Framtid borde vara viktig för både människosläktet och enskilda.

Miljö är både en konkret uppgift och ett sätt att förhålla sig till skapelsen. Vi människor kan inte bestämma om allt på vårt klot. Naturen har sin inneboende ordning med solens påverkan (som kan växla i styrka beroende på variation i solfkläckarnas aktivitet) och med haven som utgör c:a 75 % av jordens yta. Till oss i norr transporterar Golfströmmen värme och spär på salthalten. Men kylan från polatrakterna kyler ner det nya vattnet så att det fryser till is. Isbildning kramar ut saltet ur det nya saltvattnet. Saltet sjunker och förenar sig på djupet med havsströmmar som håller igång cirkulationen. Om uppvärmningen motverkar denna isbildning kan det få långsiktiga konsekvenser.

 Välsignelse från Gud är en hälsning om tröst i livets sorger och besvär, tillförsikt inför framtiden och när livet är slut en evig vila hos vår Gud.

Jämsides med respekten för naturens och skapelsens lagar följer dock förpliktelsen för var och en att med omsorg, uthållighet öch ansvar inte onödigtvis slösa med naturens resuser. Med förtvivlan kan man ibland se svarta rökmoln från olycks- eller oroshärdar som betyder utsläpp långt utöver vad en enskild person kan spara in under lång tid men samtidigt måste vi alla spara vidare. Miljön är gränsöverskridande och ansvaret gemensamt.

När jordklotets folkmängd ökar måste även förståelsen öka.

Men klotet "krymper" och då ökar behovet av samarbete och förståelse för förändringar. I Sverige har vi ytor och resurser som räcker men på andra håll blir allt knappare. Vi ställs mer och mer inför kravet att se alla på jorden som systrar och bröder. Med engelska klaras mycket av språklig kommunikation i dag. Men inte på långt när alla kan engelska och för att riktigt lära känna varann behövs ett gemensamt språk. Seder och bruk kan vara så olika mellan skilda platser. Att lära ett nytt språk är inte omöjligt. Att förstå främmande traditioner och kulturer kan vara mycket givande och tillföra både ny kunskap och vänskap. Därför är det så viktigt att se nya samhällsgrupperingar som möjlighet och inte i första hand problem.

Helighet är gemensam för Judendom, Kristendom och Islam. Det kan få lite olika praktiska genomslag för de tre.. Gudsnamanet är för alla heligt samt bönerummet (synagogan, moskén och kyrkan). En troende kan helgas genom mötet med sin Gud. Särskilt helgade personer kan få namn om sig av andra som helgon.

Det eviga är ett annat begrepp som betyder att tid och rum har upphört. Den verkliga innebörden av detta är hisnande.

Framtiden betyder för mig som kristen att livet som jag vill leva i Gud här på jorden har en fortsättning bortom död och grav. Att vara kristen betyder att livet har sin förankring i Jesus Messias (Guds smorde). Nya Testamentets berättelse om honom och gudstjänstens liturgiska utformning med nattvarden som centrum har förts vidare till nya generationer genom två tusen år. Därför är det så väsentligt att vårda och hedra de människor som utfört denna bedrift trots förföljelse och förnedring på grund av sin tro. Anakronistiska undanglidningar och tendentiös verklighetsförfalskning när man talar om kristen tro är ofta ett sätt att fly från en ny  verklighet som kunde ha givit hjälp att utveklas och gå vidare som människa.

FRAMTIDEN är att se nya möjligheter med mänskliga rättigheter och stå öppen för gudomlig välsignelse över sig själv och över mänskligheten.

Med hälsning A. Ö och ett par tillägg i slutet av mars resp. april 2009.

Vad avses här med begreppet Palestina?

Det är med tvekan jag använder begreppet Palestina för det område jag avser. Ursprungligen avsåg det filistéernas område och kan numera lätt tolkas som ett begrepp med stark politisk laddning. Kanaan är å andra sidan rätt okänt för allmänheten och svårt att definiera. Här söker jag inte något samband med politik efter FN-beslutet som ledde till bildandet av staten Israel. Jag använder alltså Palestina och beskriver området så som Nationalencyklopedin definierar sitt uppslagsord ”Palestina”. ”Området mellan Medelhavet i väster, Jordanfloden och Döda havet i öster, Libanon i norr samt Aqabaviken i söder och Sinai i sydväst, dvs. Israel, Västbanken och Gazaremsan”. Vad menar vi konkret med uttryck som ”landet har alltid varit en smältdegel för olika maktintressen”? Här görs nu ett försök att skapa en förteckning utifrån en litteratur som är något begränsad.

Från omkr. år 3000 f. Kr.

Egypten var en maktfaktor i sin relation till Palestina när man kom till det 3:e årtusendet f. Kr. Egyptens första faraoner levde under åren mellan 3000 och 2700 f. Kr. I Asiens del av ”Den bördiga halvmånen” fanns samtidigt en tidig kultur i landet mellan de två floderna Eufrat och Tigris.

Under 3:e årtusendet f. Kr.

