11 oktober 2009 - potato smile
Okej, jag är förbannad så ända in i helvete, och att dricka mig själv under bordet, bli förföljd hem av en skitvidrig man kl 05:30 och vakna angstridden och ful hjälpte tydligen inte. VEM HADE KUNNAT ANA DET? Ja, inte jag tydligen.

Kan dessutom inte sluta tänka på en skitful porrnovell från nån skitful EROTISK novellsamling från kanske 80-talet, Kerala nånting, perfekt kerala, åh den är så jävla dålig. Ibland när jag vill straffa mig själv för idiotiskt beteende så tänker jag på den, den är som en enorm skämskudde, förutom att jag inte kan gömma mig bakom den utan den är snarare som en kisspöl som man mölas ner i när man råkar skvätta på fel ställen i det sociala rummet. Tryck nosen i den tanken. I det språket.

Livet får inte vara såhär fult, säger jag lönlöst, och så tänker jag på den där novellen som motbevisar den tesen varje gång.

Eller att vara sexton år på middag med sina föräldrar och någon 55-årig barnpsykiater säger "Äsch, Anaïs Nins dagböcker! Du ska ju läsa de erotiska novellerna!" Fuck you.

FUCK YOU.

Mannen på vägen hem kan ha sagt "då får jag väl sova ensam inatt" men jag vet inte riktigt, han kan också ha sagt "jag är dum i huvudet och jag önskar att en truck körde över mitt förföljande jävla pissiga arsle". Vad vet jag, jag blir lite lomhörd efter sju glas. Om man bara vill "prata" en natt klockan 05:30 så kanske LÅT MIG VARA IFRED FÖR FAN! inte är inledningsfrasen jag allra mest hade hoppats på. Om jag vore han. Jag hoppas karma finns och att karma släpper en åsna av betong i huvudet på honom.

Alla som borde vara närvarande i mitt liv flyttar till jävla Skelleftehamn. Eller Göteborg eller nån annan gudsförgäten håla. Herregud. Jag glömmer bort vad Sangis heter varenda gång jag försöker tänka på det, utom när jag hotar med att flytta dit. Då kommer det automatiskt. Men bara när jag VERKLIGEN hotar med att flytta dit, inte när jag ska säga "jag brukar hota med att flytta till.. eh, vad heter det nu igen.. Vittangi?" Det är som om det ligger begravt i mitt bittraste språk, mina bittraste glosor. Krossa glaset vid nöd.

- Vad har du emot Sangis egentligen?
- Ingenting. Jag säger ju att jag ska flytta dit.

Jag önskar att det vore för ungefär tio år sedan, då ingen del av detta någonsin satte sig i kroppen. Kunde vara håglös förstås, knyta näven i vrede, eller ligga och dra handen fram och tillbaka längs vävtapeten, men det satt inte egentligen i kroppen. Nu verkar det alltid sitta allra mest i kroppen. Som till exempel det här förbannade illamåendet. Så snart något inte går min väg så måste jag gå och spy. Och jag menar inte på ett metaforiskt plan nu. Förr hade jag fobi mot att spy - ja, det har jag väl fortfarande, men ingen har underrättat min kropp om det. Mår dåligt av ett socialt sammanhang som haltar - måste spy. Mår dåligt av hur jag blir behandlad av andra - måste spy. Mår dåligt av hur andra behandlar andra - måste spy. Mår dåligt av vad människor säger till mig och som jag inte kan filtrera bort, inte höra eller dränka i sju glas - måste spy.

Vad kallar man det här. Hector Berlioz hade samma sak, men hans var koncentrerat till dålig musik. Mitt är främst koncentrerat till dåliga relationer. (tjejigt) Tjejlyssnar på dåliga relationer - spyr. När jag tänker på dålig litteratur så är det förmodligen för att det är lättare att hantera att en porrnovell - förlåt EROTISK novell - är dålig och pinsam än att livet är dåligt, misslyckat och pinsamt. Att dialogen på den här förbannade gatan jag bor på liknar en skitdålig porrnovell jag inte vill vara med i. Operfekt kerala.

Tror att det är skiljeväggen mellan fittan och röven förresten, förlåt språket men det blir inte bättre av att säga "där nere", skiljeväggen mellan där nere och lite längre ner där nere, i alla fall, om den väggen är tunn så är det sexxee då i den här novellen, kerala, det är så jävla fult, förlåt men nu måste jag faktiskt spy. Jag hatar allt sex som har med Indien att göra. Det är det fulaste. För att det ska vara andligt på nåt sätt, och lingam och yoni hit och dit, det är som den extrafula konstnärsversionen av "ameh det heter faktiskt ÄLSKA!" från högstadiet. Det heter faktiskt inte kuk och fitta, det heter lingam och yoni. Kan inte nån skölja min hjärna med Revaxör, kanske en liter Klorin.

Förlåt jag är inte trevlig nu, inte underhållande, vore jag en nittonårig kille utan kontakt med mina känslor så skulle jag slå knytnäven i en tegelvägg om och om igen, men eftersom jag inte är det så får jag skriva den här jävla dagboken istället, och alienera folk med ett motbjudande språk för det är det enda sättet jag känner till. Jag är så jävla arg och det finns inte ett jävla skit jag kan göra mer än att skriva en massa smörja. Jag hatar det. Så jävla tom på medel. Bjäbb bjäbb gläfs gläfs i min lilla ruttna hundgård.

Jag har huvudvärk. Add a caption.

Jag tror att jag använder min kropps ailments för att slippa säga "jag är arg". JAMEN DUH MOA, du sa nyss att du spyr så snart du blir illa behandlad. Jo, ja, jag vet, alltså, visserligen. Men i vanliga fall också. Och det finns ingen logik i det, för jag säger väl rätt ofta att jag är arg? Också. Vad är meningen med att spy dessutom? Jag känner mig frikostigt utrustad med känsloliv. Faktiskt lite som om mitt känsloliv hade BMI 60 och skulle behöva en permobil för att ta sig fram.

- Hånar du sjukligt feta människor nu också?
- Nej, egentligen inte, jag drog bara den här liknelsen till sin spets. Den råkade sluta med en permobil. Förlåt.

Ni ska veta att de där inre dialogerna är inte bara är för ert höga nöjes skull. Sådär låter det hela tiden. I många fall förmodligen för min inre bättrings skull. Men ibland önskar jag att den inre rösten kunde hålla käft så jag fick vanställa språket i en mörk gränd utan inblandning. Pryla upp det och använda förklenande ord.

"kommentarsystem"

benhästen
die kaschemme
diverse dagar
dresden mon amour
drömmen om ett skämt
gertrude stein
herr lundkvist
jenny maria
just don't tell them elks
mimi smartypants
mitt briljanta jag
quaaludes and milk
sofie violett
sjtjekn
therese bohman