Torborg Hjelmér-Larsson
* 25/6 1918 i Mölle

Minnen.

Januari 1997.

Ofta när jag har berättat om gångna tider, har mina barn sagt :" Varför skriver Du inte ner sådant?" Det sista min dotter Ragnhild sa igår. Innan hon lämnade oss för att återvända till England efter julbesöket hemma i Sverige, var: "sätt Dig en stund varje dag och skriv ner Dina memoarer! Du har tid." Ja visst har jag tid att göra det jag vill nu för tiden. Det är en av fördelarna med att vara pensionär - jag kan göra det jag vill, så länge jag är frisk och orkar. Kanske kan dä dessa rader bli till glädje för någon då jag inte längre kan berätta själv och kanske kan det i någon mån handla om mina föräldrar och släktingar, som inte längre finns. Visst hade det varit roligt om de hade skrivit ner något om sig själva och gamla minnen.

När jag gick i skolan var jag tämligen bra på att skriva uppsatser, betydligt sämre på att stava rätt och allra sämst på det i betyget som hett "välskrivning". Nu vet Ni det från början och får alltså ha överseende med det. Datorer, skrivmaskiner eller ordbehandlare m.m. Som skriver vackra bokstäver fanns inte då. Kan dom också stava rätt ?

Det hör till att man vid nyår skall avge nyårslöften, som sedan helst skall infrias under året. Jag brukar inte göra det mer än lova Henrik att jag skall vara en "god och trogen hustru". Nu har jag i alla fall inför 1997 tänkt att jag skall skriva ner något då och då om allt det som jag hunnit uppleva. Det mesta har Ni nog hört mig berätta förut.

Jag föddes den 25 juni 1918 . Det var alltså dagen efter midsommardagen, som inte flyttades runt i almanackan som nu, utan alltid var den 24 juni. Det året var den 25:e en torsdag och barnmorskan lär ha hetat fru Paulsson. Mina föräldrar bodde på andra våningen på järnvägsstationen i Mölle, där min far var stins. I familjen fanns redan tre barn. Det första barnet, Märta, född 27/6 1900 dog redan 16/2 1902, Sture var född 29/12 -02, Astrid 1/11 -04 och Gertrud 28/12 -07.

Den som var lyckligast över tillökningen i familjen var min bror som skulle bli 16 år, stor och lång o ständigt hungrig. Allt var hårt ransonerat och det var stor brist på många varor, men dagen efter att jag var född var det utdelning på ransoneringskort. Under första världskriget var ransonerna lika för alla oavsett ålder. Alltså fick jag fläskkort, smörkort, bröd- och mjölkort, sockerkort o.s.v. Genast. Detta föranledde min bror att svara faster Emma, då hon frågade om han var glad över att ha fått en lilla-syster :"Jaa, där kunde gott varit ett helt dussin." Jag brukar påstå att jag kom till världen för att mina föräldrar behövde fler ransoneringskort. I handlare Carl Nys kontrabok har jag läst att ett kilo socker kostade 93 öre, 1 kg mjöl 40 öre, 1 flaska bleck 35 öre, tråd 5 öre, 12 flaskor lemonad 3 kr, 1 fl. vin 75 öre (till barndopet månne ?).

Något skall jag berätta om mina föräldrar, sådant som de en gång berättat för mig. Min far Robert föddes i Stockaryd, Hjälmsryds församling i Småland 5/1 1872. Han brukade säga att han på alla sätt var i mitten av 9 syskon.( 2 bröder äldre, 2 bröder yngre, 2 bröder längre, 2 bröder kortare, 2 systrar äldre, 2 systrar yngre). Min farfar var virkeshandlare i Stockaryd och en tid drev farmor och farfar också järnvägshotellet där. Varför de flyttade till Kattarp i Skåne med alla sina barn vet jag inte. Farfar var nog virkeshandlare även där, men dog 1886. Det var inte lätt för farmor att försörja sig och barnen men hon var en karsk kvinna och klarade det bl.a genom att hyra ut rum till järnvägsmän. Min far fick efter vanlig folkskola gå "högre folkskola som fanns i Kattarp. De två äldsta sönerna Karl-Johan och Samuel reste till Amerika, där de gifte sig. Återvände aldrig till Sverige. Anna gifte sig med en järnvägsman och Emma med en smed. Farmor gick till fots till Hälsingborg där hon uppsökte trafikinspektören och fick honom att anställa de tre sönerna vid järnvägen. De började alltså som trafikbiträden i Kattarp. Där fanns ytterligare en man vid namn Johansson, varför min far och bröderna uppmanades att byta namn. Robert och August tog sig namnet Hjelmér (efter Hjälmseryd) Oskar, som var gift tog namnet Ingelmark, ett släktnamn i faster Lisas släkt. Faster Augusta, som så småningom blev föreståndare för en skeppshandel i Halmstad, hade som ung en väninna som ibland hälsade på i Kattarp, Hilda Sonesson. Det var så mina föräldrar råkades.

Min farmor dog då jag var bara var 4 år. Det enda minne jag har av henne är från ett besök hos faster Emma, sen flyttade vi till Mullsjö. Farmor satt svartklädd i en hög stol, stödd av många kuddar. Jag sprang runt omkring medan de vuxna drack kaffe. Farmor frågade ständigt: "får tösen något, får tösen något?" Då mina föräldrar kom hem efter begravningen fick jag en liten rund brosch, som varit farmors. Den har Ragnhild nu som halsbrosch till sin skånska häradsdräkt.

Min mor Hilda föddes den 19 jan 1878 i Ödåkra, Fleninge församling, där min morfar var lantbrukare på Ödåkra nr. 4. Han har alltid omtalats som en stor, kraftig och mycket godmodig man. Tyvärr har jag aldrig sett honom. Mormor dog redan 1885 då min mor alltså endast var 7 år, yngst av 7 syskon. Det första barnet, Hilda Sofia dog endast 5 år gammal. Äldst av syskonen var Matilda, gift med Anders Andersson på Svanebäcks gård vid Viken (min gudmor). En bror Otto förolyckades som ung på gården. Tre syskon flyttade till Amerika: Carl, Frida (dog ung) och Gustav, de återvände aldrig. Kvar i Sverige var Nils som efter en tid på sjön bl.a. övertog föräldragården, som senare ärvdes av Jarl (bror till Ella Rasmusson). Jarls dotter och svärson övertog så småningom släktgården som inköptes av kommunen. Boningshuset renoverades och blev en modärn bostad. Jorden styckades till tomter Somalia är bebyggda.

Hilda hade trots allt en lycklig barndom hos sin far och Cilla som skötte hemmet och hushållet. Hon hade lång väg till skolan och då det var snö fick hon ibland rida dit på gamla "Pella" som hon sedan vände mot hemmet och gav en snöboll i baken. Så sprang hästen hem. På e.m. kom morfar med släde och hämtade lilla Hilda och så många som fick plats i släden. Efter skolgången skulle Hilda lära sig ett hems skötsel. Hon fick då komma till sin äldsta syster Matilda som hade stort hushåll på Svanebäck. Det var inte lätt att i många år gå mellan husmor och pigorna. Matilda var sträng och inte alltid lätt att göra till lags, men hon hade mycket glädje och stöd av svågern/maken Anders som nog var mer intresserad av trädgård o blommor än av jordbruket. Som 17-åring fick Hilda ta ansvar för hela hushållet då Matilda var i Ramlösa och "drack brunn". Värst var storbaken, har hon berättat. Hur mycket jäst skall man ha till "en tunna" =60 kg mjöl ?