Medan sumererna med sitt språk försvann ur historien växte Tvåflodslandets starka stater på 3:e årtusendet f. Kr. En viss växling av makten skedde mellan dessa. Den handel som växte fram mellan Egypten och Mesopotamien och deras kulturer hade ingen annan farbar väg norrut eller söderut än genom det relativt smala Palestina. Den vägen nådde det träfattiga Egypten fram till cedrarna i Libanon och handelsmännen i Mesopotamien fick kontakt med rika städer vid södra Medelhavskusten. Det växte fram ett intresse att ha makt över detta skeende och därför bl. a. över Palestina.

Under 2:a årtusendet f. Kr. Egyptisk erövring tillfälligt omkr. 1450 f. Kr.

Palestina nåddes av ett par mer närgångna folkgrupper. Fenicierna var ett semitiskt folk som dök upp på från öster. Deras ankomst sker vid ungefär den tid när brons- och järnhanteringen etablerades i området. Fenicierna slog sig ned i norra gränslandet till Palestina, nuvarande Libanon. Huvudorterna var det urgamla Byblos, Tyrus och Sidon. Deras alfabete påverkade grekernas skriftspråk. Handelsutbytet med Egypten var stort och Karthago var dess koloni. Trängda av assyrierna vidgade de såsom sjönation sitt inflytande västerut och grundade bl. a. hamnen i spanska Cadiz som betytt mycket för Ostindienfararnas första seglingsetapp. Det närbelägna Kreta med sina mineraler blev en viktig koloni. Med tanke på israeliternas invandring i Palestina efter ”flykten från Egypten” och möte med kanaanéerna som redan bodde i Palestina kan noteras att fenicierna kallade sig själva för ”kanaanéer”. Under farao Thotmes III erövrades Palestina en tid omkring år 1450.

Under andra århundradets två sista århundraden f. Kr.

Den andra folkgruppen var filistéerna vars namn språkligt är detsamma som ”palestinier”.  Dessa bosatte sig i området med de fem städerna Gasa, Askelon, Asdod, Ekron och Gat under de två sista århundradena av andra århundradet. De var tydligen indoeuropéer och kan även härstamma från Kreta (”Kaftor”?) eller möjligen förknippade med sjöfolket ”peleset”. Ja, begreppet ”kreti och pleti” skulle kunna syfta på deras ursprung. De räknades som skickliga att smida vapen av järn. Filistéerna hade hunnit underkuva kanaanéiska områden i norr när de får sin dramatiska betydelse i Palestinas historia. De försökte att bemäktiga sig staden Jerusalem med dess område vid avslutningen av det andra årtusendet f. Kr. men deras försök slogs ned av den blivande kungen David.

Från omkr. 1200-1100 f. Kr. Återvandringen från Egypten

Hetiterriket i Turkiet försvann under 1100-talet f. Kr. och därmed hotet därifrån. Judarna lämnade Palestina under hungersnöd vid utvandringen till Egypten. Men invandringen till Palestina krävde anpassning till folken i Palestina. Minnet av avfärden från Egypten, påsken, är levande än idag.

David kung omkr. 1015 – 975  f. Kr. och efterträddes av Salomo som regerade till 936 f. Kr.

 När David erövrat Jerusalem växte en palestinsk statsbildning fram vars makt kunde utmanas. Egyptens gjorde sådana försök inte minst mot Salomo. Efter Salomos tid delades riket i två hälfter: Israels rike i norr och Juda rike i söder.

722 och 701 f. Kr. Nordrikets assyriska exil med total assimilation som följd,

Nordriket hade redan under 800-talet ålagts vasallskap under Assur. Politiska förvecklingar i förhållandet med Assyrien ledde till att Nordriket blev en assyrisk provins och att Samarias och Nordrikets befolkning fullständigt utplånades. Det resterande sydriket Juda gick samman med Egypten, fenicier och filistéer i en koalition som dock besegrades av Assurs härskare Sanherib men genom en stor tribut fick de behålla friheten.

612 f. Kr. Assyriska väldet faller.

612 f. Kr. Assyriska väldet faller och Assurs huvudstad Nineve vid Tigris östra strand nära nuvarande Mosul utplånas. Efter nederlaget i Megiddo 609 mot farao Neko blir Juda under fyra år lydrike under Egypten.

586 – 539 f. Kr. Exilen (något oegentligt kallad Babyloniska fångenskapen).

Sedan 609 hade farao Neko makten i Palestina men led nederlag 605 mot Babylons nytillträdde kaldeiska Nebukadnessar II (skrivs även Nebukadresar) med resultat att när denne tar makten i Palestina kommer en villkorslös kapitulation och en första deportation 597 omfattande högre tjänstemän och välbärgade. Efter ett upprorsförsök mot  Nebukadnessar följer en belägring av Jerusalem med plundring och förstörelse av templet och fruktansvärda förhållanden i staden 586 f. Kr.

539 Perserna befriar dem som förts bort i exil men behåller makten över Palestina i 200 år.

Efter 47 år och sedan persernas konung Kyros den store besegrat Babylon utfärdade han 539 ett edikt att alla som förts till exil i Babylon skulle få återvända till sitt hemland, något som faktiskt inte alla valde att göra. De tilläts att bygga upp templet på statskassans bekostnad (färdigt 516) .

