Japonisme?

Alltsedan jag kom till Sverige, för ett 20-tal år sedan och fick syn på en bild i ett fönster i Stockholm, har jag haft många funderingar över det flöde av idéer, som sker mellan olika kulturer.

Bilden berörde mig starkt.

Direkt ur tuben

Soldans på vattenytan

Fiskdoft i luften

Allt i en enkel helhet, som en spontan haiku. Det var en förbluffande upplevelse.

Rune Jansson var målaren.

Han har skrivit i en dagbok:

”Jag tror på bildytan och bildillusionen, så tror jag att jag försöker komma förbi vårt nedärvda sinne för balans, proportioner, allt detta som vi har i traditionen nedärvt”, och vidare vid ett annat tillfälle:

”Markerna är målningar de bilder målningarna utgör. Jag tänker mig att man går igenom målningen att man befinner sig i den att man förmår gå in i den och vandra där. Det är olika på marker, en del marker tar vandrare lättare, en del stöter sina vandrare ifrån sig.”

Tänk att det var möjligt och uttrycka sig så direkt, obundet och okonventionellt.

Jag själv är uppväxt i Japan och skolad i den klassiska kalligrafin sedan barndomen. En stark drivkraft inom den är det kontinuerliga sökandet efter ett dynamiskt uttryck.

Traditionen, den stränga bundenheten inom kalligrafin, blev dock samtidigt en börda som jag behövde distans till.

För mig har det varit positivt med stimulans från västerländska konstnärer, för att kunna se på mitt arv med nya ögon, på samma sätt som västerländska konstnärer

sökt inspiration från t.ex. Japan.

Konsten är universell och alla behöver inspiration från olika håll.

André Gide har sagt:

”Inflytandet skapar ingenting, det väcker till liv. Inflytandets kraft kommer uteslutande från att den uppenbarar en sida av mitt väsen som dittills varit okänd

för mig själv.”

Det japanska Bokujin-gruppen (tuschfolket), en avant garde-rörelse, som försökte förena de traditionella skrivtecknen med ett spontanare personligare uttryck, under inspiration av västerländskt måleri, intresserade i sin tur den svenske konstnären Rune Hagberg, som i en intervju i Konstrevy nr 1,1962 svarade följande:

”Liksom jazzmusikern huvudsakligen tränar »musklernas lyhördhet« tränade Zenmålaren - kalligrafen - armens muskler.

Men det akustiska resp. visuella finns alltid med som korrelat. Man skulle kunna säga, utan att liknelsen bör hårdras alltför mycket, att jazzens melodilinje motsvaras av penselrörelsens riktningar och tonbildningen av linjens karaktär …

Låta de inlärda rörelserna genomsyras av improvisation, inte hålla så strängt på rörelseschemat.”

Av andra svenska konstnärer som har omformat sina kalligrafiska upplevelser till personliga uttrycksformer kan nämnas t.ex. Curt Asker, Harald Lyth och Laris Strunke.

Jag tror, att en av de saker, som främst intresserat de västerländska konstnärerna är de allmänna läroprocesserna, som framarbetats i Fjärran Österns kalligrafi.

En svårighet för konstnärer är att de oftast får alltför många impulser,

och problemet är då att välja det som är mest adekvat just då.

Vikten av ovanstående, om den kreativa processen i kalligrafin, uttrycker André Masson på följande vis:

”Inom det västerländska måleriet är det de olika ’ismerna’ som har stor vikt idag. Men detta förhållande kommer att förändras.

Tid och rum kommer att bli vad det är för Zenmålaren; målarens själ.

Målningen kommer inte längre att vara en följd av föremål, sönderslitna, formlösa, uttorkade, spruckna, överlastade.

Den kommer – på ett gåtfullt sätt – att i sig själv blir ett föremål för meditation.

Zenmålaren strävar efter denna högsta vision …

Den nya lyriska japanska kalligrafin kan upphöja sig till en punkt av renaste känsla.

Kalligrafen målar ett tecken och det är förstått, därför att han har fångat ’andens ton besjälad av andens rörelse’ och han vidarebefordrar det till åskådarens ande, såsom en aftonklocka sänder sina vibrationer ut i oändlig rymd.

Vi har mycket lära oss inom detta område, både som individer och grupp. Detta synsätt på konst och livet är så främmande för oss.”

(Ur föredrag på Collège Philosophique i Paris, 1958)

André Masson var en av dem som försökte följa André Bretons idé ’att presentera den inre och yttre verkligheten som två element av enhetlig process’.

Bland de amerikanska konstnärer som inspirerats av kalligrafin finns Mark Tobey. Han studerade kalligrafin i zenkloster i Japan och konverterade till buddism.

Mark Tobey skriver:

”En del kritiker har anklagat mig för att vara orientalist och att använda orientaliska förebilder. Det är inte alls så! Därför att redan när jag var i Japan och Kina – under tiden som jag kämpade med deras tusch och pensel i ett försök att förstå deras kalligrafi – så visste jag, att jag aldrig skulle bli något annat än den västerlänning som jag är.

Men det är därifrån som jag har fått det jag kallar den kalligrafiska impulsen att fortsätta vidare med mitt arbete till en ny dimension…

Med denna metod, upptäckte jag att jag kunde måla den moderna stadens intensiva rytm, det invävda ljuset och strömmen av människor, som är infångade i nätets maskor.”

(Ur ”Breven och Samtal”, kat. Düsseldorfer Konsthalle, 1966)

”Under de senaste femton åren har min inställning till måleriet varierat. Ibland består det av linjer, dynamiska vita stråk eller geometrisk rymd.

Jag har aldrig försökt hålla fast vid en speciell stil i mitt arbete. För mig har vägen varit ett zickzack in och ut i gamla kulturer, där jag sökt nya horisonter genom meditation och kontemplation…

Jag har försökt att göra mitt måleri ’helt’, men för att nå dit har jag utnyttjat en virvlande mångfald”.

(Kataloginledning till retrospektiv utställning i Stedelijk Museum, Amsterdam, 1966)

Jag tror att möjligheten till många uttryck/tolkningar av ”Japonisme” spelar en vital roll, i utvecklingen av den moderna konsten. Speciellt den spirituella styrkan och abstrakta skönheten som finns i kalligrafin är en viktig inspirationskälla för all kreativitet.

Det kalligrafiska arbetet är som en upptäcktsresa.

I inspirerande ögonblick finns sanningen i penseldraget.

Oklarhet eller tveksamhet kväver det spontana uttrycket.

Verkligheten finns i och under själva ytan och i tomheten.

Varje konstnär måste utveckla sitt eget språk.

Kalligrafins stimulans eller impuls färdas olika vägar…

Ken Sato

Sala, juli 1988

(Reviderad januari 2008)