Då Hilda var 18 år förlovade hon sig med Robert och gifte sig 3 aug. 1899 i Fleninge kyrka. Bröllopet hölls hos Magnus Nilsson (Assarinas bror) och Petronella, som innehade Ödåkra nr.1, Assarinas hem. Gården är riven och marken bebyggd bl.a. en ny skola(?) Dessförinnan hade Hilda gått på en finare hushållsskola i Hälsingborg, "Tysta Maria". Hon hade också plats en tid hos den förnäme Hälsingborgsläkaren dr. Hafström.

Hilda och Robert bosatte sig i Kattarp, i Roths hus, senare flyttade de till handl. Lundin. I Kattarp föddes Märta Ragnhild som dog 11/2 år gammal. Sture född 29/12 1902, Astrid född 1/11 1904, Gertrud född 28/12 1907. Då järnvägen Höganäs-Mölle öppnades 1910 blev Robert stins i Nyhamnsläge och 1914 i Mölle. Ja, här föddes jag 1918. 1921 flyttade mina föräldrar till Mullsjö, så det är ju naturligt att jag inte har så tydliga minnen från de åren. Har dock minne av att "tant Agda", postfröken, tog mig på armen och obarmhärtigt doppade mig i det kalla vattnet, då vi badade vid "Fåglavik". Minns också att min storasyster Astrid hade kamrater hos sig som tyckte det var roligt leka med lilla Totto. Jag vågade t.o.m. hämta den "farliga" påfågelsfjädern, som låg i familjebibeln i förmaket och ge till en av dem. Så slapp jag "fädern" som jag var så räd för på grund av det stora ögat. Troligen var jag skrämd med den för att inte gå in i rummet och ta några saker. Både bibeln och "fädern" finns ännu i mina ägor och ligger på samma gamla bord där de alltid legat. Bibeln är f.ö. Assarinas konfirmationsbibel. Alla andra barndomsminnen från Mölle är från de många år vi firade fars semester i augusti i Mölle. Då bodde vi hos Anna Bengtsson och modern Anette Johnsson på Villa Sjöhem mitt emot hamnen. Ofta var Anna med sin svåger, som var sjökapten och änkeman, ute till havs och vi fick låna bostaden med balkong mot hamnen. Vi blev också ofta bjudna till mina föräldrars många vänner som var hotellägare i Mölle, Martin Cronberg på Kullaberg, Albäck på Grand hotell A m.fl. Det var paradiset för en liten flicka som fick vara uppe sent på kvällarna och t.o.m. äta glass med rån i coupeglas. Det var inte många av mina lekkamrater i Mullsjö som fick uppleva sådan semester på den tiden, men vi hade ju alla fribiljetter i familjen (till 18 år) och släkt och vänner i Skåne.

Från dessa resor minns jag första gången jag bodde på ett hotell i Göteborg "Kung Karl". Stor upplevelse! När vi närmade oss havet drog min mor ner tågfönstret och andades in den ljuvliga tångdoften. Det var nog inte så lätt för henne att komma från det bördiga Skåne till den verkliga skogsbygden. Hon brukade önska att hon kunde gå upp på en höjd och se vad som fanns bakom skogen - där var bara ännu mer skog. Hon kunde inte heller förstå vad folk levde av som knappt hade någon åker, men då det blev vinter och hon såg alla timmerlassen, som kom till järnvägsstationen förstod hon att det var skogen som var det huvudsakliga levebrödet. Mitt allra första minne från Mullsjöbesöket före flyttningen var att jag såg oxar framför en vagn med timmer och jag fick t.o.m. åka hos bonden som styrde med tillropen:" hy-- (vänster) och proo-- (höger)". Stanna gjorde de nog utan tillsägelse, ty de var inte snabba. Så sent som i början av 40-talet såg Henrik och jag oxar på marknad i Mullsjö.

Den första vintern i Mullsjö (1921) var mycket sträng. Den 21. Okt. Kom så mycket snö att tåget gick någon mil fram och tillbaka. En järnvägstjänsteman som var med på tåget med sin lille son, tillbringade natten hos min far på järnvägsstationen. Den lille pojken bäddades emellertid ner i min !!! säng. Det är nog det första minnet av Mullsjövintrarna. Den vintern såg vi inte ett vagnshjul på vägarna på 6 mån.

Min bror Sture hade redan sökt sig till järnvägen och kom bara hem på semester då och då. En sommar hade han sin fästmö med sig. Hon hade ljusblå klänning med en skinnkant i halsen. Efter det besöket hade alla mina pappersdockor sådana klänningar. Pappersdockor var nämligen min käraste leksak och jag ritade massor av kläder till dem - vilken skatt de varit idag.

Astrid som var 17 år var en tid i Skåne och hjälpte faster Emma som var sjuklig, hon gick också en vinter och lärde "linsöm" hos en sömmerska, d.v.s. Lärde sig sy vita underkläder med stråveck, brodyr och knapphål m.m. Hon började tidigt en förberedande sjukvårdskurs på Göteborgs barnsjukhus då hon ännu var för ung för att söka till sjuksköterskeskolan i Jönköping, där hon senare fick sin utbildning.

Gertrud ville ej fortsätta med skolor. Hon konfirmerades förste sommaren i Nykyrke kyrka tillsammans med bl.a. Greta Axell, hennes "bästis", som var dotter till fru Ester Axell som drev järnvägshotellet i Mullsjö. Därför var konfirmationsmiddagen där med bl.a. prästen pastor Ekblad och hans syster som gäster. Jag har litet minne av detta kalaset, som jag var med på, och bl.a. frågade fröken Ekblad om hon kunde dansa "hambon (skånska)" för det kunde jag. Kunde även en "slagdänga", något oanständig, efter dåtidens mått. Den sjöng jag för prästen som uppskattade den mer än min pappa som var en sträng man med stor respekt för prästen trots att han var en god vän och ofta gäst hos mina föräldrar. Gertrud gick också fortsättningsskola i Mullsjö och började tidigt som yngsta biträde i "Ljungqvists efterträdares" affär i Mullsjö där hon också träffade sin Linnar som så småningom blev min käre svåger.

Själv var jag ju bara 3 år då vi flyttade till Mullsjö. De första åren tillbringade jag väl mest med att leka med Britta Lager och Lasse Pettersson som var son till vår handlare. Därför var det naturligt att vi särskilt sommartid mest lekte "affär". "Vad står det i bladet far?" frågade Britta sin man Lasse som satt och läste dagens tidning upp och ner. "Äggena faller" blev svaret, hört därhemma.

