Skolfartyget LAGAREN,
ex Fyrskeppet SVINBÅDAN

Hemgården Skeppsholmsgårdens skolfartyg Lagaren
Södra Sverige,
Klicka för karta över Kullen

SvinbådanKassunfyren som ersatte Svinbådan, sedd från badstranden i Viken
Artikeln "Fyrskepp i Storm" av Pauli Ohlsson, tidigare publicerad i Klubb Maritims tidning L visade sig ha en fortsättning! Artikeln är på detta sätt utgiven i tidningen Länspumpen (klubb Maritim), men Pauli Ohlsson är aktiv i ett lokalt byalag och förening ute vid Lerberget, helt nära den plats där SVINBÅDAN låg.

Fyrskeppet Svinbådan

Onsdagen den 5 oktober 1960 lämnade fyrskepp nr 17, Svinbådan, sin station utanför Lerberget för sista gången. Troget hade hon legat på samma station i inte mindre än 67 år och visat vägen förbi det förrädiska "Svinabonnsgrundet". Visserligen hade krig och hårda isvintrar ibland gjort, att hon för längre eller kortare tid hade fått lämna sin station och uppsöka hamn, men nu var det oåterkalleligen sista gången, eftersom den fasta fyren, Svinbådan, stod färdig att tas i bruk.

Vart tog hon då vägen? Efter att ha använts som verkstadsfartyg av Sjöfartsstyrelsen i samband med sjömätning, inköptes hon 1972 av Stiftelsen Skeppsholmsgården för att rustas upp och tjänstgöra som skolfartyg. Hur långt dessa ombyggnadsplaner fortskridit är inte känt, men 1999 låg hon förtöjd vid Skeppsholmen i Stockholm. Själva fyren med lanternin finns däremot bevarad och finns uppställd i parken till sjömanshemmet Rosenhill i Göteborg.

Fyrskeppet Svinbådans Lanternin Svinbådans Lanternin uppställd på bergknallen nordost om Älvsborgsbron i Göteborg

Genom vänligt tillmötesgående av Svea Remberg har undertecknad fått tillåtelse att införa en av hennes framlidne make, Börje Remberg, i tidsskriften Kullabygd införd artikel om fyrskeppet Svinbådan. Börje Rembergs fader, Konrad Remberg, var under många år lotsförman i Viken.

Här följder nu Börje Rembergs artikel:
[som Lagarengruppen har kompletterat med fler bilder]

– Saxat ur:

Kullens Hembygdsförenings årsskrift

Artiklar ur tidigare årgångar hittar du här
Fyrskepp Nr 7 Svinbådan

Första Svinbådan

"Första fyrskeppet vid Svinbådans grund utanför Lerberget – Fyrskepp Nr 7 – utlades på sin station den 4 december 1877. Detta fyrskepp byttes den 26 juli 1894 mot Fyrskepp Nr 17, som då var nybyggt.

Fyrskeppets uppgift var att leda sjöfarten förbi de farliga grund som finns i norra Öresund. Detta skulle ske dels genom fyren och dels genom att tillhandahålla lotsar till de fartyg som begärde lots. Fyrskeppet låg i höjd med Lerberget, 1½ sjömil från Höganäs och 3 sjömil från Viken varifrån lotsbetjäningen ägde rum.


Något om fartyget

Under däck midskepps fanns maskinrummet. Fartyget kunde för egen maskin gå från och till sin station. Akter om maskinrummet fanns förråd och förut hytter för manskapet. Man bodde två man i varje hytt. Förutom hytterna fanns en större "sal" och i denna fanns en stor trattgrammofon. Under däck fanns även en liten med verktyg välförsedd snickeriverkstad, som flitigt användes för hobbyarbeten. På undre däck akterut hade fyrmästaren sin hytt och salong. Bredvid fanns hytter för 1.fyrvaktaren och maskinister. För om dessa var lotsmässen med två soffor längs sidorna samt ett litet utrymmer med kojer för gästande lotsar, som väntade på att bli ilandsatta. Längre förut fanns köket och stora mässen samt uppgången till fyrtornet.