333 Alexander den store intar Palestina.

Sedan Alexander den store som farao grundat Alexandria drog han österut på väg mot Indus men dog efter sin återkomst till Babylon 323. Hans efterföljare (grek. diadokerna) behöll i början makten över Palestina. Dessa splittrades i ptolemaier i Egypten med Alexandria som huvudstad och seleukider i Syrien och i stora delar av Alexanders östra besittningar med Antiokia som huvudstad.

305 f. Kr. Ptoleméerna (grekiskättade faraoner) tar makten i Palestina.

198 f. Kr. Seleukiderna tar makten i Palestina.

Seleukos I erövrade Perserriket och efter 312 f. Kr. utvidgade han sin makt till hela Syrien och Mesopotamien. I slaget vid Issos år 301 f. Kr. krossade Seleukos och hans allierade Ptolemaios I och övertog efter segern vid Paneum 198 makten i Palestina. Antiokus Epifanes lät sätta upp en bild av Zeus i Jerusalems tempel som fått beteckningen ”förödelsens styggelse på helig plats” och väckte Judas Mackabéus till motstånd. Dynastin avsattes för gott av den romerske generalen Pompejus år 66 f.Kr. Efter att Seleukiderriket gått under försvann den hellenistiska kulturen så småningom från Irak och Iran, men levde kvar i Syrien vilket blev en romersk provins.

63 f. Kr. Rom tar makten i Palestina.

Efter strider mellan de judisk-hasmonéiska bröderna Hyrkanos och Aristobulus intervenerade den romerske fältherren Pompejus år 63 f. Kr. Sedan dess kom Palestina att vara underställt romersk makt vilken sedan överfördes till det bysantinska Östrom. Det betyder att den romerska överhögheten, som såg Jesus födas år 7 f. Kr. (konjunktioner detta år mellan Jupiter och Saturnus 29/5, 29/9 och 4/12) och dödas år 33 (samt medverka vid hans rättegång), genom kejsar Konstantin i Östrom kom att styra världens andra statskyrka (den första finns i Armenien sedan år 301).

70 e. Kr. Titus intar Jerusalem, judar mördas och fördrivs. Masadaklippan belägras och på 100-talet plöjer Hadrianus upp tempelområdet totalt. Judar förbjuds att vistas i Jerusalem.

Jerusalem blev en romersk koloni med namnet Aelia Capitolina. De kristna drevs ut och kom till bl.a. Pella öster om Jordan samt sökte sig så småningom till bl. a. Antiokia vid floden Orontes i Syrien, där lärjungarna för fösta gången kallades ”kristna”, d.v.s. anhängare till Kristus. Den gryende förföljelsen av kristna skapade martyrer i alla samhällsskikt och i hela riket inklusive Palestina. Av förföljelser initierade av staten kan nämnas de under kejsarna Nero 64, Decius 250, Valerianus 257-258, Diocletianus 303 och den sista under  Galerius 311.

300-talet. Romerska staten klyvs i Rom och Bysans. Bysans behåller överhögheten i Palestina.

Västrom består förminskad när Östrom med Konstantin den store som förste kejsare växer fram med Konstantinopel (Bysans) som ny huvudstad 324. Sedan Konstantin blivit ensam härskare kunde han nu regera från Roms nya huvudstad Konstantinopel. Hans nya guldmynt ”solidus” stod sig årtusendet ut. Korsfästelse förbjöds som straff. Hans politik medförde genomgripande förändringar av det antika samhället. Folkvandringarna i väst påverkade inte Palestina, som också gynnades av ett ökande samförstånd. Under hans tid växte den kristna kyrkan ut till en statskyrka och tillsammans med sin mor Helena lät han bygga t.ex. gravkyrkan i Jerusalem och kyrkan över Jesu födelseplats i Betlehem. Jerusalem och Palestina blev inblandade i ”tävlan” om kyrkans primat. I Nicea 325 blev Jerusalem fjärde i rang och 381 antogs hela rangordningen: Rom, Konstantinopel, Alexandria, Jerusalem och Antiokia. Klosterväsendets framväxt i Egypten innebar även att ett 150-tal kloster grundades i Palestina. 400-talets Mar Saba-kloster (fortfarande aktivt) liksom det jämnåriga Theodosiosklostret växte fram i en tidsålder då Palestina i sin helhet var i det närmaste ett kristet land.

614 angrep den sasanidiska hären från Persien Palestina.

Den persiska hären bröt in över Palestina med våld och förstörelse. Stora folkgrupper fördes bort till sasanidernas huvudstad Ktesifon (i nuv. östra Irak). Klostrens invånare dödades. Sasaniderna fortsatte till Alexandria och angrep Egypten. De behöll makten i Palestina i 24 år.

638 angreps Jerusalem av araber med islam som sin tro.