Pappa tjänstgjorde 8-12, 13-15:30. 17-19. Lika punktlig som tågen, otroligt mån om SJ och sitt arbete och nästan plikttrogen till överdrift. Varannan söndag var han i tjänst och då hände det att jag fick sitta med på exp. och knacka på telegrafen. Den lediga söndagen låg vi länge på morgonen, gick ofta till kyrkan och om vädret tillät en eftermiddagspromenad runt sjön. Då hade min far käpp, rökte cigarett (annars alltid pipa i vardagslag). Hemmet var mycket gästfritt, ofta järnvägsmän som gick på engelsk kurs hos mr Allwood. (Den förste som hade engelsk kurs i radio.) Ofta blev vi bjudna till fru Axell på järnvägshotellet för att hjälpa till med att roa hennes gäster. I Mullsjö fanns många pensionat av en typ som alls inte finns nu. Många gäster kom tillbaks år efter år. Mullsjö hade landets lägsta kommunalskatt vilket gjorde att många pensionärer bosatte sig där, liksom personer som hade gott om pengar, vilket ytterligare bidrog till att hålla skatten låg. Här fanns också gott om adliga familjer t.ex. Tornerhielm som var skåning och hade "syror" som sin älsklingsrätt. Därför fick jag gå till honom med en korg syror på sommaren, som mamma hade skördat i vår stora köksträdgård. Den ena dottern Tornerhielm var gift med författaren Ove Eklund. Deras barn lekte jag med då de var på besök hos morfar på sommaren. Den yngsta systern Tornerhielm gifte sig med Ove Eklunds far. Det blev alltså ganska egendomliga släktförhållanden i familjen. Andra adelsnamn som jag minns från barndomstiden i Mullsjö var t.ex Åkerhielm (gift Allwood), Cederbaum, Lagerkrantz på Hasselbacken, som många år senare blev Gertrud och Linnars villa, där även mor Hilda bodde på andra våningen sen min far dött. Friherrinnan Levkusen (? svårtytt) bodde på "Skuggan" hade flera barn varav endast Sten, den yngste, bodde hemma. Brita L. gifte sig med Hagelin. Hon fick i förlovningspresent bl.a. en svart kaninpäls, som hon svepte elegant om sig med händerna på magen. Det lärde jag mig också göra med min kappa. Jag kände mig väldigt elegant då, var nog 7-8 år. Friherrinnan var en rar barnkär tant med massor av roliga utklädningskläder som vi fick låna när vi spelade teater på julfester i folkskolan. Jag minns särskilt de s.k. halvvantarna jag lånade en gång (silkesvantar utan hela fingrar).

Vi bodde inte på järnvägsstationen utan i stinsbostaden en bit ifrån, med stor trädgård som gick ända ner till stationen. Huset var rätt stort med 6 rum och kök samt 14 garderober att samla grejor i. En garderob fick bli min lekstuga. På första våningen stort kök vedspis, diskbänk av zinkplåt, som skurades blank på lördagarna (så småningom utbytt mot marmorskiva, vacker lättskött men hård) rinnande vatten. Bredvid köket sovrum för föräldrarna och mig vintertid. På sommaren hade vi sovrum på andra våningen. För att komma dit fick man gå över en kall vind. Däruppe fanns ännu ett rum på andra gaveln. Det var flickornas rum, senare Gertruds och mitt rum, då jag blev lite äldre. Då städade jag också rummet varje lördag och fick 25 öre av Gertrud som hade plats i affär och egen lön. På nedre våningen fanns också matrummet som alltid var familjens samlingsplats på kvällarna. Stor vit kakelugn, som så småningom fick en insats för att eldas med antracit som brann hela natten. Det var modernt på den tiden. Stort matbord, där satt far med "Smålands Allehanda" och pipan i munnen. Mor stoppade ofta strumpor och jag lekte med "Tuttan" en brun släthårig terrier som jag fick i 1-årspresent av min bror Sture "för att tösen ska slippa kallas Tuttan " sa han. Jag kallades sedan alltid Totto, vilket mina systersöner (Nisse och Olle Ringertz) gjort i alla tider trots att jag nu är 80 år. Bredvid matrummet låg förmaket med grön soffa och stolar (finns hos Marianne Ljungberg) svart blankt bord, svart hög hylla och en hög chiffonjé (blev Stures) från mor Hildas hem. Ännu ett rum användes mest som gästrum. I matrummet blev också pianot placerat, som jag fick tidigt. Fick lära mig spela tack vare min lekkamrat Per Geis. Hans mamma hade en fröken Wollmer som gav massage, läste en del med Per och gav honom pianolektioner, vilket han ej gillade. Blev något roligare då jag också fick lektioner på ett från början ritat klaver. Jag fidk också äta upp hans fiskleverolja som han vägrade ta. Då vi träffades som vuxna 1943 förklarade jag för honom varför jag blivit så kraftig medan han var så smal. Tant Lisa Geis var mycket snäll mot mig, men kallade mig ständigt för "hennes blivande svärdotter" vilket hade till följd att Per och jag avskydde att leka med varandra till slut. Jag fick sedan pianolektioner av handlarens dotter Karin Holger och senare av Isabella Sjöberger. Tänk att mina föräldrar hade råd att köpa ett piano till mig. Det kostade 4500 kr pianostolen á 50 kr var rabatt. Jag har ännu detta prima Ekströmspiano, som blivit stämt sen flyttningen till Klövergränd och ännu låter bra (annars beror det på mig!).

Jag lärde mig läsa då jag var 6år. Klippte ut bokstäverna i Smålands Allehanda och la ihop dem till ord. Då Regina Thonell ?, småskollärarinna och god vän till mina föräldrar, hörde att jag kunde läsa tyckte hon att det skulle bli för tråkigt för mig att börja klass 1 då jag fyllt 7 år så hon lät mig börja efter jullovet i stället, alltså januari 1925 i klass 1. Blev alltså ett år yngre än klasskamraterna. Gick 11/2 år i småskolan bredvid kyrkan. Det var ca 3 km att gå morgon och e.m. och långt för en liten tös. Hade dock en kamrat Alice Alm som bodd c:a 4 km längre bort (Älghagen i Torestorp) högt uppe i backarna ovan sjön. Det var inga skolskjutsa och ingen skolmat utan smörgåsar med något pålägg, som ibland var strösocker. Det hände att någon av skolbarnen var så våta om fötterna då de kom till skolan och fick låna lärarinnans strumpor. Jag minns "Kocko" en stor klumpig pojke med lilla Regina Thonells strumpor där hälen satt mitt under foten.

På min första examen kom biskop Danell till skolan. Jag satt på första bänk och hade ren fin näsduk i hålet för bläckhornet. Biskopen stod hela tiden han pratade med oss med sin hand över näsduken som jag hade behövt. Han frågade bl.a. mig om själen syntes och jag svarade "Ja" mycket säker. Jag hade sett simblåsan då mamma rensade fisk och trodde det var fiskens själ och vi hade en liknande fast större. Den tanken satt kvar tills jag blev stor och egentligen visste bättre. Biskop Danell hade en son som senare blev biskop i Skara och en som blev domprost i Växjö. Regina Thonell var med på vårt bröllop 1943.

