GUNNLÖGS BRAVADER

November - December 2005

Jisses… November har rasat fram i en alldeles för rask takt, i år hann inte månaden inledas förrän jag upptäckte att jag befann mig i december! Känns mest som jag flängt som en (mirakel)trasa genom veckorna.

Vecka 44 - Trots det grå novembervädret började denna vecka i allra rödaste romansfärg – Ponta ringde måndag morgon och berättade att han nu var på väg med sitt bohag mot Göteborg och den nya lägenheten mitt i stan. Han ville att jag skulle komma och hälsa på så snart han bara fått komma i ordning lite. Trallande skuttade jag in på jobbet och satte igång med dagens göromål. Men vad var det min gamla mormor brukade säga – ”sjunger du innan frukost så gråter du innan kvällen”, tror jag visst det var. Så sant så sant… Strax efter min ankomst grusades min lycka av att jag missat morgonens möte med bossen Torsten och reklamfirman… I mitt allra rappaste tempo rafsade jag ihop mig själv och kastade mig iväg till reklamkontoret i Nordstan. Flåsandes landade jag nästan en timme försenad i ett konferensrum som mest såg ut att vara inrett av en påtänd Sommartorpet-Ernst. Torsten muttrade åt mig och jag log mitt allra raraste och lyssnade sedan snällt till Kenny – the man of PR – när han snabbt rekapitulerade sin presentation av planerad Svabbo-kampanj. Men det enda jag riktigt kunde reflektera över, när jag såg plastdockan Kenny mer eller mindre gå upp i tungomål över sitt upplägg, var vad vår kära värld väl skulle vara utan dessa reklammänniskor – troligen lugn, harmonisk och alldeles alldeles underbar! När Kenny till slut tystnade insåg jag plötsligt att det han presenterat var ett upplägg för TV-shop, med en tänkt presentatris vid namn…. GUNNLÖG! Huvva!! Mina försök till protest kvävdes av Torstens nöjda hummande, handslag och tackande till guden Kenny, som planerade nästa mötesdatum för att ”stämma av”. Själv mådde jag mest illa och mitt tack för mötet lät mest som en ulkande groda där jag vandrade ut bakom Torsten Granns nöjda och bestämda steg. Torsten var nog rätt arg på mig för morgonens fadäs, men samtidigt alldeles för entusiastisk inför Svabbo-släppet att han istället trakasserade mig resten av veckan med tankegångar kring reklamfilmen som jag då skulle medverka i. Hade jag vetat detta hade jag gladeligen föreslagit att Sol-Britt kunde ta över min roll, hon skulle passa tusen gånger bättre med en Svabbo-mopp i tv-rutan! Försökte ringa Ponta för att beklaga mig och få lite medlidande, men han behagade inte svara på hela veckan… asch, han hade väl att göra med sin flytt.

Vecka 45 – Kände jag mig stressad förra veckan så var det inget mot denna. På tisdagkvällen fick jag äntligen tag på Ponta, som inte var alltför pratglad. Vi bestämde att jag skulle titta in i den nya boningen mot slutet av veckan och fick så något att se fram emot. I veckan gjorde Torsten det också känt att jag skall le säljande i tv med Svabbo i min hand. Sol-Britts avundsjuka vaknade till liv igen, hon lyckades få med sig Tryggve på sitt svartsjuketåg och kvar hade jag Styrbjörn att prata med på jobbet. På onsdagen tröttnade jag och fejkade så ett magkatarrutbrott och åkte hem. Åkte förbi affären för att handla, trots tidig eftermiddag var det knôkat med folk och i kassan hade de en yngling som hjälpte kunderna med varupackning för att hindra ytterligare stockning vid kassan. Å hur söt denna 10 – 11-åring än må vara, så kände jag irritationen bubbla när jag såg hans knubbiga händer stuvandes ner mina noga utvalda varor helt urskiljningslöst i min matkasse. Där låg den stackars äggförpackningen underst med en potatispåse, 1 liter mjölk och varm kyckling över sig. Jag som aldrig är pedant annars, men när det gäller varupackning! Jag lyckades hålla tillbaka min ilska och log så rart jag kunde med spända läppar, måste mest ha liknat en förstoppad bulldog där jag slet åt mig kassen och pressade fram mitt ”tack” till killen. På gränsen till ett mindre nervsammanbrott ringde jag akutsamtal till Rakel-Orakel på vägen hem. Hennes råd till min stressade aura var en timmes meditation till tonerna av delfinsång… Jag hade uppskattat om hon föreslagit 4 cl vodka med en pressad lime, för C-vitaminens skull… Nåväl, somnade till tonerna av delfinpip och panflöjt, för att vakna försoven i min soffa med hörlurarna snett över huvudet. Tyckte nog att min ”magkatarr” höll i sig och avstod från jobbet resterande två dagar av arbetsveckan. Helgen kom och med den äntligen en Ponta-träff. Vilken boning han skaffat sig! Jag trodde jag skulle få se en spartanskt inredd liten tvåa, men istället klev jag in i en femrummare på stadens paradgata – Himmel en sådan lägenhet!! Bortsett från den hemska rosa färgen i badrummet och den vedervärdiga teracottafärgen i sovrummet, så var där riktigt fint. Å han hade verkligen tänkt på mig, i badrummet fanns både makeup-remover och Ob… Han är för fin min käre Ponta! Veckan avslutades så med en underbart rosaskimrande helg hos Ponta – Lycka!!