Fältherren Omar tog emot stadens nycklar av Jerusalems patriark Sofronius Sofisten¹ som inte acceptererade att kapitulera till någon annan. Omar² var den andre kalifen efter Muhammed. Han inlemmade så Palestina i det arabiska väldet, intog snabbt Egypten, hela Afrikas nordkust mot Medelhavet och delar av Spanien. Först i Frankrike hejdades det arabiska anfallet vid Poitiers 732, precis 100 år efter Muhammeds död. Den umayyadiska dynastin som skött expansionen mot väster störtades 750. I Mellanöstern gjordes likadana snabba erövringar som i Afrika och den abbasidiska dynastin tog vid med huvudstad i Bagdad men gick under för mongolernas invasion 1258.

Kristen bysantinsk kultur smälte samman med den muslimsk-arabiska. Palestina förblev kristet fram till 900-talet. Man började tala arabiska och majoriteten var muslimsk in på 1000-talet. Korstågstiden var speciell i Palestina. Kungariket Jerusalem 1099-1291 bildades men korsfararna led ett rejält nederlag mot Saladin vid Hattin 1187. Mamlukerna intog Palestina mot slutet av 1200-talet.

1517 blir Palestina en del av det bysantinska rikets efterföljare det Osmanska riket.

Kristna och judar blev behandlade efter det s. k. millet-systemet. De fick en viss självbestämmanderätt samtidigt som de såsom bokens folk kunde tolereras när de betalade skatt. Det fanns jordägare men de flesta var fattiga småjordbrukare. Mot 1800-talets slut började en arabisk nationalism vara kritisk mot den turkiska överhögheten och samtidigt började en judisk invandring som var kopplad till en förhoppning om ett judiskt hemland.

1917 blir Palestina ett brittiskt mandat under NF vid förhandlingarna efter första världskriget.

I Balfourdeklarationen gav britterna stöd för tanken på ett judiskt nationalhem i Palestina. Idéer hade också funnits om ett judiskt hemland i Uganda i Afrika. Från Ryssland och andra öststater ökade invandringen och kibbuzer började planeras. Medvetenheten om de problem som var på väg i Europa i judefrågan skapade beslutsamhet att söka en hållbar utväg genom att bilda en judisk stat. Palestinska araber tyckte inte om den ökande invandringen av judar i Palestina och reagerade med en revolt 1936 mot judarna och det brittiska mandatet. Försvagade efter kriget och stressade av svårigheter att administrera uppdraget överlämnade britterna frågan om Palestina till FN 1947.

1947 FN lägger fram ett förslag om en tvåstatslösning samt ett internationaliserat Jerusalem.

FN ville förvalta Jerusalem men bilda en judisk stat på c:a 55 % av Palestinas yta och en arabisk stat på ca 44 % i ekonomisk union. Arabstaterna accepterade inte Israels möjlighet att bilda staten Israel och avvisade därmed beslut om en tvåstatslösning. Staten Israel utropades dagen innan britternas mandat upphörde. Staten Israel blev ett faktum den 14 maj 1948. Efter FN:s beslut om delning gick palestina-araber till anfall. Inbördeskriget april–maj 1948 slutade med judarnas seger. FN:s medlare Folke Bernadotte mördades i september 1948 med Bunche som efterträdare.

1948 – 1973 Fem krig

Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon och Irak samt symboliska trupper från Saudiarabien och Yemen angrep Israel den 15 maj 1948.

Fredsslut 1949. Genom kriget hade Israels yta ökat till ca 77 % av Palestina. Av den yta som inte tillhörde Israel lades Västbanken till Jordanien och Gazaremsan till Egypten.

Fredsslut 1957. De genom kriget vunna områdena Sinai och Gasaremsan återgick efter påtryckningar i bl. a. FN.

Fredsslut 1967. Efter ”sexdagarskriget” ockuperades förra mandatområdets mark, inklusive Gasaremsan, Sinaihalvön, Västbanken och Golanhöjderna.

Fredsslut 1970. Egyptens ”utnötningskrig” för att frige ockuperade områden avstyrdes via diplomatiska ansträngningar med USA inblandat.

Fredsslut 1973. Efter ”Oktoberkriget”, startat på Jom Kippur av Egypten och Syrien, samlades man  till en fredskonferens i Geneve. Den ledde till förhandlingar som mynnade ut i två avtal 1974. 1) Tillbakadragande av alla israeliska militära styrkor till 1967 års eldupphörlinje och bildandet av en buffertzon mellan israeliska och syriska förband på Golan. Efter 1974 års avtal har de israelisk–syriska eldupphörlinjerna respekterats. 2) Efter fler förhandlingar kom ett fredsfördrag mellan Israel och Egypten 26 mars 1979. Egypten återfick all förlorad mark. Under s.k. ”kall fred” erkänner Egypten staten Palestina och kritiserar Israels occupation.

2009 När detta skrives stora flyktingläger, många döda och ett kaotiskt läge.

Stora flyktingläger på flera håll i Mellanöstern är en av följderna som skapar stora sociala problem. I december 1987 utbröt en palestinsk folkresning, ”intifadan”. För att skydda sig har Israel börjat bygga en mur på ockuperad mark, Bland Palestinaaraberna är organisationen PLO, tidigare ledd av Yassir Arafat, en protestyttring. En annan och ännu mer aggressiv är Hamas, som vann valet men inte det politiska förtroendet. Al-Fatah har större förtroende men mindre makt politiskt. Senast i årsskiftet 2009 kom missiler från en plats på södra Gasaremsan mot Israeliskt område med Sderot som centrum. Ett kraftigt motangrepp från Israels sida ledde till lidande och protester.

