Dessa artiklar presenterar Tolkiens sagovärld via dess olika folkslags historia. Jag skriver mest om tiden före Härskarringens händelser. Mycket av materialet är hämtat från Silmarillion. Tolkiens 'Bibel'. Det finns dock en hel del om Härskarringen att läsa. Avsnitten om alverna, människorna och om Valar utgör tillsammans en mycket kort sammanfattning av Silmarillion. En ny artikel om Midgårds 'mörka' varelser finns. Detta är den andra version som jag lagt upp på nätet. Denna nya version är en rejäl utökning av den gamla. Alla fakta ska vara korrekta men ibland får vissa påståenden sägas vara min egen personliga åsikt.
Artikel skriven av Johan Avard.
Inledning Valar
Alverna Dvärgarna Enterna
Hoberna
Människorna Sauron och
Saruman Om Ringen Mörka varelser
i Midgård
De flesta folkslagen och varelserna i Tolkiens Midgård känner man igen när man läser hans böcker. Dvärgar, alver, troll, orcher, hober med flera är inte helt obekanta för läsaren. De flesta återfinns i nordisk mytologi. Tolkien ville skapa en ny mytologi för engelsmännen med sina böcker. Det var den anglo-saxiska periodens mytologi från omkring 400-1066 e.Kr. som han främst ville återskapa. En tid då riddare slogs mot drakar och magi fanns i överflöd. I skapandet av sin imaginära värld har Tolkien använt sig flitigt av sina djupa kunskaper i språk och mytologi. I Tolkiens värld är det inte människorna som är de enda intelligenta varelserna. Där finns många kloka varelser som är människans jämlike eller överman. Det är ett spännande tankeexperiment i hans böcker att människan inte är den enda tänkande och talande varelsen. Nu för tiden är det inget originellt över detta men när hans böcker först publicerades var det något nytt.
I tidernas begynnelse skapade Ilúvatar, Gud, de heliga Ainur, himmelska andar, hans tankes barn. Han gav dem musikaliska teman och länge sjöng de var och en för sig själv. Efterhand började de lyssna även på sina bröder och lärde varandras sinnen. De tillväxte i samklang och harmoni. Så hände det att Ilúvatar sammankallade allt Ainurs folk och lade fram ett nytt mäktigt tema för dem. Detta tema var större och underbarare än något annat han tidigare yppat och Ainur häpnade och bugade för Ilúvatar. Han samlade sedan allt Ainurs folk och sade till dem att han ville att de av detta tema skulle göra stor musik. Ainurs folk skulle utsmycka temat med sina egna idéer och tankar enligt hans önskan. Allt eftersom temat utvecklades sökte Melkor fläta in sina egna tankar, tankar som inte stod i samklang med Ilúvatars egna. Melkor sökte härvidlag öka sin egen makt och härlighet. Då talade Ilúvatar till Melkor och sade att inget tema som inte hade sin upprinnelse i honom själv kunde sjungas. Ilúvatar sade vidare att om man ändå framhärdade i att gå sina egna vägar så skulle man till sist ändå förbli ett redskap i händerna på honom som han skulle kunna forma än underbarare ting med. Melkor brann av iver att själv forma egna skapelser. Melkor blev förargad och kände skam inför Ilúvatars tillrättavisning men dolde sina känslor. Ilúvatar visade sedan Ainur vad deras musik åstadkommit "Skåda er musik!". En sfär av ljus uppenbarade sig i tomrummet. En ny värld, Jorden, tonade fram inför deras ögon och denna världs historia passerade revy. Ainur skådade på detta sätt resultatet av sin musik och kunde se sina egna tankar och även Melkors mörka tankar sågs av alla. De såg alvernas komma till världen och senare kunde de även beskåda människornas ankomst, de dödliga. Dessa varelser var Ilúvatars barn och Ainur blev betagna av dem. Världens historia rullade vidare men Ainur tilläts inte se slutet på dessa varelsers historia och de vet därför inte vad som väntar alver och människor vid historiens slut. Ilúvatar talade återigen till Melkor och sade att hans, Melkors, hemliga tankar bara var en del av helheten och utgjorde en del av världens storhet. Många bland Ainurs folk uttryckte nu sin önskan att få bli en del av denna värld, att få vara med och bygga Jorden och att vaka över den. Melkor tillhörde denna skara, en het önskan om att ensam få härska över denna värld hade tänts inom honom. En skara av Ainur som trädde in i världen blev känd som Valar, Världens Makter. En stor del av dessa Ainur blev kända som Maiar, en gudaskara av lite lägre dignitet än de mäktiga Valar och dessa blev Valars tjänare. Tillsammans formade de Jorden, byggde länder och oceaner och bergskedjor. Valar fick också kämpa emot Melkor som sökte kullkasta och förstöra deras arbete. Valar jobbade oförtrutet vidare trots Melkors förstörelselusta och skapade nytt sedan han förstört vad de åstadkommit. Deras arbete syftade till att skapa en skön värld där alverna skulle dväljas. Deras ankomst var ivrigt emotsedd av Valar. När Jorden till sist stod färdig skapade Valar två lyktor att lysa upp världen med. Dessa placerades på väldiga pelare. Den ena av pelarna fanns i norr och den andra i söder. Valars första kungarike kallades Almaren. Melkor, rebellen, lockade till sig många av Maiars släkte och etablerade ett "Mörkrets Kungarike". Han anföll sedan Valars kungarike och förstörde deras land och även de två lyktorna. Återigen grundade Valar ett kungarike, kallad Valinor som låg i Amans land väster om Midgård på andra sidan havet. Midgård låg vid denna tidpunkt försjunken i mörker, lyktorna var ju förstörda och någon sol eller måne lyste inte upp himlen. Melkor byggde en väldig fästning i Midgård, Utumno som låg långt upp i norr. Tillbaka till listan.