T.h: Maskinisten Anders Knafve startar en av hjälpmotorerna. Foto: Tore Nilsson.

Anders Knafve i Fyrskeppet Svinbådans Hjälpmaskinrum

Svinbådan - första fyrskepp med AGA-ljus 1908 Svinbådan var det första fyrskepp som (1908) utrustades med AGA-ljus.
Nedan: Fyrvaktaren Anders Bengtsson färdig att avfyra ett varningsskott från den gamla kanonen. Foto från John Oltin
Signalkanon på Fyrskeppet Svinbådan

Längst förut det stora ankarspelet. På babords sida dävertar med lilla lotsbåten. På övre däck fanns styrhytten, fartygets livbåt och den stora skeppsklockan.


Något om fyren och mistsignaleringen

Fyren var utrustad med AGA-ljus och blinkade 20 gånger i minuten. Fyrljuset hade en styrka av 600 normalljus och tändes varje afton vid mörkrets inbrott och släcktes när morgonen grydde.

Vid dimma och dålig sikt satte man igång mistsignaleringen till ledning för de sjöfarande och för att fyrskeppet inte skulle bli påseglat. Tidigare hade man för detta ändamål en ångsirén, men senare fick man en särskild tyfon, som gav ifrån sig ett ljud, som många kustbor säkert kommer ihåg. Tyfonen gav tre korta stötar varje minut. Den drevs med en kompressor.

I detta sammanhang kan omtalas att fyrskeppet hade två verkliga dyrgripar ombord. På övre däck fanns nämligen två gamla kanoner från 1809. Vid dålig sikt och i händelse av att något fartyg kom oroväckande nära och föreföll att gå på grund eller styra rakt på fyrskeppet, ådrog man sig veder-börandes uppmärksamhet genom att skjuta med kanonerna. Det var gamla hederliga mynningsladdare, i vilka man stoppade in 1 hekto krut jämte en del papper eller dylikt.

På kanonrörets bakre del fanns hål för tändhatt och genom att med en respektingivande klubba slå på denna tändhatt avfyrades kanonen. För över vid sidan om kanonerna fanns också den stora skeppsklockan, som man klämtade i när det var fara på färde, och andra möjligheter inte stod till buds.

Dygnsrytmen

Arbetet ombord bestod i vakthållning. Samtliga fartyg, som passerade, skulle observeras. Man putsade och skötte om fyren och fartyget och hade dessutom vissa uppgifter för SMHI. Varje dag kl 08.00, 12.00 och 16.00 skulle man ta vattenprov från havsbottnen och mäta vindstyrkan och strömhastigheten. Mellan kl 20.00 och 08.00 var en vaktstyrka avdelad på två man som i fyratimmarspass skötte vakthållningen. Under övrig tid sköttes bevakningen under pågående arbete på fartyget. Kl 07.30 serverades frukost, 12.00 – 14.00 höll man middag. Då skötte kocken vakthållningen. Kl 15.00 serverades kaffe och 18.00 var det tid för kvällsmål.

Som kompensation för den långa arbetsdagen hade man tre månaders semester, som i regel delades upp på flera omgångar för att få lite tätare landkänning.

Svinbådans besättning år 1946
Året är 1946. Hela den tjänstgörande besättningen på Svinbådan är samlad på däck för fotografering. Längst till vänster vid maskintelegrafen står fyrmästaren själv, Elof Justus Glifberg, som nyligen har tillträtt befattningen efter att ha varit fyrvaktare – styrman sedan 1934. I främre raden till höger om Glifberg står styrmannen Olle Oltin från Viken. Lutad mot nakterhuset ser vi fyrvaktaren Anders Bengtsson från Lerberget. Mannen längst ut till höger kan möjligtvis vara E. B. Ternström från Karlshamn. Övriga har varit svåra att namnge. Glifberg innehade befattningen som fyrmästare till 1957, då han avgick med pension. Han efterträddes av Alfred Knafve som tf fyrmästare. Svinbådans sista fyrmästare blev Gustav Martinsson, som fick föra befälet då Svinbådan den 5 oktober för alltid lämnade sin station. Foto från John Oltin.

