Hur hade löshästarna det på 50-talet?

Visstidsupproret presenterar stolt, och med författarens tillstånd, två noveller av Sture Källberg, båda ur novellsamlingen 'Ackord' från 1972, Ordfronts förlag.

Superfosfat


Diversearbetsförmedlingen låg i en barack mellan Första Långgatan och kajen. Det var grus framför ingången.
Några av dem som kom in genom dörren mumlade morgonhälsningar:
- Djävla regnande.
- Pissväder.
Bänkarna längs väggarna satt fast i golvet. Det fanns också en del bord och stolar. På borden stod trekantiga askkoppar av porslin med reklam för Pommac, fast de användes sällan. Man askade rakt ner.
Klockan vid luckan visade fem över sex. Han som satt bakom glasrutan med papper och pärmar hade slips och tweedkavaj.
Det var fridfullt i lokalen, nästan tyst. Enstaka samtal fördes med lågmälda röster. Dagen hade inte riktigt börjat. Minnen av natt och sömn dröjde kvar och ingen ville störa stämningen.
Alla hade inte tak över huvudet om nätterna. Ett antal husvilla brukade kvarta under presenningar i hamnen bland staplar av styckegods. På grund av bostadsbrist och brist på kontanter.
Någon gäspade stort och länge. Folk på bänkarna vilade med ryggen mot väggen och benen utsträckta. Trägolvet hade brunoljig färg och var inte ordentligt skrubbat på länge. Men ingen tänkte på att det var skitigt.
Arbetskraft i alla åldrar fyllde lokalen. Några äldre, några få medelålders, de flesta yngre. Gruset knastrade utanför, skaran växte med en eller två i taget.
En och annan ägde en regnrock, övriga använde kavaj som ytterplagg, persedlar som sett bättre dagar. Under kavajen blåställ eller i undantagsfall tröja och före detta finbyxor. Hade man hatt eller keps behöll man dem på.
Han som förmedlade jobb sköt undan glasrutan. Morgonfriden tog slut.
- Hudar, sex man!
Tre stycken gick fram till luckan och fick namnet uppskrivet. När det var gjort stack han fram huvudet i luckan.
- Tre till!
En ung man reste sig från bänken.
- Två till!
Ingen rörde sig.
- Vill ni inte ha något jobb?
Tystnad.
- Varför sitter ni här då? Kom igen bara! Det är bra betalt!
Det visste vi. Jämfört med andra jobb kunde det bli mer än dubbelt så mycket i timman. Men vi visste också att kläderna blev förstörda av hudarna. Lukten var för djävlig och nästan omöjlig att få bort. Man kunde till och med bli tvungen att slänga underkläderna.
- Hur många timmar är det fråga om, undrade en barhuvad karl,
- Hela dan.
Den barhuvade växlade några ord med sin kompis och båda reste sig och tog jobbet. Att så många tvekat berodde på att stinkjobb med lossning av hudar ibland inte räckte mer än tre-fyra timmar. Det lönade sig inte. Då föredrog man något på heltid som var renligare och sämre betalt.
De sex fick sin anvisningslapp och avtågade.
- Tjärning av tak, två man!
- Det kan man väl för fan inte göra nu när det ösregnar, utbrast en grabb som satt strax bredvid luckan.
- Dom har beställt två man, svarade förmedlarna. Ta jobbet du! Det är en stor lagerlänga på Hultmans holme. Ackord, men väntetid betalas per timma. Du sitter ju bättre där än här när du får betalt där för att vänta. Taken är nästan platta och lätta att gå på, så tjärningen ger bra med pengar bara det blir torkväder.
- Bara dom inte ger en nåt skitjobb under väntetiden?
- Du tar jobb som taktjärare, sade förmedlaren. Något annat behöver du inte befatta dej med.
Han och en till tog tjärningen. Tre andra fick jobb med att bära ner gamla möbler och bråte från någon vind.
Klockan hade hunnit bli nästan halvsju. Några karlar reste sig för att vara närmare luckan. Om något bra ropades ut gällde det att vara snabb. Då blev det många om budet.
Att välja jobb var chansartat. Den som hoppade på första bästa tjänade ofta mindre än den som lärt sig vraka bland buden. Men att vänta för länge innebar samma risk. Då kunde man också få skitjobb eller bli sittande hela dagen utan att få något alls.
- Tretton man till Superfosfat!
Det gick ett ryck genom väntrummet. Några ställde sig genast vid luckan. Många tvekade. Det var bra betalt visserligen. Fast gratis fick man inte pengarna. Stället var välkänt. Det fanns knappast någon arbetsplats med värre slit.