Vecka 46 – Fick manus till reklamfilmen i dag. Käcke Kenny mejlade den till mig med orden ”Läs, tyck till och stäm av – Ciao Kenny”. Uäck… Kenny ger mig krypningar, Kenny är reklamvärldens Runar, Kenny ser ut, rör sig och talar som en amerikansk predikant, dessutom luktar han av rakvattnet Korus – en övervintrad 80-talsgigolo!! Reklamfilmen går ut på att jag med Svabbo skall torka upp tjära, hundbajs och motorolja från ett i stort sett omöblerat parkettgolv i ett fejkat vardagsrum (där ju den typen av smuts oftast befinner sig…trooooligt Kenny!), utan att använda någon typ av kemikalier tillsammans med den lätt fuktade, mirakel-Svabbon!! Till detta fejande skall jag yttra repliker som ”Oh nej Fido har gjort det igen, tänk så det är med små valpar.. En sådan tur att jag har Svabbo till hands” – ”Mitt hem är numera alltid skinande rent sedan jag fick Svabbo” – ”Tidigare tog veckostädningen en hel dag, nu tar den en halvtimme”. Dessa repliker skall jag yttra samtidigt som jag sveper fram med min Svabbo i handen över det grovt smutsade parkettgolvet. När jag läste manuset såg jag mer framför mig hur jag gled fram på ett par tvättsvampar iförd en silvrig städdräkt med visir för ansiktet och en Svabbo i hölster över ryggen – En Star Svabbo Wars-version liksom, där jag utrotade bakterier, dammråttor och annat löst kvalster i boningen. Så hade nog inte Kenny tänkt det… Men lydigt ”stämde jag av” och tyckte till med orden ”blir bra”, för vad hade jag väl egentligen att säga till om i det hela – Torstens tanke var ju tydligen hela tiden att använda mig till reklam. Undrar just om han ger mig reklamtillägg nu också… Veckan avslutades med thai-middag tillsammans med Rakel, Carro och Milton samt några drinkar för mycket på kvarterskrogen på vägen hem. Ringde Ponta under både lördag och söndag, men fick inget svar – Vad är det med honom??