André Östlund, fil mag. teol kand.

Sök gärna på Internet lämpliga uppslagsord och i tillgängliga uppslagsböcker.

Dessutom kan man komplettera bilden med avsnittet i min hemsida http://hem.bredband.net/kohelet (Bokkvartett). Där refereras de tre böckerna Dalrymple Från det heliga berget, Rosenberg Det förlorade landet och Fazlhashemi Occidentalism Idéer om väst och modernitet bland muslimska tänkare.

Muhammeds ”nattliga färd till Jerusalem”. Al-Quds (=Helgedomen) är Jerusalems namn på arabiska.

Här nedan citeras vers 1 i Sura 17 i Koranen. Islam har en myt om att Muhammed en natt från Mecka besökt Jerusalem och därifrån på sin vita häst Burak av ängeln Gabriel förts upp till himlen och ned till helvetet och samma natt återvänt till Mecka. (se Hjärpes bok Islams värld sid. 30). Att märka är att båda moskéerna på tempelberget byggts långt efter Muhammeds död: Omarmoskén 1193 och Al-Aqsa 705. - Sura 17:1 ”Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi välsignat, för att visa honom några av våra tecken! Han är förvisso den Hörande, den Seende”.    (K. V. Zetterténs oförkortade översättning).

Kan semiter inbördes vara antisemiter eller kan bröder samsas?

Om tre religioner och principer för statsbildning i Öst och Väst och

kan egentligen kampen om Palestina gälla Jerusalem?

Utlagd månd. den 20 april 2009 som är dagen 1) då ”jom hashoa” inträffar, (minnesdag av förintelsen) vilket sker 20-21 april, 2) syrisk-ortodoxa kyrkans Annandag Påsk infaller, tillägnad de ”Dödas vilodag” och 3) i den muslimska världen är möjlig födelsedag för profeten Muhammed år 570.

Förutom den litteratur som anges i föregående artikel ”Vem har haft makten i Jerusalem med omnejd genom fem årtusenden?” vill jag här tillfoga följande:

Definitivt är jag inte antisemit. Men vad är jag då, när jag är svensk sedan okänt många generationer men lärt mig grunderna i tre semitiska språk: hebreiska, arameiska och arabiska i nämnd ordning? Vem är förresten en semit? Och omvänt vem är antisemit. Bakom de tre språken finns människor med varierande bakgrund och öden som definitionsmässigt räknas som semiter.  Kan man ansluta sig till den beteckningen genom att lära sig något eller flera av dessa språk? Räknar sig alla som växt upp med något av de språken som semit? Kan en semit själv vara antisemit? Kan man hoppas att det betyder något inför framtiden att både judar och palestinier är semiter?

Det märks i debatten att det är lätt att dras med i fördömanden och, i och för sig med fog, reagera på tillfälliga eller långvariga missförhållanden och övergrepp. Men viktigt är också att analysera och vilja förstå bakomliggande strukturer. Egentligen försöker jag här med ord formulera ett enda stort frågetecken inför ett skeende som inte kan förstås vid ett ytligt betraktelsesätt.

Parallellt i gymnasiets två sista ringar läste jag hebreiska för professor Ivan Engnell och historia om bl.a. maktfördelning och samhällsfördrag enligt Montesquieu för docenten i historia Georg Landberg som var rektor för Fjellstedtska skolan i Uppsala. Mitt intresse var väckt.

Samtliga avsnitt där jag i det följande sammanfattar information om fakta är av nödvändighet så kortfattade och fragmentariska att mycket avgörande delar saknas. Avsikten är inte en fullständig bild. För att hålla texten kortfattad måste en del frågor utelämnas.

 ”Seifo³-svärds-året” 1915. 1894-1922 folkmord av 1,5 milj. kristna i Turkiet.

Genom vår dotter Hanna, som läst arameiska och med en grupp syrianer gjort en resa till Tur Abdin, ”Gudstjänarnas berg” i Turkiet, fick jag kontakt med några personer ur den syrisk-ortodoxa folkgruppen i och omkring Stockholm. Genom studium av litteraturen fick jag bekräftelse på förföljelserna av kristna i Turkiet med början under osmanska väldet i slutet på 1800-talet fram till kulmen år 1915, det s.k. svärdsåret.  Många i det armeniska folket, som bebott ett Armenien som då var större än det nuvarande med delar också väster om Turkiets nuvarande östra gräns med berget Ararat i centrum, mördades jämte ett stort antal kristna syrisk-ortodoxa från dessas kärnland Tur Abdin. Ungefär 1,5 miljoner kristna drevs ut i dödsmarscher samtidigt som kristna greker tvangs överge en del av sina områden. Övergivna hus uppläts bl.a. till kurder som inte sällan inhyrts av den osmanska staten för att utföra övergreppen

 ”Minnesdag av Shoah” ³ 20-21 april påminner om 6 miljoner judars död.

