Regalskeppet Vasa

Vid tiden för Gustav II Adolfs trontillträde var den svenska flottan i dålig kondition. Den bestod mest av gamla och illa underhållna fartyg. Dessutom var flottstyrkan inte särskilt stor. Den bestod av ett hundratal fartyg varav majoriteten var mindre fartyg med litet värde i sjöstrid. 1620 markerar året då man på allvar började satsa på en stark flotta. Det var vice-amiral Klas Fleming som var den pådrivande när det gällde flottans upprustning. Flottan var en förutsättning för att kunna hävda sina handelsintressen mot rivalerna Danmark och Polen. Man använde farygen inte bara för regelrätta sjöslag utan också för att transportera soldater och för att blockera fiendens hamnar. 1625 hade man hunnit bygga 25 nya stridsfartyg. Man köpte även in fartyg från Holland. Under den här tiden sjönk tyvärr också av olika anledningar 14 olika örlogsfartyg.

Om hur sjöstrid gick till.

Rent taktiskt sökte flottorna på den här tiden komma så nära varandra som möjligt. Kanonerna hade ju dålig räckvidd, högst ca 1500 meter. Dessutom var träffsäkerheten allt annat än bra. Eftersom dessa stora seglande skepp kryssade dåligt var ett bra utgångsläge för de egna fartygen att komma i lovart, vindsidan och ha motståndaren i lä. Då behärskade man situationen och en underlägsen flottstyrka kunde då ofta lätt besegra en starkare motståndare. Dessutom slapp man krutröken! Med de större kanonerna försökte man sätta ner motståndarens manövreringsförmåga. Man siktade mot vattenlinjen eller mot master och rår för att åstadkomma detta.

Efter en duell med de större kanonerna var det dags för äntringsförsök. Innan man äntrade motståndarens fartyg besköt man folket på fiendedäcket och riggen med eldhandvapen och lätta pjäser. En bredsida mot fiendens däck rätt för - eller akterifrån kunde vara förödande också. Sedan tog man fram änterdraggar och sökte komma ombord motståndarens däck. Om det inte lyckades skulle man istället skjuta fiendeskeppet i vattengången tills den sjönk eller var oskadliggjord. Om man betraktar Vasa med sina många tunga kanoner är det uppenbart att närstridstaktiken håller på att överges vid denna tid och att man förlitar sig mer på kanonsalvor, bredsidor, från ett längre avstånd för att sänka fiendeskepp.

Byggandet av Vasa.

1625 beställdes fyra krigsfartyg, två mindre och två större. Fartygen skulle byggas av Henrik Hybertsson, en holländsk skeppsbyggmästare. Holland var den främsta sjönationen vid den här tidpunkten. De två större fartygen man skrev kontrakt på var Vasa och Tre Kronor. Vasa fick sitt namn av Vasaättens symbol "vasen". Vasaättens vapensköld var en vase, som på 1600-tals svenska betydde "en knippa säd". Vasa var den större av de två. Dessa två var s.k. Regalskepp, de fick sina namn av riksregalierna. Endast de största fartygen uppkallades efter dessa. Man tror att Vasa började byggas 1626. 1628 fanns det 8 stora fartyg och 21 medelstora örlogsfartyg i tjänst. Vasa byggdes vid Stockholms skeppsgård som var en stor arbetsplats där ca 300 olika specialister arbetade.

Vasa byggdes av ek från kronans ekskogar, den största delen kom från Ängsö i Mälaren nära Stockholm. Ekar fick inte fällas hur som helst, om man fällde en ek utan tillstånd väntade ett straff. Det gick åt ca 1000 ekar för att bygga Vasa. Med hjälp av mallar valde man ut ekar med den rätta passformen. Ekarna flottades på vattnet sommartid och på vintern drogs de av hästar över isen till Skeppsgården.

Man byggde inte efter ritningar på det tidiga 1600-talet utan använde s.k. bestick. Den innehöll en sammanställning av skeppets dimensioner och allmänna mått. Besticket byggde mycket på skeppsmästarens tidigare erfarenheter och vad han lärt tidigare av andra skeppsmästare. Ofta var besticken hemliga.

