Tre semitiska språk

Tre semitiska språk

Grovt räknat visar de tre semitiska språkens ålder i skrift en utveckling med språng mellan varje språk på tusen år eller mer. Äldst är arameiska från omkr. 2000 f. Kr. (först "akkadiska" med kilskrift), sedan hebreiska med kvadratisk skrift från ung. 600-talet f. Kr. och arabiska från c:a 400 e. Kr.

Försök att ge ett språk exklusivitet som t. ex. ett lingua sacra, ett heligt språk, kan ibland förekomma. Bland laestadianer har finska haft en starkare ställning som predikospråk än svenska. Även om exklusivitet kan ge problem kan det också skydda en utsatt grupp och dess heliga texter. Naturligtvis är ett språk ett hjälpmedel för kommunikation mellan människor och inget språk kan någonsin kidnappas för exklusivt bruk.

Här presenteras på tre semitiska språk en central text i kristendomen, nämligen den bön som Jesus lärde lärjungarna på deras fråga hur de skulle be. Originaltexten på grekiska finns I Nya Testamentet, Matt. 6:9-13. Numera är den översatt till de flesta språk i världen.

Vår Fader på arameiska. Arameiska språkets historia är c:a två tusen år äldre i Mellanöstern än hellenismens grekiska, som kom dit med Alexander den stores förvaltning. Nya Testamentet skrevs först på grekiska och samordnades med arameiska i "Diatessaron" (en översikt av de fyra evangelierna på 2:a årh. e. Kr.). Peshitta (slutförd av Edessas biskop Rabbula vid 400-talets början) blev Bibeln på arameiska. Peshittas "Vår Fader" återges här på syriska, arameiskans väst-dialekt, skriven med stilen "serto". I Sverige (och andra länder) bor personer som talar syriska och som flytt från Turkiets förföljelser av kristna, vilka började på sent 1800-tal med en topp år 1915.

Vår Fader på arameiska, Jesu språk. Matt. 6:9-13.

En omfattande litteratur finns på både Öst- och Västarameiska. Då båda kulturkretsarna är kristna sedan urkyrkans dagar är mycket av denna litteratur kristen och knuten till kyrkans värld. Patriarken för den syrisk-ortoxa kyrkan Ignatius Aphram I Barsoum har skrivit den omfattande boken "De spridda pärlorna, En historia om syriansk litteratur och vetenskap". Patriarken tar märkbart illa vid sig av orientalister som inte ger riktig innebörd åt ett uttryck i S:t Efraims dikter. " Man ska också komma ihåg att några orientalister inte kan läsa två sidor på syrianska och inte alls skriva det." Sid. 418.

Vidare finns i mina hyllor på syriska förutom Bibeln "Peschitta" läraren Asmar Elkhuris "Maktabzabno D´amo Suryoyo B´bet Nahrin", Krönika om syrianska folket i Mesopotamien, och "Sulfotho Kashyoko dal Suryoye", Tunga dråpslag mot syrianerna. "MIDIN - en kristen by i Turkiet" av tidigare Midinbon Josef Tuncay är en charmig berättelse på svenska av en by i östra Turkiet där en kristen minoritet lever kvar.

Enligt Fil. dr. Malfono rabo, Assad Saumas doktorsavhandling på engelska "Gregory Bar-Hebraeus`s Commentary on the Book of Kings from His Storehouse of Mysteries". var Bar-Hebraeus (1226-1286) den störste författaren i hela den syrianska litteraturens historia. Dr Sauma skrev en utförlig bok till 1700-årsminnet 2006 av den helige Mar Afrems (S:t Efrem Syrern) födelse år 306. S:t Efrem Syrern blev upptagen som doctor ecclesiae (kyrkolärare) i katolska kyrkan år 1920 av påven Benedictus XV. Firandet av dennes minne skedde över hela världen. Efraim Syrierns "Hymnerna om Paradiset" översatte Sten Hidal I en utgåva 1985 på Artos förlag. Boken "Patriark Afrem Barsaum - Hans liv och verk" skrev Dr Sauma till 50-årsminnet av patriarkens död 1957. Denne patriark tillträdde år 1933 men fick betydelse för sin kyrka genom att redan 1919 på fredskonferensen i Paris försvara syrianernas rättigheter.

Vår Fader på hebreiska är från utgåvan 1986 av The Bible Society, Jerusalem, som har två versioner av Peshitta, båda med hebreisk skrift. Dels den arameiska texten och dels en översättning till hebreiska. Hebreiska talades långt före den Babyloniska fångenskapen. Den blev en utmaning även språkligt ur skrivsynpunkt genom den s. k. kvadratiska skriftens tillkomst. Och när Jesus lärde lärjungarna "Vår Fader", var hebreiskan begränsad till gudstjänst och teologiska samtal.

Nej, jag kan inte ordförrådet i varje språk jag försökt mig på och har inte övat att tala alla tio, men grunderna och så precis som möjligt språkens grammatik har jag försökt lära mig. Vilka är de då? Modersmålet är svenska även om jag i hela mitt liv bevarat mitt 100% genuina modersmål, Skelleftemålet. Det andra är tyska, först på Hermods och det gav mig chansen att hoppa över klass ett på Fjellstedska skolan I Uppsala dit jag kom som 15-åring. Det tredje språket blev latin. Det fjärde grekiska, det femte hebreiska, det sjätte och sjunde som tillval engelska och franska. Som åttonde språk läste jag finska för att som präst kunna tjästgöra i svenska Tornedalen. Det nionde är västarameiska (syriska) och det tionde och sista språket blev arabiska.

