Resedagbok

 

5/7 (Dag 1)

 

Klockan 06.00 Västerås-Arlanda med bil. Incheckning och en öl på puben i väntan på planet som skulle flyga oss till Frankfurt och vidare  till ytterligare ett byte i Toronto. Sen skulle vi kunna koppla av i The Gold SuiteFairmount Air Port Hotel i Vancouver. Lämpligt namn på rummet eller hur?

Vi äntrade planet på utsatt tid och äventyret kunde börja. När vi väl hade satt oss tillrätta, kom meddelandet som ingen resenär vill höra. Tyvärr får vi meddela att en hydraulläcka har uppstått! Vi kan inte använda detta flygplan, men ska göra allt som står i vår makt att få fram ett annat, säger en hurtig norrman. Tankarna for genom huvudet, skulle vi nu hinna med anslutningsplanet som skulle lyfta 13.40. Det var ju i och för sig 4,5 timmar dit men flygresan tog ju 2,5, så det återstod bara 2 timmar att spela på och vi satt i plan som helt tydligt var kaputt. Piloten talade om hur förträffligt det var att flyga med SAS och att dom minsann inte som diverse andra mindre flygbolag struntade i sina resenärer när sådana här missöden uppstod. Det tog 1 timme och fyrtio minuter innan vi satt i ett nytt och ej läckande plan från nyss nämnda flygbolag.

Jag skänker en tacksamhetens tanke till Air Canada och Lufthansa som samkörde flighten till Toronto och höll planet 20minuter i Frankfurt för oss och några till.

Henry och jag fick perfekta platser längst fram i mittraden framför en stor TV-skärm som skulle visa  film på den 9 timmar långa flygresan. Planet hann inte ens lyfta innan en vänlig stewart kom och frågade om vi kunde tänka oss byta med ett par som hade en liten baby som tydligen skrek hela tiden. Vi var lite tveksamma till att lämna de fina platserna men enligt den leende stewarten skulle vi få bra platser med fönster. Sagt och gjort, vi offrade våra platser för det gråtande barnet. Vem hade  inte gjort det? Att vi de kommande 9 timmarna satt trångt och emellanåt bara kunde skymta filmen som dom som kunde se den  bevisligen hade roligt åt och att  barnet inte var så litet som vi trott, utan satt  större delen  bakom oss  hos sin morfar gjorde att det kändes ännu besvärligare att se barnets föräldrar sträcka ut sig på "våra" platser tydligt roade av filmen..

Anlände till Toronto kl 16.00 lokal tid och fick vi äntligen sträcka på benen, och nu skulle det inte heller bli så jäktigt som i Frankfurt, trodde vi! Planet till Vancouver skulle ju inte gå förrän om 2 timmar. Tullen var inga problem, åtminstone till en början. En vänlig dam som stod som sista utpost i tullen frågade om det var allt bagage vi hade med oss och tittade förvånat på vårt handbagage. Nej, vårt övriga bagage skulle vidare till Vancouver så det skulle vi inte behöva bry oss om förrän vi kom dit. Allt enligt de uppgifter vi fått på Arlanda och nu vidare delgav henne.

Det visade sig att vi var helt felinformerade. Bagaget skulle tullas in i Toronto och ingen annanstans. Inte fick vi gå tillbaka genom tullen igen för nu var vi inne i Canada och således återstod bara att vända sig till ”Lost and Found” för nu saknade vi ju plötsligt vårt bagage! 