På min första anställning 1957 i Köping arbetade en polsk kvinna som kommit till Sverige från Auschwitz med ”De vita bussarna”. Hennes berättelse om den grymhet och omänsklighet, som både hon själv och medfångar utsatts för och måst bevittna, var förkrossande. En dag måste fångarna bevittna hur en påle drevs genom en fånges levande kropp på Appellplatz. Det har nu gått 52 år sedan jag hörde om detta men jag tänker ofta på denna händelse och hur det judiska folkets lidande överträffade det mesta en människa kan tänka. Med propagandistiska övertoner kungjorde nazisterna att orsaken till att förfölja judarna var att de plus en del andra grupper räknades som undermåliga människor och skulle utrotas. Fångtransporter och dödsmarscher förde till dödsfabrikerna. Övergivna hus upplät nazisterna till sina egna.

 ”Muhammeds möjliga födelsedag³” 20/4  570.

´Alijah³! Upp till Jerusalem! När immigrerande judar gick upp ur fartygen och in i sitt nya land bodde där redan folk av vilka de flesta följde profeten Muhammed sedan år 658. När de gick upp mot den heliga staden, nåddes deras öron i den uråldriga staden av ett annat namn än Jerusalem. Nu var namnet Al-Quds (=helgedomen). Semitiskspråkliga öron hörde inte ett stadsnamn utan det i förstone positiva och vackra men i viss mening exklusiva ordet Helgedomen. Vem bestämde där: FN, britterna, den arabiska befolkningens olika grupperingar, arabstaterna runt omkring i Mellanöstern, de judar som tidigare flyttat dit från förskingringen, de nyinflyttade judarna, de få som räddats undan Shoah…? Judiska representanter accepterade FN:s förslag 1948 om att dela landet. Palestinaaraberna hade erbjudits en mindre del av landet och avstod liksom de arabiska grannländerna från att besvara FN:s förslag. När staten Israel proklamerades började krigen att passera revy som på en vridscen. ´Alijah blev ingen dans på rosor. Och för dem, som startat krigen för att freda sitt land, väntade flyktingläger, förlorad mark och ödelagda byar.

Lamah -  Lmana -  Lima?a - Varför?

Politiska förvecklingar har skapat den mänskliga problematik som hela världen bevittnar med stigande oro. Den historiska utvecklingan i Palestina finns i min sammanställning av ”Vem har haft makten över Jerusalem med omnejd genom fem årtusenden?” som ligger just före den artikel du nu läser.

Religion: Gud är densamme men definitionerna är olika

Judendomen bekänner en enda Gud, som gav Mose lagen, för oss känd som de tio budorden i Torah, de fem moseböckerna. I Torah ligger inget tvång. Dess högtider firas, sedan templet förstördes, i hemmen och i synagogor. Judendomen har överlevt i mer än fyra årtusenden utan andra önskemål än att kunna fira sina högtider, följa lagens bud och tjäna det samhälle man kommit att tillhöra. Gud är en och hans namn är heligt och skyddas genom att man ersätter det med ordet Adonai (Herren) vid läsning ur Gamla Testamentet i gudstjänsten.

Kristendomen bekänner en enda Gud, som sände Jesus Kristus som Frälsare och utgjuter Helig Ande. I Nya Testamentet finns inget tvång. Högtiderna firas i kyrkor. Kristendomen har överlevt i två årtusenden och ger medlemmarna fullständig frihet. Kristendomen ger människor möjlighet att döpas i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, fira gudstjänst inför Gud och delta i nattvardsfirande. Guds helighet är en självklarhet. Jesus är både Gud och människa i en person (inkarnationen).

Islam bekänner en enda Gud och Muhammed som hans profet. Koranen, som är av himmelskt ursprung men redigerades efter Muhammeds död, rymmer lagarna för sharia, som reglerar det mesta i livet. Koranens innehåll har inte en hel tidslinje utan surorna är ordnade efter storlek utom den första. Därför är innehållet inte alltid lätt att ta till sig och ger ibland ett osammanhängande intryck. Man menar att Koranens ord är heliga också till minsta prick. För att ingen ska läsa fel är dess arabiska text vokaliserad i motsats mot t.ex. tidningstext. Islam konsoliderades sedan Muhammed flytt till Mdina 622. År 632 dog Muhammed. Islam betyder språkligt underkastelse och dess religiösa innehåll är knutet till ”de fem pelarna”: Trosbekännelsen, Bönen, Fastan, Allmosan och Vallfärden.

1.   Statsbildningens strukturer i i Väst och Öst

Västerlandet var intill sent en samling mindre stater som ofta reglerade sina mellanhavanden med krigsliknande strider. Genom historien knöts dessa samman i större statsbildningar såsom Spanien, Frankrike och England. Sedan kristendomen kommit in i bilden var påven i Rom med sin curia både ett störande moment och en pådrivare. Det tyskromerska riket med sin kejsare var t.ex. ett dominerande välde i Europas centrum medan Italien länge förblev splittrat.