Ilúvatar utsåg Manwë till ledare för Valars släkte och till Jordens härskare. Manwë är den som bäst förstår Ilúvatars avsikter. Manwë är herre över alla fåglar och skyarna. Hans glädje står till vindarna och till molnen. Manwë brukar avbildas i form av en örn. Det är ingen slump att det är just örnar som spelar en så stor roll i Härskarringen. Manwës maka är Varda som är Stjärnornas härskarinna. I hennes anlete lever Ilúvatars ljus och hennes skönhet kan inte beskrivas på något språk talat av alv eller människa. Alverna kallar henne Elbereth. Ulmo är herre över alla hav och floder. Han stannar aldrig länge på någon plats utan är städse på vandring genom sina domäner. Ulmo är näst mäktigast bland Valar efter Manwë. Ofta händer det sig att han besöker Midgårds stränder och simmar uppför dess floder. Aulë är nästan lika mäktig som Ulmo och härskar över alla Jordens ämnen. Han är en mäkta skicklig smed och hantverkare. Han gläds åt ädelstenar och alla skickligt gjorda ting. Hans maka är Yavanna som vakar över allt grönt som växer och känner till alla Jordens växter. När hon ikläder sig en kvinnlig skepnad är hon lång och klädd i grönt. Andarnas herrar är två bröder, Mandos och Lórien. Deras namn syftar egentligen på de platser där de vistas och deras rätta namn är Námo och Irmo. Námo är äldst och vistas alltså i Mandos som ligger i de västra regionerna av Valinor. Han är Väktaren över de Dödas hus och kallar till sig de döendes andar. Han har en annan viktig uppgift också. Han är nämligen Valars domssägare. Han glömmer aldrig något och vet allt som kommer att hända i framtiden utom det som ligger förborgat för Valar. Námos maka heter Vairë, väverskan, och hon väver in allt som någonsin funnits i tiden i sin mångskiktade väv. Denna väv smycker Mandos salar. Irmo, Námos yngre broder är herre över syner och drömmar. Han har en trädgård som heter Lórien. Lórien är vackrast bland världens trädgårdar och bebos av många andar. Hans maka är Estë. Hon förmår bota skador och trötthet. Hennes gåva till andra är vilan. Ofta händer det att andra av Valars släkte besöker Lórien för att dricka ur Estës källor och vederkvickas. Nienna är syster till Námo och Irmo. Hon lever ensam och känner väl sorgens natur. Nienna begråter vart och ett av Jordens sår som orsakats av Melkor. Hennes gåva till andra är medlidande och tålamod. Tapprast bland Valar och mäktigast i strid är Tulkas. Han är inte en bra rådgivare men en pålitlig kämpe i strid. Hans Maka är Nessa som älskar hjortar och hänger sig åt dans. Oromë är också han en mäktig Valar. Han är mycket fäst vid Midgårds länder och stannade där länge innan han slutligen följde de övriga Valar till Valinor. Oromë är en stor jägare och älskar hästar och hundar. Hans maka heter Vána, Yavannas yngre syster. Där hon strövar sjunger fåglarna och blommorna slår i blom för att hylla henne. Till sist har vi Melkor, senare kallad "Morgoth". Från första början var han mäktigast bland Valar. Hans vapen i strid var klubban Grond. Han hade del i alla andra Valars kunskaper och krafter. Han avsåg att bli Jordens härskare och ville inte nöja sig med att lyda Ilúvatar. Han lockade många i sin tjänst. Sauron var den mäktigaste bland hans tjänare men även andra bland Maiar kom till honom, exempelvis de sju balrogerna, eldandarna.
I fornnordisk tradition var visserligen alferna näst efter asar högst i rang. Sagotraditionen har emellertid senare beskrivit alfer som larviga små älvor, ofta utrustade med vingar och gärna lite elaka och som ställer till det för folk med sina trollkonster. Ur denna förnedring upphöjde Tolkien alferna till Alver, det Förstfödda folket. Han kan ha influerats av det irländska sagofolket 'Tuatha Dé Danaan'. De var Irlands invånare innan människornas ankomst enligt keltiska sagor. Dessa var liksom Tolkiens alver odödliga, större och visare och vackrare än människor. De kunde tala med djuren och var med mänskliga mått mätt, magiska. Detta folk hade en fiende, Balor, med det 'onda ögat', ett öga fyllt av trolldom. Påminner lite om Sauron vars röda öga ständigt söker vida omkring efter ringen. Tuatha Dé Danaan drog sig gradvis tillbaka från Irland allt eftersom människorna flyttade dit. Resterna av detta folk var de s.k. Sídhe, "kullarnas folk". Under kullarna gömde sig denna rest av det en gång i tiden så mäktiga folk och visade sig sällan för människorna och de la sig aldrig i deras förehavanden. Precis som Tolkiens alvfolk drog sig detta folk undan och bleknade bort från historien. Detta visar att Tolkien var delvis influerad av denna keltiska myt. Hans egna alver seglade till Valinor, odödlighetens land eller bleknade bort efter händelserna i Härskarringen. Det betyder inte att Tolkiens alver inte var en synnerligen originell skapelse, för det var de. Han gav dem en lång och komplicerad historia och flera språk som han själv utvecklade. Tolkien rangordande inte sina folkslag direkt, men indirekt är alverna hans yppersta släkte. Alverna var de Förstfödda och deras ankomst till världen var ivrigt emotsedd av Valar. I Silmarillion kan man läsa att efter alvernas ankomst flyttade tre stora skaror alver till Odödlighetens land Valinor bortom havet för att stanna hos Valar. Dessa blev de främsta inom alvsläktet på grund av den visdom de lärde av Valars folk. De tre stora skarorna var Vanyar ledda av Ingwë, Noldor anförda av Finwë och till sist de talrika Teleri vars kungar var Elwë och hans broder Olwë. De övriga alverna som inte anträdde vandringen till Valinor utan stannade kvar i Midgårds länder kallades avari, "de Ovilliga". En del av alverna fråm de tre stora skarorna stannade också kvar i Midgård, de kallades Úmanyar. Avari och Úmanyar var mörkalver, kallade så eftersom Midgård vid denna tid låg försänkt i mörker. Den största skaran, Teleri, slog sig först ner på ön Tol Eressëa, nära Aman, Valars land där Valinor var beläget. Längre fram flyttade de sedan vidare till själva Valinor och slog sig ner där. De två övriga skarorna seglade vidare till Aman. I Valinor härskade Manwë och hans maka Varda. Två stora träd som skapats av Yavanna spred sitt ljus i Valinor. Den ena av dessa sken som solen och den andra spred ett blekare månljus. Alverna av Noldors släkte var de främsta i att skapa hantverk och smiden. De var även duktiga på språk och utvecklade alvernas skriftspråk. Den kunnigaste och mäktigaste bland Noldor var Fëanor, en av Finwës söner. Finwës två andra söner hette Finarfin och Fingolfin. Fëanor får anses vara den största alv som någonsin levat, störst i anden, men han drog också oändligt stor sorg över sitt folk. Fëanor hade en stark vilja och en dominant personlighet. Vid denna tidpunkt då de två träden spred sitt ljus och lycka rådde i Valinor, så kom Melkor till detta land. Melkor hade under en lång tid varit fängslad efter ett stort krig mellan Valar och honom längre tillbaka i tiden då han besegrats. Efter sitt frisläppande hade man i sin välvillighet beslutat att Melkor skulle få stanna i Valinor. Han var förlåten för sitt tidigare uppror och man trodde att han hade förändrat sitt sinnelag. Men i hemlighet hade Melkor bevarat sitt hat mot Valar och alverna och han försökte utarbeta en plan för att ödelägga Valinor. Det var vid denna tidpunkt som Fëanor skapade de tre fantastiska ädelstenarna, silmarillerna. Han hade använt sig av hela sin skicklighet och kunnande för att skapa dessa underverk. I silmarillerna sken ljuset från de två träden och det fanns de bland Valar som var missnöjda med att Fëanor tagit detta ljus utan tillåtelse. Melkor ville naturligtvis ha silmarillerna när han fick syn på dem och hans hat mot alverna och Fëanor fick förnyad kraft. Fëanor å sin sida misstrodde Melkor och föraktade honom. Nu satte Melkor sin plan i verket. Han spred en lögn bland alverna om att människorna, de Senarefödda, skulle ta över Midgård från alverna. Många bland Noldor trodde på hans lögn och en misstro mot Valar föddes. Friden i landet var slut. Fëanor blev mer och mer besatt av sina juveler och till sist vägrade han att visa dem för någon annan än sin far och sina