Knopar och sjömansarbete

Hur kom jag in på detta?

Hur kommer det sig att någon, som aldrig varit till sjöss och inte äger någon båt, sysslar med detta?

Det började i skolan

När jag gick i skolan någon gång på femtiotalet blev det populärt att göra dekorationer till nyckelknippan av olikfärgad isoleringsslang som man köpte i elaffären. Man kunde göra antingen fyrkantiga eller åttakantiga, som vi sade. Det vi gjorde var att lägga kronor om än i ett ovanligt material. "Alla" lärde sig att lägga kronor. Jag lärde mig även hur man började. Jag fick hjälpa hela klassen och på så sätt fick jag god träning själv.

Skeppsklockorna

Vår granne på landet var gjutarbas på Wirens gjuteri i Sävedalen. En dag kom han till min far och visade en skeppsklocka, som han låtit gjuta. "Det behövdes något i kläppen och jag kunde ju knyta". Jag försökte men fick inte till det. Jag gick och köpte en bok och började prova. Till slut fick det duga med en fallrepsknop och en ögonsplits.

Mitt intresse för knytandets konst hade fått sig ytterligare en puff framåt. Jag skaffade ännu en bok och knopade och knopade. Och på den vägen är det. Jag vet faktiskt inte hur många apnävar jag knutit.

Nedanstående historik är en artikel som jag skrivit för Ungdomsringen i Göteborgs tidning "Vi Väva Vidare.



Knopar

Så länge människan, i sin nuvarande utveckling, har gått omkring på jorden har hon förmodligen använt knopar. Det är ju den enklaste av alla sammanfogningsmetoder.

Man behöver något som är böjligt och starkt. Sedan är det bara att binda det på ett lämpligt sätt. Går det upp glömmer man det lika fort. Håller det däremot bra använder man metoden nästa gång. Man kanske till och med lär ut det till någon annan. På det här sättet utökar man sin gemensamma skatt av knopar och stek.

Material

Vad har man då använt att knyta med? Jägaren använde senor. Man lärde sig förmodligen tidigt att göra vidjor av mjuka grenar samt riva bast av träd. Så småningom lärde man sig att få ut den rena fibern ur växten. Här i Sverige har vi vårt lin av vilket man fortfarande tillverkar det finaste garnet. När man lärde sig att spinna kunde man tillverka garn som var längre än själva fibern.

Här följer en uppräkning av fibrer man använt och använder i tågvirke.

Manilla tillverkas av bladen på en bananart (Musa textilis). De vita till gulbruna fibrerna kan bli över tre meter långa.

Sisal tillverkas av en agaveart från bland annat Mexiko. Fibrerna kan bli nära 150 cm. Den vanligaste vita tvättlinan tillverkas av sisal.

Dessa båda fibrer kallas ibland manillahampa respektive sisalhampa, vilket gör att de förväxlas med hampa, som tillverkas av växten med samma namn. Denna växt har på senare tid, på ett mindre positivt sätt, blivit känd under sitt latinska namn Canabis sativa.

Jute tillverkas av bastfibrerna i en storväxt buske.

Andra fibrer är lin, kokos och bomull. På senare tid har det tillkommit syntetiska fibrer såsom nylon (polyamid) och terrylen.

Vilka ?

Alla yrkesgrupper har någon gång användning för knopar. Ta till exempel en trädgårdsmästare som binder upp sina växter. De vi dock främst förknippar med knopandets ädla konst är sjömännen. Det var åtminstonde tidigare den grupp av vilken det fordrades mest kännedom om tågvirke och knopar.

På de gamla segelskeppen var det sällsynt att sjömännen kunde läsa. Ett sätt att fördriva tiden var att knyta knopar. Man bytte med varandra. Vissa speciella knopar höll man dock hemliga. Vilken typ av arbeten man gjorde berodde på tillgången på material.

Ägarna till handelsfartygen ville hålla kostnaderna nere genom att inte byta ut gammalt tågvirke i hamn. Skeppare med självaktning såg dock till att byta så mycket som möjligt så fort man kommit till havs. Detta gav rik tillgång till grovt material att "hobbyarbeta" med.

På valfångarna kunde man komma över medelgrovt material från de harpunlinor som gick av.

På örlogsfartygen, som redan i hamn försågs med en god rigg, hade man endast tillgång till klent material varav flagglinor var det grövsta.

Funktion

De flesta knopar har någon praktisk användning. Det finns dock mängder av knopar som har rent dekorativt syfte. En del arbeten, som vi i dag ser som enbart dekorativa hade emellertid tidigare en praktisk funktion.

En sådan teknik är tränsning, d.v.s det sätt på vilket man klär in exempelvis en flaska. Glas var dyrt men inte speciellt hållbart. Klädde man in flaskan blev den starkare. Prisjämförelsen är inte tillämpbar nu.

Ett annat exempel är "apnäven" som de flesta sett på nyckelknippor. Det är en fångline- eller kastlineknop. Den satt altså i ändan på den lina man kastade över till en annan båt och med vars hjälp man drog över en en grövre tross. Man behövde en tyngd i ändan. Den kunde man givetvis knyta fast hur som helst. I en apnäve satt den dock säkert fast. Dessutom skadades inte däcket.

Vissa av de mattor man gjorde behövde inte vara enbart dekorativa. De förhindrade att man halkade på utsatta ställen. De var dessutom mjuka och behagliga att stå och gå på. Jämför dagens plasttrallar i verkstadslokaler.

De runda kulor som görs i ändan av en tross var till för att hindra densamma att glida genom ett hål.

Så har vi då de knopar som använts rent dekorativt. Lite av dem kan vi fortfarande se på uniformer och som tofsar på draperier och hästdragna galavagnar.

Till sist vill jag nämna en knop för sin speciella användning. Kärleksknopen! Denna knop bestående av två löpöglor skickade den icke skrivkunnige sjömannen till sin själs älskade. Förde hon ihop löpöglorna var svaret ja.

I takt med att sjömännen lärde sig läsa minskade intresset för knopslagning. När sedan radion blev allmän på båtarna ökade intresset igen för att åter avta i och med TVns intåg.

Litteratur

Ashley, Clifford W.: The Ashley book of knots.(Dyr men innehåller allt. Ingen nybörjarbok.)

Ström-Eneström: Knopar sjömanstradititon som hobby. (Mycket bra nybörjarbok)

Svensson, Sam: Handbok i sjömansarbete. (Tyvärr har jag inte sett den i handeln på länge.)

Öhrvall, Hjalmar: Om knutar. (Antikvarisk! Har givits ut i faksimilupplaga.)

Det har kommit ut ytterligare böcker som jag inte kommer ihåg författarna på. Två av dem heter i alla fall "Knopar till hands" respektive "Knopar ombord". Vidare har Sune Berkeman givit ut en bok jag inte kommer ihåg namnet på.

Ingvar Gustavsson


Tillbaka till startsidan.

Tillbaka till slöjdsidan.

Copyright © 2012 Ingvar Gustavsson

Ändrad 2012-11-04 22.10