Sammanfattning av hundåret 2011

(Sammanfattning 2007-2008,  2009, 2010)

Som vanligt har tillvaron innehållit både glädjeämnen och sorgliga inslag. Vi har fått ta bort ytterligare två gamla och kära trotjänare, bröderna Isse och Hoppi (J Calisto och J Condensed Light). Isse i januari månad och Hoppi i augusti. De skulle ha blivit 14 år i december. Ett kännbart tomrum har de lämnat efter sig och saknaden är stor - även om vi har sex andra hundar i huset. Men varje hund fyller ju sin egen plats och så ska det naturligtvis vara. Även deras kullsyster J A Extended har fått lämna jordelivet under hösten. Vi tröstar oss med minnesvärda och innehållsrika hundår, tillsammans med dessa härliga karaktärer!

När gamla hundar försvinner blir det också lite omgrupperingar i flocken. Jaktcockern Raija har axlat Isses självklara ledarskap, oftast sekunderad av sin dotter Soli. Soli är också unga Nellans ständiga följeslagare och bästa lekkompis. Husse, som alltid haft Isse som sin speciella favorit, är numera nogsamt adopterad av Paddi. Där husse är, där är också Paddi. Vanda har ingen större pondus i flocksammanhanget, för det finns inte någon av de andra hundarna som tar henne på allvar.  Minst av allt hennes dotter Nellan, som mellan varven kan vara ett riktigt plågoris för sin mor. Olle (min egen ständiga skugga, som nu hunnit bli 9 år) har aldrig haft någon rang att tala om. Numera då ensam herre på täppan - och alla damerna kör med honom precis som de vill.

Raija fick sin andra jaktcockerkull (e. den trevliga hanen LPI TJH (RH) Searover Mickey Mouse) under midsommarhelgen. Det blev tyvärr en komplicerad valpning den här gången, som slutade med akut kejsarsnitt. Av sju valpar (5+2) överlevde ändå fyra, fina killar; J One More Thyme, J Thyme Out, J Golden Thyme & J Next Thyme. Valparna utvecklas i lovande riktning, vad vi kan förstå och det ska bli spännande att följa dem i fortsättningen. Extra intressant blir det att se om de två norska ”guttarna” kommer att gå i sin fars fotspår. Där är siktet nämligen inställt på framtida räddningsarbete. Eftersom Raija nu blev snittad, innebär det också att jag väljer att inte ta fler valpar på henne. Allt för att inte utsätta henne för nya eventuella risker, som en ytterligare dräktighet skulle kunna innebära.

Raijas dotter Soli (J Summerthyme) har varit spärrad för avel eftersom hennes far (Priorsmeadow Spurt) blivit diagnostiserad med "PRA-liknande retinopati" & "generell PRA" (han är - liksom Solis mor - DNA-testad och fri avseende prcd-PRA). I slutet av året undersöktes Spurt på nytt - då av professor K Narfström - som konstaterade att Spurt inte har PRA. Han har däremot drabbats av en ögonsjukdom av inflammatorisk karaktär (dessutom oliksidig), där miljömässiga faktorer antas ligga bakom. Fenomenet finns beskrivet i en artikel av professor Narfström i Hundsport nr 7-8/2011. Intressant läsning och sannolikt kan det bli en intressant fortsättning på historien. Kanske kan det t.o.m. också innebära någon mer jaktcockerkull hos oss i framtiden…

Soli själv är en ständig glädjekälla, nu drygt 2 år gammal. Under hösten har hon startats i öppen klass på jaktprov och fått ett 1:a pris, efter ett fint jobb på Strängnäsprovet! 1:or på jaktprov är förstås mycket åtråvärda och jag kan inte se vilka andra meriter som kan väga tyngre - om man är en spaniel. Fartfyllda Soli har också vunnit Cockerklubbens KM i Jakt 2011. Nästa år väntar alltså segrarklassen (f.d. elitklass) och jag känner mig väl motiverad för att försöka anta nya och än svårare utmaningar!

Solis bror Nikke (J All Thyme High) har fortsatt året med nya framgångar i agility. Han och matte Maria har blivit ett framgångsrikt team och samlat fina ”pinnar” i både hopp- och agilityklass. Vi håller tummarna för en fortsatt framgångsrik agilitykarriär och ser med spänning fram emot 2012!

Mamma Raija (Wildthyme Raven) har också startats på jaktprov. Dessvärre har hon slarvat bort sina chanser till pris på de senaste proven p.g.a. alltför hårdhänt vilthantering. Däremot har hon gjort andra, fina insatser. Tillsammans med Nina (ägare till J Headlight & J Water Mint) fick hon starta på CSK:s KM i Jakt. Nina och Raija känner varandra men har aldrig tränat ihop. Nu blev det 10-minuters snabbinstruktion och sedan in i hetluften! Uppenbart för oss i publiken, var att både förare och hund (Raija blev rentav lite extra sprallig) njöt i fulla drag. En häftig känsla att själv stå bredvid och se sin hund och sin kompis prestera ett samarbete på topp! Sedan blev de också belönade med riktigt rolig 2:a placering - efter Soli och mig!