Skeppsgården - skrovet sjösattes tidigt

Vasas skrov byggdes först på en stapel, förstäven var riktad mot sjön. När skrovets botten var bordlagd och hon kunde flyta sjösattes fartyget. Vasa färdigställdes sedan i sjön. Orsaken till den tidiga sjösättningen var att man ville sjösätta fartyget innan det blev alltför tungt. Vasa hölls ihop av järnbultar och trädymlingar, alltså träpluggar. När hon bärgades hade naturligtvis alla järnbultar rostat sönder för länge sedan, men trädymlingarna höll fortfarande samman skrovet.

Fartygen i flottan gick i vinteride i september eller oktober. De återvände då till sina respektive hemmahamnar och rustades av. I april eller maj var det sedan dags att träda i tjänst igen. Det var många bestyr att ombesörja på våren. Skeppen skulle tjäras, kölhalas, målas och riggas. Sedan tog man ombord artilleri och ammunition. Proviant togs ombord sist. Provianten brukade räcka i två eller tre månader. Livet ombord var reglerad av s.k. sjöartiklar och dessa lästes högt för besättningen innan man avseglade. Sjöfolket var förpliktigad att följa artiklarna annars väntade stränga straff.

För besättningen var sjölivet minst sagt spartansk. Man sov vid kanonerna på batteridäcket i sina kläder. Utan tillgång till filtar eller madrasser ens. Hängkojen hade inte gjort entré ännu, den kom efter Vasas tid, 1676. Sjömännen ombord sydde själva sina kläder. Maten bestod mest av bröd, gryn, ärtor, torkad kött och fisk samt mängder av öl. Den sistnämnda fanns i tre olika varianter. Svagt skeppsöl var för besättningen, fogdeöl var till för underbefälen och herreöl drack de högre befälen.

På grund av den dåliga och enformiga maten, kylan, och den usla hygienen grasserade naturligtvis sjukdomar i flottan ofta och livet var mycket hårt för besättningen. Barberaren svarade för läkarvården och hårklippningen. Fartygschefen, kaptenen på Vasa, hette Söfring Hansson. Under sig hade han två löjtnanter och diverse underbefäl. Dessa underbefäl var styrmännen som ansvarade för navigeringen, skepparna som svarade för manövreringen och konstapeln som ansvarade för artilleriet. Vasa hade två styrmän, två skeppare och en konstapel. Det fanns andra underbefäl också, t.ex. högbåtsmännen som assisterade skepparna. Vasa hade nittio båtsmän ombord och tjugo bysseskyttar(ansvarade för kanonerna) och en kock. Hon skulle också ha tagit ombord 300 soldater var det tänkt. Dessa hann inte komma ombord innan Vasa förliste. Sjöfolk skrevs ut från kustområdena till tjänstgöring.

I strid brukade man spola av skeppet och väta seglena ordentligt innan bataljen. Hudar fanns ombord för att släcka bränder. Öl tilldelades också då. Alla döda togs undan direkt eller täcktes över, om möjligt, för att inte moralen ombord skulle sjunka.

Som jag redan nämnt kunde stränga straff utdelas vid förseelser. Om man exempelvis uttryckte sitt missnöje med maten var straffet att slås i järn och att leva på vatten och bröd i 10 dagar. Vid ordervägran skulle man om det var första gången dras under kölen, ett fruktansvärt straff. Hände det igen så arkebuserades man direkt. Om man smädade gud inför två vittnen arkebuserades man. Andra grymma straff var gatlopp och stympning av lemmar.

Vasas förlisning.

Vasa sjönk som bekant på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Hon avseglade från kajen vid Logården nedanför slottet efter vespern(aftongudtjänst) på eftermiddagen. Många hade samlats på kajen för att få se flottans nya fartyg med den överdådiga utsmyckningen. Fartyget varpades först längs kajen och satte sedan kurs ut på öppet vatten österut. Fyra segel sattes och man sköt salut, en dubbel svensk lösen med två skott. En vindpust söderifrån fick skeppet att kränga till en aning, fast inte så farligt. Sedan kom Vasa ut på öppnare vatten och det började blåsa mer. Ett par kraftiga vindpustar fick henne att börja kränga kraftigt mot babord. Vatten började strömma in genom de nedre kanonluckorna och faryget började omedelbart att sjunka, trots besättningens försök att räta upp skeppet. Vasa sjönk i jämnhöjd med Beckholmen i Stockholms hamninlopp, djupet var trettio meter. Inte djupare än att man kunde se fartyget glittra där hon låg på botten. Det var förgyllningen man såg. Man har räknat ut att Vasa skulle ha kantrat redan vid en bris på fyra sekundmeter.