I Fyrskeppet SVinbådans mäss
Gruppen med tulpaner vittnar om att det är vid jultid och den invirade flaskan med stor rosett talar sitt tydliga språk – någon måste fylla år. Kocken Sven "Sjöman" Andersson serverar kaffe till Gunnar Lund, Tomas Thomasson, Ludvig Karlsson, E.B. Ternström och någon mer, kanske en lots. Året kan vara 1947 eller 1948. Foto från Rolf Hasse.

Något om besättningen

På 1920-talet fick jag några gånger följa med min fader, som då var lots i Viken, på några dagars vistelse på Svinbådan. Man kunde då träffa följande personal:

Fyrmästare:Albin Lindblom, Viken
1.fyrvaktare:Petrus Smith, Viken
Fyrvaktare:Karl Wikdahl, Viken
Anders Bengtsson, Lerberget
Johan Fogelberg, Höganäs
Åke Sjöberg, Blekinge
Maskinist:Erik Berglund, Höganäs
Kock:Karl Lindblad, Höganäs

De var alla riktiga sjömän och präktiga människor, som tog väl hand om en liten pojke.


Något om lotsningen

Som regel fanns det ständigt två lotsar ombord på Svinbådan. Byte skedde var sjätte dag. Då lots fanns tillgänglig ombord var under dager lotsflagg och under natten lanterna hissad på en gaffel på aktermasten. Fartyget hade först haft två master men vid en översyn av fartyget 1908 togs främre masten bort.

När något fartyg önskade lots var det fyrskeppets besättning, som fick sätta lotsbåten i sjön och ro ut lotsen till fartyget. Detta kunde vid hårt väder och stark ström vara ett hårt arbete.

Det berättas att strömmen kunde vara så stark, att man inte kunde ta sig tillbaka till Svinbådan utan hamnade i Nyhamnsläge och någon gång även i vikens hamn, och då fick lotsångaren bogsera ut dem till fyrskeppet. På 1920-talet fick Svinbådan en motordriven lotsbåt och detta underlättade avsevärt lotsbetjäningen.

Då stormvindar gjort sjön så grov så att lotsbåten inte kunde sättas i sjön, togs lotsflaggen eller lanternan på aktermastens gaffel ner. Om vakthavande lots i Viken misstänkte detta förhållande, gick han som regel bort till "Brunkmans hörna". I nordöstra hörnet fanns en ganska stor sten intill Storgatan, som gav lä för de värsta vindarna. Härifrån hade man god utsikt mot Svinbådan. Var flaggen eller lanternan borta fick lotsuppassningen ske från lotsstugan i hamnen. Beredskapen förstärktes med vakt vid hamnen, och lotsångaren eller lotskuttern var beredd att gå ut. Viken har en god hamn, som gjorde det möjligt att i så gott som alla väder komma ut och in med lotsångaren eller kuttern.

När en lots från gett Svinbådan sig av på lotsning söderut, som var det vanligaste, gick fartyget förbi Viken mycket nära stranden, ty vattendjupet tillät detta. Då gavs signal för att visa att fartyget hade lots ombord, och att det saknades en lots på fyrskeppet.

Vid lotsbyte, på fyrskeppet, eller då lots skulle ersättas, passade under sommarmånaderna badgästerna i Viken på att få sig en sjötur. Genom tillmötesgående från lotsarnas sida fick badgästerna följa med ut till Svinbådan om vädret var gynnsamt. Under årens lopp är det många, som fått tillfälle att besöka Svinbådan och dess trevliga besättning, och många är de fotografier som tagits ombord. Mottagandet var alltid hjärtligt. Det var ju för fyrpersonalen stor omväxling i enformigheten.

