Skolfartyget LAGAREN,
ex Fyrskeppet SVINBÅDAN



Ingvar Rylander

- Läs även:

Ur Marinturbinens historia 1985 (171 kB)
SAL i Göteborg (97 kB)
På SVINBÅDAN år 1940 (448 kB)
LAGAREN från 1894 till nu! (270 kB)
Var är klockan och lanterninen?! (107 kB)
LAGAREN blir skolfartyg! (1,1 MB)
Kollosegling med LAGAREN!
SHAMROCK, LAGAREN och gården
LAGARENs konsekvenser
När Ingvar blev stimchief (88 kB)
Sillfrukost 16/12 -06 (107 kB)
Jubel-Presentation 3 2005 (300 kB)















Fiskeristyrelsens m/s Skagerak













Lavalmotor från de Laval Ångturbin
Sydostbrotten seglar vidare som Amorina

I ett gammalt nummer av Ölandstidningen hittar vi denna artikel där Ingvar Rylander berättar om hur han gick till sjöss första gången:

Fiske med trålare gav bra sjöben


1957 i januari kändes stugan i Skogsby mig för trång varför jag anmälde mig till sjömansförmedlingen i Göteborg, hade under föregående höst fått smaka på livet ombord i Amerikalinjens fartyg "Sparreholm", vilket gav mersmak.
    Efter installation på frälsningsarméns hotell var det till att uppsöka sjömansförmedlingen för eventuell hyra i något lämpligt fartyg. Drömmen var att hamna i något fartyg destinerat till Fjärran Östern eller Sydamerika men det är inte alltid som drömmar blir verklighet vilket jag snart fick erfara.
    Några dagar fick jag fördriva i Göteborg i avvaktan på att komma i tur för hyra, men någon större nöd led jag ej.
    Klockan 10.00 och 15.00 var det upprop på förmedlingen av fartyg vilka sökte personal, det gällde då att vara på plats så att ingen med lägre turnummer tog jobbet.
    Tiden mellan uppropen fördrevs oftast med promenader i hamnen med studie av hamnlivet och inneliggande fartyg eller med att med spårvagn åka runt och bekanta sig med stan.
    Vid Masthuggstorget fanns ett ölkafé där två damer med stor auktoritet styrde över såväl kafé såväl som gäster, här kunde man för en överkomlig penning få en stabil frukost innehållande gröt och ägg samt smörgåsar i halvkakestorlek, dessa damer tog hand om oss många grabbar på ett moderligt sätt samt kontrollerade även vad vi gjorde om kvällarna.
    Så blev det då dags för en anvisning till ett fartyg vilket sökte en salongsuppassare, detta flytetyg bar namnet "Skagerack" och befann sig på Götaverken för översyn.
    Nyfiken på fartyget och även varvet uppsökte jag varvsporten och presenterade min anvisning och fick anvisningen att gå ut på en viss kaj där fartyget var förtöjt. Fartyg med exotiska namn som "Wangaratta", "Mirrabooka" och "Mandalay" låg förtöjda vid kajen men ej någon "Skagerack" varför jag frågade en varvsarbetare om råd varvid han pekade ut två master och en styrhytt som stack upp över den höga kajen, detta var "Skagerack".
    M/S Skagerack var ett undersöknings- och bevakningsfartyg tillhörigt Kungl Fiskeristyrelsen, fartyget var på endast 510 bruttoregisterton och dess uppgift var att tråla efter fisk i Nordsjön, Skagerack, Kattegatt samt Östersjön och därefter mäta och märka fisken, detta uppdrag utfördes av ett antal personer från bl.a. saltvattenslaboratoriet i Lysekil.
    Här blev alltså inga exotiska resor till varmare latituder utan i stället ett vintrigt och blåsigt Skagerak och Nordsjön, ingen tropisk sol flödande över ett akterdäck med uppspända solsegel, utan ville man ha värme fick man uppsöka kolspisen i byssan eller göra ett besök i maskinrummet.

    Det originella med fartyget var dess framdrivningsmaskineri vilket bestod av en varmluftsmaskin, konstruerad och byggd av Götaverken, denna maskin drevs med avgaser från två dieselmotorer vilka också svarade för elförsörjningen ombord. Varmluftsmaskinen var uppbyggd som en kolvångmaskin av tvillingtyp samt med ventilstyrning. Konstruktionen var ej så lyckad varför endast ett fåtal fartyg har utrustats med dylikt maskineri.
    Ungefär en vecka varade vistelsen på Götaverken där det jobbades intensivt på olika fartyg, ett omfattande arbete var utbyte av plåtar i olika reparenter där nithamrarna gick för fullt hela dagarna med ett intensivt oljud som följd. Det var en lisa för själen när vi lämnade Götaverken och förtöjde vid minsveparkajen på Nya Varvet som var fartygets hemmahamn.