Men vad fan! Arbeta bör man annars dör man. Och leva måste man ju.
En stockholmare fick hand om lappen med tretton namn på. Han saknade bostad och gick under namnet Grundkvarten eftersom han kvartade ute. Det var inte så noga var, han slaggade där det föll sig.
- Ni tar vagnen mot Kviberg, den bruna vagnen, förklarade arbetsförmedlaren. Ni kan byta till den antingen härborta vid Husargatan eller vid Centralstation.
Regnet forsade ned på Värmlandsgatan. Ingen i gänget kände till stan särskilt bra. Det var mest inflyttare som kom till diverseförmedlingen.
På Järntorget började tre av grabbarna bomma spårvagnspengar. Två var vana. Den tredje verkade ha svårt att förmå sig till att tigga ihop några tioöringar.
Vagnarna gick fullpackade. Konduktörerna kämpade för att alla skulle komma ombord. Folk som var ute i sista minuten sprang nästan omkull varandra för att hinna till jobbet.
Vi bytte vid Husargatan. Snett emot låg en bokhandel och åt andra hållet ett antikvariat. Däremellan fanns ett fik med gamla veckotidningar att läsa.
Den bruna vagnen vaggade fram genom centrala stan och sedan österut. Trängseln minskade efterhand. Konduktören lämpade av oss vid en enslig hållplats och pekade ut riktningen.
Regnade gjorde det, ett ihärdigt strilande ur trasiga molnmassor. Från hållplatsen gick en upptrampad stig över obebyggda industritomter till Superfosfats stora plåtskjul ner mot älven.
- Det här liknar ju ingenting, konstaterade en karl som inte yttrat ett ord tidigare. Fy faen, fortsatte han och korsade spåren för att ta nästa vagn tillbaks mot stan. Han pratade Norrköpingsdialekt. Fy Faen! upprepade han som avskedshälsning.
- Han kunde väl ha hängt i en halv dag åtminstone och fått ihop lite matpengar.
- Han hade nog pengar kvar.
Återstående tolv man traskade iväg mot lagerskjulen och in på kontoret.
- Vi skulle börja jobba här.
Grundkvarten förde vår talan. Han slängde fram lappen med namnen till personalchefen, en äldre herre på andra sidan masonitdisken. Mannens ögon uttryckte påtaglig motvilja när han betraktade oss. Han räknade.
- Ni är ju bara tolv.
- En åkte tillbaka till stan.
- Vad hette han?
Personalchefen granskade namnlistan och tog en penna.
- Inte fan vet jag, svarade Grundkvarten, är det nån av er som vet?
Ingen visste. Personalbefälhavaren fnös och satte sig vid skrivbordet. Namn, födelsedato, adress och så vidare. Alla hade inte adress.
Det visade sig att Grundkvarten hette Nils Forsberg.
- Var bor ni?
- Jag har ingen bostad.
Det blev ett streck på den rad i formuläret där adressen skulle stå.
- Var är ni skriven?
- Vadå skriven?
- Mantalsskriven.
- Det minns jag inte.
- Något minne måste ni väl ha av platsen ni är skriven på? Var uppehöll ni er i november förra året? Hans röst var vass nu. Grundkvarten funderade.
- Skriv Brännkyrka!
Personalchefen blev tydligt upprörd.
- Skriv Brännkyrka, upprepade Grundkvarten och viftade likgiltigt med näven mot formuläret. Mannen stirrade på Forsberg. Han trodde honom inte. Men eftersom det var ont om arbetskraft teg han och textade dit det uppgivna församlingsnamnet.
- Skriv Brännkyrka, svarade nästa man på samma fråga. Nästa man svarade likadant:
- Skriv Brännkyrka!
Somliga individer visar en upprörande likgiltighet inför myndigheternas ansträngningar att hålla medborgarna bokförda.
Efter registreringen bar det iväg till själva arbetsplatsen. Omklädning var inte aktuell eftersom ingen hade mer än han gick och stod i.
Klädseln på lagerbyggnaden, både väggar och tak, bestod av korrugerad plåt på en stomme av järnbalkar. Väldiga högar av superfosfat låg på cementgolvet. Alltihop skulle fyllas i papperssäckar.
Basen delade upp oss i gäng om fem i varje. Fabriken hade en del fast anställda som var inne i jobbet. Ett par sådana gubbar placerades i varje arbetslag.