Det var tänkt att hon skulle ha tagit sig till Älvsnabben för att där ta ombord 300 soldater. Sedan skulle Vasa ha seglat ner till Polen för att försöka blockera en flodmynning vid Danzig tillsammans med ett tiotal andra fartyg. Amiral Erik Jönsson var ombord på Vasa för att leda denna eskader.

Varför sjönk då Vasa ?

Skeppet var rankt och hade för lite barlast. Man fick inte plats med mer barlast i hålskeppet. De nedre kanonportarna låg farligt nära vattenlinjen. Man visste att Vasa var rankt, hon hade inte klarat krängningsproven tidigare. Krängningsprovet gjorde man genom att låta trettio man springa från den ena fartygssidan till den andra och på så sätt få skeppet i gungning. Gustav II Adolf som befann sig i Polen gav ändå order om att Vasa skulle segla.

Man tror att ungefär femtio människor fick sätta livet till av de ca 200 ombordvarande. På den tiden var förlisningen en katastrof och antagligen togs det som ett dåligt omen, man var ju väldigt vidskeplig på den tiden. Det visade sig vara en lyckosam olycka för eftervärlden då Vasa med alla sina bevarade föremål och utsmyckningar var en avbild av sin samtid som kunde lära oss mycket om det tidiga 1600-talet.

Vid rättegången som följde försökte man hitta en ansvarig för skeppets förlisning. Slutligen pekades ingen ut som ensam ansvarig för olyckan. Gustav II Adolf var delansvarig för Vasas förlisning. Han tvingade skeppsbyggmästaren att göra fartyget större än denne tänkt från början. Detta för att Vasa skulle få plats med två batteridäck. Kungen hade nämligen fått underrättelser om att danskarna byggt ett nytt örlogsfaryg med två batteridäck.

Det var Klas Fleming, vice-amiralen, som gav ordern om att Vasa skulle segla. Han kände till Vasas usla stabilitet. Han kände sig antagligen pressad av kungen att få Vasa klar att sättas in i strid så fort som möjligt.

Vasas bärgning och konservering.

Nyheten om Vasas förlisning spreds snabbt och bara tre dagar efter katastrofen uppenbarade sig engelsmannen Ian Bulmer för att göra ett försök att bärga vraket. Han lyckades ställa Vasa på rätt köl vilket var en stor bedrift bara det men att bärga henne gick inte. Vasa var ju enormt tung, bara artilleripjäserna vägde ca 80 ton. Dessutom var hon byggd av tung ek. Ingen vet hur han bar sig åt. Faktum är att det inte är helt säkert att Bulmer ställde Vasa på rätt köl, Vasa kan ha 'ställt sig själv' rätt under årens lopp. När man skulle bärga Vasa 1961 var man hur som helst tacksam att hon låg som hon gjorde, det underlättade bärgningsarbetet mycket.

Det gjordes flera misslyckade försök att bärga vraket under de närmaste åren efter förlisningen men man hade inte tekniken och redskapen som krävdes. Så uppfanns dykarklockan och 1663-1664 bärgade de bägge svenskarna Hans Albrecht von Treileben och Andreas Peckell de flesta av Vasas bronskanoner. Deras arbete dokumenterades av den italienska prästen och forskningsresande Francesco Negri som uppehöll sig i Stockolm vid den här tiden. Han berättar i sin skildring att dykarklockan man använde var ca 1,25 meter hög och formad som en kyrkklocka. Dykaren stod på en blyplatta i klockan. Han var klädd i varma skinnkläder och arbetade med en lång trästav med en järnkrok i ena änden. Dykaren hade också ett rep som han band runt kanonerna. De bärgade bronskanonerna var värda mycket pengar fortfarande och de såldes till Tyskland.

Bärgning av kanoner

Efter detta glömdes vraket bort. Stormasten stack tragikomiskt nog upp över vattenytan ända till Karl XII;s tid, det tidiga 1700-talet alltså, men bröts slutligen av. Därefter glömdes även vrakets exakta läge.
Vasa bärgades 1961 efter det att Anders Franzén tidigare, 1956,  lyckats lokalisera henne där hon låg inbäddad i sjöbotten utanför Beckholmen.

