10 januari 2009 - the phone's off the hook, you may contact me via crystal ball
Äh, jag vet inte precis. Jag har inte precis någon lust med det här. Eller fotojournalen. Det var ingen överdrift att jag tycker att det är meningslöst, inget utslag av att jag var ledsen i somras. Att det har gått över nu eller något liknande. Jag försöker hitta olika versioner som känns mer meningsfulla, men det är egentligen samma sak.

Jag vet inte. Det var något som gick sönder på riktigt. Det var inte bara någon slags low. Jag är fully functional nu men det är inte detsamma. Allt har en grå hinna av fett, som ett storkök på kollo efter sommaren. Ibland mitt under ett samtal så tänker jag bara fuck it, jag skiter i detta nu. Det här livet. Det handlar inte om att ligga på badrums-kaklet dygn efter dygn. Men den där dörren som öppnades och slog igen, jag önskar att den aldrig hade öppnats istället. Så hade jag fått leva i ovetskap, och det hade varit gött, det hade varit the Matrix eller vad man nu vill dra till med för billig sci-fi-analogi.

Det är inte så att jag går runt och gråter eller så men det finns absolut ingenting jag vill. Det finns inget sätt för mig att gjuta liv i något längre. Inga fantasivärldar, inga suddiga fotografier, inga maskhål, inga prismor, inga eufemismer. Det finns ingenting faktiskt. Jag tar 80 fotografier om dagen ungefär och inget betyder något. Jag skulle kunna skriva shsjskldklfkllf här lika gärna. Jag trodde ju inte att valsen skulle dö av det skälet - jag hade kanske hoppats på ett högre värde. En romanjävel eller en bebis eller en hundvalp, even. Kanske att jag flyttade till Madagaskar, att solen och exotiska djur fick min ostadiga nätdagbok att verka futtig. Inte att den skulle drabbas av värdenihilism.

Jag gjorde ett jobb åt Kristallen, 1 person tyckte att det var en bra idé. Kunde lika gärna mailat honom ett foto. Eller skickat en länk till Flickr, eller visat displayen på kameran och sen tryckt delete. Jag önskar att jag överdrev, men det är nog såhär det är. 4 real.