Vecka 47 – REINKARNATIONSVECKA!! På måndag eftermiddag lade jag på min bästa ”hundögonsblick” och bönade Torsten om semester resterande del av veckan. Under protest gav han med sig, men påminde mig om hur snart reklamfilmen måste börja spelas in om den skulle hinna ut i etern innan jul. Allvarligt Torsten – det rör sig om så gott som en månad till jul, hur sjutton skall det hinnas med! Sistnämnda sa jag naturligtvis inte, utan nickade instämmande och menade att jag därför behöver några dagar att hämta kraft för att göra en så god insats som möjligt framför kameran. Skuttade sedan glatt hemåt med vetskapen om att jag nu var leeeeedig resterande dagar. Ringde Ponta som stressat svarade att han skulle höra av sig så snart han bara kunde. Surmulen måndagskväll resulterade i mantran som ”shoppa dig lycklig, dansa dig smal och drick dig snygg”! Tisdagen spräckte jag krediten med vårdslös shopping, onsdagen rockade jag loss på central lokal med Carro och Rakel och jisses vad snygg jag blev efter några glas rött… Torsdagen påbörjade jag min reinkarnation och lovade mig själv att aldrig mer repetera nyss nämnda mantran.. aldrig mer!! Fredagen ägnade jag åt att lämna tillbaka flertalet av mina onödiga tisdagsinköp och under min omvända shoppingtur ringde så Ponta och bjöd över mig på middag på kvällen. Nu hade han inrett ytterligare ett rum och jag hade svårt att hålla masken när jag såg det nyinköpta rökfärgade glasbordet, vitrinskåpet med tillhörande bokhyllesektion och….en fruktansvärd hörnsoffa i rödbrunt skinn!!! Jag vet inte vad det är med honom, men det var ju liksom inte så här ”vår” boning skulle se ut! Lyckades dock inte visa mitt missnöje, utan hade en underbart mysig helg med min Ponta… om än i den klibbiga skinnsoffan.

Vecka 48 – Veckan som gick överraskade mig med att gå över i december. Plötsligt kände jag stressen när jag kom till jobbet och såg högen med ännu inte administrerade fakturor och till det ett brev från Kenny med tidsplanen för reklamfilmen. Hade jag fejkat magkatarr förut så hade jag en äkta nu! Veckan fylldes av jobb, jobb och än mer jobb på dagarna, meditation till delfinsång på kvällarna och inget utrymme för amorösa aktiviteter med Ponta. Min oroliga mor ringde så gott som varje kväll för att efterhöra så jag inte drabbats av utbrändhet samt varna för stundande utbrott av vinterkräksjuka. Helgen nyttjade jag till långpromenader, yogaövningar och vegetarisk kost – på inrådan från Rakel-Orakel, som sett att stjärnorna skvallrade om en kommande period av ökad benägenhet för sjukdom. Måste erkänna att jag på söndagskvällen kände mig allt annat än utvilad, med ömmande rygg efter att ha slagit knut på mig själv under yogapassen samt en bullrande mage efter för stort intag av kål och bönor. Kommande vecka skall jag röra mig minimalt och bara äta kött!!

Vecka 49 – Undrar om det var fler än jag som levde på bönor och kål under helgen… På morgonens tur till jobbet upplevde jag en sällan sniffad doftsensation på spårvagnen. Det luktade verkligen gammal fis!! Vad är det med människor egentligen, där står jag i fullknôkad vagn och mannen framför mig släpper sig helt ohämmat!! Usch och fy!! Till detta kliver så på tanter som badat i parfym samt en och annan som inte badat alls de senaste tre åren… Den blandningen är ingen hit!! Hoppade av ett par hållplatser innan, då jag inte stod ut med odören. Kunde inte avstå att berätta detta vid morgonkaffet, till Sol-Britts äcklade min. Tryggve och Styrbjörn skrockade glatt och konstaterade att vagnen ”änna lukta man”. Snälla, rara chefen Torsten – kan du inte saluföra någon typ av Svabbo-spray!??! DET skulle vara något för vår värld det!! Avstod från kommunala färdmedel resterande del av veckan och promenerade istället duktigt både till och från jobbet. När fredagen kom hade jag frekventa sendrag i mina stackars vader efter allt promenerande och unnade mig därför några timmar på barstolen tillsammans med Rakel. Det är faktiskt väldigt bra att stretcha ut sina trötta ben på en så hög stol som just barstolen! Lite muskelavslappnande i form av några glas rött hjälpte också till innan jag satt i en taxi hem till min efterlängtade säng.

Månadens ”GRRRRR”:

@       Kan inte ICA-butiken i mitt kvarter lära ut lite simpel packteknik till ynglingen de har som tjänare till sina kunder i kassan, så att mina ägg slipper bli mosade av hans vårdslösa varuhantering!?? (ja ja , han är gullig och ung, men hallå…)

@       Röktonade glasbord och hörnsoffor i svettigt skinn, det fattas bara att Ponta börjar gilla Michel Bolton nu… Jag som tänkt älska honom i nöd och lust!!  

@       Fisdoftande medpassagerare på spårvagnen – borde vara strafftaxa för dem!!  