Då jag började 3:dje klass var Gunhild Johansson (gift Lundahl) lärarinna i Gunnarsbo folkskola. Då kunde jag springa hem och äta frukost på 40 min. (10 min. ner om backen, 10 min. att äta och 20 min. att gå tillbaka uppför backen. Varje dag kom en stor korg nybakta hålkakor upp till skolan. Det var hovstallmästare Sager på Ryfors som bekostade detta som delades ut till skolbarn som var "behövande". Jag kan ännu känna doften av detta underbara bröd, som bakades i järnvägshotellets bageri. Oh vad vi var avundsjuka som inte fick någon hel kaka, men jag var god vän med två systrar som bodde åt mitt håll och brukade ofta få bryta en bit av deras kakor. Min lärarinna Gunhild J. var god vän och nästan jämnårig till mina äldre systrar. Därför var hon och hennes systrar Märta Engman och Stina bjudna hem till oss då Gertrud hade julkalas (28/12). Jag har ju ett speciellt klädminne och jag minns deras svarta klädningar, ärmlösa och Märta hade t.o.m. svarta silkesfransar från midjan, som föll ner på golvet då hon satt och åt. Jag kröp en gång under bordet och knöt ihop dem runt stolsbenen. Som tur var upptäckte pappa det innan något hände med klädningen men resulterade i att jag fick smäll. -- Det var inte bara bröd som hovstallmästare Sager gav skolbarnen. Det hände också att någon som behövde nya kängor kunde få det. Trätofflor förekom aldrig som jag kan minnas. Till examen kom det också karamellpåsar och ibland några små skrifter från Ryfors. Jag fick en gång en bok om "Hönsskötsel"!!! Ryfors järnbruk ägdes först av två bröder Edvard och Robert Sager. Robert S. men hans fru levde då jag var barn och bodde om somrarna på "Ryfors nedre", kallades "grevinnan Sager" eftersom hon var född grevinna Molke-Withfelt. Hon skickade varje sommar en korg till pappa som innehöll godsaker från hennes drivhus, melon, vindruvor m.m. Hennes son Per (första bokstaven liknar mer ett L M-L:s anm) med sin ryska fru Vera bodde på Margreteholm. Som änka bodde sedan Vera i ett palats i Stockholm, vilket hon donerade till katolska kyrkan som sedan sålde det till svenska staten för att bli representationsvåning åt statsministern. Den andre gamle Edvard Sager som jag minns som en liten rund snäll farbror var änkeman och bodde på somrarna på "Ryfors övre" (Bröderna hade delat Ryfors eftersom de hade vars en son) Även han skickade godsaker från sin trädgård till pappa och varje år var pappa och mamma bjudna på en fin middag på Ryfors. Även jag var med på Ryfors en gång och såg min första film i kägelbanan = ett lång hus som gjorts om till bio. Sonen John-Henry var civ.ing. och mycket road av allt tekniskt. Kröp ibland mellan godsvagnarna (till pappas fasa) och studerade bromsar m.m. Han hade bil, körde jättefort, säkert 50 km/tim och var mycket musikalisk. Han hämtade ofta en skomakargesäll till övningar på Ryfors. Ibland spelade de på dansbanor också. Så småningom gifte han sig med Madeline (ja så är det stavat M-L:s anm) Sörensen (ett parti som fäderna ordnat. En son Peter föddes vilken som vuxen adopterades av Jakob Wallenberg, vilken var den verklige fadern till Peter. Ett tecken på att sommaren kommit var då godsvagnen med två svarta hästar + vagn och kusk kom från Stockholm till Mullsjö station. Minnesbilder som jag har kvar ännu.

Efter mellanskolan började jag 5 klass hos Herman Ahrén 1928. Andra terminen i 6 klass läste läraren något extra med mig och på sommaren läste jag in en årskurs tyska och tenterade sedan till klass 3 i Santessonska flickskolan i Jönköping, där jag började hösten 1930.

Därmed fick jag börja resa tåg till skolan varje dag. 6.36 gick tåget som kom från Jönköping och vände i Mullsjö. Bara jag hunnit ut om husknuten så göraren kunde se mig hann jag med, aldrig för tidigt men heller aldrig försent utom möjligen då hela tåget blev försenat på grund av snö eller el-stopp. Vi skolbarn var lyckliga då tåget kom för sent till Jönköping och gjorde oss ingen brådska till skolan. Tåget stannade vid ungefär 10 hållplatser och stationer Mullsjö-Jönköping så då hann man läsa läxor och det var ganska tyst på tåget. På hemresan var det livligare men man försökte också utnyttja de äldre läroverkspojkarna för att få hjälp med översättningar av tyska och engelska. Fick från början Sissi Nilsson till klassföreståndare och hon följde oss alla åren t.o.m. åttonde klass (=7.7 i kommunala flickskolan som det blev 1935) Sissi var en riktig "hönsmamma", älskade sina flickor men kunde också gräla på oss då det behövdes. Men "Gud nåde" den som vågade anmärka på någon i hennes klass! Då tog hon oss i försvar. Sissi var handarbetslärarinna, gamla tiders, vi sydde vita linnen med langetter runt hals och ärmar, ritade med en 25-öring. En kamrat fick skavsår efter sömmarna i sidorna då hon senare skulle använda linnet. Mina raggsockor blev inte så bra. Den ena blev pytteliten och hård, den andra jättestor. Så småningom bättrade jag mig och fick som avslutning a samt premier i handarbete efter en korsstygnsduk med kinalyktor. Hade en jättebra Mia Rosander i svenska och tyska vilket gjorde att då jag kom till Tyskland mer än 20 år efter skolslutet klarade jag mig bra och skrev ett kort till Mia med ett tack. Har alltid gillat tyska. Engelskan valde jag bort sista året. Hade lyckats få ett bra betyg som jag var rädd att mista, trodde aldrig jag skulle ha användning för det språket - nu har jag barn och barnbarn i England och har varit där c:a 15 ggr. Så kan det gå. Matte var mitt bästa ämne och då vi sista året skulle välja ett ämne för enskilt arbete valde jag utan tvekan matte. Räknade alla realexamenstal sen 1912. Kamraterna trodde inte jag var klok. De valde litteratur eller språk. De två sista åren i skolan bodde vi i Jönköping. Flyttade tillbaks Mullsjö hösten -36 då pappa pensionerades. - Forna tiders flickskola var en fin skolform tyckte jag. Inte så mycket matte som gymnasiet, men mycket bättre språkträning då vi verkligen fick lära oss att tala språken, inte bara kunna grammatiken. Hösten -35 fick Jönköpings båda flickskolor inbjudan att skicka en elev till föreningen Norden slott Hindsgole i Danmark (nära nybyggda Lillebältsbron). Östra flickskolan hade ingen elev att skicka och jag blev utsedd av vår skola att representera Jönköping. Vilken upplevelse! Första utlandsresan! 20 svenska, 20 norska och 45 danska ungdomar bodde på Hindsgole nästan en vecka samt i Köpenhamn 2 dagar. Föredrag 1 tim. varje morgon efter frukost om vad vi skulle se under dagen, utfärder på många timmar på dagen och samkväm och dans på kvällarna. Oförglömliga dagar. Fick hålla föredrag då jag kom hem. Även konfirmationsundervisningen försiggick på skolan våren -34. Anders Blomquist var vår lärare - fin människa. Sonen Pelle blev domprost i Lund och även politiker. Vi träffades senare några gånger i kyrkliga sammanhang och pratade "Jönköping". Jag hade också förmånen att få resa bort om somrarna tack vare mina fribiljetter och många släktingar och vänner. En sommar tillbringade jag i Tärnaby hos Astrid och Bo som då var nygifta. Enhällig tid frånsett alla myggen som jag fångade och sålde till Bosse för 1 öre/st. Några somrar var jag hos mammas kusin Hjalmar Nilsson och tant Herta på Marielund i Mörarp. Blev bortskämd utan måtta. Sommaren 1936 då jag slutat skolan tillbringade jag ett par månader på Svansö, en gammal jaktgård som ägts av drottning Kristina en gång. Svansö låg i Bottnaryd och ägdes av fam. Sterner från Jönköping. Där läste jag matte med dottern Greta, två år yngre än jag och som varit sjuk en del under vårterminen i sexan. Matte på förmiddagarna och sedan "sällskapsliv" på e.m. Tant Lalla var underbar och att där sedan fanns tre bröder till Greta försämrade inte tillvaron. Pelle nybliven student, Nisse kom ibland med fästmö från Stockholm, Bengt mera allvarlig, rådman i Jönköping. Särskilt roligt var det under kräfttiden då vi låg över i pojkarnas lilla torp några km från Svansö. Satte ut burar på kvällen, sov minimalt och vittjade tidigt nästa morgon. Med hjälp av fler inköpta kräftor blev det sedan stor kräftskiva på kvällen. På den tiden fanns inga utländska rariteter utan stor fina svenska kräldjur. Då jag var liten flicka kunde vi också fånga kräftor vid vår egen brygga i Mullsjösjön. Vi hade ju också egen båt de första åren och senare en eka vid vår strand. Likaså hade järnvägsmännen sina timmar då de disponerade badhuset i sjön på somrarna. På vintern hade vi budtid i gamla pumphuset där det fanns badrum. En gammal man eldade en jättestor värmepanna. Utanför stannade ångloken för att fylla på vatten. Ännu minns jag att onsdagar 15:30-16 badade föräldrarna och 16-16:30 min syster och jag, så man fick inte ligga länge och lata sig, men bad varje vecka var inte för alla på 20-talet. Det var en stor lyx att vi fick inlagt badrum i vår lägenhet i Jönköping liksom wc. Då vi flyttade in fanns badrum i källaren för alla i fastigheten och så hade man torvströklosett mitt i lägenheten i ett litet krypin på högst 2 m2.

