Spåren från en läsupplevelse av fyra böcker under hösten 2007, samtliga åtkomliga på svenska. Kanske ett samtal?

Uppgifterna avser: Bokförlaget gäller den svenska utgåvan. Året för varje originalupplagas (för Rosenberg även tredje upplagans) copyright © ger tidsramen för bokens innehåll.

1. William Dalrymple "Från det heliga berget. En resa i skuggan av det bysantinska riket." Cordia. © 1997.

2. Edward W. Said "Orientalism". Ordfront. © 1978.

3. Mohammad Fazlhashemi "Occidentalism". Idéer om väst och modernitet bland muslimska tänkare. ©  2005.

4. Göran Rosenberg "Det förlorade landet en personlig historia". © Första upplagan © 1996, Tredje upplagan © 2007.

Deltagare i samtalet kan var böckernas innehåll, läsaren med sina tankar och vad jag André redovisar från böckerna. Hoppas du ska få lust att läsa dem och fördjupa insikten i denna mycket svåra fråga.

Den svenska utgåvan av "Den andliga ängen" rymmer 72 avsnitt ur den bok "Leimonarion", som ökenfadern Johannes Moschos (död c:a 619) skrev vid sin resa från Bysans till Khargoasen i Sydegypten. Moschos berättar i huvudsak möten med människor och deras förhållanden. Det är samma resväg Dalrymple upprepade och beskrev i sin bok.

Jag lärde mig första ordet i det hebreiska språket fyra år efter andra världskrigets slut. Drygt åtta år senare, i jan.1957, fick jag i min första prästtjänst ta del av en detaljerad berättelse från Auschwitz av en judinna som räddats av de vita bussarna.

 Vid mina studier framstod Jerusalem som Davids högborg med Salomos tempel i vars mitt Sionsklippan utgjorde "Världens navel". Där fick det judiska livet kraft i alla prövningar. I templet hörde Jesaja (kap. 6) "Trishagion" och där mötte Jesus de lärda vid tolv års ålder. I Jerusalem stod Jesu kors. Där uppstod han från de döda. Därifrån for han upp till sin Fader I himlen. Åttta km därifrån i Betlehem sjöng änglarna lovsången vid Jesu krubba.

För några år sedan fick vi genom vår dotter Hanna kontakt med några syrianer som flytt från förföljelserna mot de kristna i Turkiet. Hanna studerade syrianernas språk arameiska i form av den västliga dialekten syriska och gjorde tillsammans med sina kurskamrater och lärare en fantastisk studieresa i TurAbdin. Där såg de ett förlovat land som bokstavligen blivit ett förlorat land. Hanna lånade ut sina läroböcker i arameiska och vid 73 års ålder tog jag itu med mittt livs nionde språk. Syrisk-ortodoxa kyrkans liturgi tillskriven aposteln och Jerusalems förste biskop, Sankt Jakob, liksom denna kyrkas traditioner och heliga personer kom emot mig som en gåva. Boken till den heliga Efraim (Syrern) blev jag ombedd att språkgranska och snart kunde jag be Fader Vår på Jesu eget språk.

Vid ett sammanträffande I S:t Petersburg på initiativ av Robert och Ludvig Nobel med Svenska Missionsförbundets förste missionsföreståndare Jakob Ekman kom önskemål om själasörjare för deras svenska arbetare vid oljefälten i Baku. Därför kunde John Larsson skriva om övergrepp redan 1893 och fram till 1915. Alma Johansson rapporterade i två häften sina iakttagelser. Det var under åren väldigt många som skrev och berättade.

Att med den bakgrunden läsa William Dalrymples bok Från det heliga berget innebar för mig många hållplatser. Byn AinWardo i TurAbdin var den enda by som syrianerna befäste. Och det var mot det egna landets (Turkiet) krigsmakt samt mot inhyrda kurdiska beväpnade män under "Svärdsåret" 1915. Då var kanske redan en miljon av till slut en och en halv miljon kristna armenier och syrianer mördade.

Inte så  olikt bilder vi sett från andra världskrigets dödsmarscher. Kortets avsändare ger beskedet: "armeniska män förs ut ur staden för att...".

