Lördag 9 november

		Steg upp 03.30 och åkte iväg mot Arlanda tillsammans med Peter. 05.15 hade alla 8 Venezuelaresenärer kommit och vi checkade in. Flyg till Amsterdam där vi bytte till nästa plan mot Caracas. Efter 9.5 timmars flygtid var vi framme. Peter, Tomas & jag kom snabbt igenom passkontrollen, trots att vi inte hade deklarerat hur många strumpor vi förde in i landet, och började plocka av allt bagage. Vi kunde däremot bara hitta 7 väskor. Ylvas ryggsäck var borta. Hon klagade hos KLM och det visade sig att den var kvar i Amsterdam, men att den borde hinna ifatt oss till Ciudad Bolivar. Vi möttes av en representant från Cacao travel och blev skjutsade till hotellet inne i Caracas. Färden dit gick stadigt upp för bergen som bitvis var helt täckta med små tegelhus i de branta backarna. Väl inne i Caracas tornade grå betonghus upp sig. Det är inte en speciellt fin stad inte. Men den ligger fint med ett bergigt landskap runt omkring. Vi dumpade våra saker på hotellet och gick ut på stan för att försöka växla pengar eller hämta ur automat. Den första automaten ville inte ta våra kort, men den andra som vi hittade gick bättre. Jag tog ut maxbeloppet 120.000 bolivares, omkring 700 kronor. Efter att ha vandrat omkring i ett shoppingcenter en stund så gick vi till en restaurang för att käka. En bit in i måltiden kom två musikanter och spelade gitarr vid ett bord bredvid. 3 sånger senare kom dom till vårat bort och sjöng rakt in i Mickes öra. Vi visade nog inte allt för mycket uppskattning, så dom gick vidare efter en sång. Vi gick tillbaka till hotellet och somnade in en stund efter nio.

Söndag 10 november

		Upp 06.30, frukost på hotellet. Sen försökte vi att samlas 08.00 för transport till busstationen. Omkring halv nio så hade alla slutligen kommit? Det var ingen lång väg till busscentralen så vi fick vänta 1 timme där innan vi kunde gå ombord. Sen hade vi 9 timmars busstur framför oss. Som tur var så var sätena sköna och gick att fälla ned långt bak. I början var landskapet intressant med mycket berg som var fullbevuxna med träd och buskar, men efter någon timme så kom vi ut mot kusten och landskapet blev mycket plattare och inte så intressant. Vi stannade för lunch och alla fick lov att använda sin bästa spanska för att beställa mat, vilket inte var några problem för Nuria och Jordi. Men för oss andra var det lite svårare att göra sig förstådd. Micke provade lyckan på en annan restaurang än oss andra vilket straffade sig under natten med magproblem. Vi fördrev resten av bussresan med att läsa, sova, se på en dålig film och sen läsa lite mera. När vi så äntligen var framme i Ciudad Bolivar så blev vi hämtade med minibuss och åkte till hotellet, Posada Angostura. Det var ett trevligt ställe med fina rum. När vi åkte till posadan så lät det som om Ylvas väska redan hade kommit, men tyvärr så var det någons annan väska. Hon fick låna sovsäck och liggunderlag av föreståndaren på posadan och en del kläder och ryggsäck av oss andra. Vi får väl se när väskan dyker upp. Vi käkade ärtsoppa, lau-lau (fisk) med potatis till middag och gick sen ut på stan för en promenad. Vi gick längs med den bruna Orinoco-floden där Ylva nästan blev påkörd av små barn i elbilar. Thomas och jag sade god natt till kackerlackan i badrummet och somnade in.

Måndag 11 november

		Vi käkade frukost 06.30 på posadan och åkte sen iväg till flygplatsen. Där kunde man beskåda det flygplan som James Angel använde när han nödlandade i närheten av fallet och upptäckte det 1935 när han var ute och letade efter guld. Vi flög iväg mot Santa Elena i två små 6-sitsiga plan. I Mitt plan hade vi en pojke som skulle till skolan i Canaima där vi mellanlandade, vilket var tur för Nuria, Ina & jag behövde en pisspaus. Vi fick en tysk turist med oss och fortsatte mot Santa Elena. Där hämtades vi av Roberto som skulle vara våran guide den närmaste tiden. Vi såg oss omkring lite i Santa Elena och käkade lunch på en Brasiliansk restaurang där man betalade för hur många gram mat man tog. Sen bar det av mot Paratepui, den indianby där vi skulle starta våran vandring i morgon. Sista 22 km var det ?landsväg? med bitvis väldigt stora hål & sprickor i vägen. Inne i byn hade vi en fin utsikt ut mot Roraima, målet för våran vandring. Vi tog också en promenad upp till en liten topp så vi också kunde se hela dalen med vidsträckta avbrända gräsfält. Vi käkade kyckling med ris, pasta och potatis till middag med flera väldigt magra hundar runt omkring oss som satt och tiggde om mat. När hundarna fick alla rester som blev över var dom väldigt snabba med att kasta i sig maten. Kycklingben och allt annat försvann i ett nafs. Framåt 8-tiden började dom första av oss att gå och lägga sig och vid 9-tiden så sov nog alla till ljudet av massor av grodor som lät i bakgrunden.

Hem | Nästa dag