Hösten -36 gick jag en skrivmaskinskurs medan vi bodde kvar i Jönköping. Inte blev jag speciellt snabb i fingrarna men har ändå haft nytta av kursen senare. Mina föräldrar flyttade tillbaka till Mullsjö då pappa pensionerades. Fick en vacker bostad i Villa Tallbacka som gjorde skäl för sitt namn. Låg högt i en tallbacke med utsikt över sjön. Jag "hyrde" en schäfer av fiskhandlaren vilket slutade med att jag ramlade och skrapade både knä och händer strax innan jag skulle börja en hushållsskola i Borås. Lyckebo i Sjömarken var ett trevligt ställe. Ägarinnan hade hand om köket och systern stod för handarbete och vävning. Där ordnades också mycket trevligt om kvällarna och kamraterna mycket bra. Då var min kusin Josef Karlsson stationsinsp. i Borås och jag hade mycket trevligt hos dem och de var med på fester på Lyckebo då vi fick ha gäster. Innan vi skulle sluta den 1 maj hade Marianne Könsberg och jag sökt plats gemensamt hos professor Nils Herlitz i Djursholm. Vi skulle där ha nytta av vår utmärkta hushållsskola samt fortsätta att lära mer om matlagning mm i ett "fint" hem - var vi lovade och trodde på. Det var tur att vi var två kamrater. Det mesta minnet jag har från den platsen var hur snålt det var med maten. Professorn var snäll men tanten !!! Vi brukade trösta oss med att "här skulle vi inte vara i livstid, men tänk på stackars professorn ---". Trots allt var det ändå rätt roligt att vara så nära Stockholm en sommar. Lönen 25 kr/mån räckte inte till några större utsvävningar men det hände att vi kostade på oss lyxen att gå på operan en gång. Då tog vi tåget in till Humlegården och därifrån taxi den lilla biten till Operan för att anlända "ståndsmässigt" som alla andra besökare.

Till min lycka fanns också min kusin Ella Sonesson i Djursholm. Hon hade efter hushållskurs på Hammenhögs lanthushållsskola fått plats hos prof. Hjärne från Gärsnäs, gift med Ulla Olsson, Gottfrid Olssons syster på Hammenhögs frö. Ulla Olsson var lanthushållslärare och god vän till Hedvig Hovgard på Bollerup. Hon inte bara lät Ella sätta undan god efterrättsrester till sin hungriga kusin som kom på kvällsbesök, hon ordnade också så att jag blev lovad få praktik hos fru Hovgard som tidigare varit lärarinna på Brogård, Fackskolans lanthushållsseminarium utanför Uppsala. Därför slutade Marianne och jag vår "lärorika" plats i Djursholm redan i augusti. Eftersom jag inte skulle börja på Bollerup förrän 15 okt utnyttjade jag tiden jag var i Mullsjö med en kortare vävkurs på hemslöjden i Jönköping.

(Det är länge sen jag hade boken framme och skrev. Orsaken talar jag om i slutet av boken innan jag fortsätter här.) (Denna text som är skriven från motsatt håll i den svarta vaxduksboken ämnar jag skriva in efter det här. M-L:s anm.)

Den 15 okt 1937 satt jag alltså på tåget på väg till Bollerup, som jag inte visste så värst mycket om. Ute var de höstrusk och mörkt. Gubbarna som steg på tåget i Eslöv "pratade sockerbetor" och luktade våta arbetskläder och Skåne visade inte precis sin bästa sida. Järnvägsstationen i Tomelilla var inte heller någon skönhet i duggregnet och jag var minst sagt fundersam på hur allt skulle bli på en plats somlig långt ute på slätten med 1 mil till 4 eller 5 järnvägsstationer men helt utan förbindelse dit utom med privatbil. - På stationen mötte mig en man som i alla fall såg vänlig ut och jag tänkte: "blir denna platsen lika dj----g som förra skall jag inte förspilla flera månader utan be honom om hjälp att komma till stationen i Tomelilla." Mannen som mötte mig visade sig vara bokhållaren på skolan, Emil Johansson, och vi blev mycket goda vänner under det året jag var på Bollerup och också senare då vi träffades på lantbruksklubbens resa till Tyskland. Jag behövde aldrig be hohom om hjälp att komma från Bollerup som tur var. - Den gamla höga Forden iväg och snart var vi framme. Det första jag såg av Bollerup var den gamla borgen som liknade Glimmingehus fast något mindre. Den låg på en ö omgiven av en vallgrav, där det simmade några ståtliga svanar. Hanen var nog den ende på Bollerup som inte gillade bokhållaren. De hade blivit ovänner en gång och det glömde aldrig svanen utan kom upp på land så fort han anade att bokhållaren var på väg till matsalen som låg utanför ön. Mitt emot den gamla borgen låg "nya slottet" en lång 2 vån. byggnad med kontor och lärosalar i halva och bostad för direktör Hovgard i halva. På tredje våningen fanns också 2 gavelrum. Det ena skulle bli mitt sovrum under ett år tillsammans med min arbetskamrat. Det andra fick jag disponera senare när jag var trädgårdselev på Bollerup, men det är en senare historia.

Det lyste inbjudande från fönstren när vi närmade oss huset. Det visade sig vara kaffegäster hos Hedvig Hovgard, som ju hade namnsdag den 15 okt. Så blev Birgit Härstedt (min arbetskamrat) och jag också bjudna på kaffe o kakor och till och med tårta ! något som varit omöjligt på förra platsen. Det var nog inte så illa här ändå tänkte jag.

Det var ovanligt sen "höst" detta året d.v.s. då man var klar med skördearbetet och därför skulle det vara "höstagille" följande lördag. Det första fru Hovgard frågade mig om jag kunde var lustigt nog om jag kunde dansa. Ah jo, nog kunde jag dansa så mycket att jag kunde ha roligt på höstagillet. Alla som arbetat på gården utspisades matsalen och sen tråddes dansen på ett magasin. Särskilt minns jag den store kraftige smeden som var otroligt fin på alla gamla danser som hambo, schottis o.dyl. Min arbetskamrat under hela året var alltså Birgit Härstedt, en pigg svartögd liten tös mest lik en zigenartös pigg glad och duktig. Hennes pappa arbetade också i smedjan och och mamman var mjölkerska på gården d.v.s. omkring kl 4 på morgonen började hon sin dag i den stora ladugården. Också på e.m. kl 4 var det samma arbete och jag tror det hände att fruarna fick middagsmjölka då en del kor var nykalvade. Lönen var inte så stor så det gällde att kunna klara av hushållsarbetet så billigt som möjligt för att klara den stora barnkullen som växt upp. Ofta hälsade jag på i den lilla stugan vid vägen mot Hannas (nu riven och istället ett stort fält där man ibland visat upp hästar vid premiering). Kan ännu minnas doften av hennes stora hembakta bröd som bakats i den stora murade bakugnen. Oh vilken doft och smak, särskilt då jag sommaren efter var trädgårdselev på Bollerup och hade kosten i det ganska "magra" elevhushållet. Då var det härligt kila ner till fru Härstedt på kvällen och få en extra "macka".