En annan gång:

Alma Johansson fick löfte av turkiske guvernören att barnen i hennes barnhem i Moush var säkra. - Alla barn innebrändes.

Det var hundratals kristna syrianer som gick döden till mötes liksom ett stort antal kristna greker. Turkiet skulle bli religiöst och etniskt så enhetligt som möjligt. Turkiet hade varit kristet i elva århundraden (från 324 till 1453). "Den sjuke mannen" som Osmanska riket mot slutet kallades begick övergrepp mot sin egen (kristna) befolkning på ett sätt som senare upprepats i NaziTyskland och Darfour och på andra ställen i världen.

  Via Simon Stylitens berg utanför Aleppo i Syrien följer vi Dalrymple in i Libamon, härjat av krig och rebellhrupper samt starkt påverkat av Syriens närhet. Bland dem vi möter i Libanon är journalisten Robert Fisk och en kristen palestinsk familj från byn Birim i nordvästra Israel (Galileen) nära gränsen till Libanon. Under namnet Biram skymtar byn tillsammans med grannbyn Ikrit i Göran Rosenbergs bok på sid 329-331. Fördrivna från sin by, sin mark, sitt hem lever de nu i flykringläger i Libanon. I Israel har deras by under svekfulla förhållanden och utan ersättning jämnats med marken och förvandlats till "en nationalpark tillägnad en omsorgsfullt utgrävd och välbevarad synagoga från 300-talet v.t".

Väl inne i Israel besöker Dalrymple Johannes Moschos moderkloster nära Betlehem. Theodosios lavra är ett av de få kvarvarande klostren i området. Munken och ökenfadern Moschos gjorde på gränsen mellan 500 och 600-talen (död senast 619) en resa. Om resan skrev han i boken Leimonarion, utgiven i delar på svenska "Den andliga ängen". Nu upprepar Dalrymple Moschos resa. Moschos hade som följeslagare den blivande patriarken i Jerusalem munken Sofronius Sofisten. Dalrymple berättar sid 25 "En februaridag 638 tågade kalifen Omar in i Jerusalem, ridande på en vit kamel. Han var klädd i samma smutsiga rock som han burit när han ledde fälttåget, medan patriarken var skrudad i kejserligt siden. Sofronius överräckte stadens nycklar, och under strömmande tårar hördes han mumla: ´Se den förödelsens styggelse om vilken profeten Daniel talar´".

Palestina var ett kristet land alltifrån kristendomens framväxt trots förföljelser och olika makthavare till 600-talets mitt. Dalrymple överväger förklaringar till den islamisering som skedde ganska snabbt. Han frågar även varför arkeologien i Israel har så få minnesmärken och kultur att uppvisa från tiden mellan c:a år 300 och 638 då Palestina hade kristet styre med kristen befolkning under ännu längre tid. Han ger konkreta exempel på vad som kunde vara medvetna försök att framhäva judiska minnen till förfång för de kristna minnena.

Ur Egyptens sand hade ett antal skriftrullar och fragment plockats upp efter ökenfäderna i det övergivna området där provinshuvudstaden Oxyrhynchos legat. Ännu i dag finns i sanden små fragmentariska rester. Alexandria hade givit bilden av en stad som förlorat sin själ. Hotellets namn Metropol var väl det enda som påminde om stadens kyrkliga storhet när den tävlade med Konstantinopel och Rom om att vara det i rang främsta kyrkliga centrum i världen. Ökenfadern Antonius ca 251–356, grundade det kristna eremit- och klosterväsendet. Han var kopt och levde i ett övergivet fort. Ökenfädernas klosterväsende fungerade oftast som en kommunitet (lavra) knuten till ett kloster dit ökenfäderna sökte sig framför allt till söndagens mässa. Dalrymple avslutar boken med ett besök vid Khargoasen i sydvästra öknen. Platsen ligger så ödsligt att den varit förvisningsort i det gamla Bysans.