sju söner. Melkor spred nu ännu en lögn. Det hette att Fingolfin, Fëanors bror, ville bli högsta drott över Noldor och alltså ersätta Finwë och Fëanor som var Noldors härskare. Fingolfin skulle i detta ha Valars stöd. Fëanor och hans anhängare blev förbittrade och man begynte smida svärd och andra vapen. Till sist förklarade Fëanor att han ville lämna Valinor. Men nu fick Valar reda på de lögner som Melkor utspritt och Melkor flydde och sökte upp varelsen Ungoliant, en märklig varelse i skepnad av en jättespindel. Ungoliants ursprung är höljd i dunkel. Med den mäktiga Ungoliants hjälp förstörde han Yavannas två träd och Aman försjönk i mörker. Melkor och Ungoliant jagades men lyckades undkomma Valars vrede. De två trädens underbara ljus fanns nu bevarat endast i silmarillerna. Under sin flykt dödade Melkor Finwë och stal Fëanors silmariller. För detta illdåd förbannade Fëanor Melkor och kallade honom "Morgoth", "världens fiende". Detta namn fick Melkor därefter alltid bära. Morgoth och Ungoliant flydde nu till Morgoths mäktiga gamla fästning Angband. Detta fäste hade byggts tidigare när Morgoth och Valar legat i krig med varandra och Morgoth sökt förstöra det som Valar byggt och skapat. Under flykten försökte Ungoliant att sluka silmarillerna, hon var galen efter deras ljus. Detta ville Morgoth förhindra men då spann hon en väv runt honom i ett försök att kväva honom. Då gav Morgoth upp ett väldigt skri och till hans hjälp kom balrogerna flygande från Angband med sina eldpiskor och befriade Morgoth från väven och jagade bort Ungoliant. Morgoth drog sedan vidare till Angband och dess djupa hålor. Där fanns många av hans gamla tjänare och han kunde nu återupprätta sitt rike. De tre silmarillerna lät han infatta i en järnkrona som han städse bar. I Valinor höll Fëanor ett väldigt tal efter Morgoths flykt där han uppmanade sitt släkte, Noldor och andra, att lämna Valinor och återvända till Midgård för att försöka ta tillbaka de stulna silmarillerna. Efter sitt tal svor han och hans söner en fruktansvärd och oåterkallelig ed. De skulle ta tillbaka silmarillerna från Morgoth och förfölja envar som olagligen hade dem i sin ägo. Fëanor fick de flesta av Noldor med sig men Valar trädde nu fram och varnade honom för att förfölja Morgoth. Det var omöjligt för Fëanor att besegra en bland Valar sade de. Fëanor struntade i varningen och började istället planera hur man skulle återvända till Midgård och ta upp jakten på Morgoth. Man behövde skepp. Teleri var de bland alverna som hade byggt en flotta och Fëanor bad dessa att ge hans skara tillräckligt med skepp för att hjälpa dem. Teleri vägrade hjälpa Fëanor och hans folk. Dessa tog då skeppen med våld och strid utbröt. Teleri besegrades och Fëanor kunde lämna Valinor. Något liknande hade aldig inträffat i Valinor och Valar uttalade en dom som sade att de bland Noldor som följde Fëanor på denna flykt aldrig fick åtevända igen. När denna skara till sist nådde Midgård grundade man där flera kungariken. Men Fëanor och hans söner förde med sig sin förbannelse som blev till stor sorg för Midgårds folk.
För sin trots mot Valars makt fick alverna betala med krig och alla Silmarillerna förlorades till slut utom en, som istället blev till en stjärna på himlavalvet. Fëanor och hans söner dräptes eller förolyckades. En stor del av Silmarillion handlar om Noldors kamp mot Morgoth i Beleriand och de många stora krig som utkämpades. Det tragiska med Fëanor är ju att han aldrig ville erkänna att hans silmariller inte var enbart hans. I dessa var ju inkapslad ljuset från Yavannas två träd. Stolthet och högmod blev hans fall. Noldors jakt på Morgoth innebar att de kom i kontakt med de första människorna, de Senarefödda, som Ilúvatar lät komma till världen vid denna tid och de kunde lära upp många av dem, kultivera dem och ge dem ett språk. Detta återvändande alvfolk överglänste sina kusiner som valt att inte segla till Valinor utan stannat kvar i Midgård. På detta vis kom Valars visdom människorna till del förmedlade av Noldor. Detta land där Morgoth och hans kreatur, alverna och nu alltså de Senarefödda människorna levde kallades Beleriand. Beleriand utgjorde den nordvästra delen av Midgård. Alverna skapade många alvriken under denna tid som kom att kallas den Första åldern. Doriath och Gondolin är exempel. Landet Doriath var unikt i det att en av Maiars folk, Melian, beskyddade det från Morgoth och han hjorder. Melian var gift med Thingol, kung av Doriath. Thingol hette egentligen Elwë, och var från början en av Teleris kungar. Elwë hade under mystiska omständigheter försvunnit under alvernas vandring till Valinor. Han hade blivit förtrollad av Melians sång när han vandrade genom en stor skog och återvände aldrig till sitt folk. Melian och Thingol grundade sedan Doriath. Deras folk kom att kallas Sindaralver, eller gråalver, och Melians magiska kraft skyddade skogsriket från Morgoths härar. Hennes visdom och kraft skänkte storhet till hela detta folk så att Doriath i viss mån liknade Valinors välsignade rike. Den storartade staden Menegroth, de Tusen grottornas stad, låg i Doriath. Elrond var för övrigt släkt med Melian.
Finrod av Noldors släkte, Finarfins son, tillhörde de alver som kommit till Midgård för att ta tillbaka silmarillerna och han grundade kungariket Nargothrond, störst av Noldors riken. Finrod blev senare känd under namnet Felagund efter Nargothronds grundande. Ett annat storartat kungarike var Gondolin, den Gömda staden. Dess konung var Turgon som var en av Fingolfins söner. Dess läge var okänt in i det sista, inte ens Turgons anförvanter kände till var riket var beläget. Alverna och Morgoth förde flera bittra krig mot varandra. Morgoth drog sig till sist undan till sitt fäste Angband och samlade styrkor. Det blev en lång period av fred. Fingolfin var Noldors högsta drott i Midgård under denna tid. Ingen kände till hur illa deras belägenhet var när Morgoth plötsligt, efter en lång tid av fred, plötsligt släppte loss väldiga härstyrkor mot alvernas riken och Fingolfin dödades av Morgoth själv. Morgoths styrkor vann terräng i början men pressades sedan tillbaka mot Angband efter några år. I silmarillion kan man läsa berättelsen om Luthien och Beren. Beren var en människoson och Luthien var Thingols dotter. Denna saga om deras kärlek och deras kamp mot Morgoth är en av Tolkiens finaste. Beren lyckas ta en av silmarillerna från Morgoths kungakrona. Denna fantastiska bragd ingjuter nytt mod i Maedhros, en av Fëanors söner. Han skapar en ny allians mot Morgoth mellan alv, människa och dvärg. Även det hemliga riket Gondolin drogs in i kriget. Emellertid besegrades alliansen och Turgon återvände till Gondolin med sina kvarvarande styrkor. Detta var det femte stora kriget i Beleriand. Efter denna bittra förlust verkade slutet vara nära för folken i Beleriand. Doriath föll slutligen. Thingol hade dödats av dvärgar i sitt eget rike. En tvist om silmarillen hade uppstått mellan Thingol och dvärgarna och dessa dräpte då Thingol. Beren hade tidigare givit Thingol ädelstenen. Efter Thingols död lämnade Melian Doriaths rike och landet saknade nu skydd. En dvärghär skickades till Doriath och besegrade alverna i Menegroth. Dvärgarna var okunniga om att det var deras landsmän som hade startat fientligheterna genom att döda Thingol på grund av silmarillen. Dvärgarna tog alltså silmarillen efter sin seger i Menegroths grottor och sökte sedan återvända till sitt land. Silmarillen återtogs emellertid av Beren som anföll dvärghären under deras flykt. Den återfördes till Doriath. Men nu fick Fëanors söner reda på var silmarillen hölls gömd. Enligt deras synsätt tillhörde juvelen dem, den var deras arvsrätt. De anföll därför Doriath och ödelade riket. Silmarillen föll däremot aldrig i deras händer. Den fördes i hemlighet till ett läger där landsflyktiga alver bodde vid floden Sirion i söder. Under tiden hade Morgoth slutligen fått reda på var Gondolin låg gömd och sände iväg sina drakar och balroger och förstörde staden. Alverna var nu grundligt besegrade i Beleriand och allt hopp verkade var ute.