Oktober 2005

Dags för summering av månaden oktober, som mest kan liknas vid en amorös musikal kryddad av födelsedag och diverse existentiella spörsmål! – En riktigt trevlig månad för den annars så stillsamma och hemvävda Gunnlög!

Vecka 39 började lugnt, tills min telefon började ringa hysteriskt en kväll. När jag kom hem från jobbet på onsdagen så blinkade min nummerpresentatör ilsket rött. I hopp om att få se Pontas telefonnummer blinka mot mig så attackerade jag snabbt visa-knappen, för att se ett för mig helt okänt nummer… Å eftersom jag är så dödligt nyfiken av mig så kollade jag genast upp vem det tillhörde. ”Välkommen till Telia Namnupplysning, säg eller knappa in telefonnumret, inklusive riktnummer, avsluta med fyrkant”, stressat valde jag att tala in telefonnumret snabbt, för att till svar få: ”Ursäkta, jag förstod inte frågan” – Grr… förbenade automatsvararfunktion!! Stillade min nyfikenhet ett par sekunder och knappade därefter in telefonnumret (inklusive riktnumret), för att höra den mekaniska rösten säga: ”Nummer 070…. – innehas av Tyykoo Tyyrberg, Stoorgaatan 12…” – jag behövde inte höra mer. SUCK!! Å detta slösade jag pengar på för att få veta – Nyfikenhet är en dyr egenskap! Hur som helst, Tyko gav sig knappast och fortsatte ringa. Efter att ha ignorerat den ringande telefonen ett par gånger så gav jag upp och gav det en chans: ”Gunnlög här” svarade jag så stressat jag bara kunde. ”Hej goa glada Gunnlög, det är Tyko, du vet Carros kusin”. Nog kände jag igen den rösten allt och jag var snabb att berätta hur fullspäckade mina närmsta dagar var, när han försökte bjuda in till fika, drink, bio och kanske en middag. Efter att ha lyckats avsluta samtalet med ett ”kanske kan fungera med en kaffe i nästa vecka” så ringde jag pronto upp Carro för att bestämma en träff som planerades till fredagen – jag hade allt ett och annat och säga denna lilla kopplerska! Å nog sa jag vad jag tyckte, när vi satt där på central lokal med varsin vodka-lime. Men givetvis lyssnade inte Carro på det örat inte, ”Tyko är en bra kille, han är snäll och mycket intelligent. Det är annat än den där struliga Ponta du envisas ha kontakt med” svarade hon när jag försökte beklaga mig över min oönskade uppvaktare. Jag undrar när Carro skall inse att hennes kopplerikunskaper inte sträcker sig längre än till ”singel + singel = sant”, den kvinnan skulle kunna para ihop en djurrättsaktivist med en minkfarmare och tycka att hon hittat ”the perfect match”!!!

Fast vad som nog förvånade mig mest var i vilket tillstånd jag vaknade upp på lördagen, huga en sådan betongkepa hade jag glömt hur det kändes att bära! Jag har verkligen försökt förstå vad som hände, jag brukar ju vara så lugn och skötsam… äh, jag skyller på Tyko… och Ponta!  

Vecka 40 - Tyko har ringt exakt 15 gånger denna vecka, jag har svarat exakt tre av dessa gånger och det är otrooooligt vad jag är uppbokad just nu… och det är jag ju… Tisdag kväll – Glädje, Lycka, Eufori – Ponta ringde!! Efter en mördardag med sur chef, ingen lunch och Sol-Britts babbel ramlade jag in som en trasa i min hall och väcktes till liv av min mobiltelefon vars signal jag nästan glömt hur den låter. Vad jag också nästan glömt var hur underbar herr Winlunds röst kunde låta. Han bad tusen och en gånger om ursäkt för att han inte hört av sig, förklarade hur mycket han haft omkring sig och att det nu skulle bli mycket bättre då han skall

F L Y T T A till Göteborg!!! Love is in the air, I can feel it everywhere.. Nynnade jag sedan resterande del av kvällen och kunde inte ta in någonting annat, så när min stackars mor ringde och beklagade sig över sina influensaliknande symtom (Kan det vara fågelinfluensan?) kunde jag bara kvittrande (fniss, så passande) svara att det säkert skulle gå över inom kort. En fantastisk vecka! En strålande vecka! En underbar vecka! …..som av någon konstig anledning avslutades med ett besök vid en lokal bardisk tillsammans med Carro och Rakel-Orakel – Två helger på raken, dags att kontrollera tempen på Gunnlög… jag känner inte igen mig alls… 