Misstänksamheten låg tung bakom disken när vi förklarade vårt problem. Nu började en rundvandring på Torontos flygplats som vi aldrig hade kunnat drömma om. Steve, som han hette tog på sig ansvaret att leta på vårt bagage. Han höll oss i strama tyglar precis som om vi skulle ha varit en grupp småskolebarn på vandring med sin lärare. 1,5 timmar senare stod vi i tullen igen och skulle in i Canada för andra gången. En förvånad tullare förundrade sig över lådan med vår highbanker och våra vaskpannor. Var det vapen i lådan? Efter en utläggning av Helge som övertygade den nitiske mannen slapp vi som tur var öppna den väl igenskruvade lådan. Inte för att det varit något problem med innehållet utan för att det hade inneburit att vi missat planet till Vancouver. Att Canada är stort insåg jag då flygtiden mellan Toronto och Vancouver var 4,5 timmar, alltså drygt en normal charterresa i Europa. Efter incheckning på det högklassiga hotellet med alla tänkbara bekvämligheter som jacuzzi mm, tog vi oss några rejäla whiskey i hotellbaren. Klockan 23.00 lokal tid gick vi och lade oss efter att ha varit vakna drygt 26 timmar i sträck. Att vi sov som stockar behöver väl ingen tvivla på! .

 

 

6/7  (Dag 2)

 

 

Vaknade tidigt och tidsskillnaden gör sig påmind. Klockan var bara 5.30 lokal tid när vi steg upp. Från rummets panoramafönster kunde vi se Stilla havet ligga spegelblankt. Vi checkade ut efter en stadig frukost. Jussi fick här sig en rejäl överraskning! Han hade ringt hem till Anne igår kväll. Telefonräkningen gick på 84 CAD alltså drygt 500 SEK, ändå hade han bara kommit fram några minuter. Orsaken var att han hade gjort lika många försök att ringa som antal druckna whiskey. Medan vi vred oss i skratt svor Jussi över systemet att hotellet tog betalt för varje försök till uppkoppling. Ack den kärleken!

Incheckningen till Whitehorse gick smidigt med speciella biljettautomater, där man trycker in biljettnumret i stället för att stå i långa köer. Flygfärden på ca: 2 timmar över Klippigabergen var mäktig med all snö och stora glaciärer mellan de höga topparna. Fick information om att stora skogbränder härjade i gränsområdet mot Alaska. På planet kunde vi konstatera att många frivilliga ungdomar, liknande våra scouter var på väg för att hjälpa till i släckningsarbetet. Väl framme saknades bagaget för mig, Bosse, Hasse och Helge. Typiskt! Strulet med packningen fortsatte alltså. Vi skulle efter att ha hyrt bil påbörjat vår 53 mil långa resa mot Dawson City. Nu skulle bagaget inte anlända förrän kl. 19.00 på kvällen. En försening på 4 timmar. Nåja inget att hänga läpp för. Vi passade på att köpa på oss diverse varor och ”göra stan”.

Tittade bl.a. på hjulångaren S.S Klondike som hade trafikerat Whitehorse- Dawson City på Yukon river. Konstaterade att Yukon river var betydligt mer strömmande än vad jag trott. Bosse som tidigare hade skissat på att ev. paddla sträckan Whitehorse- Dawson,  fick förnyat intresse. Beräknad tid 14 dagar, en fullt möjlig och säkert spännande tripp. Skogsbränderna som var i området vi skulle till, kändes ända ner till Whitehorse. Röken stack i näsborrarna och sved i ögonen. Började funderade lite på vad som väntade oss där uppemot Alaskagränsen.

Klockan 19.45 påbörjade vi äntligen vår bilfärd rätt ut i vildmarken. North to Alaska dundrade ur bilstereon och stämningen var på topp i vår Chevrolet-van. Passerade många sträckor där tidigare skogsbränder hade härjat. Där växte nu hela fält av Rallarrosor och det var en imponerande syn i rosa och lila. Som tur var hade vi ätit rejält innan vi gav oss iväg, då det inte finns något ställe öppet den tiden på dygnet. Det är endast hos Pennys Place i Pelly Crossing som det under dagtid finns möjlighet att äta efter vägen. Stannade och tittade på Five Finger rapids som hade varit en svår passage under tiden då hjulångarna stod för trafiken. För att passera krävdes att båtarna drogs med spel förbi forsarna vilket torde ha varit ett besvärligt företag. Trafiken var minimal och vägen inbjöd till att köra fortare än lovligt. Måste dock hela tiden vara uppmärksam på djurlivet som är mer än vad vi är vana med här hemma. Klockan hade hunnit bli 02.00 innan vi kom fram till de väntande stugorna vid Goldbottom Creek. Det kändes skönt att få krypa ner och sova efter ytterligare en lång dag .