Mathållningen

Fram till mitten av 1920-talet skedde provianteringen från Malmö med lotsverkets chefsfartyg. Man fick då proviant för tre månader, och då blev det inte ofta det

Lotsångare i Vikens hamn
Lotsångaren i Vikens hamn.
Denna och fler akvareller på Klintberg Art Gallery

Lotsångare från Viken
Lotsångare från Viken
Denna och fler akvareller på Klintberg Art Gallery

Vikens hamn före 1905
Livet i Vikens hamn som det kunde tänkas se ut (före 1905!)
Denna och fler akvareller på Klintberg Art Gallery

Anders Widén vid SVinbådans AGA-spis / AGA-stove
Kocken Anders Widén vid den kokseldade AGA-spisen.

I Svinbådans mäss
Anders Widén serverar Chlive Lund, Anders Knafve och fyrmästare Söder.

serverades färskvaror. Lotsarna fick under denna tid själva svara för sin mat. Jag minns hur min mor packade fars matväska med mat för perioden på Svinbådan.

I fartygsprovianten ingick "knallen" som en del. Knallen var den hårda, torra, fyrkantiga bullen, som när man skulle äta den först måste doppas i kaffet, sedan strykas med smör innan man tog den i munnen. År 1913 fick Svinbådan en ny kock, och det var Anders Bengtsson från Lerberget.

Han hade då gjort sin värnplikt i flottan i Karlskrona, fått kockutbildning och varit officersuppassare på pansarskeppet Manligheten. Han tyckte att det var onödigt att proviantera för tre månader, när man hade fastlandet så nära. Han lyckades övertala fyrmästaren och lotskaptenen i Malmö att efter anbudsförfarande upphandla proviant från Höganäs eller Viken.

Catos skeppshandel på Höganäs nedre var under många år leverantör till Svinbådan, och transporterna utfördes av lotsbåten från Viken. Nu blev maten bättre och nyttigare och lotsarna tilläts att inköpa sina måltider på Svinbådan. Alla utom fyrmästaren intog sina måltider i stora mässen. Fyrmästaren åt i sin salong.

Fartygets journal

Svinbådan förde man anteckningar över viktiga händelser och förändringar i rutinerna. Man kan där se när fartyget måste lämna sin station på grund av svåra isförhållanden, för översyn och för krig.

Den 19/10 1914 och den 12/4 1940 gick man från stationen på grund av krig.

Den 10/2 1919 och den 15/7 1946 gick man åter ut till sin station.

Den 22/10 – 23/10 blåste det full orkan och motorgaleasen Magnesita av Höganäs förliste och drev iland vid Höganäs.

Den 27/2 – 3/3 1880 drev fyrskeppet för storm 2½ kabellängd i OSO.

Ja, det var många stormar, som Svinbådan fick rida ut. Det berättas att vårstormarna inte sällan var så starka att de förde med sig jord och nysått frö ända ut på Svinbådan däck. Även isvintrarna kunde besvära Svinbådan. När isen blev för svår måste man lämna sin station och gå till Helsingborg eller Höganäs för att där invänta bättre förhållanden. Ibland hann man inte undan isens grepp.

Så tex "Den 11/4 1947 fastnade fyrskeppet i ett isflak och drev nordvart med strömmen omöjligt att få upp ankaret. Fyrskeppet drev till kl 03.10 den 12:e då vi lyckades få upp ankaret. Vi var då tvärs Mölle. Avgick sedan till Höganäs för reparation av maskinen. Avgick till stationen den 16:e april".

Så står det också i journalen att Svinbådan den 5/10 1960 för alltid lämnade sin station utanför Lerberget och ersattes av en fast fyr utanför Viken."

Text Börje Remberg

På Fyrskeppet Svinbådans däck
Fyrmästare Elof Justus Glifberg tar långkikaren till hjälp. Foto från John Oltin

För egen Carlsundsmaskin
Svinbådan avlöses på sin station av Reservfyrskepp och går för egen maskin till Malmö för översyn.