Du gode läsare har redan sett följande bild och anar att nu växlar perspektivet. Till de två tidigare semitiska språken fogas ett tredje som i vår tid flimrar förbi i TV och på tidningssidor men också på gator och torg eller radio som talspråk. Arabiska är vanligt hos oss idag och har man redan provat två släktingar från samma språkfamilj måste beslutet komma. Vid 75 års ålder tog jag itu med mittt livs tionde språk, arabiska. Resultatet kan vid min ålder inte bli omfattande men ger en viss förståelse.

Min läsupplevelse under hösten 2007 av det jag kallar bokkvartetten har varit stark och jag hoppas och tror att du som följer mig i spåren och läser böckerna inte ska bli besviken. Det är ju en självklarhet att de spår av min läsupplevelse som följer bara ger en blodfattig och ofullständig bild av böckernas innehåll. När du blir intresserad av böckerna och läser dem kan du bilda dig en egen uppfattning om deras innehåll och vad de tillför av kunskap och analys.

Edward W. Said var en kristen palestinier som bodde i USA och såg Orientalism som en påhittad idé om orientalerna och deras liv.

Boken hävdar att idén präglade Europas kolonialism och förvaltning av kolonierna liksom USA:s syn på Östern. Både i Europa och USA har universitetsvärlden tillägnat sig Orientalismens överlägsna attityder och bedömningar med ofta rasistiska förtecken. Boken igenom återkommer denna tanke. Den skrevs under 1970-talet och föregås i den svenska pocketupplagan av ett rejält och kunnigt förord av orientkännaren Sigrid Kahle som länge bott på olika håll i Östern. Said dog i sept. 2003.

Medan occidentalismen utvecklades och finslipades i mångt och mycket inom "den muslimska världen" utvecklades och finslipades orientalismen i ett samspel mellan makthavare och forskare" (med orienten som ämne) inom de länder som berördes (främst Storbritannien och Frankrike) samt dem som genom kolonialiseringen kommit i beröring med österlandet.

Efter Bokens tredelade inledning (som presenterar orientalismen som påhitt) får vi möta den välkände Sir Arthur James Balfour i ett tal om Egypten. Hans strategi är kunskap och makt. Evelyn Baring, Lord Cromer, blev efter en tid i tänst hos Englands vice kung i Indien den verkliga makthavaren i Egypten. Han ansåg egyptierna stå "in statu pupillaris", d.v.s. under förmyndarskap och han betraktade den spirande nationaliströrelsen i Egypten som oväsentlig.

"Från 1815 till 1914 utökades Europas direkta koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent".Kolonierna öppnade ögonen på forskare och förvaltning för nya språk, t. ex. arabiska, och framför allt öppnade Napoleons invasion av Egypten Mellanöstern. Said menar att orientalismen som företeelse startade redan vid kyrkomötet i Wien 1312 då professurer i arabiska, grekiska, hebreiska och syriska (=arameiska) inrättades i Paris, Oxford, Bologna, Avignon och Salamanca (hur de fördelades anges ej). Said skriver på samma sida (125) att "ingen kan tänkas föreställa sig ett område som symmetriskt motsvarar orientalismen och som kallas occidentalism". Kristna gav islam namnet "Muhammedanism" eftersom man förväxlade Muhammed med en Jesusgestalt. En förvrängning av Muhammeds namn till "Maometto" finns i litteraturen (bl. a. Dante och Goethe).

Islam hade "hotat" den europeiska kontinenten sedan Muhammeds död 632 (boken nämner inte förlusten vid Poitiers 732 men däremot Osmanska rikets förlust i sjöslaget vid Lepanto 1571). Suezkanalen öppnades i nov. 1869 vilket ökade Europas intresse för området. Från Walter Scotts Talismanen återges i en scen ett samtal efter striden mellan korsriddaren sir Kenneth och Saladin .För svensk publik är en i det yttre likartad scen aktuell i boken resp. filmen om korsriddaren Arn. Mot slutet av bokens del 1 säger Said att optimistiska orientalister pratar sin jargong: Men "Under tiden skiljs Orienten och Occidenten åt av en allt djupare och farligare spricka.".

Islam har ansetts som det egentliga Orienten. Fyra element tillförs nu: 1) Expansion (länder bortom arabisktalande). 2) Historisk konfrontation (orientaliska historiska källor). 3) Välvillig förståelse (romantiska framställningar). 4) Klassificering (natur och människor klassificeras i typer, exempelvis Linné). Med dessa element följer en viss sekularisering.