 

 

7/7  (Dag 3)

 

 

Tidsskillnaden sitter fortfarande i och vi är uppe långt före tuppen igen. Efter en stadig frukost testvaskade vi nere på turistvaskningen. Resultatet blev över förväntan! Där mellan stora stenar och grovt grus hittade vi mycket av de åtråvärda guldkornen. Oftast 10-20 korn i varje panna. För mig betydde det att jag efter ett par tre pannor hittat mer guld här än jag gjort under hela min tid i Sverige.

David Millar kom för att hälsa och välkomna oss och såg förvånat att vi redan var igång. Vi hade ju kommit långt efter det han hade gått och lagt sig men ändå var vi uppe före honom.

Dave visade sig vara en trevlig bekantskap. Positivare människa är det nog svårt att hitta. Inga problem! Eller rättare sagt ”No problems! var han honnörsord. Efter sedvanligt hälsande frågande han om vi ville prospektera på ett för honom intressant område. Han hade på känn att det skulle vara bra och hade själv testat några pannor med bra resultat. Han tänkte i vilket fall som helst gräva ur ordentligt där senare men var som sagt väldigt nyfiken själv.

Vi hade blivit lovade att få låna slangar och pump av Dave, till vår highbanker som vi kallar ”Gordon ” , döpt efter Englands legendariske fotbollsmålvakt Gordon Banks. Vi  fick inte frakta vår egen pump på planet även om vi hade tömt den både på olja och bensin, men Dave hade all utrustning som behövdes för att utrustningen skulle bli komplett. När vi hade fraktat oss till gruvan och satt upp ”Gordon” och anslutit slangar och pump var det bara att köra igång. En Österrikare följde intresserat våra förehavanden och berättade att han själv var hos Dave för tolfte året i rad. De hade lärt känna varandra på något guldvaskar-VM och var nu nära vänner. Någon större framgång blev inte prospekteringen, i varje fall inte första dagen. Pumpen gick sönder och efter mycket mekande tvingades vi att ge upp. Resultatet blev  några hundra småkorn totalt sett på hela gruppen. Istället gick vi upp och tittade när Dave grävde en bit längre upp på inmutningen. En imponerande syn att se en stor grävmaskin och bulldozer i arbete. Dave jobbade sig sakta ner 10-15 meter genom permafrosten med en krok monterad bak på bulldozern. Han drog djupa repor och använde sen schaktbladet att trycka bort de frusna massorna med. Långt därnere mot ”Bedrocken” ligger guldet väl dolt från vanlig hacka och spade. När Dave fick reda på att Hasse arbetade som grävmaskinist i Sverige fick han jobb på direkten. Han stannade kvar och hjälpte Dave hela kvällen med grävandet medan vi andra åkte in till Dawson City och handlade förnödenheter. Dave lovade oss en ny pump till dagen därpå så nu fanns inte mer i gruvan för oss att göra. Resan in till Dawson blev i sig en upplevelse. En kilometer från lägret springer en björn upp på vägen och plötsligt inser vi att vi verkligen är ute i vildmarken. Den ställer sig lugnt och spanar in oss på 20 meters avstånd och sätter sen av i hög fart in i skogen igen. Av storleken att döma är det en fjolårsunge och vi får det sedermera bekräftat av Dave. Vi blir också upplysta om att det var en grizzlybjörn och att det finns totalt sju stycken runt lägret varav två är ungar. Det förklarade också varför Dave hade ett gevär på sin arbetsplats. Själv hade jag tänkt att förutom att vaska guld också samla en del växter i naturen men slog det ur hågen efter att ha sett hur snabbt björnar kan förflytta sig.