Vecka 41 - Stressvecka… Bossen Torsten har varit oerhört uppåt och lät meddela på måndagens morgonmöte att firmans sortiment nu skall utökas med golvmoppen ”Svabbo”. Sol-Britt, Tryggve och Styrbjörn applåderade nästan, själv log jag stort..men det var ju knappast åt det nya produktförvärvet… Torsten ville att jag skulle vara med vid kommande möte med reklamfolket, vilket gjorde Sol-Britt mörkgrön av avund och som sedan inte ödslade ett endaste ord till mig under hela måndagen. Det gjorde sedan inte saken bättre att jag helt omedvetet började nynna ”Sudda, sudda, sudda bort din sura min, Munnen den skall skratta och va glad…trallalla laaa…”. Jag tror jag måste söka för det här, så gott som varje dag har jag de senaste veckorna hittat passande låtar att sjunga till varje tänkbar situation jag hamnat i. Veckan lunkade sedan på, Sol-Britt tinade framåt tisdag eftermiddag och åt till och med lunch i samma rum som mig på onsdagen. Tyko har för övrigt bara ringt 10 gånger, jag har svarat bara en gång och förklarat att jag nog egentligen är en rätt upptagen kvinna, nästan gift faktiskt, med Ponta. Kände mig nästan bara för elak när jag sa det, men en hård sanning gör ont och går över medan en lögn sårar och lämnar ärr – Basta!

Vecka 42 – Födelsedagsvecka, en rätt tung vecka…jag har nu uppnått 30+-åldern – Brr.. låter skrämmande! Tack vare Sol-Britts numera enbart svagt ljusgröna avund till mig så ”glömde” hon tacksamt bort min bemärkelsedag. Trodde jag skulle få fira den i vanlig ordning med mina ”närmast sörjande” – Carro, Milton och Rakel – över en middag på New Delhi, det bästa indiska köket i staden. Men icke! Fixaren Carro hade tänkt sig andra händelser och lurade iväg mig till en restaurang med en…Karaokemaskin!!! Himmel…Lätt förkyld och småhes (”Det är väl inte fågelinfluensan” mors oroande kommentar) släpades jag inte ont anande iväg till detta avlägsna ställe. Efter en rätt god middag, ett par glas födelsedagsvin och förnedrande ”Ja må hon leva”-sång ledd av karaokeföreståndaren så finner jag mig plötsligt stående på en minimal liten scen stirrandes på montern framför mig. Mina kära vänner hade beställt ”R.O.C.K - Rock’n’roll Music”, den gamla Shaboom-hiten, som skulle framföras av mig. Ja jisses, med min hesa stämma hade en Bonnie Tyler-hit passat bättre (”Men du kan ju inte sjunga ”It’s a heartache” nu när du är så rosaromantisk i din blick över Ponta” tröstade Rakel klokt). Där står jag alltså, Gunnlög goes rock, och försöker hitta rätt i versen för att sedan ta i för allt vad jag var värd till refrängen utan att ramla av den lilla scenen. ”Hur hamnade jag här” frågade jag mig mer än en gång, men upptäckte att det faktiskt var riktigt skoj! Lyckades humla mig igenom ”Money, money, money”, ”Livet är en fest” och ”Heaven’s on fire” också innan Milton beställde en taxi som jag sedan tryggt kom hem med. Torsdagsmorgonen kom jag rödögd till mitt arbete och med en nästintill obefintlig röst. Men tack vare starka halstabletter så trodde de alla att jag var rejält förkyld bara, vilket var en himlans tur. Jag hade aldrig orkat med att förklara… Dessvärre spädde denna karaokeafton bara på mitt aber med att hitta passande låtar att nynna till närhelst tillfälle gavs. Jag börjar undra om det inte är tant Ritvas fel alltihop, den där C-dursaftonen i somras satte nog djupare spår än jag kunnat ana!

Oktoberfrågor:

@       Har jag drabbats av ett musikalvirus eller är det åldern?