Filologi avser bl. a. historisk språkvetenskap. Enl. Said florerar orientalismen bland universitetsfolk. Isaac Silvestre de Sacy (f.1757) öppnade den arabiska Orienten. Han förknippas med den moderna orientalismens uppkomst och deltog bl. a. i Napoleons "orientaliska fälttåg". Hans filologiska arv har betytt mycket för varje arabist i Europa under 1800.talet. Sacy fick bl. a. Renan (filolog) som efterföljare. Han bidrog till framväxten av den jämförande grammatiken, ny gruppering av språken i familjer samt insikten att språk inte är ett gudagivet utan mänskligt fenomen. Minns att Champollion löste Rosettestenens gåta 1822, året innan Ernest Renan föddes. Renan uttryckte sig grovt kränkande om araberna med ord som "en ofullständig ras" eller om judarna att deras primitiva Gud "inte var Jahve utan Baal".

Vistelse i Östern gav viktiga insikter. Att resa kunde upplevas olika. Som en dröm som uppfylldes. För franska resenärer kunde känslan av förlust finnas. Said gör en viss affär av en fördom att araben skulle vara fixerad vid sex.  Fördraget i Chanak 1806 mellan det Osmanska riket och Storbritannien gav fart år skeenden I Medelhavsområdet samt upp mot Ryssland.

1900-talet ärvde 1800-talets Orientalism. Dess politiska doktrin "satte lihetstecken mellan Orientens olikhet och dess svaghet". Said skiljer mellan latent och manifest orientalism. Graderna av kolonialism, ockupation och politisk kontroll visar sig viktiga när mandat blir aktuella centralt i Mellanöstern speciellt för England och Frankrike efter första världskriget. Balfourdeklarationen ej att förglömma. Under mellankrigstiden hörs Österns krav på politisk självständighet. Sid 381 nämns att Balfour sagt "att Palestinas invårnare hade den ursprungliga rätten till landet men därmed följde ingalunda någon rätt att behålla det." Orienten behandlas alltmer som partner för Väst eftersom det blivit ett större hot och Västs överhöghet minskat.

Orientalismen har befrämjat antisemitismen (som även riktar sig mot araberna). I näst sista kapitlet finns en analys av islam och i det sista nämns hur perspektivet efter andra världkriget gått över till USA där kunskaper i bl. a. arabiska får en politisk innebörd. Said tar upp den inomsemitiska konflikten som innebär att "enligt den israeliska lagen har endast en jude kompletta medborgerliga rättigheter och full rätt att invandra till landet". Den semitiska myten delades i två delar geom sionismens uppkomst. B. Lewis´ funderingar om det arabiska ordet för uppror, thaura, verkar minst sagt skruvade. Frågan om "moderniteten" har betydelse inte bara för Occidentalismen utan även för Orientalismen. Svaret på Orientalism är inte Occidentalism. "Ingen tidigare ´oriental´ kan finna någon tröst i tanken att han, efter att ha varit oriental nu - i alltför hög grad - kan förväntas ägna sig åt ett studium av nya ´orientaler´ - eller ´occidentaler´ - som han själv skapat".

 Mohammad Fazlhashemi är invandrare från Iran och muslim. Han är docent i idéhistoria vid Umeå Universitet. Boken hävdar att Occidentalismen ser på Västerlandet som "den muslimska världens" negativa motsats. Väst har politisk styrelseform och moderna idéer, båda dåliga. Medan Saids bok är en faktaspäckad tegelsten på 517 sidor ger Fazlhashemis originalupplaga av Occidentalism på 154 sidor i förstone ett avmätt intryck. Men fakta finns där och djupet i analysen av ett för en svensk ganska okänt och därför svårtillgängligt ämne. Uthållig läsning ger belöning. Underlag hämtas i huvudsak från Iran, Mellanöstern, Egypten och Nordafrika.

Fazlhashemi noterar att Orientalism och Occidentalism har en del gemensamt när de båda tolkar in det sämsta hos motparten och ser den andre som en fara, som måste kontrolleras (sid 63).Skillnaden mellan öst och väst är "absolut och grundlig".

