En artikel om visstidare och facklig strategi skriven i september 1998 av Frances Tuuloskorpi.
Publicerad i Folk och andra bullar 2001.


Visstidare

Om jag går med i facket så tar de säkert in nån annan i stället...
Om jag kräver sjuklön för de där två dagarna så får jag säkert inte  jobba nästa vecka...
Klagar jag så har jag inget jobb mer...

30-talet?

Nej - visstidare.

I det fackliga arbetet måste vi ha strategier. Ett bra knep när man ska lägga upp en facklig strategi för en tid framåt - både lokalt och i större skala - är att ställa sig två frågor:

1) var trycker arbetsgivarna på som hårdast just nu, för att flytta fram eller behålla sina ställningar?

2) var är vi själva som svagast just nu?

Ofta finner man att svaren på de två frågorna sammanfaller.

 

Idag är VISSTIDARE ett svar på de där två frågorna - på många enskilda arbetsplatser och i det svenska arbetslivet som helhet.

Korttidsvikarier har alltid funnits som ett sätt att klara t.ex. tillfälliga sjuktoppar. Och det har alltid funnits t.ex. studerande ungdomar, som det har passat bra för att under en viss tid av livet jobba på tillfälliga vikariat.

Men nu ökar korttidsvicken kraftigt. Och då finns det inga fasta jobb, när resten av livet nalkas...

Och ju fler korttidare vi har, som egentligen skulle vilja ha "riktiga" jobb, desto tydligare ser vi också att de har sämre villkor än andra. Inte bara när det gäller rätten till en fast inkomst. De har sämre skydd i arbetsrättslagarna. De ramlar utanför vissa förmåner i avtalen.  De är organiserade i lägre grad eller organiserade i "fel förbund" och bryr sig inte om att byta eftersom de inte vet hur länge de får stanna. Även om de ÄR organiserade, så är de ofta dåligt  informerade om sina rättigheter. De missar medlemsmöten. De är inte prioriterade i det fackliga arbetet - trots att de är vår svagaste länk.

På alla arbetsplatser där det här problemet känns igen, borde man ta det strategiska beslutet att prioritera visstidarna. Taktiken måste anpassas efter lokala förhållanden, men det kan ingå t.ex.:

att ta upp frågan i hela klubben så att alla förstår dess betydelse

att kämpa för att göra vikariat till fasta jobb och korttidsvik till långtidsvik.

att försöka förbättra och bevaka visstidarnas villkor... ju bättre deras villkor blir, desto mindre anledning har arbetsgivarna att köra med korttidsvikariat!

att infomera visstidarna, organisera dem och tala om för dem att de behövs i spetsen för det fackliga arbetet idag... de ska inte smyga bortglömda i kanten. In med dem i klubbstyrelserna!

Ju öppnare och radikalare vi prioriterar dem, desto svårare blir det för arbetsgivarna att bestraffa dem genom att byta ut dem mot nya vikarier.

Och det är om vi koncenterar oss där vi är svagast - inte där vi är starkast - som vi kan få en rörelse framåt.

Om de som står längst bak kommer i rörelse, driver de alla andra framför sig.