@       Vad har hänt med mina lördagsmorgnar, varför vaknar jag med huvudvärk och magkatarr?

@       Borgerlig eller kyrklig vigsel med Ponta och ska vårt sovrum gå i blått eller grönt?

September (och lite till…) 2005

”Sen är den sköna hösten här , som vi har väntat på, med gula löv och mogna bär och äppelträn med äpplen på och kylig natt och blåsig dag och litet socialbidrag som man kan dra sig fram uppå

så varför gnälla då?”. Äntligen september och höst! Upptäckt att jag nästan varje morgon nynnar på denna ”Årstider” av fine Allan Edvall. (Fast det där med socialbidrag stämmer väl inte riktigt. Något mer kan jag nog kalla den lön som föräras mig varje månad, även om skillnaden inte alltid känns så stor). Men tänk att jag inte har skrivit en endaste rad under hela sommaren. Är inte alls likt mig, som ju alltid brukar skriva plikttroget åtminstone en gång per vecka. Men visst, sommaren har ju varit rätt brokig på sina vis. Bara det att jag fick avstå från semester, sånär som på en vecka med en dags sol resulterande i ett kraftigt solsting. Min bleka lekamen smorde jag duktigt med kräm av kaliber solskyddsfaktor 15, men det hjälpte föga. På kvällen efter solbadet var jag ilsket röd, skinnet brände och jag skakade i frossbrytningar. Var väl meningen så att jag inte skulle sakna lediga soldagar alltför mycket när jag satt instängd på kontoret tillsammans med Styrbjörn, Tryggve och den finnige sommarvikarien Kenneth. Den där oväntade toppen som fick min chef Torsten Grann att vädja; ”Men Gunnlög, du kan väl ta de här veckorna och skjuta på din semester. Du har ju inget planerat och inga barn som har sommarlov och så, det går väl bra – Vad säger du Gunnlög?” Självklart… vad kunde jag säga i det läget? Å vad är väl soliga dagar vid havet med solsting som följd, mot ett oventilerat, instängt kontor och Tryggves frus hembakta mandelkubb? Inte mycket som står sig mot det. Undrar vad Sverige vore utan vår mirakeltrasa – ”Originalet, fast det kom ut på marknaden några år senare” som min chef Torsten hävdar och försöker tuta i oss. En ren och skär kopia, inte särskilt lyckad heller om jag får säga vad jag tycker. Om Torsten visste vad jag förbannade denna mirakeltrasa när jag satt och registrerade orderbekräftelser till tonerna av Styrbjörns falsknynnande till sommarpratarsignaturen i P1 - ”Sommar, Sommar, Sommar…”.

