och tröstade omedelbart. Nelson och Smilla låg med oss i sängen. Nelson slickade bort alla tårar (en uppgift som han tagit över från Gramse redan förra året, att trösta mig var annars Gramses jobb tidigare) och Smilla kom och strök sitt huvud mot min hand och slickade mig lite där hon kom åt på armar och händer. Sedan låg Nelson mellan oss och Smilla satt och tittade på oss från nattduksbordet.

Efter en stund lämnade Nelson sängen och gick in i vardagsrummet. När jag följde efter och tittade in i vardagsrummet låg Nelson i soffan stirrade rakt fram, jag är övertygad om att han vet om att Gramse är borta. Gramse var hans idol, hans storebror, hans bäste vän. Jag är ledsen över att jag inte har på bild alla gånger de tvättat varandra i öronen och ögonen men det finns ju i mitt huvud för alltid. Där finns även minnesbilderna från promenaderna då Nelson alltid sprang upp jämsides med Gramse och knuffade till honom inställsamt.

Sorgearbetet
Många är de gånger då jag och mina hundvänner har börjat gråta i tfn för att våra hundar kommer att gå bort. Utlösande faktor brukar vara, tv-program, någon hund vi sett hos veterinären, någon bekant vars hund gått bort. Nu på senare tid har åldern på våra hundar varit avgörande, jag har försökt förbereda mig på att dagen kommer så småningom.

Så här i efterhand, när jag tänker tillbaka, så har jag alltid bara föreställt mig själva dödstillfället, aldrig att jag sedan ska fortsätta leva vidare... på något sätt så har den möjligheten aldrig fallit mig in. Nu först har jag förnuftsmässigt börjat inse att livet faktiskt fortsätter, jag är inte säker på om känslorna riktigt har hunnit med än.

Onsdag den 29 september 2004.
Jag har alltid trott att när Gramse går bort kommer mitt hjärta sluta slå, jag kommer låsa in mig i ett rum, skrika mig hes för att till slut sakta tyna bort till ingenting.
Men det har inte hänt. Jag förstår ingenting.
Jag hade iofs en panikattack på lördagskvällen och en på söndagen, hela magen kändes som ett slags sugande hål, en enorm känsla av "olycka" som inte går att beskriva riktigt, men motsatsen till lycka borde väl vara olycka fast för att beskriva känslan är ordet alltför fattigt. Jag fick ingen luft utan hyperventilerade men tillståndet varade inte så länge, Jonas lyckades få mig lugn genom att hålla om mig.

Hela lördagen bestod mest av pauser mellan allt gråtande. Jag hade en kraftig huvudvärk hela dagen. Jag ringde och meddelade min mamma så fort vi kommit hem, sedan började jag sms:a mina vänner som stått Gramse närmast. Jag fick ta det i omgångar för att orka klara av det. Jag och Jonas satt med nerdragna persienner och tittade på film för att fly verkligheten för en stund. Nelson och Engla rastades bara korta promenader, jag var livrädd att någon skulle komma fram och fråga var den tredje hunden tagit vägen.

Söndagen tillbringade vi ung. likadant, vi försökte åka och handla mat för att skingra tankarna och det slutade med att jag stod och grät medan jag pratade i tfn inne på Maxi vid juicen...
Vissa timmar kändes allt som vanligt, som om ingenting hänt och man kunde prata om alla fina saker som hänt med Gramse.

Jag klamrar mig envist fast vid tanken att Gramses sista vecka inte kunde ha blivit bättre än den blev, vi besökte vänner som sjöng "ja må han leva" för honom för de ville se när han blev så glad och vi var även iväg till ett par andra vänner som matade honom med grädde som var det absolut bästa han visste!

April 2006
Livet gick vidare. Sorgeattackerna kommer allt mer sällan men visst kommer de, alltid när man minst anar det. När jag ser en pip-Smiley på ICA, när vi sitter i bilen, när jag ser en hund sitta i förarsätet på en parkerad bil... men allt medan tiden går klarar man av mer glada minnen. Ett år efter Gramses bortgång kunde jag titta på gamla filmer med honom och le.

Gramse kommer alltid vara min första egna hund och jag är tacksam för att det blev honom jag fick dela min resa in i vuxenvärlden med.
Jag hoppas att jag får återse honom när jag somnat in, tills dess lever han vidare i mitt hjärta.

Gramse & Maggan, Månkarbo januari 2004

Pipigelkottar

Som valp var han rätt besvärlig, han blev aldrig rädd för att man sprang åt ett annat håll och ville sällan eller aldrig kela.

Vår första dust med varandra fick vi när han ville jaga grannarnas kanin på landet och det var då han insåg att jag nog trots allt var den envisaste av oss båda...

När Gramse var knappt 3 mån kom vi in på en vardagslydnadskurs hos Jessica Westblad tillsammans med hans kullbror Stellan. Stellan och Gramse tyranniserade de andra stackars valparna fast oftast höll de sig gudskelov till att slåss med varandra.

Om Gramse var besvärlig som valp var det ingenting jämfört med honom under puberteten! Det fanns gånger jag ville binda fast honom vid ett träd och hoppas att någan annan ville ta hem honom...
Men så småningom (och efter MYCKET tränande..) lugnade han ner sig och blev den underbara hund han är idag.