Bärgningsarbetet tog flera år och inleddes med en undersökning av skrovet. Dykare kunde meddela att Vasas skrov var i mycket bra skick och man började förbereda en bärgning av fartyget. Skeppsmasken brukar förstöra gamla vrak men på grund av det bräckta vattnet i Stockholms hamninlopp hade skrovet fått vara ifred.

Bärgningsoperationen var ett samarbete mellan marinen och det privatägda Neptunbolaget. Dykningarna leddes av dykarbasen Per Edvin Fälting.
Dykare från marinen spolade sex tunnlar under Vasa och drog vajrar genom dessa. Detta arbete påbörjades 1957. Givetvis var detta ett mycket farligt arbete, risken för ras var stor. Lyftpontonerna Oden och Frigg kunde sedan lyfta Vasa ur leran på sjöbotten och upp till ytan. Inför det sista lyftet till ytan var man tvungen att täta skrovet så att Vasa kunde flyta av egen kraft. Hål efter ca 5000 bortrostade järnbultar skulle pluggas.

Farligt arbete - spolning av tunnel

Teckning: Bengt Wallén

Skrovet befriades från allt slam som det innehöll och en snabbutgrävning genomfördes av arkeologer. Därefter bogserades Vasa till Gustav V:s docka på Beckholmen, fartyget kunde då flyta på egen köl med hjälp av länspumpar. Där fortsatte arkeologerna sitt arbete med att gräva fram föremål och tömma skrovet på slam. Sammanlagt 20000 föremål hittades. Alla arkeologers dröm.

Vasa ställdes sedan på en egen ponton och täcktes över med ett skyddshus av aluminium. Fartyget bogserades sedan till Wasavarvet senhösten 1961.

Nu vidtog konserverings- och restaureringsarbetet av Vasa. För att inte ekvirket skulle torka och spricka besprutade man Vasa med ett konserveringsmedel under arton år. Från 1965 besprutades fartyget automatiskt med stora mängder konserveringsmedel. Medlet man använde heter polyetylenglykol(PEG) och det är en oljeprodukt som finns i t.ex. läppstift och bakpulver. Till detta tillsatte man borsyra och borax för att skydda mot röta.

Alla lösa delar behandlades i kar i en konserveringsanläggning. Det fanns två stycken tjugo meter långa kar som rymde även mycket stora delar. Precis som skrovet behandlades de med PEG samt borsyra och borax. En del mindre och ömtåliga föremål som t.ex. skedar, skålar och flaskor av mjukt trä frystorkades istället.

Vasa på en ponton 

Mellan 1963-67 sökte dykare av ett stort område kring Vasas vrakplats och tillvaratog tusentals mindre vrakdelar från Vasa. Det rörde sig om alla skulpturerna och olika delar av skrovet som galjonen och akterkastellet som ramlat av och fallit i bitar. Det visade sig att de skulpturer som tidigt fallit av Vasa och sjunkit ner i dyn klarat sig bäst in i vår tid. Vattenströmmarna har gått hårt åt de skulpturer som  satt fast länge på fartyget på grund av kraftiga järnbultar.
Akterkastellet, galjonen och många av skulpturerna hade lyckligtvis hållits fast med järnbultar som ganska snabbt rostade sönder.

Idén var sedan att återställa Vasa till hennes ursprungliga skick utan att måla om fartyget eller skulpturerna. Man nöjde sig med att montera fast galjonen och akterkastellet och att sätta fast alla skulpturerna igen. I vissa fall har man gjort kopior av saknade originaldelar.
Vasa har kallats för världens största pussel.

Till slut var arbetet med att återuppbygga och konservera Vasa klar och hon flyttades 1990 från det tillfälliga muséet på Wasavarvet till ett permanent museum på Djurgården vid Galärvarvet. Vasamuseet är nu Stockholms mest besökta turistattraktion och Vasa är det bäst bevarade 1600-tals fartyget i världen.

Vad hittades ombord på Vasa?