Säckfyllningen skedde maskinellt. Ett rasslande åbäke med en tratt av plåt som en predikstol högst upp stod vid kanten av det konstgödselberg där Grundkvarten och en värmlänning och jag skulle jobba. Vi hade kommit i gäng med en äldre och en yngre av fabrikens anställda.
Den yngre hette Johansson och den äldre Albert. Johan skötte vägningen och Albert hade hand om knytningen. Värmlänningen och Grundkvarten kärrade undan säckar. Jag öste fram superfosfat till maskinen.
Den var enkelt konstruerad och krånglade aldrig. Maskineriets enda rörliga del bestod av ett elevatorband med plåtskopor som tog med sig fosfaten upp och tömde den i behållaren. Bandet drogs runt av en dammig elmotor.
Under plåtröret satt en hållare att spänna fast papperssäckarna i. Den var kopplad till en våg med lod. I varje säck skulle det vara 50 kg.
Konstgödseln rann ner i säcken när Johan öppnade luckan i behållarens underkant. Han stängde luckan exakt i det ögonblick då vågarmen med lodet vippade upp. Sedan återstod bara att ta loss säcken, lyfta undan den en halv meter och spänna fast en ny.
Albert högg tag i den fyllda säcken, veckade ihop öppningen till en knop och slog en tunn järntråd om den. Trådbiten hade en ögla i vardera ändan.
Knytverktyget som användes liknade en spiralskruvmejsel, fast med en krok nertill istället för mejsel. Den hakades fast i trådöglorna. När man drog i handtaget snurrade kroken runt och tvinnade ihop tråden om säckknopen.
Knytningen krävde att Albert stod framåtlutad hela tiden. Han hade jobbat så länge i den ställningen att han själv blivit krokig av det. Att han skulle hinna räta på ryggen ibland var det inte tal om.
Kroppen hade anpassat sig istället. Människan kan formas. Albert t.ex. saknade bröstkorg. Han var alldeles platt framtill. Skuldrorna däremot liknade en stor bulle. Lungorna hade trängts undan mot ryggen och skaffat sig plats där.

Klockan hade blivit över halvåtta innan vi kom igång med arbetet. Någon instruktion om hur det skulle utföras lämnades inte. Det var förresten överflödigt. Både Johan och Albert kunde sina jobb och vi andra visste vad en skovel eller en säckkärra skulle användas till.
Att vi fem skulle bli ett bra gäng förstod vi nästan med detsamma. Sådant behöver inte uttryckas i ord och det gjorde ingen heller. Man märker det på rytmen.
Det var inte tid till att prata. Jag stod ett par meter upp i högen och skottade oavbrutet fram mera, mera, mera fosfat som omedelbart forslades upp och tömdes i tratten av elevatorbandets skopor. Under behållaren stod Johan och fyllde säckar i ett enda kör. Jag lyckades aldrig på plåttratten full, men han lyckades heller aldrig få den tom. Det vägde jämnt mellan oss.
Sirenen skränade ihärdigt klockan nio. Johan hade stannat säckmaskinen strax innan och slagit av sig dammet med kepsen. En halv timmas rast. Frukost.
Några minuters gångväg från Superfosfat låg ett kafé. Det var byggt av masonit, ett skjul för arbetskraft att äta i. Golvet kom i gungning då vi klampade in. Koppar och glas klirrade.
Mackor med korv, ost och leverpastej fanns att köpa, fast det blev för dyrt att äta sig mätt på enbart smörgåsar. Därför började alla med ställets stående rätt, en stor tallrik ärtsoppa. Man öste i sig soppan, åt en macka, drack ett glas mjölk och en kopp kaffe, drog några bloss och vilade tungt på stolen.
Minuterna som återstod kändes som en skön dvala. Vi växlade inte många ord.
Då plåtskoporna skramlade igång igen molade hela kroppen i smärtsam protest. Köttet ömmade. Som en giktplågad tröstade man sig med att det skulle gå över bara man kom igång. Snart skulle det inte kännas alls, molandet. Tre dagar, sedan har kroppen vant sig. Det vet alla.
Vi arbetade utan avbrott. Albert höll undan lika bra som Johan. Han var fenomenal på att veckla ihop säcköppningarna till prydliga knopar. Trådarna och knytkroken hängde lätt åtkomliga på hans svångrem.
Arbetet var tungt och enformigt. Vi drev på varandra. Grundkvarten och värmlänningen halvsprang hela dagen med sina säckkärror. Ackord: 10 öre säcken att delas på fem. Två öre styck.