Den imponerande R. Kittels utgåva av "Vetus" (Gamla Testamentet) på hebreiska som står i väldigt många bokhyllor runt om i landet hos präster som läste teologi (och framför allt dem som gått på Fjellstedtska skolan) är så dominerande i fråga om litteratur på hebreiska att man som svensk kanske glömmer att hebreiska numera är ett levande aktivt språk i den nya staten Israel. Men medan vi ännu i Sverige kunde tala om hebreiska som ett "dött" språk var det naturligtvis i hösta grad "levande" i judiska kretsar världen över. När jag i Stockholms synagoga fick förmånen att vid den nu avlidne kantorn Eisikovits sida följa textläsningen och bönerna och förstod det huvudsakliga av innehållet kändes ungdomtidens studium i hebreiska meningsfullt. Göran Rosenbergs berättar hur han läste texten genom att "följa den silvrade handens väg" (pekpinnen) vid sin Bar mitzwa i samma synagoga .den 13 Tischri år 5722 efter skapelsen.

I det moderna Israel är hebreiska ett språk som vilket annat språk som helst. Det utvecklas och anpassar sig i fråga om grammatik och ordförråd till den moderna tidens verklighet

Förutom TANAK (GT) är Talmud en av de väsentliga texterna där tolkningen av Gamla Testamentets texter samlats. Inom Talmud ryms Mishna som är ännu äldre och ger kunskap om mycket i den tidiga traditionen. Som framgår av en annan av mina hemsidor fick jag av Överrabbinen Morton Narrow information om vad som står där om orgeln "Magrefa" som stod i Jerusalems tempel. "Enl. ett citat ur Mishna får man bekräftat att orgeln ("magrefá") verkligen fanns i Jerusalems tempel. Det uppges att dess ljud har hörts ända ned till Jeriko." Eller tänk vilken ljuvlig upplevelse att i en vers i Psalt 8:4-5 efter orden "När jag ser din himmel..." i stället för en stabbig översättning i Bibel 2000 kunna glädjas över hebreiskans parallellism med ljudresonans, som man kanske kan kalla rim:

"ma´ änosh ki-tizk^eränu" Vad är en människa att du tänker på henne

"uven adam ki tifq^edänu?" och en Adams son att du tar dig an honom?

Vår Fader på hebreiska, Gamla Testamentet språk. Matt. 6:9-13

Vår Fader på arabiska. Gud heter på arabiska och är liksom i den svenska Bibeln fjärde ordet i min arabiska Bibel och återkommer till dess sista blad sida vid sida med ordet (uttal ar-rab). Ordbilden rab i de semitiska språken betyder "stor, betydelsefull, nobel" o.dyl. användes i betydelsen Gud och Herren (Herren Gud).

Ett språk är ingen religion. Kristna som talar arabiska avser med Allah Gud enligt kristen troslära när de firar gudstjänst i sina kyrkor och på sitt språk ber Vår Fader. På 6:e århundradet e. Kr. möter få arabiska texter men skriftspråket är moget omkr. Muhammeds död 632 e. Kr. Den arabiska kyrkan anknöt till den då 200 år gamla Peshitta. Länder med övervägande muslimsk befolkning försvårade för kristen tro trots islams avsikt att acceptera "Bokens folk".

Som ytlig nybörjare märkte jag snart specifika variationer inom samma språkfamilj. Vad jag snart förstod var att vissa ord som på hebreiska och arameiska börjar med "sh" i stället på arabiska börjar med ett "s". Det finns två tydliga exempel i de böner jag kopierat in, nämligen så centrala ord som "himmel" och "namn". Jag tänker osökt på "shibbolet" och "sibbolet" vars uttal enl. Dom. 12:5-6 var lösenord för att visa en persons ursprung.

Vem eller vilken kristen kyrka skrev doxologin till det arabiska Vår Fader? Kommer den från didache? De arameiska och hebreiska förlagorna saknar den avslutande doxologins "Amen". Det har jag lagt till. Min arabiska Bibel som är en översättning direkt från grekiska saknar helt doxologi efter Vår Fader liksom det grekiska Novum och följakligen Bibel 2000. En not till vers 13 i min arabiska Bibel meddelar att i en förlaga finns ett tillägg. Det kan antyda att ett ev. samband mellan gudsjänstfirare och dem som utförde arbetet med bibelavskrifterna bidrog till att bevara gudstjänstens doxologier.

Vår Fader på arabiska Matt. 6:9-13. Samma språk som Koranen.

Universitetslektorn vid Insitutionen för religionsvetenskap vid Umeå Universitet Mikael Winninge som fått del av en tidigare utskrift av "Vår Fader" på de tre semitiska språken skriver i ett mejl: "...Jag vill egentligen bara ge en liten kommentar med anledning av din förundran över doxologin efter Fader Vår på arabiska (i några handskrifter i alla fall). När man begrundar den textkritiska apparaten i Matt 6:13 kan man konstatera att det var vanligare att ha med doxologin bland handskrifterna än att inte ha det. Hela den bysantinska traditionen t.ex. går i den riktningen. Det är alltså inte så konstigt att översättningar till arabiska (om de inte är moderna och textkritiska) har med doxologin. Även de gamla syriska versionerna av NT hade oftast doxologin."