Bland alla de många föremålen som hittats kan nämnas ett tjugotal skelett. De vittnar om ett hårt och slitsamt liv. Man gjorde ett sensationellt fynd när man hittade resterna av sex stycken segel ombord. Tålmodigt har man lyckats sätta ihop alla tygbitarna och återskapa dessa gamla segel. Seglen är de enda  från 1600-talet som överlevt in i vår tid.

Fakta och siffror.

Vasa var bestyckad med sammanlagt 64 kanoner, 48 av dessa var stora 24-pundiga varianter. Vasas bestyckning vägde sammanlagt drygt 80 ton. Kanonkulorna till de stora 24-pundarna vägde drygt 10 kilo styck. Kanonerna var värda mycket pengar och de flesta bärgades som redan nämnts på 1600-talet med hjälp av en dykarklocka. Bara tre stycken fanns kvar när Vasa hittades av Anders Franzén. Jag skulle tro att kanonerna hade kunnat skada Vasa om de hade fått ligga kvar ombord ända till vår tid.

Vasa i siffror.

Skrovets vikt: 1200 ton
Barlastens vikt: 120 ton
Skeppets längd inkl. bogspröt: 69 meter
Största bredd: 11,7 meter
Höjd från köl till stormastens topp: 52,5 meter
Djupgående ca 5 meter
Antal segel: 10 stycken
Vasas tre största master var mesanmasten i aktern, stormasten och sedan
fockmasten framme i fören.

Hålskeppet, inte ett av de egentliga
däcken,var beläget längst ner i skrovet. Nederst i hålskeppet fanns barlasten som bestod av gråsten. Kabyssen, köket, låg här i mitten av fartyget och även en del förråd, t.ex. färskvatten, öl, och kött. Krutdurken låg här nere i aktern, på säkert avstånd från elden i kabyssen.

Ett av batteridäcken 

Trossdäcket. Här låg segel och rep förvarade. En del mat förvarades också här, ärtor och bröd. Här nere arbetade barberaren, som var fältskär och frisör i samma person.

Undre och Övre batteridäck var upptagna av de 52 kanonerna. De stora 24-pundarna kunde i bästa fall avlossa 10 skott i timmen. På undre batteridäcket fanns ankarspelet. Besättningen sov här direkt på däck.

Väderdäcket slutligen var det övre däcket. Det var genombrutet av en mängd trallar som släppte igenom ljus och luft till de lägre däcken. I styrhytten fanns den s.k. kollerstocken som rorsman manövrerade skeppet med. Kollerstocken var helt enkelt en lång stav som var ihopkopplad med rodret. Bakom styrhytten finns kajutorna.

Hur såg Vasa ut egentligen?

Akterkastellet

Något som drar blickarna till sig när det gäller Vasa är det 20 meter höga akterkastellet som  utgör Vasas akterparti. Akterkastellet kan sägas vara en byggnad i sig på Vasa. Den höjer sig hela åtta meter över det övre däcket om man räknar från skeppets mittparti. Akterkastellet rymmer den stora kajutan som ligger i nivå med det övre batteridäcket.

Här hade befälen sina kvarter. I den stora kajutan höll man rådslag och amiralen höll till där när han var ombord. Nattetid fanns det bänkar att fälla ut som man sov i. Det var det finaste rummet ombord på Vasa och pryddes av snidade skulpturer, träpanel och färgglada snickerier på väggar och tak. Fönstren var av glas. Kaptenskajutan, hyttan, som var mindre, var belägen ovanför den stora kajutan. Även där höll befälen till.

Akterkastellet fyllde främst en dekorativ funktion, en majoritet av Vasas skulpturer återfinns här.  Man var inte så praktiskt och funktionellt inriktad på den här tiden. Vetenskapen hade ännu inte slagit igenom. Akterdelen av akterkastellet kallas akterspegeln, här finner man de viktigaste skulpturerna, riksvapnet t.ex.

I nivå med de bägge kajutorna finns i akterpartiet på skeppets bägge sidor och på akterspegeln de två gallerierna. Låringsgallerier kallas de och de utgör en del av akterkastellet. De var utbuktningar, egentligen ett slags övertäckta balkonger, som var täckta med skulpturer. Lite praktisk nytta hade man även av dem, musketörer skulle gömda där beskjuta fienden. Det nedre galleriet hade faktiskt glasfönster som släppte in ljus till den stora kajutan. Dörröppningar förband kajutan och hyttan med gallerierna.