På denna sidan vill jag gärna dela med mig av mina hjärtehundar.
Hjärtehundarna kallas så för de ligger närmast mitt hjärta. Jag har gråtit mig igenom en hel klippning p.g.a att
hunden har varit så fruktansvärt rädd. Vädjat till hundägaren att komma tillbaka efter att förklarat vad som faktiskt var bra denna gången och att nästa gång kommer det att gå ännu bättre.

Softisen Texas

Min första hjärtehund på trimmet var En Soft Coated Wheaten terrier som heter Texas.
Texas hade varit hos en hundtrimmare som hade råkat klippa honom i örat. Det var kanske inte så farligt kan man tycka, men Texas reagerade väldigt skarp och han blev så rädd att inte ens matte fick komma nära örat.
Hon kom till mig och berättade vad som hade hänt. Inte alltid kan man säga vad som har hänt men i detta fallet visste matte det.
Under denna tiden hade jag delvis mitt hundtrim i en källare och därför fick man gå ner för en trappa.

Texas ville inte ner för trappan och han ville definitivt inte upp på bordet. Han darrade så mkt att matte fick hålla i bordet som han stod på.
Det var inte lätt att klippa honom när han darrade så mkt. Jag var helt tyst när jag klippte honom och matte fick besked på att också vara tyst.
Efter ett tag rörde han lite på huvudet och såg sig omkring i rummet. Då berömde jag detta beteendet.
När jag kom till öronen så högg han direkt. Matte fick sätta sig på en stol och titta på. Jag försökte klippa igen men han högg igen.
Jag frågade matte om hon tränade med klicker, och det gjorde hon. Hon hade t.o.m. klicker med sig.
Ok sa jag. Jag klickar och du ger godis. Jag ville själv klicka för att det skulle bli i rätt stund.
Jag tog med maskinen pyttelite på örat och klickade. Matte var snabbt framme med godis. Jag tog med maskinen lite mer på örat och när han inte morrade så klicka jag. Och matte var snabbt framme med godis.

Så höll vi på i 30 minuter c:a innan öronen var klippta.

Sen tog vi en paus. Upp för trappan, fram med kaffe till oss och vatten till Texas. 15 minuter sen gick vi ner igen. Jag tänkte att nu får vi väl aldrig ner Texas för trapporna igen. HAN GICK SJÄLV NER. Förvånade blev såklart både jag o matte. Texas var nere före oss och när vi kommer ner så står Texas med framtassarna på bordet. Han vill upp, upp o få mer godis. Det är nu 6 år sen och jag gråter här och nu i skrivandets stund. Det är så underbart att kunna hjälpa dessa hundar som är så fruktansvärt rädda!

Texas är fortfarande min kund, nu här i Lockarp, Idag när han kommer så hoppar han själv upp på bordet och där har vi värsta pusskalaset.

Till dig Texas och till Texas matte. Tack ni har gett mig stor glädje!

 

 

Dvärgpudeln Rasmus

En dag ringer en kvinna till mig vid namn Ethel. Hon gråter och säger att hon ringer angående sin hund Rasmus.
Rasmus vill inte bli klippt och om inte jag kan klippa honom så finns ingen annan utväg än avlivning.
Jag lugnar Ethel och säger att de ska komma och att det säkert kommer att ordna sig.
Jag vet inte vad jag ger mig in på men om jag inte lyckas lugna matte så kommer hon att föra över sitt nervösa på Rasmus.

Ethel vill vara med när Rasmus klipps och det får hon. Ethel är mkt nervös och väldigt nära gråten.
Rasmus är livrädd och släpper mig inte med blicken. Ethel tar på sig skinhandskar för hon vill inte bli biten. Det går absolut inte att få på Rasmus munkorgen.

Jag ber Ethel hålla i Rasmus halsband och så börjar jag klippa sakta på ryggen. Han står stilla, Ethel är förvånad. Jag är alldeles tyst.
När jag kommer ner på benen så reagerar Rasmus och när han är still så säger jag det som jag sen förstår att jag aldrig mer ska säga till honom. Jag säger att han är duktig. Ordet duktig gör Rasmus alldeles rasande han skäller, skriker, ålar sig och försöker bita allt omkring honom.
Jag hinner få bort min arm och Ethel släpper honom för att inte bli biten.
Han lugnar ner sig och vi pustar ut. Ethel blir ledsen. Detta går aldrig säger hon! Jodå säger jag och tänker, Jette du är en idiot! Denna hunden kommer att bita dig!

Nu håller jag honom i halsbandet. Och Ethel håller honom om nosen med sina skinhandskar på. Han skriker och vill inte alls men jag håller kvar utan att säga något. Klipper lite, håller en paus, klipper lite, håller en paus. Varje gång Rasmus får ett anfall så säger jag inget, Bara håller han undan så att han inte kan bita mig. Ethel är duktig hon håller han om nosen och släpper inte.
Nu ser Ethel att det börjar funka. Hon älskar ju sin hund och vill inget annat än att han ska bli klippt. Rasmus blick börjar bli lite mer rörlig. Men jag berömmer honom inte, det misstaget gör jag inte om.

Efter ett tag går det ganska bra och nu kan Ethel hålla honom meddans jag rakar tassar. Det blir inte snyggt men i nuläget är det inte det som är viktigast. Jag och Ethel kämpar för Rasmus överlevnad. Inget annat.

Nosen ska också rakas. Vi måste då lägga Rasmus ner för han klarar inte av att maskinen kommer emot honom när han står. Rasmus blir vansinnig igen men jag klarar att hålla honom nere. Nosen blir inte heller särskilt snygg men den blir iallafall klippt. Både Ethel och jag är såklart lättade att vi lyckades klippa Rasmus. Hon berättar om insidenter med andra hundtrimmare och veterinärer. Ethel har verkligen provat allt tycker hon. Nu finns det hopp, hopp att det nästa gång ska gå ännu bättre att klippa Rasmus.

Jag har klippt Rasmus sen 2003 under denna tiden har han b.l.a bitit sönder ett skär. Idag blir Rasmus även badad när han kommer. En gång skulle min praktikant föna honom. Det gick inte alls. Rasmus litar helt enkelt inte på någon annan än mig.
Ethel och hennes man bor i Simrishamn. En gång fick Rasmus problem med öronen och de körde då 1 gång i veckan för att få öronen rengjorda, plockade fria från hår och insmorda med salva. En annan gång hade de precis kommit hem från mig och så fick Rasmus asfalt under tassen så att han inte kunde gå. Det var bara till att köra till mig igen för att få bort det.
Rasmus är ingen lätt hund att tampas med. Ethel måste köra bilen för om husse kör så skäller Rasmus hela tiden, ja husse får inte ens sitta i passagerarsätet bredvid Ethel. Där sitter Rasmus och husse får sitta i baksätet....hi hi...
När Rasmus var sjuk vågade Ethel inte ha honom på ovanvåningen vid deras säng, tänk om Rasmus skulle vakna på natten och trilla ner för trapporna....så Ethel sov på en madrass nere hos Rasmus...

Rasmus gick bort av ålderdom vintern 2008. Du lärde mig mycket Rasmus! Tack!

Jette