Men visst, sommaren har haft sina ljuspunkter också – det traditionsenliga finlandssvenska midsommarfirandet på Carro och Miltons familjs ranch på den västgötska vischan. Där åts nypotatis med grädde (!?!) - fast jag åt allt färskpotatis med smör och lite salt- och ”tansates tango” tills saunan på småtimmarna nästan brann upp och björkriset inte missade en endaste rygg. Precis som tidigare år var detta en mycket trevlig helg där det sjöngs, spelades och lektes runt midsommarstången – det skulle faktiskt inte bli någon riktig sommar om midsommarkalaset uteblev! Tack vare Miltons finska faster Ritva, den pensionerade musikläraren som är en återkommande midsommarattraktion, spelades hela helgen upp i C-dur… (vilket sedan liksom hängde med resten av sommaren, även om vissa soldagar stundom mer gick i B-moll). Firandet förlöpte utan större traditionsbrott, men tant Ritva var smått manisk och inte ens snapsvisorna gick henne förbi. ”Så så, skall denna Bellmansvisa sjungas så skall den sjungas rent – jag tar toooooon, C-duuuur” (som med Ritvas finlandssvenska blir: Voj voj, saaa tenna Pellmanviiisa sungas så saaa ten sungas ränt – ja ta tooon, Sä-duuur). Tant Ritva är dessutom en upplevelse att se, i sina alltid så rosablombrokiga klänningar, modell något för liten, raka Gustav Vasa-frisyren och lilaskimrande läppar, med ett dragspel på magen som gör klänningen än kortare och mindre där den dras ihop bakom klaveret. Den enda snapsvisa hon lät passera var väl Ingmar Bergmans; ”Tystnad – Tagning” (undrar än vem som bär skulden till att denna hamnade i årets sånghäfte..). Sen var det den där bordsplaceringen, som väl inte var den mest lyckade utifrån min synvinkel sett. Som den singelkvinna jag är placerades jag bredvid Carros kusin från Vårgårda – Tyko Tyrborg. Givetvis var detta ett av Carros otaliga koppleriförsök, som hon vet att jag är dödligt trött på. ”Tyko Tyrborg, angenämt” hörde jag samtidigt som jag kände en mullig, svettig hand i min. ”Gunnlög” svarade jag svalt och torkade så obemärkt som möjligt av min hand på bordsduken. Tyko fick något lyriskt sken i sin blick och började genast fråga om mitt förnamn. Jag förbannar verkligen mina föräldrar för deras namnval (inte hade det heller varit bättre att presentera mig med mitt föga smickrande smeknamn Öglan). Det är faktiskt inte utan att jag ibland önskar att jag var man istället. För hade jag haft ett mer utstickande organ mellan mina ben så hade jag hetat Gunnar, inte vackert men bra mycket bättre än Gunnlög. Mina föräldrar, Ellie och Bengt Andersson, hade nämligen förväntat sig en pojk som skulle heta Gunnar. Något annat fanns inte i paret Anderssons värld. Nu ville det sig inte bättre än att de fick en dotter och stora problem uppstod. ”Vi kan väl kalla henne Gunnar ändå” försökte min obstinate far, ”Men snälla Bengt, det går ju inte förstår du väl. Varför inte Gun?” Jaa mamma, varför inte Gun?? Men nehej då, mina föräldrar är kompromissernas mästare och det slutade med Gunnlög, självklart otraditionellt stavat med två ”n”, för att få det så likt den Gunnar de aldrig fick. Jodå, jag har allt haft en lycklig barndom ändå tack. Nåväl, åter till Tyko… (som säkert var den skyldige till ”Ingmar Bergmans snapsvisa” i sånghäftet). Om det inte vore för att Tyko är en rätt trist person, så hade han rent estetiskt passat vid min sida. Men efter silltallrik, köttbullar och midsommarkaffe ackompanjerat av Tykos entusiastiska berättande om komplexiteterna i katalyseringsprocesssen, som han väl vid dags dato nu äntligen doktorerat i, så kom tant Ritvas ”C-dur – Viiisa vit mitsommartiiid” som en ren befrielse (fast hur den kunde spelas upp i C-dur funderar jag fortfarande över..). Tack tant Ritva, tack!

Midsommarhelgen kan sammanfattas som en humppahelg där Miltons far Risto sedvanligt gjorde sitt Rönnerdahlsskutt ut ur bastun, mamma Ann-Marie läppjandes på Lapponia-likören i köket, Milton friandes till Carro som sedvanligt ber honom återkomma nästa år, armbrytning mellan bröderna Risto och Tervo samt jag själv desperat försökande att rymma från Tykos besvärande komplimanger och tafatta raggningsförsök – Allt i C-duuuuur!

Jag låter verkligen klagande här… Skyller på uranus, så som jag brukar göra även om den uschliga planeten inte ens nosat vid m in zodiak. Min kära vän Rakel-Orakel spådde dock en trivsam sommar i amors tecken utan tillstymmelse till uranusinterferens. Jaa… antingen felade den astrologiska analysen för första gången eller så var det Ponta – (Pontus-Andreas Winlund, ”mannen i mitt liv”…typ) - som led av grav uranuspåverkan.. som sagt, periodvis i tung B-moll.. Om det inte vore för att Ponta envisas med att enbart göra sporadiska inhopp i mitt liv, så skulle jag nog ha sluppit både Carros hopplösa försök med Tyko som min bordskavaljer samt utebliven semester. Den mannen gör mig inte klok, jag har starkt börjat fundera på hur det egentligen står till med honom. Ponta bor i Skövde och därför ses vi inte så där oplanerat över en fika någon eftermiddag efter arbetet. Nä, Pontas och mina besök får förbokas. Vi skulle ha träffats veckan efter midsommarhelgen, men denna träff ställde han in eftersom hans mammas katt blivit sjuk och Ponta behövdes som extravak!?! Tänk, jag hade bestämt för mig att hans mor var pälsdjursallergiker!! Suck… Vet inte vad som hänt med timide och trogne Ponta, känner inte alls igen honom! Ursäkter har han aldrig använt sig av särskilt ofta, men när han nu gör det så är de så usla att jag nästan rodnar å hans vägnar. Försökte ringa och höra efter hur det gick med katten, men fick bara ilsken upptagetton i mitt öra. Skickade ett sms för att höra hur han, mamman och katten mådde, men hans respondering lyser än med sin frånvaro i min telefon. Beklagade mig för Rakel-Orakel, som lätt fann på svar: ”Ser tydligt att Ponta har svårt med kommunikationen nu, då Pluto under följande månad står i negativ konjunktion till Venus samtidigt som Uranus passerar genom Pontas soltecken väduren”. Efter denna självklara förklaring innehöll hennes nästa andetag en försiktig förfrågan om Tyko. Men se då slog Gunnlög dövörat till. Nej, nej, nej, inte Tyko!!! Han kan inte – FÅR INTE – vara mitt öde!!