Då seglade halvalven Eärendil till Valinor för att be Valar att visa barmhärtighet och medlidande mot Midgårds folk och hjälpa dem mot Morgoths tyranni. Tillsammans md honom seglade Elwing av Doriaths rike, hans maka. Med sig hade Eärendil silmarillen, som alltså räddats undan Fëanors söner och Morgoth. Valar beslöt sig för att ingripa i kriget. En väldig här av aldrig tidigare skådat slag sändes ut från Valinor för att marschera mot Morgoths härmakt. Det blev ett väldigt slag men till slut segrade Valars styrkor och Morgoth togs till fånga och bannlystes från världen för evig tid. I det väldiga kriget hade den största delen av Beleriand sjunkit i havet och gått förlorat. Emellertid undslapp Sauron, Morgoths mäktigaste tjänare av Maiars släkte, Valars vrede i det att han gömde sig. Eärendil som var en dödlig men som ändå hade seglat till odödlighetens land, Aman där Valinor var beläget, tilläts inte återvända till de dödligas länder. Istället sändes han upp i himlen i sitt skepp bärande silmarillen på sin panna. Därefter kunde envar beskåda Eärendil och hans silmarill på himlen som en lysande stjärna på natthimlen. Elwing fick inte heller återvända utan hon bosatte sig på i ett torn som byggdes åt henne i Aman.
Återstår att berätta om vad som hände de två kvarvarande silmarillerna. Dessa togs om hand av Fëanors kvarvarande söner efter Morgoths fall men de plågades svårt av juvelerna, precis som de tidigare hade plågat och bränt Morgoth. De hade genom sina många brott förverkat sin rätt till silmarillerna. En av sönerna kastade sig slutligen i en vulkan för att slippa smärtan och silmarillen gick förlorad för alltid. Den andra silmarillen gick förlorad när den sista av Fëanors söner slängde sig i havet tillsammans med silmarillen. Detta markerar slutet av den Första åldern.
Därefter började den Andra åldern. Alvfursten Gil-galad, Fingons son, var den största bland alver under denna tid och högsta drott. Hans rike kallades Lindon. I Noldorriket Eregion, beläget precis väster om Dimmiga bergen, levde många kunniga smeder och hantverkare. Det var nu som Maktens ringar smiddes. Det var alven Celebrimbor, sonson till Fëanor som smidde de tre mäktiga alvringarna i hemlighet. De hölls gömda för Sauron, Morgoths arvtagagare, och han rörde dem aldrig. Sauron hade dykt upp i en vacker och charmerande skepnad och han lyckades vinna Eregionalvernas vänskap. Han kallade sig själv Atannar, Gåvornas herre. Andra alver t.ex. Galadriel av Noldor och Elrond misstrodde denne "Gåvornas herre", men ingen visste egentligen vem han var. Sauron var förstås den nya Mörkrets herre, Morgoths efterföljare och kronprins. Liksom sin forna herre hatade han alverna som han fruktade och människorna som var allierade med dessa. Han skapade en plan för binda dessa folk till sig och störta deras kungariken. Särskilt angelägen var han att krossa alverna eftersom dessa var hans mäktigaste fiender. Sauron kände till att Eregions alver var vetgiriga och han erbjöd sig därför att hjälpa dem med sitt stora kunnande. Han övertalade dem att börja smida ringar. I Eregion smiddes både små maktringar och stora maktringar. Sauron lyckades till och med skapa en revolt bland alverna i Eregion och Galadriel och Celeborn lämnade landet. De stora maktringarna som smiddes med Saurons hjälp överträffade allt vad som tidigare åstadkommits. Men Sauron som hade väglett alverna i deras arbete planerade i hemlighet att snärja alla ringarna med en allsmäktig egen ring. När han smidde sin ring lät han en stor del av sin egen kraft övergå i den. Det var nödvändigt om han skulle kunna få makt över alvernas stora ringar. Celebrimbor som smidde alvernas tre mäktigaste ringar, litade inte på Sauron och han skapade därför sina ringar i hemlighet, utan Saurons vetskap. När sedan Sauron satte sin Härskarring på sig och därmed avslöjade sig för alla och fick makt över de mindre maktringarna, så undgick alvernas tre ringar honom. Genast utbröt det krig och Sauron lyckades tillskansa sig eller förstöra alla maktringarna utom Celebrimbors tre alvringar. Sauron kunde läsa sinnena på de som bar de övriga ringarna och styra dem. Därför delade han ut nio ringar till dödliga furstar som därmed snärjdes och blev till ringvålnader, Saurons främsta tjänare. Till dvärgfurstarna gav han sju maktringar men dvärgarna lät sig inte snärjas så lätt utan ringarna fick istället den effekten att de ökade deras girighet och ärelystnad. Men de underkastade sig aldrig Sauron. Under denna tid grundade Galadriel och Celeborn Loriens rike öster om Dimmiga bergen. ELrond skapade Imladris, Vattnadal vid den här tidpunkten.
Jag anser att Galadriels land Lorien är en version av Valinor. Hennes rike kunde upprätthållas med hjälp av hennes alvring, vars makt i sin tur var avhängig av den Enda, Saurons ring. Alvringarna var däremot inte slavar under den Enda. De stora alvringarnas kraft bestod i att de bromsade tiden flykt och "alltings förfall". I slutet av Härskarringen återvände de sista av de stora alverna, Elrond, Galadriel och Celeborn m.fl. slutligen till Valinor, förlåtna av Valar. Alvringarnas makt bröts då den Enda förstördes och de kunde inte längre stanna i Midgård. De skulle i så fall sjunka ner i 'glömska', som Tolkien uttryckte det. Alverna hör hemma hos Valar, de odödliga förmår inte i längden att bo i samma land som de dödliga.
Till utseendet är Tolkiens alver lika människor fast vackrare, på ett överjordiskt sätt. De tycks kunna leva i en andlig dimension såväl som i den materiella världen, något som går utanför människornas förmåga att förstå. De lever i två världar samtidigt. Tänk bara på alvfursten Glorfindel som klarar att stå emot de nio spöklika ryttarna eftersom han har vistats i Valinor och har en andlig dimension som tillåter honom att möta dem i deras egen 'spökvärld', en värld som för honom är fullständigt naturlig. Tolkien förklarar detta med att Glorfindel en gång i tiden har vistats i Valinor, som redan nämnts. Legolas brist på rädsla för människornas spöken i Härskarringen är ett annat exempel på detta. Det är inte så att alverna är övernaturliga, de äter och dricker och kan dödas, precis som människor. Tolkien skrev själv att hans alver är naturliga, betydligt mer naturliga än människor. Tillbaka till listan.
