343/365.
5 november 2009 - när jag tänker på pengar
Hej, jag väntar på att få betalt. Man kan säga att det är det enda jag gör. Jag jobbar lite för syns skull, men främst väntar jag på att få betalt. Den sjätte november ska det ske. Sjätte. 091106. Det är en dag dit. Jag väntar. Trum trum. Jag planerar att läka igen min magkatarr när detta har hänt. Avgifta mig, leva på lättsaltade morotssoppor och örtte. Inte grönt te, det är tydligen giftigt.
Träna mer, börja yoga igen. Innan detta med betalningen har hänt så känns det fullständigt meningslöst att försöka "slappna av", "göra det bästa av situationen" eller "tänka positivt". Jag är stressad och sur och det är inte ett skit jag tänker göra åt det förrän jag har fått betalt.
Jag hatar detta. Hatar att vänta på pengar. Hatar att få magkatarr för att jag väntat på pengar i fem månader. Kom nu, lön. Lön lön lön för mödan. Gud vad trött jag är på allting. Det var inte såhär jag föreställde mig livet när jag gick på gymnasiet. Inte alls. Alltid stressad för att driva in fakturor, alltid förutsätts det att man ska jobba gratis eller näst intill, ställa upp, vara en schysst tjej. Jag är sjukt trött på att vara en schysst gratisarbetande tjej med magkatarr. Sjukt, sjukt trött. Jobbar över för folks fåniga krav och nycker och tar hänsyn till andras känslor. Vill inte vara okänslig/dryg/snål/taskig. Men folk tar ju fan alltid illa upp ändå så varför ska jag rimligen bry mig längre.
Pallar inte höra fler "Gud vad du är duktig! Kan du inte (fyll i valfritt krav på jobb som man inte får betalt för)" Har sagt JAVISST till detta i 15 år.
Ja, jag vet att jag inte är ensam, ja jag vet att kultursektorn är pintjock med folk som jobbar gratis och för öl och för en klapp på axeln och för nätverket. Men finns det inte nåt slags slutdatum? Om jag nu har gjort mina femton års gratistjänst redan, kan vi inte säga att nog är nog? Jag har varit schysst ett tag faktiskt, inte tre år utan femton. Inte fem år utan femton. Inte TIO år, utan 15 års jobb för "vad duktig du är!"
Ni vet? Nej, ni vet inte, för ni är förmodligen 22 eller jobbar med reklam, kul för er. Eller är helt GÄRNA ETT TREVLIGT NÄTVERK, MEN FÖRST ETT ARVODE PÅ 80 000! Okej.
Men i slutändan är det ändå jag som är den som är taskig, okänslig, har för höga krav, bryter mot nätverksreglerna. Oschysst, snål, gnällig, kass. För att jag kanske vill ha några hundra för ett jobb som är värt några tusen. Känns sjukt kul verkligen. Eller som vill ha ut lön som är avtalad, för jobb som är gjort. För länge sen. Men man ska alltid få känna sig tjatig och taskig. Bitchig och kärringaktig. Vad kul det är att typ leva på soc-nivå när man jobbar. Vad jävla lönt det känns att jobba då. Jag kan ju lika gärna bara sluta jobba, gå på bidrag och sätta mig på en glasad balkong och röka på tills jag dör. Göra kat-tuggning till mitt främsta intresse. Tugg tugg tugg tugg tugg.
Fattar att folk tycker att det är kul att driva konst- musik- klubb- film- bok- fanzine- etc- projekt gratis i några år. Jag känner mig gammal, är trött på det. Började ställa upp för dåliga arvoden när jag var 18 - tidningar, fanzines, klubbar, kompisjobb av olika slag. Gjorde grejer för erfarenheten, för att umgås med folk, för att "något kul skulle hända". Well, ens "för att något kul ska hända"-spirits går i pension efter ungefär femton år, kan jag meddela. Det är 1/3 av tiden som det tar att gå i pension när man får lön för sitt jobb, vilket ändå får anses som ganska länge. Även goodwill vill ha guldklocka.