Vårt gemensamma rum var inte särskilt flott. Birgit låg i en liten tresoffa och jag hade en stor "skön" engelsk järnsäng. Vidare fanns där en byrå som vi delade, ett skrivbord där man skrev sina brev hem till Mullsjö bl.a. och en kommod med tvättfat. Rinnande vatten och en slasktratt fanns utanför dörren. Jag har inget minne av att vi badade i badrummet utanför sängkammaren någon gång men kanske det ändå hände och det är minnet som sviker.

Det mesta av vad jag kan i fråga om matlagning tycker jag ännu att jag lärt mig av fru Hovgard. Jag arbetade ju huvudsakligen i köket med hushållet medan Birgit var "husa" och hade hand om städning, servering, veckotvätt, strykning och lagning samt barnen (3 st. Gunnar, Margit och Nils-Åke c:a 8, 10 och 12 år) Då vi hade stora fester eller skolstyrelsen m.fl. till middag hade vi kokfru från Tomelilla och Birgit och jag hjälpte henne samt serverade. En gång var det middag för avgående och nytillträdde ordf. i styrelsen = landshövdingen i Kristianstad (Johan Nilsson avgick och Rhode tillträdde). Till det privata "höstagillet serverades både ål och gås - kraftigt - det behövdes nog med dans i stora salen på andra våningen efteråt. Tänk, dessa "gamla" människor dansade "Lambert walk". Birgit och jag tittade från gamla borgens fönster på natten och förundrades storligen. Dom var ju över 40 år !!! Som kaffe på maten serverades kaffe som jag rostat eftersom vi hade en säck orostat kaffe på vinden ( import av 20-mannaföreningen). Det var nog inte av någon högre klass ty jag minns att K-oktanten hade en strut riktigt kaffe med som hon tillagade då mesta brådskan var över och vi slog oss ner runt köksbordet: "kom flickor ska ni få en kopp riktigt kaffe!" Jag minns också att jag fick 2 enkronor i driks då jag hjälpt gamle store godsägare Alwén på Dybeck på med rocken. Birgit som hjälpt lille agronom Persson, kallad "tomten", fick samtidigt 2 tioöringar. Vi delade dricksen och det var ju ett bra tillskott till lönen som var 20 kr/mån. Som skolköksaspirant gick man för betyget och inte för lönen som normalt var 50-60 kr 1938.

Jag hade inte råd att resa hem till jul eftersom jag istället ville hem till min mammas 60-årsdag den 19 jan. -38. Jag firade julaftons kväll tillsammans med några elever som också var kvar för att jobba hos djuren. Vi hade alla en släng av hemlängtan kan jag minnas. Arbetsdagarna var långa och ledigheten sparsam. Barnen skulle ha tidig frukost för att sedan gå till skolan som låg nedanför elevmatsalen och det nybyggda elevhemmet. På hösten -38 började Gunnar på läroverket i Ystad. Då kördes han samt agronom Folkers son och "laddes" son till tåget av gårdens chaufför Ernst Olsson. Jag tror det var till Glemmingebro. I "korset " i byn låg också en affär där vi handlade det mesta. Folkskollärare Nilsson? bodde nära skolan liksom en småskollärarinna som jag glömt namnet på. Av henne köpte jag min första egna cykel, en stadig "Monark" som var med i många år. Jag tror att det t.o.m. var den som Marie-Louise så småningom cyklade till skolan på. Vilken skillnad på nutida åkdon - men bra benmuskler gav den !

Varannan söndag var man ledig. Egentligen efter middag, men gick man med fru Hovgard i kyrkan kl 10 var man ledig redan då och den chansen tog jag ju oftast. Hade man inte ledig söndag hade man istället en eftermiddag i veckan efter. Birgit kunde ju alltid kila hem men jag hade inte så mycket att göra precis. Solade nere i den stora parken. Träffplats för eleverna och "Dickens" pigor + några till som stötte till. Ibland gick man en promenad till "Tingbackarna". Jag gick långt in bland träden och försökte tro att jag var i en stor skog, men slätten lyste ändå igenom här och var. Det tog tid att vänja sig vid Skånes slätter i stället för skogarna och sjön i Mullsjö.

På Bollerup fick jag också lära mig att mjölka för hand. Fru Hovgard hade varit lärare på Brogård och just haft hand om djuren och mejeriet. Hon gick med mig till ladugården flera eftermiddagar och så fick vi "låna" ett par snälla kor som jag tränade på. Så småningom kunde jag gå ensam och fick då hjälp av ladugårdsföreståndaren och eleverna. - Hushållet var prima och vi levde gott. Till "Dickens" lön hörde utom hushållsgris och höns mycket vilt som jägaren kom med t.ex. duvor och fasaner. Från den stora trädgården som sköttes av "mäster" och trädgårdselever kom alla grönsaker, bär och frukt. Källaren i gamla borgen var var fylld av konservburkar då jag kom i oktober och jag fick genast besked att så skulle det se ut då jag slutade om ett år - det gjorde det också! När Dicke hade gjort sin morgonrunda ute på markerna kom han ofta hem med många champinjoner. För det mesta var det gårdens produkter som användes dagligen endast fläskfilé köptes ofta till söndagsmiddag.

Tänk om jag skulle försöka skriva litet mer om vad jag höll på med under min praktiktid m.m. Det är länge sen jag skrev sist och jag har blivit "äldre". ( Här syns också en liten skillnad i handstilen, bl.a. har texten blivit lite större och lite slarvigare. M-L:s anm.)

När det var tid för stortvätt var det tvättstugan under matsalen som användes och Birgit och jag tvättade det mesta för hand men vi fick också en rund tvättmaskin med en "vinge" som svängde runt. Den maskinen hörde jag senare talas om. Den användes att kärna smör i då Bollerup fick Mulochklövsjuka 1938-39. Man fick inte leverera mjölken till mejeriet i Hammenhög. Den dagen vi hade stortvätt lagade fru Hovgard själv middagen. Det var alltid "Äggakaka" minns jag. Vi manglade också på en stor stenmangel. Det blev jättefint, men det gällde att inte glömma lägga i rullarna. Då åkte stenskivorna ihop och man fick hämta hjälp av någon stark karl - det var hemskt.

Birgit och jag hade mycket roligt tillsammans och också med eleverna. Vi kom så bra överens bl.a. då vi satt i trädgården och "svärmade". Birgit och hennes vän kröp gärna in i den gamla "Forden" men jag hade anlag för bilsjuka, så jag satt hellre på trädgårdsmöblerna under den stora boken.

Fru Hovgard var noga med att jag skulle lära mig mycket och hjälpte mig också att planera min fortsatta praktik för att komma in på "Facks" i Uppsala. Efter 1 år och 14 dagar på Bollerup började jag den 1 nov. 1938 som extra "hönselev" hos lärare Nils Olsson (senare professor vid Ultuna) på Gullåker. Det var sommaren 1939 då jag var dräng ett par månader hos den färgstarke Hugo Nilsson, prästgårdsarrendator. Då jag var hönselev bodde jag privat i ett hus nära skolan där också andra elever hyrdes in. På skolan fanns bara en kvinnlig elev, Britt Lidholm som också skulle bli lanthushållslärare så småningom. - Det var mycket intressant att jobba hos agronom Nils Olsson som höll på med försök med daggamla kycklingar för att fastställa I.E. (internationella enheter) för vitaminer. Vi fick hem flera hundra kycklingar som delades upp i burar med 20 i varje. Dessa utfordrades med olika slags foder - med och utan A-vitamin eller D-vitamin somliga fick rakitis andra blev blinda o.s.v. Jag låg ibland på ett magasinsgolv och arbetade in fiskleverolja i gröpe med händerna. Inget fick fastna på en skoffa nämligen. Fortfarande kan jag läsa på mitt smörpaket om halten av A-vitamin, då tänker jag på professor som föregångare och mitt arbeta hos honom. Ibland tog Nils Olsson mig med ut i den vackra parken och berättade om de stora träden bl.a. tulpanträd, valnöt och äkta kastanj.