 

 

8/7  (Dag 4)

 

Vaknade klockan 6.00 och som vanligt hade vi inte sovit många timmar. Alla i gänget var på ett strålande humör och skratten ekade i dalen runt frukostbordet. Det var lite småkyligt ute och högst 6-7 grader varmt och det låg lite regn i luften. Regn skulle vara välkommet med tanke på bränderna och röken som hela tiden irriterade lite i ögonen. Hade då fått reda på att det var närmare 200 bränder som härjade i Yukon och Alaska. Röken från bränderna skapade ett stort moln som motsvarade hela Texas yta. Det fanns också risk för att vi skulle evakueras om vindarna skulle bli ogynnsamma.

I väntan på att Dave skulle vakna och låna oss den nya pumpen vaskade vi några pannor på campen och även i dag var det bra utdelning. Dave är juste och ser alltid till att han tar bra material från gruvan till ”turistvaskningen”. Vi var lite spända på hur det skulle gå med den fortsatta prospekteringen. Såg under gårdagen  rester från ett gammalt gruvhål som kommit fram då Dave schaktat undan massorna ner till bedrocken. När vi väl var på plats i gruvan och fått fart på den nya pumpen jobbade vi hårt hela dagen. Provade på många ställen utan att det gav något riktigt bra resultat. Visst fanns det guld men inte i den omfattningen Dave hade trott. Han hämtade sin grävmaskin och grävde upp några nya ställen men inte heller dom gav något riktigt bra resultat. Det gamla gruvhålet var inte bättre det. Vattnet som var iskallt begränsade arbetet i viss omfattning och vi insåg att det behövdes kraftiga gummihandskar och tjocka strumpor i stövlarna i fortsättningen.

Träffade Deborah, Daves trevliga syster och som bor tillsammans med sina två hundar i ett litet hus efter vägen som leder till gruvan. Jag tror att hon tidigare varit Yukonmästare i guldvaskning men är det inte för tillfället. Fixade kvällsmaten, en välkommen måltid som bestod av spaghetti , bacon och corned beef . Sköljde ner det med de två flaskor Champagne som Henry och jag hade fått av stewarten för att vi upplät våra platser planet till barnfamiljen. Avslutade kvällen med en intern vaskningstävling om vem som hade mest guld i  pannan efter tio vaskningar utan att ta bort kornen emellan. Hasse vann med sina ungefär 200 korn. Inte så konstigt föresten, han är nog den bäste vaskaren av oss alla trots att han inte har varit med så länge. Själv hittade jag en liten nugget på drygt 3 mm och nästan lika tjock. Provade också att fiska i den lilla fåran som rinner genom campen, jag hade sett att det vakade ganska mycket sent på kvällarna. Tyvärr var det lite väl grunt för mina drag men med fluga hade det nog gått utmärkt.

 

 

9/7  (Dag 5)

 

I dag har vi vilodag för våra trötta ryggar. Har skottat åtskilliga  ton med grus så det är välkommet. Besökte den åtta våningar höga Dredge no: 4 i Bonanza Creek som numera är ett museum. Vi följde med på en av de guidade turerna. Guiden berättade att år 1927 hade Dredge no: 4 vaskat fram 24 Kilo rent guld på en dag i Hunker Creeks utlopp! Vad hade man inte offrat för att få vara med då?

Det arbetade bara 4 personer ombord i en fruktansvärd bullrig arbetsmiljö. Dom hade dock det betydligt bättre, än de många fler som arbetade runt dredgen i det iskalla vattnet. Personalen utanför hade som uppgift att kontrollera att den inte grävde in rötter mm som kunde haverera utrustningen.

Efteråt var det filmvisning med härliga bildsekvenser från den tiden det begav sig. De många dredgar som funnits i Klondike har förändrat hela landskapet. Långa ”tailings”, stora stenåsar, har varje dredge spottat ut efter sig. Förmodligen kan dom mätas i mil och kommer under överskådlig tid att inte vara annat än just stenåsar i Klondike.   