Dvärgar brukar i sagorna vara symboler för girighet och hagalenskap. I all korthet(!) är de bärare av egenskaper som vi människor inte vill kännas vid. Tolkien följer denna tradition till att börja med i bokden Bilbo men utvecklar sedan dvärgsläktet i Härskarringen. Dvärgarnas uppträdande i Bilbo är belysande. De jagar skatt, bråkar med alla och är ett allmänt otyg för alla andra folk. Dvärgarna skapades under Morgoths tid av Aulë, den Valar som var skickligast när det gällde smide och konsthantverk. För att kunna motstå Morgoth gjordes dvärgarna hårdföra, starka och uthålliga. Aulë hade egentligen inte tillåtelse av Ilúvatar, men han hade inte tålamod att vänta på alvernas ankomst utan ville skapa ett eget folk efter eget kynne. Han skapade därför de sju Dvärgfäderna och höll dem gömda för de övriga Valar. Ilúvatar varseblev emellertid Aulës verk och sade till honom att dvärgarna visserligen skulle få leva men att de inte fick komma from förrän de Förstfödda, alverna hade kommit till världen. Det var Ilúvatar som gav dem livsanden, medans Aulë formade deras natur och form. Därför sov dvärgfäderna länge under ett berg tills alverna vaknade under stjärnornas tidsålder och dvärgfäderna vaknade. Dessa grundade dvärgarnas första riken. Durin blev kung av Khazad-Dum, Moria i Dimmiga bergen, det största av dvärgarnas riken. Andra mäktiga riken som skapades var Belegost och Nogrod i de Blå bergen. Det var dvärgarna som byggde kung Thingols stad Menegroth, ett av Midgårds underverk. Menegroth låg under ett berg, en myriad av grottor, men var utsmyckad så att det liknade en skog. Dess tusen grottor och hallar var dekorerade med stenskulpturer av fåglar, träd och blommor. Fågelsång hördes där och silverfontäner och kristallampor fanns. Under Beleriandkrigen hjälpte dvärgarna ofta alverna och var i de flesta fall värdefulla allierade och kunde t.ex. motstå drakarnas eld bättre än några andra.
De hade starka viljor och lät sig inte kuvas så lätt. I Sagan om Ringen bättrar Tolkien på deras rykte och deras natur väsentligt. Tolkiens dvärgar är ett hemlighetsfullt och mystiskt släkte som till exempel inte lämnar ut sina riktiga namn till främlingar. En minoritet av dvärgarna är kvinnor och dessa göms undan. Deras språk är också det hemligt. Deras livslängd var minst 200 år. Historien om dvärgarnas stora rike Moria är typisk för dvärgsläktet. De anlade riket för att utvinna Mithril, den ädlaste metallen i Midgård, nästan oskattbar. De grävde djupare och djupare tills de nådde fram till bergets 'rötter' och väckte en sovande fasa till liv. Detta var Balrogen, senare Gandalfs baneman, som ödelade Moria och fördrev dvärgarna. Dvärgen Gimli i Härskarringen är en väldigt ovanlig dvärg, olik många av sitt släkte. I varje fall utvecklas han till att bli en ovanlig dvärg. Här har Tolkien återigen, som i fallet med alverna, upphöjt ett släkte symboliserat av Gimli till en ny nivå. Avsnitten i Moria och Lorien där Gimli har framträdande roller tillhör de bästa i Härskarringen. Visserligen är Gimli hetlevrad och envis men han blir betagen av Galadriel vid deras möte och detta kan kanske sägas symbolisera ett närmande mellan alver och dvärgar, som tidigare inte alltid dragit jämnt. Galadriel säger till Gimli att guld aldrig kommer att få makt över hans sinne när han ber om ett lock av hennes hår. Gimli har växt ifrån sitt släktes inskränkningar. Gimli och Legolas blir därefter oskiljaktiga. Tillbaka till listan.
Tolkien tyckte mycket om träd. Det är det många som gör i England där det faktiskt inte finns mycket skog kvar. Enterna i hans epos är skogens väktare, det enda folket som verkligen bryr sig om träden. Enterna är det äldsta folkslaget, äldre än alverna. I början var de 'sömniga' och inte mycket mer medvetna än vanliga träd. Sedan kom alverna med sitt livliga intresse för allt som växte och lärde dem tala. Enterna blev i och med språket ett riktigt 'folk'. De delade det eviga livet med alverna. Enterna och deras kvinnor, entiskorna gick tidigt i historien skiljda vägar. Entiskorna övergav skogen och intresserade sig mer för åker och äng och buskar. Det var entiskorna som lärde människorna åkerbruket. Sedan försvann dessa helt ur historien. Enterna blir i Härskarringen inte fler och de är ett tynande släkte. Dessa är till att börja med neutrala i konflikten i Härskarringen, men Merry och Pippins ankomst till enternas skog Fangorn och deras nyheter om yttervärlden sätter enterna i rörelse och de förstör Sarumans Isengård och hjälper Rohan att besegra Sarumans armé. Saruman hade inte alls räknat med enterna och blev tagen med överraskning. Tillbaka till listan.
Tolkiens uppfinning av hoberna var en perfekt introduktion till hans mytologiska värld. Hoberna är nästan vanliga människor men de skiljer sig lite från oss på vissa punkter. De är lite mystiska men samtidigt mycket jordnära. De är mindre och hårigare än människorna och kan när de vill smyga tyst så att 'de Stora' inte märker dem. Vidare lever de oftast i hålor i marken, något som de flesta barn någon gång fantiserar om. Överhuvudtaget lever hoberna i vad som verkar vara en barnens önskevärld. Men det är charmigt! Hoberna sägs ha vaknat samtidigt som människorna, när solen började skina över Midgård. Ursprungligen kom hoberna från Anduins stränder vid Mörkmården. De var ett jordgrävande folk som bodde i hålor. Det var hoberna som uppfann piprökandet. En växande mörk makt i Mörkmården drev iväg dem över Dimmiga bergen till Eriador, där bland annat Fylke låg. De tre stora hoberstammarna var Harfötterna, den talrikaste skaran. Vidare fanns Stoorerna, den mest storvuxna gruppen. Till sist har vi Follohiderna som var den äventyrligaste sorten. De hade en del samröre med alverna.
I början av Härskarringen lever de som skyddade barn i sitt land, utan bekymmer. Men ödet har en stor roll i Ringens krig i beredskap åt dem. De mäktiga i Midgård kan inte bära ringen till Mordor, utan Elrond och Gandalf anser att Frodo utvalts till den rollen. Vem som har valt honom till ringbärare kan diskuteras men det verkar vara själva Ilúvatar, den Enda. Elrond och Gandalf och de andra mäktiga i eposet inser detta med sin intuition och accepterar Frodo som den som måste förstöra ringen. Den lilla och svaga får på så sätt en viktig roll i berättelsen och det tycker jag är en av Härskarringens stora förtjänster. Vidare är det ingen som tvingar Frodo till uppgiften. Han tillfrågas och kan om han så vill säga nej. Tolkien sätter den fria viljan högt. För övrigt följer Frodos hela sällskap från Vattnadal med frivilligt. Även sällskapets sammansättning tror Elrond inte är någon slump utan har bestämts av ödet. Den gamla hoben Gollum är en viktig person i eposet. Han var den första ringbäraren och blev efter många många års innehav förstörd nästan till roten av dess ondska. Gandalf tror att Gollum har en uppgift att fylla innan slutet. För övrigt är Gollum ett bevis i eposet på att Frodo är den som bör ta ringen för att förstöra den. Gollum hade ju ringen under en lång tidsrymd utan att för den skull helt duka under för dess kraft. Han lyckades bevara en liten del av sig själv, sitt hoberjag. Det är Gollums hobernatur som är förklaringen. Hober är gjorda av ett ovanligt segt virke och bryts inte ner i första taget. De eftersträvar inte heller makt och då kan inte ringen korrumpera dem på samma sätt, eller lika snabbt, som om t.ex. Aragorn hade valt att ta ringen. Den var ju lagligen hans i hans egenskap av att vara Isildurs arvinge. Aragorn är så klok att han inser detta. Frodo skonar Gollum på sin väg till eldberget. Inte bara på grund av det Gandalf sagt utan också, tror jag, därför att Frodo genom att bära ringen har fått en djupare förståelse för Gollum. Han tycker väldigt synd on Gollum. Det är intressant att följa deras relation i eposet. Gandalf får rätt när Gollum biter av Frodos ringfinger vid eldbergets kant och ett kort ögonblick får hålla i sin "käraste" innan han förlorar balansen och störtar ner i lågorna. Saurons makt är till ända. Tillbaka till listan.