 Historiskt var östern öppen mot väst och blev bl. a påverkad av 1700-talets liberalism, bland andra den sekuläre persiske tänkaren Mirza Fath´ali Akhoundzadeh, som stödde ett assimilationsideal. Det fanns de som såg västerlandet som en idealbild. Den shiitiske skriftlärde Mohammad Hussein Na´ini i Najaf försökte först att liksom al-Kawakibi fördöma despotismen i "muslimska länder" och talade t.o.m. om en grupp skriftlärda som utövade "religiös despotism" (sid. 28). Besvikelse på kritik mot hans tankar samt på ryssars och britters agerande i den mustlimska värden ledde till att han kastade sin bok i Tigris.

Persien och Turkiet gick in i sekulärt styre genom Shah Reza resp. Kemal Atatürk.¹

Valet mellan två M, Mecka och Modernismen, kan ej sopas under mattan. Fazlhashemi nämner maktspelet mellan Storbritannien, Tsarryssland och Frankrike men nämner inte systemet med mandat för Storbritannien och Frankrike i Mellanöstern. Den stora händelsen som bidrar till  en stark framväxt av occidentalismen är Ruhollah Khomeynis hemkomst till Iran (som landet heter officiellt sedan 1935). Inflytanden från Egyptens muslimska organisationer och från andra håll medverkade till tanken att all kontakt med moderna föreställningar skulle ske genom en förankring i islam.Den iranske författaren Kazemzadeh Iranshahr beskriver Västerlandets civilisation som "en grå människomassa" men att den muslimska världen befinner sig 500 år efter väst.

Den iranske skriftställaren Jalal Al-e Ahmad (död 1969) talar om överdrivet intresse för väst som (växt)förgiftning samtidigt som han hävdar att muslimska intellektuella på samma sätt som Sartre och Russel ska värna om människors fri- och rättigheter. Globaliseringsprocessen skapar "en över- och underordning mellan väst och övriga världen" och industrialisering innebär att muslimerna ska tillverka varor för att sedan konsumera dem.

När Occidentalismen kopplas till Islamism med dess aggressiva framtoning, folkliga förankring och revolutionära retorik blir den själv aggressiv och går in i en komplex utveckling både inåt och utåt under senare delen av 1900-talet. .Fazlhashemi ger en analys av islamismen som ville "revitalisera islam och upphöja den till en allomfattande samhällsordning".

"Den västerländska moderniteten uppfattades som sekularisering i betydelsen av religionens (= islams) död". Sidorna 83-87 rymmer viktiga analytiska aspekter på frågor om islamism som samhällsmodell.

 , idjtihad, ett arabiskt ord, som enl. lexikon betyder [eng. diligence etc.], ansträngning, uthållighet, förklaras i fotnot på sid. 88 "som en självständig analys eller tolkning för nya rättsregler". Den möjligheten, som kunde ha öppnat för en post-islamistisk metod har snävt utrymme. då allt nytt ska legitimeras av traditionen. Nytänkande personer som ´Abdulkarim Soroush, Nasr Hamid Abu Zeid, Mojtahed Sabestari och Mohsen Kadivar möter motstånd. I kapitlet "Muslimernas demokrati" sägs att de arabiska begreppen ,shura, rådsförsamling, och , idjma´, consesus, i ett skede ansågs bättre än Västerlandets "demokrati". Mot senare delen av boken kommer människors värdighet och rättvisa  dem emellan  upp i samband med sharialagarna (utan att hududstraffen nämns). Något tveksam är formuleringen på sid 105: "En traditionell eller fundamentalistisk tolkning av religionen, oavsett om den är judisk, kristen eller muslimsk, erkänner inte religionsfriheten och gör dessutom en åtskillnad mellan människor, beroende på om de tillhör den egna trosgemenskapen, andra trosuppfattningar eller om de är icke-troende." Det är oklart om denna åsikt tillhör bokens författare eller Mojtahed Shabestari, som just referaras i avsnittet.

Det moderna samhället i vilket islam finns ställer frågor om muslimska kvinnors rätt att välja sin egen väg. Sidorna 110-115 ger inte mycket vägledning om hur svaret kan bli.