Vi tänkte också besöka Discovery Claim där Skookum Jim, Tagish Charley och George Carmack gjorde fyndet som startade guldruschen i Klondike, men tyvärr var det avspärrat på grund av bränderna. Åkte istället in till Dawson City och besökte diverse affärer.

Det är fantastiska fasader på byggnaderna i både färg och form.

Bosse passade på att köpa en stor och vacker nugget för 600 dollar. Utbudet på lokalt funna nuggets var ganska stort så det lönade sig att jämföra priserna. Terri som sålde nuggeten ingick i den sång och dansensemble som uppträdde på kasinot Diamond Tooth Gerties så hon bjöd in oss till kvällens föreställning. Vi tackade naturligtvis ja!

Till lunch passade det att ta några öl och äta rejäla hamburgare på Sourdough Joe ´s Restaurant där jukeboxen är proppad med gamla rocklåtar och som dessutom är gratis att spela på. Innan kvällens begivenheter åkte vi hem och fräschade till oss.

Jag skojade med Bosse på återresan till Dawson och sa att han säkert skulle bli uppbjuden på scen av Terri nu när han hade köpt en sån dyr nugget av henne.

Innan vi gick på kasinot tog vi några öl och passade på att ringa hem till Sverige på Down Town Hotel. Hotellet har en saloon i hederlig västernstil med svängdörrar av typen som ses i alla cowboyfilmer.

Föreställningen på Diamond Tooth Gerties blev inte som jag tänkt mig, istället för att Bosse hamnade på scen blev det jag! En av cancan damerna drog upp mig och några andra herrar från den stora publiken. Efter att ha fått knapphändiga instruktioner skulle vi tävla i någon slags cancandans med varsin dam. Det gick ut på att sparka med benen och ruska på baken snurra runt mm. Allt under publikens höga gapskratt. Tyvärr vann jag inte! Första priset var att få ta bort strumpebandet med munnen från sin vackra partner under publikens jubel. Det gick inte mycket bättre vid roulettbordet. Jag hann spela bort 140 $ innan det var dags för hemfärd. Jussi hade bättre tur och hade lite vinst med hem. Det var en mycket minnesvärd kväll och alla hade haft riktigt roligt

 

 

10/7 2004 (Dag 6)

 

Tidig frukost med tunga huvuden. Gårdagen gör sig mer påmind än önskvärt. Dave vaknar strax efter det vi ätit färdigt. Crazy Swedes! Han är mäkta förvånad att vi redan är uppe då han vet att vi var ut och roade oss till långt in på natten igår.

Idag blir vi erbjudna att flytta upp till det ställe i gruvan där han själv håller på med sina maskiner. Får fria händer att vara var vi vill där. Väl på plats provade var och en av oss att gräva på olika ställen, för att komma fram till var vi senare skulle ta material att använda i highbankern. Helges hål verkade bäst under vår prospektering och fick bli det första vi provade. I och för sig rena lotteriet då de flesta var ganska likvärdiga. Dave körde ner en stor skopa av gruset till bäcken där vi monterat upp vår highbanker ”Gordon”

Arbetade i skift vid Gordon, två man i taget. En grävde grus så mycket han orkade i tio minuter, under tiden höll den andre undan större stenar och annat som kunde vara i vägen. På så sätt blev det väldigt effektivt. Den som hade öst fick sen finvaska resultatet av sitt eget arbete och den som hjälpt till att hålla undan blev i tur att gräva.

Resultatet var inte så uppmuntrande som vi önskat, men vi gav inte upp utan bad Dave att hämta grus på andra ställen. Inte mycket bättre då heller, men vi var ändå nöjda med vaskningen så långt totalt sett. Konstaterar att det är lätt att bli bortskämd, då vi är vana att få 10-20 korn i varje panna utan ”Gordon” och då känns det lite tråkigt om det ”bara” är 30 vid finvaskningen med all grus man skottat under 10 minuter. Vi har fått höga krav och vet att det finns ställen med betydligt högre halter av guld än vi hittills stött på. Det gäller bara att komma på var. Dave hälsar oss välkomna till verkligheten, att hitta guld i stora mängder är inte det lättaste. Nåja det är en dag imorgon också.