Bland filosofer och historiker i Europa framväxte sedan mitten av 1600-talet (efter ”trettioåriga kriget”) och under upplysningstiden begreppen ”folkets suveränitet”,  ”samhällsfördrag” och ”maktdelning”. Dessa strukturer medför att den styrande makten, domstolar och förvaltande myndigheter hålls helt åtskilda. Regeringen kan inte bestämma vilka domar som ska utdömas eller vilka åtgärder en förvaltning ska vidta. Och även de två senare funktionerna är helt fristående från varandra. Denna ordning gäller i de flesta demokratiska stater i dag.

Österlandet har i allmänhet statsbildningar utifrån andra och varierande förutsättningar. Klanvälde har kanske ibland fungerat som en ”folkets suveränitet” gentemot en gemensam statsmakt. Regenten har ofta varit enväldig och inte sällan despotisk. Sedan islams tillkomst på 630-talet har dess uppfattning om relationen mellan fursten och folket stått modell för de länder man erövrade och islamiserade. Modellerna för statsbildning varierar mycket. En starkt förenklad bild av förhållandet mellan olika led inom en konsekvent islamisktrogen statsbildning skulle kanske kunna sammanfattas på ungefär följande sätt:

Gud (Allah)

Koranen

Guds profet och sändebud (Muhammed)

Moskén

Regenten

De lärde (^culama') som tolkar Koranen och Profetens sunna/hadither (efterlämnad tradition) 

De troende muslimerna 

Trots olikheter har statsföreträdare inom de muslimskt dominerade områdena ofta haft stark islamtrogen hållning. Judendom och kristendom har tolererats av islam i utbyte mot betalning av speciella skatter (millet) i länderna. Islam förbjuder i princip muslimer att konvertera till någon annan religion. Från det lilla samhället och ända upp till en muslimsk statsledning kan tillämpas en koncentration av allmänna samhällsfunktioner under ett paraply av muslimska regler. Man kan fråga sig om något annat försök gjorts än Atatürks i Turkiet att skilja statsstyre och islam åt. Har lärosätenas forskning frågat sig huruvida man inom ett muslimskt samhällssystem kan acceptera demokrati?

Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi ger i boken ”Occidentalism” exempel på muslimska tänkare som försökt. Det intryck man får när man läser boken är att kritik av det samhälle som kombinerar samhällsstyrning och muslimsk trosutövning möter ett oerhört kompakt motstånd. En tänkare som mötte stark reaktion på sin kritik av enväldigas despotism och sitt stöd för konstitutionalism var den iranske skriftlärde Mohammad Hussein Naini. Mot honom angavs bl.a. att ”parlamentarism och majoritetsstyre samt att det är de folkvalda som ska leda landet … stred enligt de antikonstitutionella skriftlärda både mot islam och i synnerhet mot shiitisk politisk teori”. Kritiken mot honom ledde till att han kastade kvarvarande exemplar av sin bok i Tigris.

Allt som ryms inom begreppet ”modernitet” är problematiskt i muslimsk miljö. Två ”randstater” i denna miljö, Egypten och Turkiet, har dock av historiska skäl visat en viss öppenhet. Egypten har minnesmärken som människor från hela världen söker sig till och landet har haft kortvarig fransk överhöghet och varit brittisk koloni mellan 1882 och 1952. Turkiets Atatürk införde fullständig åtskillnad mellan den sekulära staten och religionen genom att 1928 i lag bestämma att islam inte längre fick verka politiskt. Sedan 1990-talet verkar en viss svängning i frågan ha skett. Med islams syn på Koranen och dess tillkomst är det inte underligt att islam hesiterar inför moderniteter och hellre behåller en selektiv attityd till allt nytt.

I vårt land har den muslimskt nyväckte Mohammad Omar uttryckt att den som vill skilja samhälle och islam åt skadar islam. Jan Hjärpes bok ”Islams värld” har i en rubrik angående islams innehål formulerat frågan om islam är ”Något annat än en religion?” med en intressant utredning. Islam kan också ses som en kulturell företeelse i större eller mindre omfattning och en social trygghetsfaktor.

Palestina contra Israel

Ett par hundra år innan David år 1000 f. Kr. blev kung i det dåvarande Israel kom judarna hem från Egypten och besegrade kanaanéerna. Romarna erövrade Palestina år 63 f. Kr. När det romerska riket delades kvarstod makten över Palestina. Den övergick till Konstantinopel i det byzantiska Östrom som behöll makten fram till den 24-åriga persiska perioden och även några år efter denna fram till den muslimsk-arabiska erövringen år 638 e. Kr. Vid denna tid var Palestina ett helt kristet land som tidigare haft arameiska som språk och senare grekiska. Inom loppet av ett par hundra år med muslimsk överhöghet blev språket arabiska och efter ytterligare 200 år var islam den dominerande religionen.

Judarna hade varit hänvisade till att leva i förskingringen, utan sitt tempel och under ständig misstro, för att inte säga förföljelse, från sin omgivning. Det som höll samman judarna var bl.a. synagogorna, sabbatsbudet och reglerna för påskfirande i hemmen samt omskärelsen. Det hebreiska språket hölls vid liv åtminstone i synagogan och vid sabbatsbönen varje vecka samt påskens firande med recitation av ”pesach haggadah” om uttåget ur Egypten och det osyrade brödet med de bittra örterna jämte en påminnelse om drömmen ”Nästa år i Jerusalem!”. Men samtidigt måste man anpassa sig språkligt till de nya länderna. Och så kom det andra världskriget med förintelsen (Shoah).