Fotnot

1. Ungturkarnas avsikt att göra Turkiet till en enhetligt muslimsk stat genom folkmordet på 1,5 miljoner kristna armenier och syrianer tycks ej förenligt med en sekulär stats rättsskydd för alla sina medborgare.

Samtalsstuga innan vi går tvidare

Occidentalism inleds med att "Muslimerna" som är ett religionssociologiskt begrepp ställs intill "européerna" som är geografiskt-etniskt. Kan de begreppen anses jämställda?

Är rättsväsendets integrering i islam försvarlig? Kan `ulama´ som rättsinstans vara rättssäker?

Kommer islam för all framtid att kalla dem som tillhör andra religioner "otrogna"?

Är occidentalismen så stark att öst och väst aldrig kan mötas i förtroende?

Kan skillnaden i kvinnans ställning mellan öst och väst upprätthållas i en framtid. Arvsregler?

Kan islam vara negativ till demokrati om den är en mänsklig rättighet?

Är varje människa för islam lika mycket värd som någon annan oberoende av religionstillhörighet? Har alla människor samma värde?

Har varje människa på jorden full religionsfrihet. 

..........................................

..........................................

..........................................

..........................................

 Tag och läs!

Vad jag önskar är att min enkla påminnelse av de fyra böckerna väcker intresse för dessas innehåll så att man skaffar och läser dem. De ger en kunskap på djupet om sådant som man ofta annars bara ytligt tar ställning till. Att läsa Göran Rosenbergs bok kan bli ganska prövande för den som inte lärt sig att skilja mellan ett lands politik och den religion som dess invånare anses ha. Själv inser jag att ett sådant steg måste få gripa djupt in i ens sätt att se på världen. Vad menar vi när vi talar om en kristen, en muslimsk eller judisk stat? Är människor i dag beredda att acceptera muslimska rättslärda med sharialagar som ett lands domarkår? Eller kan gamla kära gammaltestamentliga drömmar vara vägledande för ett lands politiker? 

Filosofen Moses Mendelssohn och dennes sonson tonsättaren Felix står som exempel på lärda och framstående judar som ville komma bort från gettot. "Upplysningens förnuftstro förespeglade inte bara slutet på religiös förföljelse och vidskeplig intolerans, utan slutet på judarnas utanförskap och särart." Upplysningen hade lovat universalitet. Romantiken krävde identitet. Karl Marx (trots dop vid 6 års ålder) lösgjorde sig inte från det judiska trots sin kritiska inställning. Franska nationalförsamllingen utfärdade dekret om judarnas emancipation 1791. Med Voltaire och Diderot kom även en sekulär antisemitism.

"Ett land som alla andra" är rubriken på sid. 85. Med boken "Judestaten" (1896) inledde Theodor Herzl en period med förhoppningar om en fristad för judarna från antisemitismen . Moses Hess (död 1875) som var radikal kom in i bilden. Flera personer kom med teorier och bl. a. Suezkanalen sågs som ett messianskt tecken. Erbjudande om en liten "stat i staten" för att "hjälpa vår broder Ismael i hans tid av nöd" kom från Turkiets sultan.¹Herzls sionism var en spegelbild av tidens nationalism. Han anade sakraliseringen av det nationella. "Ras" var även "en viktig kategori och form för judisk självdefinition." På sionistkongressen i Basel 1905 förfäktade Israel Zangwill att man skulle anta ett erbjudande av England att bygga en stat i Uganda. Några namn bland dem som förde en  betydelsefull diskussion efter Herzls död 1904 är Max Nordau (kritisk mot Balfourdeklarationen), Chaim Weizmann (positiv till dess tillkomst), ryskfödde Ahad Ha´am (önskade syntes mellan judendom och upplysning), Judah Magnes etc. Sionismen uppträder inom en generation som två riktningar: dels den sionistiska högernationalismen eller revisionismen (Menachem Begin) och dels arbetarsionismen (David Ben Gurion). Revisionismen i bl. a. Herutpartiet var beredd till militärt ingripande mot araberna liksom Irgun Zvai Leumi, den nationella militära organisationen. Vladimir Jabotinsky (död 1940) var, liksom Herzl varit, ointresserad av det judiska elementet i den nya staten. "Kriget 1967 ("sexdagarskriget") blev den jordbävning... Det var inte Herut som till sist tvingades att ansluta sig till arbetarsionismens realpolitik, utan realpolitiken som anslöt sig till Herut..." (sid 178). Arbetarsionismen knäcktes av kriget i oktober 1973 (Yom Kippur kriget).

