Om Lännaborna
Tillbaka


Hur kunde Länna och Lännaborna te sig för pass hundra år sedan? Det är en fråga jag själv ställt mig många gånger. Av en slump kom jag att läsa en bok som ger en möjlighet att ana hur Lännaborna kunde gestalta sig omkring mitten av det förra århundradet. Boken bygger på material av Gustaf Ericsson, som vigde sitt liv åt att dokumentera folklivet i socknarna i Åkers- och Rekarne härader. Det är delar av denna bok som jag försöker förmedla nedan. För att förstå mannen bakom materialet citerar jag en del av det inledande förordet av Magdalena Hellquist:

"Det är 100 år sedan Gustaf Ericsson lämnade det jordiska. Han dog den 2 februari 1894 på torpet Eriksberg i Härad, av allt att döma ensam och olycklig och med "grämelse blickande tillbaka på en lång och fruktlös lefnad" (brev 9/12 1886). Sjukdom och ålderdom hade säkert bidragit till hans pessimistiska livssyn, mest kanske likväl hans egen känsla av att inte räcka till för den gärning han föresatt sig att utföra, inte duga i jämförelse med dem han ville likna och samarbeta med. Av att älska ett fädernesland som inte ville lyssna till honom".

Av Gustaf Ericsson

Genom längre tids iakttagelser och observationer bland en orts befolkning, i inskränktare eller vidsträcktare mening, så finner man, häradsvis och sockenvis och till och med rotvis, stora skiljaktligheter och karaktäriserande egenheter. Detta är i ett afseende att beakta. I ett annat afseende så gäller det, ingående i och genomgående allt detta, enskiljda possesioner eller s.k. rätarelag. Och ännu å en annan sida de särskiljda folkklasser, hvilka dels i ekonomiskt och dels i moraliskt afseende äro mera eller mindre åtskiljda eller förenade eller af hvarandra beroende. Dessa omständighter, hvar för sig betraktade, hafva i större eller mindre mohn, men allt för framstående, gjort sig gällande. Tiden som omskapar, afjemnar och nyskapar allt, har redan allt för mycket häruti värkat, för att ej kunna betviflas, det ett nytt slägte, allmänt föraktande all kastskiljnad, undantränger allt sannt nationelt, som i århundranden varit nära nog utan rubbning. Midt ibland framåtskridandet och bildningens fortgång framstår likväl Länna socken att envisast bibehålla gamla grundsatser, seder och bruk.
Allt gifver vid handen, att Länna sockens befolkning utgör en egen stam.
Möjligheten däraf kan antagas genom den sockenbyggdens isolerade läge, såsom genom skogar och vatten skiljd från närgränsande socknar, och vissheten häraf understödjes af mer och mindre talande bevis:

  1. Om man får se en Lännabo, bland andra, så utvisas något egendomligt i hans sätt att vara, uti åthäfvor, later och klädedrägt, ett framstående, djärft uti hans tal m.m
  2. Deras allmänna karaktär är stolt, och man stödjer sig skräflande stolt på förfädrens bedrifter.
  3. En särdeles enighet råder inom hela socknen men isynnerhet rotvis hvar för sig, och kanske detta kan bero af de skiljda arbetslag som af dem utgöres vid dess principals gods, som är Åkers Styckebruk. Därtill äro de redbare och ordhållige såväl innom sig själfva som i förhållande till andra. Högst ömtålige mot förnärmelser och förolämpningar, ty om sådant utöfvas mot någon enda, så är icke gemensamheten sen att hämnas. Detta skedde vanligast vid Auktioner. De hafva ofta gjort handgripliga demonstrationer emot principaler och förmän, då någon ny ordning ansetts behöflig eller nödvändig att införa, och hvarigenom de trott sig själfva och sina rättigheter förnärmade.
  4. Märkligt nog har ingen manlig individ sökt sig gifte utom socknen och heller ingen utsocknes vågat sig i sådant ärende åt Länna, utan har man och qvinna utan några formliga ceremoniella frierier blott antagit den närmaste eller med den de vid sammanträffandet i hvardagslag eller lekar och arbetslag bäst sympatiserat. Man skulle aldrig förnimma, att någon gick emellan barken och träd eller förförde annans fästmö.
  5. Inga utflyttningar af tjenstefolk har oftare förekommit, än då det varit någon vildmöling som gjort sig förhatlig. Således var heller icke rådligt för främlingar att söka tjenst i Länna, ty med denne gick det som, liknelsevis taladt, att taga vingarna af en broms och släppa den uti en myrstack.
  6. Emot prästerskapet hafva de äldre varit mycket genstörtige och ständigt opponerat sig emot sockenstämmans ordförande, då prästen sådant tillkom. Sedan de religiösa rörelserna började i grannsocknarna hafva flera försök gjorts af kringresande predikanter i Länna, men de hafva blifvit handgripligen afvisade.
    Därtill hördes oftast omtalas, huru de visade uppstudsighet såväl emot sin rätte husbonde och herre, Baron Varendorff, som emot domänförvaltarne, men att de aldrig därföre blefve straffade, och rådde således egentligen ett godt förhållande i detta fall.
  7. Inga nya systemer i jordbruk, redskap eller lefnadssätt och hushållning antogs, efter det de länge varit införde hos grannarna, utan den sattsen gällde vanligast: att hvad som dugde åt farfar och far duger äfven nu.
    Som exempel på envishet häruti må anföras en bondes yttrande: Att han icke fick så mycket säd i år, då han hade lilla gärdet sådt. Man sade honom att han skulle göra gördena lika stora. Han invände däremot: Att han då skulle ömsa gärdesgården och detta kunde icke gå ann, ty han hade stått i farfars och fars tid och kommer äfven stå efter mig, som han sade. Till denna egenhet bidrog mycket åborättsystemet, att antingen med eller utan laglig rätt äldste sonen etferträdde sin fader i åboskapet.
  8. Märkeligt nog att tjenare födda inom Länna socken heldre qvartjena där för långt mindre och när nog half lön, emot hvad som bestås på andra socknar, och detta ehuru de äro kraftfulle och fullt duglige til hvad arbete och tjendst som heldst. Så mycket mera som Lännadrängar hafva ganska svåra och maktpåliggande arbeten att äfventyra kropp och kläder.
  9. Barktägt af granskogen samt nävertägt var förr och är ännu allmogens, såväl bondens som drängens söner och döttrar, extra inkomst för sommaren. Tjärbränning öfvades längst i Länna och öfvas väl något ännu.
  10. Husförhörs kalasen hållas ännu i Länna, ehuru de länge sedan upphört i angränsande socknar, och skall ett sådant kalas stå i tre dagar, och har hvarje rote sitt bestämda qvantum bränvin, som måste åtgå på denna tiden.
  11. Elden bränner vanligtvis från morgon till afton, och brasa på brasa af ren kastved, både vinter och sommar. Om den mörka årstiden bestrides alla sysslor med spisellyset. Men nu har man småningom antagit handlampor med lysolja.
  12. Folkskoleväsendet och kommunalförvaltningarnas efterlefvande och tillämpning ansågs med yttersta ovilja och mötte envist motstånd.
  13. Getskötsel, tobaksodling, hamp- och linodling fortgick längst i Länna.
  14. Händigt och fyndigt folk. Slöjd och smidkunnige i allmänt.
  15. Kalkbränning öfvades längst, tills skogsägarens yttersta maktspråk gjorde slut därpå. Kalkugnar nästan på hvarje ställe.
  16. Två grannar, den ene i Härad och den andre i Länna, med blott några hundrade alnars afstånd, vidhålla likväl efter flera generationers genomgång hvar sin sockens seder och plägseder.
  17. Kroppåsstugorna bibehöllo sig längst och raserades den sista 1876. Tecken finnas efter dem vid mantalshemman och såsom blott påtimmrade. Ett större antal fanns ännu 1840.
  18. Tiggartafla finnes ännu i Merlänna och Norrlänna byar. Byordningar har funnits.
  19. Gissegåtor, sagor och folkvisor, mäst af skämtsam art, har samlats mäst i Länna. Likaså spevisor.
  20. Penningräkning af 9, 12, 3, 15 daler, plåtar, mäst en plåt och fyra, och 5, och 7 plåtar; fyrk: 6 mark bibehöll sig i Länna hos de gamla ännu åt 1850.
  21. Då såväl barn som som äldre allmännare vore behäftade med skabb, klåda och hvarjehanda utslagssjukdomar, vore Länna sockenboer därifrån befriade. Orsakne kunde vara kolningen och tjärbränningen.
  22. På många ställen fick man se vaggans nötning på golfvet bakom spisen och på sitt bestämda rum. Några gamla satt och vaggade.

Tillbaka

Magnus Entin© 1998-2000