Några som intresserat studerade vårt arbete under dagen var en grupp paleontologer från ett universitet i Vancouver. De var själva där för och leta benrester i de olika berglagren. Guldgruvan är inte bara intressant för mineralutvinning. Det går tydligt att se var de olika lager skiktar sig och benrester från utdöda djurarter som t.ex. mammutar är ganska vanligt förekommande. Henry hade tur och hittade en benbit som fångade deras intresse. Det visade sig att den hörde hemma från en hästras som dött ut för ca. 24000 år sedan. Vi som i vår enfald hade trott att hästen kommit till den kontinenten med Columbus! Det hade alltså  funnits hästar här tidigare, som av någon oförklarlig anledning dött ut. Vi fick en lektion om när de olika lagren bildats och jag fick ett svar på varför ett av lagren var vitt. Det hade bildats vid ett vulkanutbrott för 10 tusen år sedan som hade varit det största någonsin i Canada.

Vi avslutade dagen med att äta pizza i Dawson City och trots att vi var riktigt hungriga efter dagen slit var dom av den storleken att vi fick lämna några bitar kvar. Naturligtvis vaskade vi några pannor hemma på vår camp innan vi lade oss.

 

 

11/7  (Dag 7)

 

Röken från skogsbränderna ligger tung under frukosten och vi funderar på om branden har närmat sig. Inget vi kan göra något åt i alla fall, så vi åker direkt upp till gruvan. Fortsätter där vi slutade igår, med att skotta grus i skift. Resultatet är ungefär som igår.

Dave ska köra sin stora tumlare idag! Till sin hjälp har han österrikaren och en tysk. Det krånglar lite med el-aggregatet innan dom kommer igång. Tur att det löste sig då närmsta elektriker finns i Whitehorse, 53 mil härifrån, enligt Dave. Man tror knappt det är sant! Men som tysken sa. ”You are in Yukon now”.

Innan kvällen har Dave kört igenom 80-90 ton grus. Dumpern kör fram och tillbaka och bara öser i. Det måste vara skönt att efter veckor av hårt arbete genom hård permafrost ner till bedrocken äntligen få ta vara på guldet. Spillvattnet som är fullt av slam missfärgar vattnet flera hundra meter ner till de uppsamlingsdammar som det numer är krav på vid gruvdrift.

Guldkornen ligger sen i de många fällorna som är av sträckmetall över en sträv duk. Det är spännande att stå och titta ner när de spolar rent och se gruset med de små guldkornen försvinna ner i stora hinkar. Senare ska det köras igenom en speciell maskin som kallas the Wheel. Gruset som blir över då finvaskas ytterligare och gulddammet tas till vara. Inget går med andra ord till spillo. På kvällen händer det vi väntat på. Hasse hittar guld i lite större kvantitet när han sitter och vaskar för sig själv, medan vi andra kopplar av med några öl. Nu är det inte 10-20 korn utan snarare 100-tals korn i pannan! Hade vi vetat vilken bra hög med material som körts fram till campen i morse hade vi aldrig åkt till gruvan. Bosse hittar en liten nugget och Dave skojade och sa att han måste betala rojalty för den. Dave blev så imponerad att han själv började vaska med oss. Han såg lite drömmande ut för bara han vet var han tagit den här skopan med grus. Vi drabbas alla lite av guldfeber och själv blir jag kvar längst och sitter till klockan 2.00 på natten.

 

 

12/7 2004 (Dag 8)

 

Jag gick upp klockan 5.30 och vaskade några fantastiskt bra pannor innan de andra vaknade. Kunde inte sova ordentligt. Tankarna var mest på den fina högen som låg där nere och bara väntade vid vattnet. Tydligen hade jag haft förmånen att drabbas av en släng av guldfeber.