Middagsrast mellan ett och halvtvå. Ärtsoppa, smörgås, mjölk och kaffe. Full fart igen tre timmar till halvfem. Innan dess hade fyra ur styrkan som börjat på morgonen fått nog och lagt av.
Tillfälligt anställda fick ut förskott på kvällen. Personalchefen gillade det inte, men vi måste ju för fan ha matpengar. Det hade vi krävt innan vi började.
Flera av oss ägde faktiskt lite kontanter, åtminstone till det allra nödvändigaste. Men man ställde sig givetvis solidarisk med kamrater som var renrakade.

I spårvagnen mot stan förklarade en att han inte tänkte fortsätta på Superfosfat, sådant idiotarbete fick vara för hans del. Han skulle gå till förmedlingen och söka nytt jobb nästa morgon.
Till det genmälde värmlänningen att han för sin del tänkte fortsätta, eftersom betalningen därute var bättre än på andra ställen. Han arbetade nästa dag. Sen kom han inte mer.
Tredje dagens morgon fick Grundkvarten försöka klara kärrningen ensam den första halvtimmen. Han travade som en häst, tröttnade och försökte i stället ta två säckar i taget, men det tog bara längre tid.
En ny sändning folk från diverseförmedlingen ankom vid halvåttatiden. Han som skulle ersätta värmlänningen var en försupen medelålders karl som inte kunde hålla tempot. Han orkade inte röra benen tillräckligt fort. Innan frukost gav han upp och försvann.
Där stod vi. Någon ersättare kunde basen inte få fram den dagen. Vi klarade oss till kvällen genom att då och då stanna säckmaskinen och hjälpas åt att forsla undan de säckar Grundkvarten inte hunnit ta hand om.
Dagen därpå fick vi en ny i laget. Han hette Persson och var bra på att jobba. Arbetet flöt utan avbrott annat än för ärtsoppa. Vi förstod att han var en som tänkte stanna ett tag och tyckte att jobbet börjat arta sig ganska fint.
Vid det laget hade jag redan vant mig vid det tunga skyfflandet och kände en sorts stolthet, som man gör, över att stå rycken. Vi fyllde en säck var 14:e sekund ungefär, 250 i timmen 8 timmar om dagen. Den resterande halvtimmen gick åt till att flytta fram säckmaskinen efterhand som den väldiga högen av konstgödsel minskade.
2 000 säckar och 50 kg i varje. Jag fick skovla 100 ton om dagen. Så mycket hade jag inte kunnat prestera på ett plant golv. Att det gick berodde på att jag en del av tiden kunde stå ovanför elevatorskoporna och ösa nedåt. Ibland kom fosfaten i skred och rann ner i skoporna av sin egen tyngd. Ändå kändes armarna rätt långa innan kvällen.
Säckfyllningen var säsongsjobb. Det var i mars månad och bönderna skulle ha sin konstgödsel innan vårbruket. Godsvagnar med säckar rullade iväg genom landet i många riktningar, först söderut, sedan uppåt Mälardalen och Norrland.
Vi kom upp i nästan en femma i timmen och gjorde 40 kr om dagen. Det var sällsynt 1950. På många ställen tjänade jobbarna inte ens hälften så mycket. Till gengäld arbetade vi hårdare än de flesta för varenda krona.
Superfosfats behov av nytt folk minskade starkt efter ett par veckor. Ett dussin tillfälligt anställda hade vant sig vid slitet och blev kvar.
Den gula ärtsoppan varenda dag var svårare att stå ut med. Den var hårdsmält. Magen protesterade och det blev enformigt i längden med smaken. Servitrisen förstod vår klagan men hade ingen talan. Ägaren bestämde. Ärtsoppa med tunnsådda fläsktärningar var enklast och lönsammast. Det avgjorde saken.
Sirenen signalerade änden på varje matrast: Hui, hui, hugg i, hugg i!
Skovla, väga, knyta, kärra. Berg av konstgödsel blev berg av säckar med konstgödsel.
Fem arbetslag och bortåt 10 000 säckar på en dag. Slammer och damm men också rytm. Arbetsglädje nästan. Vi tävlade timme efter timme, det var bolaget som vann och så gick dagarna.
Våren kom med blåa kvällar. Jorden vaknade. Småfåglar började sjunga om bättre tider. De som sov ute frös mindre.
Dagarna blev glada, Gladast blev man på avlöningsdagarna.
- Gick man kvar här fick man skaffa sig bankbok, konstaterade Grundkvarten.
Det blev dock aldrig aktuellt.