Tja.. det var väl sommaren det och nu är inte bara september här, utan nästan slut också. Vet inte riktigt var denna första höstmånad har tagit vägen. Den enda riktiga behållningen under denna månad var väl firmans lilla kalas. Jag hade ingen större förväntan på denna tillställning, som vår receptionist Sol-Britt ordnat. Höstfest, med små partyhattar dekorerade med höstlöv – bossen Torsten var kvällens behållning i sin trekantiga huvudprydnad. Vår vikarie Kenneth fick också vara med och kanske var det tack vare denne 19-årige yngling som firmans fem anställda (mig undantaget och vikarien inräknad) dansade till E-type, så linoleummattan nästan sprack i lunchrummet. Själv valde jag att beskåda det hela från kökshörnan, klappandes takten med diskborsten så gott jag kunde till den hemska eurodiscon som ekade mellan väggarna – Inte ett val jag gjort om jag varit kvällens DJ. Sol-Britt pratar än om detta kalas och jaa… det var nog det mesta livstecken jag sett sedan jag började på denna firma för tre år sedan (det var nog också den enda fest jag morgonen efter vaknat från och knappt kände av att jag varit på kalas…) Undrar fortfarande hur mycket Sol-Britt egentligen tutade på kaffelikören, med tanke på hennes vågade dans med Styrbjörn... Tack och lov räddade en förkylning mig i förra veckan och jag fick lite paus från Sol-Britts konstanta kalasprat. Men fy och ve och TVI vad jag hatar att ligga sjuk. Roade mig så gott jag kunde från snörvelbädden med att lyssna igenom gamla skivor. Hittade ett olyssnat inköp från vårens skivrea… Håll i er – HARPO!! Jisses, efter att ha lyssnat till hans texter kan jag bara konstatera att han bara kan ha haft en endaste tanke i huvudet.. Den stackars flickan från Tokyo, som han sjunger om i Sayonara, ville han ha hit bara för ”I just want to sleep with you, until the sun rise in the morning – my little girl from Tokyo” – Men Harpo då!! Ta hit en flicka ända från Tokyo, för att dumpa henne vid soluppgången!! Hemska farbror... som sedan beklagar sig med: ”Motorcykle Mama, why did you leave and where did you go?” – tja, om MC-maman snackat med Tokyoflickan så förstår jag att hon försvann!! Jag måste ha varit febrig på skivrean också, hur kunde jag annars komma hem med en Harposkiva!! ....å måste väl varit febern som fick mig att reagera så starkt på hans texter…

Nehej, hösten här som sagt – Äntligen kan jag sitta inne på kvällarna med gott samvete och inte heller behöva vakna i ett överhettat sovrum av sommarsolen som envist lyser in redan klockan fem på morgonen. Klippor och salta bad i all ära, men finns det egentligen något mysigare än att promenera längs Vasagatan som är täckt av blöta, gula höstlöv med doften av just avslutat höstregn?

Septemberfunderingar:

@       Kan en lögndetektor fungera via telefon? Pontas förtjänst…

@       Hur avfärdar man en kurtisör på mest effektiva och minst sårbara vis? Tykos förtjänst…

@       Sjöng Harpo i C-dur? Tant Ritvas förtjänst…

/Gunnlög