Alverna kom till innan solens tid, när bara stjärnor gnistrade på himlen. De var Ilúvatars förstfödda. När sedan solen placerades på himlen långa tidsrymder senare vaknade människorna och det första de såg var den gula skinande solen. De var de Senarefödda. Ilúvatar hade alltså först skapat alverna och sedan människorna, de dödliga. Valar, Ilúvatars gudaskara som dvaldes i Valinor, hade inte del i deras skapelse. Människorna omhändertogs och undervisades av mörkalverna, de alver som inte hade utvandrat till Valinor. Senare kom några av människostammarna under sina vandringar västerut mot Beleriand i kontakt med eldar, de alver som lämnat Valinor för att återta Silmarillerna. Detta var alltså under den Första åldern, då alverna kämpade mot Morgoth.
Dessa alver stod högt över mörkalverna i förmåga och de lärde människorna mycket. De människor som stod i förbund med eldar kallades edain. På grund av sin kontakt med eldar överträffade edain vida de övriga människostammarna som inte hade kontakt med dessa. Många av människorna förleddes istället av Morgoth som sökte vända människorna emot alverna. Människorna var relativt få i början och det var alverna som dominerade händelserna under den Första åldern. Se vidare under 'Alverna'. Alverna fick emellertid mycket hjälp av edain i deras många krig mot Morgoth och hans hjorder. När Morgoth nästan hade lagt under sig alla alvernas riken, så utförde halvalven Eärendil en stor bragd. Eärendil var son till Tuor och Idril. Idril var en alvprinsessa. Han förstodd att alver och människor inte längre kunde stå emot Morgoth, den mäktiga Valar. Han beslöt sig för att söka segla till det Odödliga landet väster om Beleriand dit människor inte fick söka sig. Eärendil byggde ett skepp och lyckades mot alla odds nå fram och bad Valar visa barmhärtighet mot alver och människor och rädda dessa undan Morgoth. Alverna i Beleriand hade en gång i högmod lämnat Valinor efter att ha begått svåra brott, men Valar visade ändå medlidande och sände en stor härmakt till Beleriand och krossade Morgoth och hans fästning Angband. Morgoth bannlystes därefter från världen, men Sauron, Morgoths främste tjänare, undkom. Eärendil fick inte återvända till Midgård, utan istället seglade han upp till himlavalvet med en av de Silmariller som Morgoth stulit och som återtagits av Beren. Han kunde därefter ses som en stjärna på himlen. Eärendil var för övrigt far till Elrond. Efter kriget belönades edains människostam, som hade kämpat mot Morgoth tillsammans med Valars härmakt, rikligt av Valar och de gavs undervisning, vishet och makt. Deras livslängd förlängdes också långt utöver det vanliga. De fick sig ett eget land tilldelat som låg beläget mellan Midgård och Valinor. Detta land var Västerness. Númenor kallades det av alverna. Det var inte alla av släktet edain som bosatte sig där, men de som valde att slå sig ner där kallades dúnedain. Númenors första konung var Elros, Elronds bror. Valar hade förbjudit numenoranerna att segla västerut, till Valinor, och istället seglade de i österled. De seglade till Midgård och hjälpte de människor som vistades där, men de grundade inga kolonier utan återvände till Númenor. Efter en lång tidsrymd, ca tvåtusen år, begynte en röta sprida sig bland dúnedain. Dess konungar började skattskriva Midgårds människor och man blev avundsjuk på alvernas och Valars eviga liv. Samtidigt hade numenoranernas makt vuxit väldigt och de anlade städer på Midgårds kuster. Vid samma tid hade Sauron etablerat sig i Mordor och han såg Númenor som sin främsta fiende. Han sökte nämligen vinna över Midgårds människor till sin egen fana. Númenor var nu så mäktigt att man kunde utmana Sauron. En armé sändes över till Midgård och Sauron gav upp striden genast och fördes som gisslan tillbaka till Númenor, över havet. Sauron var inte en människa utan en mäktig maia, en ande av nästan Valars storleksordning. Han var mäkta listig och i själva verket mycket nöjd med sitt gisslanskap. Han förvred snart huvudet på konungen så att han började dyrka Morgoth, mörkrets herre och man försköt Ilúvatar, världens skapare, på de flesta håll i landet. Sauron styrde nu i praktiken Númenor. Han hade till slut besegrat dem inifrån med list när vapenmakt inte räckte till. Vid denna tid satte Númenors konung segel mot väster med en väldig flotta för att utmana självaste Valar och genom krig söka tvinga dessa att ge människorna evigt liv. Sauron hade sagt till dúnedain att det var orättvist att alver och Valar hade evigt liv medans de själva var dödliga. Valar hade tidigare förklarat för människorna att deras dödlighet var en gåva från Ilúvatar, men Valar själva visste inte vad som väntade människorna vid världens slut då Ilúvatars gåva skulle bli uppenbarat. Ilúvatar trädde nu själv fram och dränkte numenoranernas hela flotta och sänkte landet Númenor i havet. Efter det lyftes Valinor, odödlighetens land, bort från världen för evig tid. En grupp dúnedain med Elendil i spetsen som förblivit trogna mot Valar och Ilúvatar och inte låtit sig luras av Sauron lämnade Númenor precis vid katastrofen och de kastades bort ända till Midgård i sina skepp men räddades mirakulöst. De skapade där två nya kungariken. Kungariket Arnor i norra Midgård grundades av Elendil medans hans söner Isildur och Anárion inrättade Gondor i söder. Gondors största stad var Osgiliath. Sauron förlorade sin skepnad i katastrofen, men hans ande kunde återvända till Mordor i Midgård. Númenors undergång betecknade slutet av den Andra åldern.