Förutom jaktcockrarna finns ju fyra ”showcockrar” här hemma. Unga Nellan (J Hot Or Not), Vandas dotter, har sannerligen också varit ett stort glädjeämne under sitt första levnadsår. Förutom att hon är en mycket charmfull individ, har hon också visat framtassarna i utställningssammanhang. Som valp har hon vunnit flera BIR- & BIS-vinster. Bland de mer ärofyllda kan nämnas CSK/Västerås/Loretta Strong/GB (kennel Ladlor) och SKK/Norrköping/Arne Foss & Mooria Grant-Cook (min gamla mamma har samlat alla Nellans valprosetter på sin sovrumsvägg och där hänger nu ett 20-tal). Som junior har hon två reservcert och har blivit placerad i Bästa tikklass vid tre tillfällen (Karl Berge, Mia Sandgren & Tord Lundborg). Den kanske allra största fjädern i hatten var nog ändå att komma tvåa i klassen på CSK:s Clubshow för den engelska rasspecialisten Wilma Reid (kennel Shanaz). Den klassen bestod nämligen av hela 24, fina juniortikar! Nellans lite ”udda”, vita färg (en förvisso helt godkänd färg enl. rasstandarden, men kan sannolikt störa ett och annat öga ändå – själva har vi vant oss och tycker numera att färgen är ganska läcker!) tycks alltså inte ha belastat henne alltför mycket i utställningsringen. Endast vid ett tillfälle har färgen kommenterats (HUND2011) skriftligt och då ändå med jättefin kritik i övrigt. Jättefin kritik har också varit genomgående under hennes första utställningsår. Hon har visserligen också begåvats med ett par ”Very Good” under året, men då beroende på att hon inte varit bekväm i ringen. Det tog nämligen ett tag för mig att förstå att Nellan kräver en sällskapsdam, för att komma till sin rätt i utställningsmiljön. Sällskapsdamen (det spelar ingen roll vem det är, bara det är en välkänd kompis) kan gärna sitta i buren och vänta - men hon ska vara med!

Nellans pappa Nicco (J Water Mint) har också varit utställd några gånger under året. Som bästa resultat blev han 3:a i BH med reservcert för Nina Karlsdotter på Öland/SKK. Hennes bror Börje (J High On Life) i Finland har visats sparsamt, men har också varit placerad i BH.

Ett annan minnesvärd utställning var vår långa Piteåresa (SKK/Maria-Luise Doppelreiter) i maj tillsammans med kompisen Lotta (Plockepinns kennel) och hennes hundar. Bara resan i sig var underhållning på hög nivå! Nellan blev BIR-valp, mamma Vanda (J Highlight) som egentligen endast fick följa med som ”utfyllnad”, blev Bästa tik med cert, BIR och sedan även BIG-2!

De som känner mig vet att jag undviker hundjobb i markerna under ormsäsongen, eftersom vi bor i trakter där det finns gott om orm. Alltså blir det ingen spårträning under sommarhalvåret. Under den senare delen av hösten händer det desto mer! Paddi (J White Waterlily) hade en 1:a kvar till sin SEVCH-titel, sedan förra året. Den togs på första försöket och efter ett års spåruppehåll. Nellan klarade sitt anlagsspår vid samma tillfälle, med endast två träningsspår i bagaget. En månad senare - under en 10-dagarsperiod - blev det tre 1:or i rak följd och även Nellan blev begåvad med ett SEVCH! Lite ”i gasen” av snabba spårframgångar fick även jaktcockern Soli starta på ett anlagsprov. Soli fick egentligen en orimlig utmaning, eftersom hon varken spårat (en och annan fasanlöpa undantagen) eller haft sele och lina på sig tidigare. Men har man en god näsa och en positiv inställning till det mesta, så har man och hon blev faktiskt godkänd! Kanske kommer det mer…

Paddis syster Daisy (J White Daisy) har också haft framgångar i spårskogen. Tillsammans med matte Ingrid och husse Taddy har hon också spårat till sig ett SEVCH under året - bra jobbat av er! Nellas syster Chilli (J Hey Soul Sister) har blivit godkänd i anlagsklass. Mer resultat väntar säkert där också - när matte Karins mage blivit lite mindre (och lillhusse nr 2 gjort sin entré).

Vår lydnadsträning har legat lite i träda ett par år. Under hösten har Nellan och jag ändå gått på kurs, allt för att jag själv skulle bli lite inspirerad och motiverad igen. Nellans motivation är det inget större fel på. Hon uppvisar jättefina förutsättningar för att kunna prestera väl framöver. Sen - som alltid annars - handlar det mest om hur motiverad och målinriktad hennes ägare orkar hålla sig, vilket alltså återstår att se.