Inom judendomen växte fram rätt extrema rörelser och messiasgestalter i samband med kabbalistiska och chassidiska rörelser. Baal Shem Tov är ett exempel på hur en zaddik (rättfärdig) som andlig ledare kunde lätt uppfattas som en "icke-messiansk Messias". Lurias kabbalistiska tanke om tikkun olam (reparation av världen) tolkades som individuell förlossning. Det visar sig att den sekulära sionismen var messianskt laddad. Efter 1967 gav en sekulär legitimitet för staten Israel vika för en i modern tid oprövad religiös.

Analysen av Förintelsens effekter i Israel och för judarna visar upp nya problem i ett land som omvandlas "från elitkoloni till asylplats". Villkoren var tuffa och mytbildning eller tystnad vanlig. Bilden av de palestinska araberna förgrovades. Vid mötet med  de gamla skolkamraterna (kapitel 10) visade sig Shimmi ha valt bort moderniteten och blivit ny orto- dox samt med hustru och nio barn flyttat till Ramot Polin, ett område med likasinnade. Rosenberg har en stark berättelse om besöket i familjen, tankeutbytet med Shimmi och besöket i hans Talmudskola (Jeshiva) i bosättningen Bat Ayin. Fortsatta möten med kamrater i nästa kapitel ger förebud om bokstavsbytet från "v" till "r" i bolens titel. Esti Dror ser nu också palestinierna. Alex Danzig var med om att döda araber bara för att de korsat Jordanfloden. Lior Zouker, som varit officer i Libanonkriget säger: "Det var ett krig som vi själva valde. Och som vi själva valde att förlora. Och där vi förlorade mer än ett krig."

"Landet under stenarna" inleder avsnittet "Det förlorade landet". Rosenbergs engagemang för Israel hade bestått till våren 1967 men då kändes en stor oro för staten Israels existens. "Det var den sommaren jag upptäckte landet under stenarna." Endast innanför gröna linjen (det rosa området på kartan över Israel) hade judiskt övertagande av arabisk jord skett före sexdagarskriget 1967. Med ockuperingen av nya palestinska områden blev argumenten makt, mission och historisk rätt. Folk fördrevs och arabiska invånare diskriminerades öppet och dolt. Bokens kritik vilar på demokratiska värden om allas lika rätt inför lagen att köpa och bruka jord och rätten att fritt röra sig i landet. Nu hittar vi för tredje gången namnet Kafr Biram. Vi stötte på Bir´im då vi läste om Dalrymples resa. Fördrivningen i sept. 1953 från Birim bekräftas ha skett med svek och brutalitet. Läs och begrunda på sid. 335 ang. lagen från 1950 "om frånvarandes egendom, som gjorde det möjligt att ta i anspråk mark och egendom som tillhörde arabiska flyktingar". Förlora äganderätten till marken gjorde en palestinier redan om han hade varit frånvarande under någon tid efter den 29 oktober 1947. Ung. 75 000 araber kom på så sätt att bli "närvarande frånvarande" och därmed förlora sin jord samtidigt som 70% av Israels territorium enligt lagen överfördes i judisk ägo.

1967 aktualiseras markfrågan igen med ytterligare en miljon palestinska araber på judiskt kontrollerat territorium. Från palestinsk sida växte motståndet på olika sätt. Antalet terrorhandlingar ökade. PLO, Svarta September, Al Fatah är rörelser med lite olika framtoning. Israel-Palestina-frågan blev också märkbar i svenska media. Intifadan revitaliserade PLO 1988 men redan vid ett besök i Israel 1980 såg Rosenberg blåvita strålkastare lysa upp patrullvägar och taggtrådsrullar runt religiösa judiska bosättningar. "Vi hade sett ockupationens draksådd mogna. Och en ny provokativ, kompromisslös, religiöst driven sionism visa sitt bleka, omänskliga ansikte."