Jag fattar att det finns en stor diskrepans mellan vad ett jobb är värt och vad folk faktiskt har möjlighet att betala som jobbar med kultur - det finns sällan mycket pengar. Men ibland tror jag att det inte ens förväntas att man ska be om nånting alls, inte ens en skitsumma, att man bara ska le och ställa upp för the greater good. Det är ungefär där jag slänger hammaren på bänken och går och dricker kaffe istället. Ska ni ha taklagsfest så kan ni ju åtminstone bjuda på en macka och en sup, vad fan är det för jävla fest annars? Kan man ju lika gärna stanna hemma.
Sen är det detta med att hjälpa kompisar. Rent allmänt hjälper jag ju gärna kompisar gratis, folk har gjort mig tjänster, bjudit mig på grejer osv. Men då vet man aldrig var man ska sluta när man väl börjat. Vilka är ens "kompisar"? Och var går folks skamgräns? Vill inte hamna i ett tjänst- och gentjänstträsk där folk trampar varandra på tårna för att inga fasta priser är satta på en tjänst någonsin. Nån kommer att bli sur i slutändan, och då kan de lika gärna bli det redan i början när jag ber om betalt, för då vet man i alla fall. Så har man det gjort. Så lagom kul när man gjort tjänster i sex år och sen börjar känna "alltså nu vill jag nog börja ta betalt.." och den andra är helt "Men det har du ju aldrig velat innan! Är vi ovänner nu? Är du sur?" osv.
Sen vet jag inte hur mycket ett nätverk är värt egentligen om alla dörrar börjar slå igen så snart man slutar jobba gratis. Vad var de där kontakterna och kompisarna värda då? Känner någon, ska inte nämna några namn eller hintar om vem, men någon som var mycket aktiv i föreningslivet och jobbade MYCKET gratis för festivaler, konserter och för att det "skulle hända något". Till slut kände väl vederbörande att det hela var, tja, otacksamt. Det kan vara att man inte blir uppskattad nog för vad man gör (eftersom man aldrig får något betalt mer än kanske på sin höjd öl och ryggdunkar så blir den där ordrikheten väldigt viktig. Man behöver höra väldigt mycket "fan vad bra du är" när man inte får något annat. Till slut räcker inte ens det, för man börjar känna sig som en tioåring som alltid vill ha guldstjärnor i kanten för att inte börja grina) eller så fick h*n inte tillräckligt stor frihet att jobba som h*n ville. Man vill inte bli omkringbossad för mycket när man jobbar 48 h för ett äpple. Man vill att det ska vara ens EGET projekt. Speciellt ju äldre, kunnigare och mer erfaren man blir - det är inte speciellt konstigt. Så h*n blev förbannad och sket i alltihopa. Inte bara det projektet, utan alla framtida. Hejdå "nätverk", hejdå gratisjobb, hejdå otack är världens lön. Och jag fattar det.
Jag vill inte bli så förbannad att jag inte pallar göra ett enda dåligt betalt jobb till - för en del dåligt betalda jobb är roliga, och kan vara värda besväret ändå. Men jag är definitivt vid den gränsen nu att jag börjar känna ett stort fuck it inför det mesta. Det är 15 års irritation som ligger i en stor, fet osande hög. Jag är riktigt jävla trött på detta.
Samtidigt - den här borgerliga synen att det jobb som inte drar in skitmycket pengar inte räknas, att det bara är lärpengar, och om man jobbar ideellt eller med ett fanzine eller liknande icke luckrativ verksamhet så är det för att man inte är tillräckligt "bra" för att jobba på t.ex en stor dagstidning som är fixerad vid barnuppfostran och sig själv, den synen suger. Att hög lön = "det jag gör är viktigt". För det har man ju sett flertalet exempel på att så icke är fallet. Men nån slags stig emellan sjuka, sjuka arvoden för ickeverksamhet och skitverksamhet å ena sidan och noll kronor för vettig och bra verksamhet å andra sidan vore ju kanske kul som omväxling. NÅN gång ibland.
benhästen
die kaschemme
diverse dagar
friendly noise magazine
gertrude stein
herr lundkvist
jenny maria
just don't tell them elks
mimi smartypants
mitt briljanta jag
quaaludes and milk
SF-bokhandelns blogg
sofie violett
sjtjekn
the jetset junta
the little house by the sea
therese bohman