Sagan om Númenor har likheter med myten om Atlantis, och vissa likheter också med berättelsen om syndafloden i bibeln. Tolkiens värld hade tills Númenors undergång varit platt, men omformades sedan så att jorden blev rund. Dúnedains fortsatta historia utspelas i Midgård. Deras två stora kungariken, Arnor och Gondor var trogna alverna och den store alvkonungen Gil-galad. Sauron avlade nu fram en ny hjord av orcher och andra kreatur och han stod dessutom i förbund med människostammar i öster och söder som han långt tidigare hade fått inflytande över. Även en del dúnedain stod nu beredda att kämpa under hans fana. När Sauron hade samlat en tillräcklig härstyrka anföll han till att börja med Gondor och erövrade Minas Ithil. Elendil och Gil-galad träffades och slöt en allians mellan alver och människor. Den kom att kallas den Sista alliansen. De marscherade till Mordors port och vann en stor seger där ett stort antal föll på båda sidor. Minns ansiktena i Döda träsken... Därefter belägrade segrarmakterna Saurons fästning och efter sju års tid trädde till slut Sauron själv fram och brottades med Elendil och Gil-galad och han dräpte bägge två. Isildur, Elendils son, lyckades fälla Sauron och han skar av Sauron stora ring från hans hand och man hade därmed definitivt besegrat Sauron. Hans ande svävade bort från slagfältet och höll sig sedan gömd under en lång tid. Detta var sista gången som alverna uppträdde med en sådan styrka i Midgård och hädanefter var det människorna som dominerade i världen. Arnor i norr splittrades sedan i mindre riken som besegrades ett efter ett av en ny framväxande ond makt i norra Midgård. Vid tiden för Tolkiens epos är det bara utbygdsjägarna med Aragorn i spetsen kvar av detta rike. Gondor levde kvar i söder men försvagades allt eftersom. Mordors makt började sakta växa igen och Gondors största stad, Osgiliath, ödelades och blev en spökstad. När Isildur hade tagit Saurons ring rådde Elrond honom att genast slänga den i eldberget, då Elrond väl kände till ringen och dess makt. Men Isildur hade fallit under dess trolldom och han förklarade ringen vara hans egen. Därmed hade han beseglat sitt öde eftersom Saurons ring bara kan utnyttjas av Sauron själv. Alla andra som söker använda sig av den blir förr eller senare förrådda av den. Eller också blir de själva en ny Mörkrets herre. Ringen gled mycket riktigt av hans finger senare under ett bakhåll när han försökte simma över floden Anduin, och han dödades av orchernas pilar. Ringen låg kvar på botten av Anduin under långa tider ända tills en viss Sméagol, en hob, fann den. Därmed har man kommit fram till tiden för Tolkiens epos och då är den här krönikan över människorna till sin ända. Tillbaka till listan.
Sauron framträder aldrig i eposet personligen men hans ring är en spegling av hans personlighet. Han eftersträvar ständigt mer makt och vill böja andras viljor under sin egen. När någon i eposet tar på sig ringen försvinner han genast, hans personlighet suddas ut fullständigt och han är egentligen helt behärskad av ringen, Saurons projicerade vilja. Sauron är egentligen en oerhört inskränkt natur. I eposet säger Galadriel vid ett tillfälle att hon kan läsa hans tankar men att Sauron däremot inte är förmögen att läsa hennes. Tolkien menar förstås att godheten kan förstå onskan men inte tvärtom. Sauron genomskådar inte förrän på slutet västmakternas list med att försöka förstöra ringen. Han kunde inte komma på tanken att t.ex. Aragorn skulle avstå från dess makt. Han var helt inriktad på att söka efter ringen utanför Mordor och därmed kunde Frodo ta sig fram ända till eldberget och tillsammans med Gollum utföra sin bragd. Saruman till sist är en intressant person i Härskarringen. Passagen där Gandalf bryter sönder Sarumans stav tillhör de bättre i eposet. Han kom ursprungligen tillsammans med Gandalf och tre andra trollkarlar, istari, till Midgård i början av Tredje åldern med uppgift att hjälpa Midgårds folk mot Sauron. Istari var ju av maiars mäktiga släkte ursprungligen men i Midgård var deras makt begränsad och hade de kom i form av gamla böjda män. De fick inte aktivt ingripa i Midgårds göranden med sina gudomliga krafter. Saruman var från början den som besatt mest kraft av istari och han var Rådets ledare. Det råd som drev ut Sauron ur Grönmården, eller Mörkmården som skogen kom att kallas. Sarumans specialitet var studiet av maktens ringar. Vid tiden för Härskarringen, alltså i slutet av den Tredje åldern, hade han vänt sig från de goda makterna och förfallit till att bli som Sauron. Hur kunde detta ske med en mäktig och från början vis och god maia som Saruman? Hans långa studier av maktens ringar, i synnerhet den Enda, tycks ha förändrat hans tankesätt och natur. På grund av sina djupa studier av fienden hade han till slut börjat tänka i liknande tankebanor som Sauron, hans fiende. Han blev besatt av maktlust och tappade tron på västmakternas förmåga att motstå Sauron i längden. Gandalf började misstro Saruman och berättade inte för honom om sina misstankar om vad Bilbos magiska ring skulle kunna visa sig vara. Han säger till Gandalf i eposet att de mäktiga borde bestämma över de svaga och att de två borde förena sig med Sauron och sedan när Sauron har vunnit försöka överta makten själva. Saruman vill komma åt ringen och försöker utnyttja Gandalf till det ändamålet. Hade Gandalf överlämnat Frodo och ringen till Saruman skulle han ha kunnat utmana Sauron på allvar och han skulle med säkerhet ha förrått Gandalf och krossat honom vid ett senare tillfälle. Figurer som Sauron och Saruman tål inga medtävlare och misstror alla. Gandalf genomskådar givetvis Saruman och förstår nu hur långt gången han är i sin ondska. Han hade etablerat sig i Isengård tidigare och det är troligt att han där försökte smida en egen maktring. Detta är jag inte säker på men det finns en del som tyder på det. Han kallar sig själv ringsmed när han och Gandalf träffas i början av Härskarringen, när Gandalf tas till fånga. Det tyder på att han i varje fall har försökt och kanske också har lyckats skapa en maktring av mindre dignitet. Tillräckligt stark för att kunna upprätthålla Isengård. Sarumans ärelystnad nöjde sig inte med detta. Han ville ha den Enda. Han slöt ett tillfälligt förbund med Sauron. De stod i kontakt med varandra via Palantirerna. Denna allians gällde givetvis bara tills vidare. Egentligen var de ju bittra fiender, båda ville åt ringen och ha makten för sig själva. Sarumans stolthet och hans sjukligt misstänksamma sinne hindrade honom från att sluta sig till Gandalf och västs makter efter sitt nederlag. Gandalf erbjöd sig att hjälpa honom men Saruman var bortom all hjälp vid det laget. I slutet av Härskarringen tog Saruman ut en småaktig och gruvlig hämnd på hoberna genom att ta över Fylke och att slutgiltigt föra det stora kriget ända hem till hobernas eget lilla land.
Härskarringen innehöll en stor del av Saurons ursprungliga kraft. Det var inte nödvändigt för honom att bära den för att bibehålla kontakten med den. En intressant aspekt hos den Enda är dess förmåga att förstärka det värsta inom en. Det kan vara lust efter makt eller habegär. Två egenskaper som Tolkien inte hade höga tankar om. Ringen förstärker dessa egenskaper tills dem totalt dominerar en. Ens ursprungliga personlighet suddas ut och resultatet blir en mindre version av Sauron själv. Reslutatet av att under lång tid bära ringen är beroende av vilken kraft man från början besitter och ens moral och grundläggande natur. De "mäktiga" i Midgård kan inte bära den Enda till domedagsberget, de skulle bli nya mäktiga Mörkrets herrar. Gandalf och Elrond tror att det är Frodo som ödet valt till uppdraget. Ödet i det här fallet verkar vara Ilúvatar själv. I eposet framskymtar då och då idén att vissa individer t.ex. Elrond, Gandalf och Aragorn kan ana när "ödet vill att något ska ske". Om man läser Härskarringen noga så finner man att alla de "mäktiga" måste brottas med sin lust efter den Enda och avvisa den. Även Gandalf blir frestad i början av eposet. Det blir ett mått på deras goda karaktär när de avstår från dess makt. Tolkien verkar vilja säga att makt över andra alltid korrumperar. Det är rätt och riktigt att råda andra men aldrig att tvinga någon.