Även om det grämde mig att inte kunna fortsätta vaska, så kunde jag glädja mig åt att vi idag skulle åka till Chicken i Alaska. Att bila Top of the World Highway var något vi alla sett fram mot. Både Bosse och Helge hade åkt den tidigare och efter deras berättelse var förväntningarna stora. Väl framme i Dawson City tog vi färjan över den strida Yukon river och fortsatte sen den slingrande vägen upp i bergen. Trafiken var tätare än vi trott och den bestod i huvudsak av stora husbilar eller trucks med husvagnar i ”bigsize” format. Tydligen har vägen ett egenintresse och det är säkert en hög status att åkt den i Canada som turist. Det var en formidabel utsikt ner i djupa dalar med härlig vildmark. Röken från bränderna var här på toppen inte heller så påtaglig. Inte blev stämningen sämre när vi spelade ”North to Alaska” i Chevroleten. Väl framme i tullen till Alaska i USA fick vi ansöka om visum, men det var inga problem. Det utfärdades omgående och sen det var bara att köra vidare. Alla fick en fantastisk vacker stämpel i passet, Poker Creek, Alaska har en ren som symbol. Efter vägen såg vi en stor dredge som lämnats kvar ute i naturen, vi bestämde oss för att titta lita närmare på den på hemvägen.

Efter16 mil var vi framme i Chicken. Det hade tagit drygt 3 timmar så ni kan själva tänka er kvaliteten på det som kallas ”highway”. Skogsbränderna var lika intensiva här som i Canada, så röken var emellanåt besvärande. Chicken  har  12 året runt boende, men nu på sommaren är det ungefär 45 stycken som har sin utkomst här. Åt på ett ställe som heter Chicken Creek Saloon och lärde där  känna en trevlig tjej som hetter Susan, hon driver den enda restaurangen i Chicken. Hennes mamma kommer från Åland så i hennes ögon var vi från samma ställe.

Susan berättade, att dagen innan hade hennes 19 åriga kompis skjutit en björn eftersom den ätit av hundmaten på gårdsplanen. Hade vi kommit i morgon skulle vi fått björnburgare, som enligt Susan är fantastiskt gott. Björnar är ett stort problem här och upplevs som något som bara stör verksamheten och är en risk för alla ”sibirian huskeys”.

Vi bjöds in att titta på, när de flådde björnen. Grace som skjutit björnen var mäkta stolt över bytet. Bosse och jag passade på att vaska lite i gratisvaskningen. Guld fanns det även här och vi var båda nöjda med resultatet. Nu hade vi hittat guld i både USA och Canada. Röken från skogsbränderna tilltog och brandkåren kom för att sätta upp sprinklers som skulle vattenbegjuta husen. Temperaturen i luften började närma sig 40-45 grader och hela Chicken var kanske tvunget att evakueras. Henry var inte glad då han var i slutförhandling om ett köp av en stor nugget men försäljaren tappade intresset och stängde butiken. Fullt förklarligt då hon av en brandman fick höra att hennes sons hus inte skulle kunna räddas, utan måste tömmas på tillhörigheter. Vägen tillbaka blev emellanåt dramatiskt med bränder härjande efter hela bergssidan alldeles intill vägen. Kunde ändå inte avstå från att stanna till en stund vid Jack Wade dredgen  som vi sett på resan till Chicken. Väl framme i tullen igen, men nu på väg in i Canada fick vi nya stämplar i passen. Vi hälsades även välkomna med en pin i utförande av lönnlövet. Little Gold Creek, Yukons stämpel är en guldgrävare och bara det gör att ingen av oss kommer någonsin att slänga passen som nu fått sin vackraste utsmyckning som en guldgrävare kan begära. Väl hemma i Goldbottom Creek vilade vi ett tag innan vi började vaska igen på campen. Hasse hade tur och hittade en riktigt stor nugget. Dave blir förvånad, någon sån stor nugget har han själv aldrig handvaskat fram och det säger inte lite med hans yrke.  Han hämtade genast sin egen panna och satte sig ned med oss. Det var ett gäng mycket nöjda men trötta guldgrävare som somnade den kvällen. Speciellt Hasse som log sagolikt.