    Arbetet som salongsuppassare var tämligen lindrigt, när man lärt sig rutinerna, det gällde att se vårdad ut och vara snyggt klädd i serveringsuniform samt servera på rätt sätt.
    Tydligen gjorde jag ett gott intryck och blev därmed uppskattad av såväl gäster som stewarden så pass att stewarden överlämnade förrådsnycklarna och därmed full tillgång till alla förråd.
    Kocken var en lättsam och hygglig man som villigt delade med sig av sin omfattande matlagningskonst, dock blev han ibland lite törstig och tog därmed timeout varvid stewarden eller jag fick rycka in i byssan.
    Efter förrådskomplettering kastade vi loss med kurs mot Skagerak där vi sjösatte trålen i ett ganska busigt väder, fartyget for hit och dit i sjöarna varför det blev svårt att behålla de tidigare intagna måltiderna - något som besättning hade roligt åt då dessa till stor del var sjövana fiskarpojkar från Bohuslän. Då man inte fick behålla något var det ej heller någon större idé att inta föda men kräkreflexerna upphörde dock inte varför stewarden gav uppmaningen att äta knäckebröd för att lindra reflexerna.
    Efter cirka en vecka hade sjösjukans alla kval någorlunda försvunnit och efter ytterligare ett par veckor kunde man sitta i mässen och äta ärtsoppa med feta fläskbitar i även om fartyget rullade så att tallriken vägrade att stå kvar på bordet trots våta dukar och slingerställ.
    Fördelen med kosthållningen på en trålare var att kocken kunde gå ut på akterdäck och plocka den fisk han behövde till dagens lunch eller middag, detta resulterade i att fisk serverades nästan dagligen. Än idag äter jag därför färsk fisk med förtjusning.
    Efter ett antal veckor med fiske i Skagerak gick vi ned till södra Östersjön för trålning, då med Trelleborg som hemmabas där vi förtöjde över helgerna - en trevlig stad med närhet till kontinenten i form av ångfärjorna "Kung Gustav V", "Drottning Victoria" och "Starke".
    Att åka en tur- och returresa till Sassnitz var en höjdare med dessa stiliga förjor där man kunde beundra inredningen i ädelträ samt studera maskinrummet med dess välpolerade ångmaskiner utrustade med mycket koppar- och mässingsdetaljer.
    Beklagansvärt är att ej något av dessa fartyg sparats som museefartyg.
    Senare har jag återvänt ett flertal gånger för resor över till Tyskland men dagens färjor är ej lika charmfulla att åka med.
    Trålningarna fortsatte sedan upp genom Östersjön och Bottenhavet med helguppehåll i Karlskrona, Västervik, Nynäshamn, Gävle och Sundsvall innan det var dags att återvända till Göteborg.
    Påskhelgen 1957 tillbringades förtöjd på Nya Varvet och med större delen av besättningen hemförlovad, kvar ombord var endast timmerman och jag där ansvaret för kosthållet föll på min lott.
    Vädret var strålande och som gjort för att utforska Göteborg och dess omgivningar, bland annat lockade Liseberg.

    På annandag påsk den 22 april ankom Svenska Amerikalinjens nybygge "Gripsholm" från varvet i Genua, hela Göteborg tog emot med stor pompa och ståt. Kajerna och bergen på båda sidor av älven var fulla av folk när "Gripsholm" kom inglidande eskorterad av fyra minsvepare och ett tiotal bogserare samt med flodsprutan i spetsen, ett verkligt skådespel.
    Ett par år senare blev jag erbjuden jobb som motorman i "Kungsholm" - något som jag avböjde efter inrådan från en äldre motorman som omtalade att besättningen hade en tämligen begränsad rörelsefrihet ombord, detta avböjande ångrade jag sedermera när jag läst "Kungsholms" kryssningsprogram om de västindiska öarna.
    Efter påskuppehållet väntade en tids trålning i Nordsjön och då med Ijmuiden i Holland som bas, detta gav utmärkt tillfälle att göra sig bekant med Amsterdam, även dess mer syndiga stadsdelar med tillhörande nattliv. Som motpol ordnade fartygschefen en bussrundtur för besättningen med studie av blomodlingar på holländska landsbygden.
    Efter återkomst till Göteborg avmönstrade större delen av besättningen i mitten av juni då fartyget skulle till Falkenbergs varv för maskinbyte.
    En erfarenhet rikare återvände jag till föräldrahemmet på Öland för att några månader senare mönstra på i maskin på en av Orientlinjens fartyg. Denna gång blev det sol och värme på sydligare latituder, nästan för mycket sol och värme.
   

Ingvar Rylander


Vad händer med Lagaren just nu:
hem.bredband.net/lagaren

10 augusti 2007