ORCHERNA Orcherna är Saurons mest berömda tjänare och de utgjorde hans härars ryggrad. Orcherna blev till i Utumno, Morgoths fästning under den Första åldern. Många alver togs till fånga och blev grymt torterade och ur dessa stackars varelser avlades orchernas släkte fram. De blev ett hån mot alverna. På grund av den grymhet orcherna fick utstå blev de förvridna och ondskefulla varelser vars enda glädje bestod i att plåga andra. De saknade också egna viljor och lydde sin herre oinskränkt. Eftersom de var den Mörka herrens kreatur skydde de dagen och hatade solen. De höll till i mörka tunnlar under jorden. Orcherna förökade sig snabbare än några andra folkslag i Midgård. Orcherna sågs för första gången i det första Beleriandkriget. Efter Morgoths fall gömde sig de fåtaliga orcherna under jorden och bidade sin tid. En koloni fanns t.ex. under Dimmiga bergen, som Bilbo Bagger stötte på. I just "Bilbo" är orcherna vättar. Dessa vättar beskrivs inte speciellt utförligti boken. I Härskarringen presenteras de istället desto tydligare. De framträder t.ex. i passagen där Merry och Pippin tas till fånga för att föras till Saruman. De flesta orcher var kortväxta, krumbenta och kutryggiga. De hade långa håriga armar, som apor, och deras hud var mycket mörk. Deras ansikten var breda och oftast hade de gula huggtänder. De åt gärna människokött och drog sig inte heller för att äta varandra. År 2475 under tredje Åldern visade Sauron fram en ny ras av orcher, Uruk-hai. Uruk-hai var större, nästan lika storväxta som en människa och de kunde utstå dagsljus bättre än vanliga orcher. Uruk-hai användes både av Sauron och Saruman och de var ofta befäl och ledde de mindra orcherna. Uruk-hai använde ofta det nedsättande ordet "snaga" om de mindre orcherna. Snaga betyder slav. TROLLEN Som ett hån mot enterna skapade Morgoth trollens släkte. Han behövde större och starkare trupper än orcherna och trollen blev svaret. De avlades fram under den Första åldern. Trollen var mycket dumma och mäkta storväxta och starka, nästan enternas like i styrka. De tålde inte dagsljus. Deras element var sten liksom enternas element var trä. Deras skinn förefaller ha varit fjällig och grönfärgad. Åtminstone såg bergtrollet i Moria ut så. Trollen hade många viktiga uppgifter för Sauron och Morgoth. De var bland annat livvakt åt Gothmog, balrogernas herre. Under den Tredje åldern avlade Sauron fram ett nytt trollsläkte, Olog-hai. Dessa nya troll var betydligt smartare än sina föregångare och tålde dagsljus. De var beväpnade med stora hammare. De framträder i slutet av eposet. BALROGERNA Dessa mystiska varelser verkar fascinera Härskarringens läsare mer än några andra. Ett skäl kan vara den magnifika passagen då sällskapet försöker ta sig igenom Morias övergivna stad, den kanske mest spännande delen av eposet. Ingen lär glömma det ödesdigra mötet mellan Gandalf och Morias balrog.
'Ai! Ai!' wailed Legolas 'A Balrog! A Balrog is come!' Gimli stared with wide eyes. 'Durin´s Bane!' he cried, and letting his axe fall he covered his face. 'A Balrog', muttered Gandalf. 'Now I understand.' He faltered and leaned heavily on his staff. 'What an evil misfortune!' And I am already weary.'
Sauron framträder ju aldrig i Härskarringen personligen, det närmaste vi kommer honom är, förutom de nio ringvålnaderna, just balrogen. Dessa varelser var en gång Morgoths tjänare, hans livvakt. De var sju till antalet från början. Till utseendet var balrogen något större än en människa(se citatet nedan) och deras blotta närvaro kunde sprida en förlamande skräck. De använde flera olika typer av vapen i strid, balrogen i Moria var beväpnad med en eldpiska och ett svärd. Just eldpiskan var ett av deras kännetecken.
The ranks of the Orcs had opened, and they crowded away, as if they themselves were afraid. Something was coming up behind them. What it was could not be seen: it was like a great shadow, in the middle of which was a dark form, of man-shape maybe yet greater; and a power and terror seemed to be in it and to go before it. It came to the edge of the fire and the light faded as if a cloud had bent over it. Then with a rush it leaped across the fissure. The flames roared up to greet it, and wreathed about it; and a black smoke swirled in the air. Its streaming mane kindled, and blazed behind it. In its right hand was a blade like a stabbing tongue of fire; in its left it held a whip of many thongs.
Dessa varelser var av Maiars släkte ursprungligen och hade långt tillbaka i tiden lockats att tjäna Morgoth. De var eldandar, "den mörka flammans tjänare". Balrogernas herre var Gothmog, som dräpte Fëanor. Vid tiden för Härskarringen fanns det bara en balrog kvar, som härskar över Moria. Denne balrog hade gömt sig djupt ner i Morias gruvor efter att hans herre Morgoth fallit. När dvärgarna ivrigt grävde djupare och djupare efter mithril så väckte man till slut denna slummrande fasa och Moria gick under. Balrogen samlade sedan en styrka av orcher och troll i Moria. Jag tror personligen att balrogen i Moria stod i nära förbund med Sauron i Mordor. Midgårds mörka varelser hade en förnämlig egenskap och det var deras känsla av lojalitet. Jag tror att balrogen skulle ha känt lojalitet mot Sauron. DRAKARNA Drakarna var Morgoths främsta skapelse. De skapades under Första åldern och blev till stor olycka för de fria folken. De var kända för sin skarpa syn och utomordentliga hörsel och luktsinne. Drakarna var ett mycket klipskt släkte men ibland kunde de vara väldigt fåfänga och giriga. De besatt en stor portion magi och kunde exempelvis tvinga andra att utföra handlingar genom sin magiska blick eller genom sin förtrollade röst. Glupskhet var en framträdande egenskap hos drakarna. De var mycket roade av gåtor. "Drakarnas fader" hette Glarung. Egentligen var han ingen riktig bevingad drake, snarare en stor orm. Glarung spred i alla fall skräck på slagfältet. Endast Belegosts dvärgar kunde stå emot honom under "de många tårarnas slag". Glarung dräptes till sist av Túrin, son av Húrin. En annan berömd drake var Ancalagon den Svarte. Denne var den första bevingade elddraken och deltog i Vredens krig där han mötte sitt öde. Efter detta slag drog sig de kvarvarande drakarna undan och sågs inte igen förrän i den Tredje åldern. Scatha Ormen, den mäktigaste av de drakar som undkommit Vredens krig hade gömt sig i de Grå bergen. Lust efter dvärgarnas skatt fick Scatha att krypa fram och jaga iväg dvärgarna. Scathas härjningar fortsatte ända tills Fram, en människohövding, lyckades dräpa honom. Efter Scatha kom emellertid en mängd kölddrakar och härjade i Grå bergen. Dessa nya drakar dräpte dvärgarnas kung Dain I. Under den Tredje åldern kom slutligen Smaug till dvärgriket Erebor. Smaugs öde är ju smått känd från "Bilbo". KUMMELGASTARNA Väster om Vinfloden bortom Gamla skogen låg Kummelåsarna där människornas äldsta gravplats var beläget. Området bestod av gräsklädda kullar som kröntes av monoliter. Från att ha varit en helig plats där kungar låg begravda invaderades området av andar från Angmars rike på jakt efter en viloplats. Dessa var alltså de kummelgastar som vi möter i eposet.