 Problemfrågorna om "transfer" av araberna ur landet Israel och om den ortodoxt religiösa bosättarrörelsen behandlas under rubriken Blod och Jord. Tempelbergets (Haram al-Sharif) två moskéer har varit föremål för judaiserande försök som redovisas. Professor Yeshayahu Leibowitz varnade för sammanblandning mellan sionism och judisk messianism. Genom att låta sexdagarskriget utvecklas till erövringskrig blev judiska folkets stat en statsapparat för judars tvångsherravälde över ett annat folk. Bosättningarna mångdubblades, judaiseringen av Samarien, Judéen och Gaza blev officiell politik etc. Judiska bosättare stod under civil lag men palestinierna under ockupations- och undantagslagar och dömdes av militädomstolar ofta utan rätt att överklaga. Intifadan bröt ut i december 1987.

Bosättningen Ariel var ett av de ställen från vilka medborgarräder gick in i palestinska grannbyar. Transfer av palestinier kom upp till debatt igen. Skolelever visade sig i en undersökning vara kraftigt palestinafientliga. Yitzhak Rabin förklarades av ett antal rabbiner i halachisk mening (enl. religiös judisk lag) vara en moser, "en som överlämnar" (underförstått Landet till fienden). Mordet på Rabin skedde i nov. 1995.

"Det judiska problemet" analyseras efter ett besök i Prag i boken med en pessimistisk underton. Det judiska tänkandets kris löses inte genom emancipationen, sionismen, Förintelsen eller messianismen. Baruch Spinoza och hundra år senare Moses Mendelssohn försökte definiera judendomen i icke judiska termer. Den fransk-judiske historikern Diana Pinto har en mer positiv analys. I en pluralistisk demokrati är individerna "oändligt komplexa varelser med multipla identiteter" även om också Pinto har svårt att säga vad som förenar dagens europeiska judar. Finns ett samband mellan ett specifikt judiskt öde och judisk identitet kopplad till talmudisk tro? "Med handslaget i Washington [1993] inleddes inte bara en ny epok i förhållandet mellan israeliska judar och palestinska araber, utan också en ny epok i förhållandet mellan judar och judar."

Efterordet till andra pocketupplagan diskuterar demokratifrågan. Baruch Kimmerling har t.o.m. kallat Israel en "etnokrati". Är separation (muren) lösningen på de etniska och kulturella konflikterna i området? Kan en "judisk" stat förenas med en icke-etnisk israelisk nationalitet?

Efterordet till tredje pocketupplagan återger begravningen av Görans moster Bluma, hon som 1962 tog emot den lilla familjen från Södertälje. Muren är ett stort problem för palestinierna. Claes Anderssons dikt om den som fråntagits allt: "Titta så konstigt han bär sig åt" visar vad muren skapar bland dem stom stängs ute. Judisk rädsla exploateras och samtidigt skapas en växande rekryteringsbas i Gaza och på Västbanken för motståndet mot Israel som tycks tro att man kan underkuva den fiende man själv skapat sig. Slutorden blir: "I alltför många år har Israel grävt sin egen grav. Ja, läs också de fyra återstående sidorna om Avraham Burg. Och passkontrollantens ord till Rosenberg: "Du bor fortfarande här." Hon kunde ha sagt "Du blir aldrig fri från Israel". "Jag börjar frukta att hon har rätt."

 Fotnot

¹. Vid den tiden (1882) var Abdul Hamid II sultan i Turkiet och inledde redan då förföljelsen av de kristna armenierna som ledde till folkmordet på dem och de kristna syrianerna. Det svåraste året 1915 (svärdsåret) nämns i samband med den första boken i kvartetten av W. Dalrymnple. Sultanen behövde kanske hjälp mot armenierna. 1900-talets första folkmord med c:a 1,5 miljon dödade visar upp drag gemensamma med det nazistiska folkmordet på judarna.

Copyright 1996-1999 by Namo Interactive Inc. All Rights Reserved.