Om att få sista ordet

Astrologen Thracyllus var djupt bekymrad när han ledsagades av kejsarens slav uppför stigen till slottet. På ena sidan fanns en klippvägg. Några steg åt andra hållet gapade ett stup mot klipporna vid ön Capris strand. Det var allmänt känt att slaven på kejsar Tiberius order knuffade misshagliga personer utför stupet.

Kejsaren tog emot Thracyllus med stor gästfrihet och diskuterade astrologi med honom. I förtrolig ton sa han, att ingen man levde tillräckligt länge för att kunna förråda honom. Astrologen var nu övertygad om att han gjort rätt i att upprätta sitt testamente och ta farväl av sina vänner innan gav sig iväg till detta ovälkomna möte.

Tiberius verkade nöjd med samtalet och astrologens svar. Liksom i förbigående frågade han: "Min käre Thracyllus, brukar du tyda dina egna stjärnor?" Jo, det gjorde han. "Nå, vad lovar de dig för den närmaste framtiden?" Den livrädde astrologen gjorde sina beräkningar. Med en blandning av upprördhet och desperation utropade han: "Ers Nåd, mina planeter säger att jag befinner mig i allvarlig fara!"

Kesjarens ansikte ljusnade och han sträckte ut sin hand mot astrologen: "Du är sannerligen en vis man. Jag hade tänkt störta dig ut för klipporna." Thracyllus blev därefter kejsarens personlige astrolog.

Detta är en av de klassiska berättelserna om astrologins förträfflighet och astrologernas förmåga att överleva. Jag gillar alltid en bra historia, även om det inte går att kontrollera sanningshalten om Thracyllus' äventyr på Capri.

En annan typ av historier handlar om personer, som försökte undvika ödet som förutsagts av planeterna. Den grekiske poeten Aiskylus fick veta, att han skulle dödas av ett fallande föremål om elva dagar. Han hade ingen lust att dö. När dagen var inne begav han sig långt ut i ödemarken. Ovanför honom fanns bara himlen och runt om honom en platt ödslighet så långt ögat kunde se. Där kände han sig trygg. En stor örn fick syn på hans skalliga huvud och trodde att det var en sten. Den släppte sköldpaddan så att dess skal skulle krossas mot stenen. Poeten dog av smällen. Hur det gick för sköldpaddan förtäljer inte historien.

Tänk vilket inflytande astrologerna fick, när folket trodde på detta fastlagda öde! Sådana här berättelser spriddes för att allmänheten skulle tro på astrologin. Om astrologen sagt, att kejsaren var född till kejsare så kunde ju hans ställning inte ifrågasättas!

Vissa regenter var dock rädda för att astrologerna skulle uppmuntra till uppror genom att säga att kejsarens planeter var försvagade. Kejsar Domitianus ville statuera ett exempel så att alla romare begrepp att astrologin var bluff. Exemplet hette Ascletarius och var en känd astrolog. Kejsaren frågade honom bryskt om han kunde förutsäga sin egen död. "Ers Nåd, jag kommer i en nära framtid att slitas i bitar av hundar." Domitianus lät soldaterna avrätta honom på fläcken och beordrade dem att bränna liket så att astrologen aldrig skulle kunna få rätt. Men en stormby släckte elden, och en flock hundar dök upp och åt upp den halvt sönderbrända kroppen.

Sensmoral: Man dödar inte astrologin genom att döda astrologen.

Innehållsförteckningen