Jag har haft cocker sedan jag var tolv år. Det innebär fyrtio år med rasen - tiden går fort med andra ord. Och jag har varit fast sedan det allra första mötet! Charmerad av en allroundkapacitet som passar mitt sätt att ha hund, och mitt sätt att vara. Att cockern har möjligheter har jag konstaterat många gånger. Begåvningen kan föralldel falla lite olika, men det tycks alltid finnas någon talang att utveckla. Om man vill och har intresse av det.

Drivkraften för mig är att jobba med mina hundar och gärna få några meriter. Det är inte väsentligt att vara bäst och prestera toppresultat. Jag tävlar inte heller mot någon annan än mig själv och mina egna uppsatta mål. Utmaningen ligger oftast i att se om det går att prestera något och i så fall vad.

Det stora värdet ligger i att både hundarna och jag uppskattar det vi  gör tillsammans. Helst ska färdigheterna kunna utvecklas också, förstås. Mitt hundbestånd har tenderat att växa vartefter. Det innebär också att jag - numera - inte på långa vägar hinner med att göra varje enskild hund full rättvisa. Men var och en ska ändå ha sitt, på något sätt och i något sammanhang.

Att cockern, i grund och botten, är (och ska så vara) en energisk jakthund anser jag är viktigt att komma ihåg. Den behöver stimuleras (men inte stressas) mentalt och inte bara fysiskt, för att komma till sin hela rätt. Detta gäller f ö vilken hund som helst, oavsett ras och ursprung.

Jag ställer ut ibland, men med måtta. En hunds konstruktion ser ju ut som den gör och blir varken bättre eller sämre av att hunden ställs ut gång efter annan. Jag ser utställandet som ett mätverktyg och inte som en tävlingsform.

Jag har sällan valpar, även om det händer. Med 10 kullar på fyrtio år är jag knappast någon massproducent, vilket jag heller aldrig strävat efter att bli. Den närapå obefintliga produktionen beror naturligtvis också på ett visst överskott av manliga individer i vår hundsamling, under många år. Uppfödarambitionen siktar på trevliga, friska och funktionsdugliga hundar med anständig exteriör - i nämnd ordning. Allt utifrån de krav jag ställer på den hund jag själv vill ha. I de avseenden där det finns hälsotester tillgängliga, där ska man testa enligt min uppfattning. All den stund en hund ingår i ett avelssammanhang, är dess hälsostatus inte längre någon enskild angelägenhet för ägaren.

Intresset för bruks och lydnad vaknade tidigt. Det är inte alltid på topp men brukar vakna till liv med jämna (eller snarare ojämna) mellanrum. Intresset för spanieljakt vaknade runt tidigt 90-tal. I mitt tycke en fascinerande och dynamisk verksamhet. Inget är givet inom jakten. Allt och intet kan hända under jakt med spaniel - vilket det också oftast gör!

Föreningsmässigt har jag ett mångårigt förflutet i den lokala Brukshundklubben i Vällingby. Jag har också haft olika uppdrag inom Cocker spanielklubben under årens lopp.

Jag är född, uppvuxen och har varit bosatt 45 år i Stockholmsförorten Hässelby. I dec 02 flyttade vi till en liten ort som heter Vrena. Vrena ligger 2,3 mil NV om Nyköping i Sörmland och har ca 600 invånare. Beläget i vacker natur mellan två sjöar, Långhalsen & Hallbosjön. Huset hittade Gunnel (på kennel Cockados) åt oss, av en ren tillfällighet! Det är ett gult stenhus från 1920. Vi har lagt ner massor av jobb redan, men mycket arbete återstår ännu. Både vi och hundarna stortrivs förstås - ångrar bara att vi inte flyttat från storstaden för länge sen!

Hela trädgården är inhägnad, vilket innebär att hundarna kan röra sig helt fritt. Vi bor behagligt nära sjön, svampskogar och trevliga cykelvägar. Den sörmländska naturen är fantastiskt vacker, t o m arbetsresorna är numera en njutning! 

Detta är alltså en personligt utformad hemsida med fokus på våra hundar och våra hundaktiviteter.

Jag själv med älsklingen "Berra" J Headline (1995-2009). Berra var för mig den ideala cockern. En hund med många talanger, bl.a. med jaktprovspriser ända upp i elitklassen. Han passade mig som handsken  och det är honom jag framförallt har framför ögonen, i min avelsplanering.