Den arabisktalande befolkningen i Palestina hade britterna som överhöghet t.o.m. 1947. England hade vid första världskrigets fredsförhandlingar av Nationernas Förbund utsetts att förvalta mandatet Palestina. När palestinaarabernas område blev mindre än staten Israels beslutade arabstaterna att underkänna FN:s förslag om en tvåstatslösning med åtföljande fem krig inom några få år. Därmed gavs inget utrymme för eventuella framgångsrika förhandlingar. Den segrande sidan i de fem krigen fullföljde sina planer. Palestina-araberna måste se sitt folk hamna i flyktingläger och deras mark och byar raseras. Israel bestämde som ockupationsmakt om passeringar, byggde en skiljelinje på ockuperad mark där de också lät många av bosättningarna finnas kvar. Palestinierna fick utlopp genom PLO, Al-Fatah och Hamas för sitt missnöje. Palestiniernas raketer mot Israels områden i närheten av Sderot utlöste en våldsam vedergällning. Blod och död och hämnd i båda riktningarna löser ingenting.

Böneriktningen (qibla) angavs under islams första år till Al-Quds men ändrades senare till Mekka och mot dess Ka^cba, som anses vara byggd av Abraham. Sura 17:1 om Muhammeds dröm om ett nattligt besök i Jerusalem med återfärd samma natt (bild med förklaring i Hjärpes bok ”Islams värld” sid. 30) är en i efterhand förskönad legend. Den muslimska uppfattningen om Jerusalem eller Al-Quds (med Al-Aqsa = den mest avlägsna [moskén]) som islams i rang andra heliga stad är komplicerad. Judendom och kristendom ser förstås också liksom islam Jerusalem som sin heliga stad. De som tillhör islam har visserligen tagit till sig de gammaltestamentliga händelserna omkring Abraham, Isak och Jakob osv. men ser det som kränkande när andra inte uppfattar det heliga på samma sätt som de.

För judarna är Jerusalem den heliga staden sedan David blev kung där år 1000 f.Kr. Tre (enligt judisk tolkning två) judiska tempel har stått på den plats där jebuséen Arauna tröskade säden och påskalammen sedan slaktades vid påskhögtiderna.

För kristna är Jerusalem platsen dit Jesus vandrade och där han blev korsfäst som ett offerlamm som försonare och Frälsare och där han uppstod från de döda och uppsteg till himlen.

Det handlar om Jerusalem och om landet däromkring. Här bryts starka krafter mot varandra. Tusenåriga traditioner och trosuppfattningar. Rätt och rättfärdighet kan inte utgrundas i detta fall så länge allt stormar okontrollerbart. Det västliga och det östliga statssystemet kolliderar och briserar i en olidlig och svårlöslig, för att inte säga olöslig konflikt. FN som överordnat organ förlorar kontrollen.

En demokratiskt uppbyggd stat med judiska invånare bekämpas. Den muslimska statsbildningen, för närvarande tredelad, ger i varje fall i fråga om Hamas intryck av att vägra erkänna staten Israel. Någon form av ömsesidig acceptans och formellt samförstånd är nödvändig för att utvecklingen ska förbättras så att de två staterna kan rymmas tros att ytan egentligen är alltför liten. Numera går ekvationen inte ihop. Finns någon hittills undanskymd faktor att tillföra så att ekvationen löses i någon form av fred och samförstånd? Världen väntar. Amen! Ja sannerligen!

André Östlund, fil mag, teol kand.

På internet har denna hemsida adressen

http://hem.bredband.net/kohelet

Välj sidan ”Framtid”, där detta är sista avsnittet. Via ”Info” kan man få snabbinformation om innehållet på mina övriga hemsidor och navigera vidare till någondera av dem eller mellan dessa.

Fotnoter:

1 William Dalrymple skriver i ”Från det heliga berget” följande på sid 25: ”En februaridag år 638 tågade kalifen Omar in i Jerusalem, ridande på en vit kamel. Han var klädd i samma smutsiga rock som han burit när han ledde fälttåget, medan patriarken var skrudad  i kejserligt siden. Sophronius överräckte stadens nycklar, och under strömmande tårar hördes han mumla: «Se, den förödelsens styggelse om vilken profeten Daniel talar«.  Bibel 2000  har ”vanhelgande skändligheten”.

2 Se sid 4 ang. Koranen 17:1 som inte avser Omarmoskén utan ”Al-Aqsa” som betyder ” den mest avlägsna” (moskén).

3 Seifo = arameiska för ”svärd”.

Shoah = hebreiska för ”förintelse”.

Muhammeds födelsedag kan inte exakt fastställas men den 20 april är en möjlig dag. = hebreiska för ”uppstigande” (immigration).

Arameiska och arabiska har ord till samma rot som ´alijah med liknande grundbetydelse (upp…) men med i huvudsak andra användningsområden.

Copyright 1996-1999 by Namo Interactive Inc.
All Rights Reserved.