AGA-pendulum
Problemet att klara krängningen hos fyrskepp och inte minst lysbojar löste AGA med den s.k. AGA-pendeln

Så långt Börje Remberg

Något om livet ombord

Som vi sett tidigare var det i regel åtta man som samtidigt tjänstgjorde ombord. Eftersom man var i tjänst åtta månader och iland på semester fyra månader per år, så blev det med vikarier åtskilliga personer som var engagerade under ett år. Det är därför många olika ansikten, som skymtar förbi på de mängder av foton, som under årens lopp tagits av såväl tidningsfotografer som privatpersoner. De flesta av de som tjänstgjorde ombord hade sin hemvist i Kullabygden och då inte minst i Lerberget, men flera var också från Blekinge. Den som hade den utan jämförelse längsta tjänstgöringen ombord var säkert Anders Bengtsson från Lerberget. Han tillbringade säkert huvuddelen av sin tjänstgöring inom Sjöfartsverket på just Svinbådan. Andra kända lerbergare var bröderna Gunnar och Chliwe Lund, Ludwig Karlsson, Axel Svensson, Sven Andersson och Torvald Lundgren. Flera av dessa hade tidigare seglat i handelsflottan med på äldre dagar gått in på vikariat på Svinbådan. Dessutom fanns det en hel mängd ungdomar, som passade på att ta vikariat på fyrskeppet under längre eller kortare tid.

Det var alltid lika roligt att besöka fyrskeppet. Själv kommer jag ihåg några sådana episoder.

Kustvakten Erik Walter, som bodde alldeles nere vid stranden, hyrde på somrarna ut till en familj Gärtner från Helsingborg. Pojkarna Gärtner och jag fick då ibland följa med ut till Svinbådan.

Erik Walter hade sin norskbyggda snipa förtöjd vid "Skomakarens bro" rakt nedanför sin fastighet. När Walter drog igång sin encylindriga Götamotor utan koppling och backslag, då gällde det för pojkarna att hålla tungan rätt i mun och styra ut mellan de vitmålade stenarna, Trångsund kallade. På väg ut till fyrskeppet skulle eventuell drivved hämtas upp, och ibland kunde det bli rätt mycket av den varan. På fyrskeppet bjöds man alltid på kaffe, och om det var Sven "Sjöman" Andersson, som var kock ombord, vankades det även vänstervispad sockerkaka.

Nya fyren Svinbådan

Den 5 oktober 1960 var den fasta fyren Svinbådan helt klar att tas i bruk, och fyrskeppet nr 17 Svinbådan kunde efter 67 år på samma station avgå, men denna gång inte för egen maskin utan bogserad av tjänstefartyget Malmö. Men vad hände sedan?


Svinbådans kassunfyr
Nya kassunfyren på Svinbådan. För att slippa förnya den den dyra undervattens-kraftkabeln har en ny, liten solbatteri-driven fyr byggts uppe på den forna helikopterlandnings-plattformen.

Fyra dagar senare, söndagen den 9 oktober, ränner Svenska Lloyds 6550-tonnare Convallaria i klart väder med full fart upp på grund innanför fyren. Efter att folk från såväl Viken som Lerberget hjälpt till att lossa en del av råfosfatlasten, kastades över bord, lyckades Röda Bolagets bogserbåtar Einar och Karl dra haveristen av grundet.

Men redan den 17 oktober kl 22 på kvällen gör den spanska 2000-tonnaren Lago Enol om samma bravad. Hon är på resa från Göteborg till Norrlandshamnar, när hon i gott väder och med full fart går upp på samma grund som Convallaria. Denna gång blir det danska Switzers bärgningsfartyg Uranus, som kommer till undsättning och drar henne loss.

Nu tyckte Sjöfartsverket att det fick vara nog och skickade upp en lotsbåt, som bemannad med Axel "Olja" Andersson och Vilhelm Johansson fick i uppdrag att patrullera ute vid fyren för att förhindra fler incidenter – och fler blev det inte heller.

Följ den intensiva trafiken förbi Svinbådan och Öresund just nu!


Vad händer med Lagaren just nu:
hem.bredband.net/lagaren

5 feb 2007