 

 

13/7 (Dag 9)

 

Idag låg vi och drog oss lite längre än vanligt. Passade på att handla lite souvenirer, innan vi tog avsked från familjen Millar. Både vi och dom  tyckte det varit en trevlig bekantskap så uppbrottet var lite känsloladdat. Vi hade en lång resa framför oss.Röken var stundtals tät och brandkåren beordrade oss att inte stanna på vissa sträckor. Vi stannade ungefär halvvägs, på Pennys Place i Pelly Crossing och åt en rejäl måltid. Penny, som egentligen heter Sandy hade även en souvenirbutik där hon sålde guld från sin fars gruva. Konstatera att nuggetarna från den gruvan var billigare att köpa än de som såldes i butikerna i Dawson. Hon bjöd in oss att vaska där nästa år om vi hade lust. Inte omöjligt att vi gör ett försök där i framtiden. Väl framme i Whitehorse tog vi in på Airport Hotel innan vi lämnade igen vår trogna Chevrolet Van. Var lite oroliga att uthyrningsfirman skulle tycka att den var lite väl smutsig och kräva oss på extra betalt, men vi hörde inget så alla var glada och nöjda. Sista kvällen bestämde vi oss för att fira ordentligt. Efter några flaskor Whiskey på hotellrummet, beställde vi en limousin till hotellet och åkte till stans största pizzeria. Efter att vi ätit pizzor i bigsize format och sköljt ner dem med ännu större öl, så var vi på ett strålande humör. Ölen var på när 4 liter och var de största vi sett. Naturligtvis  kom samma limousin och körde oss tillbaka till hotellet, inte utan att vi väckte viss munterhet och uppmärksamhet. Alla passade på att ringa hem och det funderades nog en hel del här hemma vad vi höll på med då stämningen var så hög.

 

 

14/7  (Dag 10)

 

Det var ett gäng med mycket tunga huvuden som träffades i matsalen för att äta frukost. Aptiten hade kunnat vara bättre men alla fick i sig något i alla fall. Flög från Whithorse klockan 11.10 för att landa i Vancouver 13.20. Vi var lite oroliga för nästa byte  i Calgary, där vi bara hade 20 minuter på oss innan nästa flyg till Frankfurt. Det gick emellertid bra och den långa resan till Europa kunde börja. Jag tittade på tre filmer och satt emellanåt och tittade avundsjukt på alla de som kan sova på långa flygresor. Något jag själv aldrig lyckas med, trots att jag inte är flygrädd. Solen var uppe över horisonten hela tiden och det var mycket vacker utsikt när vi flög över Grönland. Bytet i Frankfurt gick smärtfritt, men när vi väl var på väg mot Arlanda berättade piloten att tullen i Frankfurt hade behållit en del bagage. Bagaget som hade väckt deras intresse kom från Canada och Colombia. Vi skruvade lite oroligt på oss, visste att vi hade en del saker som kanske skulle kunna vara olagliga. Grus och några benrester och själv hade jag dessutom en del små växter i bagaget. Det visade sig emellertid på Arlanda, att det bara var Jussis bagage som hade fastnat kvar i Tyskland. Fick besked att det inte var några problem det skulle köras hem till honom i Virsbo med taxi senare samma kväll. Skildes åt och tog farväl av varandra, Bosse och jag åkte med Hasse och hans fästmö Mona till Västerås. När jag kröp till sängs klockan 19.00 hade jag varit vaken 28 timmar i sträck, så det var inga problem att somna.

 

Ulf ”Wolf” Holgersson

 

Fotogalleri                            Expeditionsdeltagare

Goldbottom Mine Tours

 



Free Website Counter
Satelite TV