Naturligtvis hade Britt och jag också tid att ha roligt och umgås med eleverna. Första dagen då jag skulle cykla till hönsen behövde min cykel pumpas. En av eleverna på 8-månaders kursen reste sig och erbjöd mig hjälp. - Det var första mötet mellan Henrik och mig som sedan varade i 62 år (57 som gifta). Då vi firade 60-årsdag av vårt första möte körde vi till Hammenhög och upplivade gamla minnen och drack kaffe på "Gästis". - Vi hade varit där många gånger tidigare förståss - .

Särskilt minns jag vår "gåsamiddag" då jag räddade en kamrat "Boden" från svartsoppan, som han tyckte var så förfärlig; "Jag vågar inte titta i tallriken" var hans kommentar.

Efter 1 månad i Hammenhög reste jag hem til Mullsjö och firade julen där innan jag sedan for till Uppsala på förberedande "extringskurs". Vi var fyra flickor som fick några veckors verklig "extrakurs" genom att sköta det praktiska arbetet medan den ordinarie kursen hade teori och provlektioner som vi var objekt för. Där var bl.a. Birgit Aldén senare hemkonsulent på Bjärsjölagård, Elisabeth Schartau, senare rektor på Skurups lanthushållsskola m.fl.

Vi fyra "extringar" var min rumskamrat Eva Eriksson (Hållén) med egen stor gård vid Lillkyrka, uppvuxen hos moster och morbror eftersom föräldrarna dött tidigt. Karin Eliasson rolighetsminister för alla och dotter till rektorn på Svalövs Lantbruksskola samt Elisabet Åström, Uppsalaflicka som jag bodde hos i Uppsala första ordinarie höstterminen 1940. Vilka härliga dagar 3 mån januari - mars -39. Inga läxor, inga bekymmer, inget större ansvar, ty det var alltid de ordinarie eleverna som var Husmor, Övermejerska, Överlagårsa, Överbak osv. Våra lärare var Ingrid Osvald, rektor, Rigmor Lyckow som hade ladugård och mejeri, Märta Sidén trädgård och slöjd och Margit Wikstrand kök och bak. Vi "extringar" som var 20 år tyckte dom var gamla, ingen av dom var dock 40 år!!! Kriget trodde vi fortfarande var avlägset.

Jag fattades fortfarande tillräcklig hushållspraktik och trädgårdsskötsel och behövde mer mer djurpraktik för att söka lanthushållslinjen (C-kurs på 2 år) på Facks. I april kom ett brev från fru Hovgard; Ville jag komma till Bollerup som trädgårdselev kunde jag få bo hos familjen Hovgard och äta på elevhushållet. Någon kvinnlig elev hade ännu inte varit på Bollerup och att bo i elevbyggnaden var helt otänkbart. - Jag tvekade litet. Hade visserligen brevväxlat med Henrik sen jag var i Hammenhög, men visste ju inte om han hade en ny "flicka". Jag fick snart svar: Kom till Skåne! Och så bestämde jag mig. Kristihimmelfärdsdag for jag till Bollerup och installerade mig på tredje våningen i "nya slottet" mitt emot min gamla jungfrukammare. Jobbade i trädgården tillsamman med några pojkar till 1 juli därefter ungefär 2 månader som dräng hos Hugo Nilsson i Hammenhög och därefter åter till Bollerup.

Här följer den text som skrivits från andra hållet i boken:

Den 20 jan år 2001

Ja, det är länge sen jag sist skrev ner några minnen i boken. Orsaken vill jag berätta här.

Sen jag sist skrev har mycket ändrats. - Jag har blivit ensam. Henrik dog den 25 okt 2000. Det är så tomt och ensamt, men samtidigt är jag så fylld av tacksamhet och önskar inte det skulls vara annorlunda i dag. Vi har haft ett så rikt liv tillsammans. Den dagen Henrik begravdes var det precis 62 år sedan vi träffades och vi hade varit gifta i 57 år. I många år jobbade vi och strävade mot samma mål - att vi skulle ha det bra som pensionärer och kunna hjälpa våra tre barn att också få det bra. Vi tyckte också att vi lyckades. Vi talade ofta om att min farbror Oskar på vårt bröllop sa i ett tal: "När det är som bäst är det arbete och möda". Det förstod vi inte riktigt just då men ju äldre vi blev besannades dom orden mer och mer. I 25 år fick vi glädjas åt att bo i eget hus med härlig trädgård och trevliga grannar runt om oss. Vi slapp att ha lantbrukets slit och bekymmer men kunde ändå följa med vad som hände tack vare våra barn. Vårt arbete i pensionärsföreningen gav oss mycket glädje och många nya vänner. Vi lämnade båda det arbetet innan vi blev för gamla och folk önskade oss "iväg". Det fick vi många bevis på sedan och några år kunde vi ta det lugnt och göra vad som föll oss in. Resa utomlands vågade vi inte de de sista åren men gladde oss åt att vi sett en del av Europa tidigare och levde oss tillbaka till de resorna och platserna vi upplevt förr då vi sedan ofta återsåg dem i TV. - Henriks krafter avtog alltmer i synnerhet år 2000. Balansen blev sämre och omdömet om vad han klarade sviktade. Våren och sommaren 2000 kunde vi trots allt ta bilen och göra små utfärder och sitta mycket i trädgården denna härliga sommar. Trots att Henrik ofta föll hände inga större olyckor förrän den13 juli då han föll så olyckligt i köket att han bröt lårbenet. På sjukhuset opererades han och fick ny höftkula. Allt läktes bra men ändå svårt att förflytta sig. Tack vare rollatorn gick det ändå rätt bra. Efter sjukhusvistelsen blev det två veckor på Bellevue. Jag körde in två gånger dagligen och hjälpte till vid måltiderna och kvällarna tills han lagt sig. Efter två veckor kom Henrik hem och vi var båda lika lyckliga, även om jag sedan aldrig kunde lämna honom ensam. Någon gång kunde jag handla då Berit eller Bosse var hos pappa. Sen mitten av februari hade vi haft hjälp av hemsjukvården (egentligen hemtjänsten M-L:s anm.) varje morgon samt till duschning men nu fick vi också hjälp varje kväll kl 9 med avklädning och läggning. Tre gånger hade vi en s.k. avlastningsvecka på Solbacken. Trots att Henrik var ängslig innan han skulle dit fann han sig bra tack vare att jag kom varje eftermiddag, men han var otroligt lycklig då han kom hem varje gång och jag hade ordnat det litet extra festligt för oss. Problemen med ätandet och andningen blev allt svårare liksom ständiga stopp i kateter. Henrik var så trött och önskade så att få sluta sitt liv. Han bad mig ofta om hjälp och då jag frågade vad jag kunde göra mer för att hjälpa fick jag alltid till svar: "hjälp mig med att få de sista bitarna på plats".
- - Det kunde jag inte - -

Allt annat hjälpte jag honom med och han var så tacksam. Så gott som dagligen sa han: "Mamma lilla, Du är fantastisk". Det kändes så gott både då och nu då han är borta och jag är tacksam att jag kunde vårda honom så länge här hemma. Jag var så rädd att han skulle placeras i Löderup, dit jag inte skulle kunnat åka varje dag. Det bekymret var onödigt - tack gode Gud.

