17 augusti 2008 - packar ihop

13:55. Jag går inte upp ur sängen idag. Så, nu var det bestämt. Ska glida in och ut ur medvetande och korra med datorn i knät. Det ringde på dörren klockan elva, men jag svarade inte. Nu vill jag sova igen. Mina blodådror känns som pappersremsor. Kan man ens känna sina blodådror? Förmodligen inte. Suggestion.

Mamma, fokuserar på väsentligheterna. ♥

Hej, klockan är 01:21, jag har nått min fysiska gräns, är så jävla trött efter att vakna efter 3-4 h i två-tre veckor i sträck för att de borrar eller slänger tegelpannor 15 cm från mitt öra, och på att alltid vara hypoman vid de sämsta tillfällena och jag HAR INGA PENGAR + en hel del SKIT som jag icke kan dra här, men severe skit it is. Jaha, vad mer. Jag äger ungefär sju par skor, och as we speak så är fyra trasiga beyond räddning, det senaste gick sönder efter 1,5-milafärden i Trollskogen, de är av läder och gummi men de gick sönder som om de vore av papp - rrrritch, halva sulan bara sprack från häl till mitten av skon, och fodret liksom krackelerade i små smulor, bara föll samman, helt olagningsbart. Känns så krigsransonering. Och jag behöver de där skorna verkligen.

Idag ungefär klockan 20 på Malmöfestivalen kom jag på att nu orkar jag faktiskt inte mer, jag är TRÖTT, och då kom jag på det med full kraft - kände mig otroligt hungrig (fastän jag ätit - jag är så RAVENOUS hungrig idag), frusen, kallsvettig, blek, grinig, arg, skitledsen (alltså så att jag bara ville störtgråta och sparka på något), och benen blev så långa och armarna och marken var långt nere och alla meningar verkade aldrig ta slut, jag bara sluddrade och kände mig missanpassad.

Så missanpassad att till och med Röda Korsets ambulanspersonal kom och ville tvångs-ta hand om mig (inte tvångsomhändertaga, det är nåt annat) när jag satt på en sten vid kanalen i sista solen och försökte uppbåda mitt sista uns entusiasm och energi med lite djupandning och vattenstirr. Är det väldigt onormalt att dra sig undan fem minuter från tusentals människor som stinker sprit? Det är väl ändå en park, eller? Byggd för medborgarnas rekreation och sinnesfrid? Men nähä. GÅ OCH LEK VID DE ANVISADE AKTIVITETSSTATIONERNA, CITIZEN! Men när de nu frågade så jävla enträget OM JAG VAR OKEJ, VERKLIGEN, ÄR DU VERKLIGEN OKEJ (och jag satt verkligen inte och grinade eller nåt, satt och sms:ade på en sten i solen, hur sorgligt kan det se ut? Tydligen skitsorgligt) så kände jag mig alltså lite smått suicidal. Temporärt spontansuicidal visserligen, men ändå, där i ungefär tio minuter så var jag oerhört sugen på att hoppa från ett stup ner i ett bad med syra och smälta bort.

Jag drömde att jag satt uppe i en byggnadsställning på ett av metallrören, och Karin satt en bit bort och Petter en bit bort till, vi satt alla på det här röret och dinglade med benen och tittade ut över Holland, det var väldigt platt och såg mer ut som en gigantisk myr. Och den här byggnadsställningen var också en restaurant samtidigt, och vår beställning var så otroligt komplicerad att genomföra att jag bara ville skrika rakt ut GE MIG ETT JÄVLA KNÄCKEBRÖD OCH EN ÖL VILKEN SOM HELST.

Knäckebröd ja, det äter jag mycket. Tror jag har nån slags blodbrist nästan, känner mig så jävla blek och yr, ser stjärnor ofta. Har ringar under ögonen, fast det kan ju vara borren i örat som gör det. FAN vad kul det är att jobba hemifrån. Man ba, BRRRRRRRUM, vilken njutning, BANK BANK BANK BANK. Jag äter spenat och broccoli och sesamfrön och sojabönor hela tiden men jag blir bara mer och mer kallfuktig och yr. Börjar snart tänka desperata tankar om.. leverpastej?

Jag klämmer helt lystet på mina nyckelben nu, de har varit borta ett tag men kommer tillbaka like a motherfucking riot, har skitstora nyckelben, tror jag skulle kunna slå ihjäl en jak med dem. Saknar mina höftben, fy fan vad fint när de kommer tillbaka. Alltså den beniga känslan. Förr om jag låg på rygg så var höftbenen typ åtta cm ovanför magen, som en bergskedja av rent ben, linningen på kjolen var som en baldakin som hängde på höftkammarna. Man kunde se hur pulsen slog i magen. Jag saknar verkligen det. Men jag har gått ner 25 kilo på ett år och det är gött och jag är nöjd, end of rant. Forts. följer.

Det ska vara röd månförmörkelse inatt men självklart är det mulet. Jag däckar nu, hejdå.

PS: Mitt hår luktar hasch. Jag hatar när mitt hår luktar hasch när jag inte har rökt hasch. In fact, jag hatar alltid när mitt hår luktar hasch.

Alice älskar mig. Jag är inte speciellt chockerad. Jag har en dödlig kattcharm! LETHAL.