Den 23 september var Henrik så svag, hade svårt att andas och äta och sköterskan i hemsjukvården rådde oss att ta ambulansen till sjukhuset. Efter många provtagningar visade det sig att det var bakterier i blodet (blodförgiftning) och Henrik blev inlagd, fick hjälp med syrgas och inhalator och jag hjälpte honom med ätandet. Även nästa dag var jag hos honom så gott som hela dagen. När jag sa "god natt jag kommer i morgon" nickade han och sa: "du är välkommen". Den 25 okt var jag uppe tidigt för att kunna åka in redan på förmiddagen. Då telefonen ringde - Henrik hade slutat efter frukosten. Då sjukgymnasten kom in hade han redan somnat bort. - Den sista biten av hans liv hade blivit lagd på plats. -

Men det var inte bara den sista biten av hans liv S-omkom på plats. Så mycket hände runt dessa dagar som jag inte kan förklara. Det bara stärker min visshet att vad som händer inte är en slump utan bestämt av en högre makt som hjälpt mig så mycket tidigare och som också gjorde det nu. Jag tror också att det kommer att bli så i fortsättningen. - Vad var det då som hände och också hjälpte mig ? Så fort jag fått meddelandet att Henrik slutat ville jag nå Bosse på telefon. Det är oftast inte lätt en förmiddag men jag prövade att ringa hem. Hur skulle jag få tag i honom snarast ? "Jag är ledig idag och sitter och tar en förmiddagskopp. Jag kommer genast." Så fick jag stöd och hjälp av Bosse att komma in till lasarettet och ta ett sista farväl av Henrik som låg så vackert i ett rum, nöjd att ha fått slippa alla plågor. Det såg så skönt ut. Sedan kom Britt-Marie också. Hade detta hänt en dag senare hade Bosse suttit i en buss på väg till Elmia med elever m.fl. Nästa dag kunde Marie-Louise vara hos mig hela dagen och vi fortsatte att ordna för begravningen. Vår klocka i matrummet hade stannat 10.10 fm. Varken jag eller Bosse kunde få den igång - nästa dag var det inga problem mer.

Ragnhild hade varit hemma sista dagarna i juli och var mycket hos pappa på Bellevue. Skulle återkomma i vinter var vår tanke, men hon och Graham blev bjudna på professorsinstallation i Lund den 13 okt. vilket de kom hem till. Både Henrik och jag gladde oss åt att få lära känna Graham, som vi ej träffat förut och vi var så glada för Ragnhilds skull att han var så rar och lätt att tycka om. Den glädjen fick Henrik uppleva och de fick träffa pappa medan han var relativt kry. Den söndagen de skulle resa hem gick de ner till Hedeskoga kyrka som just smyckats till skördevesper. Uppe i tornet under den stora klockan finner de en stor skruv och sedan en mutter som hörde till upphängningen av klockan - 14 dagar senare var der själaringning för Henrik och Marie-Louise och jag satt i kyrkan och lyssnade på klockorna. Vad hade hänt om inte skruven varit på plats? Vem hade ordnat så att Henrik och Ragnhild fick råkas och vem hade ordnat så att Ragnhild och Graham skulle komma från England och finna en skruv till klockan som snart skulle klämta för pappa ???

Att ordna begravning efter Henriks och mina önskemål var inga problem. Alla ställde upp och hjälpte mig att ännu en gång få ordna för Henrik som jag visste och kände hur han skulle vilja ha det. Enkelt, vackert, värdigt omgiven av släkt och närmaste vännerna följde vi honom till den sista vilan och sedan samling till kaffe i vårt gemensamma hem där vi firat så många högtider tillsammans. Morgonen den 2 nov., begravningsdagen, tassade jag upp tidigt för att ta tidningen och läsa i sängen. Vad ser jag överst på sida 2 där det alltid står några tänkvärda ord ? Jo, just de raderna som Henrik citerat för mig, i vår litteraturcirkel, i SPF och sen så ofta

"Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så "

Hjalmar Gullberg

Vem hade gett redaktionen en ingivelse att skriva de orden, den dagen ?

Jag hade samlat de närmaste för att följ Henrik till hans vilorum Det var alla barnen, barnbarnen, kusiner, svägerska och Hasse, brorsbarn, närmaste grannarna Schlyter, T Persson Vännerna Sagnert, Lundén, Lennart Hj, Bosse P, Berit M Jenny. Bengt-Ove, Nisse Ringertz med Ann-Marie, Ulla-Britt och Peder.

Kistan var enligt Henriks önskan endast prydd med 5 röda rosor. Runt omkring låg utom mina röda rosor 8 underbara buketter. Henriks önskan om bidrag till Erikshjälpen eller WWF hade verkligen hörsammats c:a 12000 kr till hjälp till det som låg honom så varmt om hjärtat, istället för den mängd av blommor som aldrig fått plats i vår lilla kyrka eller på graven.

Vår kyrkoherde Jan Wenzelberg höll ett vackert tal med utgång från den dikt som Henrik älskat och bett mig läsa i kyrkan. "Det gick en gammal odalman osv". Janne både vördade och slutade talet med dikten - (jag hade aldrig klarat det) Annika Stoltz ställde trots tjänstledighet upp och spelade Nocturne och Amazing Grace på tvärflöjt som hon själv ackompanjerade på orgel med fötterna. Detta beundrade Henrik mycket och njöt av hennes musik många gudstjänster under de gångna åren. Psalmerna 260 och 190 sjöngs och vid graven 297. Bosse och Torsten, Jan-Olof och Leif, Peter och Bosse P bar kistan till graven på nya kyrkogården. Graven täcktes sedan med grönt som Graham och Michael klippt i vår trädgård samt granris och de vackra blommorna låg lika vackra i nästan 1½ mån tack vare milt fuktigt väder utan frost. Under alla högtider i vinter har en lykta brunnit på graven omgiven av en krans av gröna växter från vår trädgård. Inte förrän nu har jag förstått vilken hjälp för mig att ha en plats att gå till varje gång jag velat prata med Henrik som jag aldrig lämnar. Henrik förstod det bättre och hade därför bestämt hur han ville begravas.

Sedan samlades vi alla här hemma precis som så många andra gånger vi firat gemensam högtidsdag. Enkelt och gemytligt eftermiddagskaffe såsom jag vet att Henrik skulle gillat. De långväga gästerna stannade också på kvällen och kusinerna fick tillfälle att råkas mera. Trots sorgen blev inte detta en tung minneshögtid utan ett ljust minne för oss alla, - så som Henrik skulle ha önskat.

Mina engelska barn och barnbarn och jag kunde nästa dag gå till kyrkogården där graven låg så fint täckt av grönt från vår trädgård samt 9 underbara buketter, mina röda rosor, barnens buketter i vitt, gult och orange, Valleberasläktens i vitt och blått, kyrkofullmäktiges i rostrött, Ulla-Britts m fam o Sylvia i lila och Edvard Mårtenssons lila och vita nejlikor som var vackra i två månader tack vare det milda fuktiga vädret. Vi fick så vackra foton över graven och utsikten mot kyrkan. På kvällen reste Graham och barnbarnen åter till England och Ragnhild och jag deltog nästa dag i högtidlig minnesstund på Odd Fellow. På kvällen var det tacksägelse- och minnesgudstjänst i kyrkan. Det var ju allhelgonadagen och ljus tändes för de avlidna. Då var alla barnen med samt Ingrid och Hasse och Lennart Hjalmarsson och Bosse P. Sen samlades vi all här hemma igen.

Nu har jag verkligen tid att skriva på mina "memoarer" om bara andan faller på. Det kan väl hända ibland.