Det startade 2002

För 4 år sedan fick jag min första katt Leo han är en blå och vit huskatt med en charm som kan få den mest katt avoga människan på fall, han är den första att hälsa på gästerna oavsett om det är folk eller djur.

Leo fick redan som liten stifta bekantskap med det mesta i djur väg så varken får, hundar illrar eller annat får honom att rynka på morrhåren, fast det är klart att häst, där går gränsen, dom är han livrädd, trots att han är född på landet.

Leo fick en kompis när han var kring ett år Mio hette han och var lika godmodig som Leo och såg nästan likadan ut (inte konstigt om man är nära släkt). När Mio var ett år så blev han svårt sjuk och vi blev trots alla försök med mediciner tvungna att låta honom åka till katthimlen (en sån måste ju bara finnas). 

Så där stod vi med en frustrerad Leo, han hade ju mist sin bästa vän. Då jag sa till min man att vi var tvungna att skaffa en katt till, så trodde han att det var min kattlängtan som gjorde sig gällande. Anders fick med tiden beskåda vår annars så snälla Leo, klättrande och snokande på ställen som inte var kattillåtna, så där började sökandet efter en ny kisse.

 Blocket är ett förträffligt ställe där man kan hitta det mesta, det var också där vi hittade vår solida blå hona (nåja en liten vit prick på magen) en stackars övergiven hittekatt som under tiden hos sin välgörare ätit upp sig till riktig kastrat-storlek. Vi vet inget om henne och har fått uppskatta hennes ålder till ca 4 år (2006).Födelsedag har hon fått efter den dag vi hämtade hem henne, så hon fyller alltid år på skärtorsdag varje år. 

Det måste vara något magiskt med mig och påsken, för då blir jag med katt, det har hänt två gånger nu, först Flickan (hon heter så vår blå hona som kom påsken 2005).

Detta händer sedan.

Påsken 06 åker jag ner för att fira helgen med min dotter Jenny i Östersund, till saken hör att jag vid det tillfället även hade min äldsta syster Margaretha boende där, (hon bor numera på promenadavstånd från mig här i Luleå) Hon har i många år fött upp raskatter och har katteriet S*Peavey's Devon Rex. 

Margaretha hade just då ungar hos en fodervärd och vi var och tittade till ungarna när jag för första gången såg Kintzy, jag skojade vid ett tillfälle om att jag så gärna skulle vilja ha en unge efter henne om hon fick några, vad jag inte visste var att hon skulle omplaceras från den familj hon då vistades hos.

Så min syster gjorde vad jag kallar "drog en rövare", hon sa till mig att man skall vara försiktig med vad man önskar, det kan hända att man får det.

Det var bara för mig att ringa min man och tala om att jag förmodligen inte skulle komma ensam hem utan troligtvis blivit med katt. Nästa samtal hem blev för att bekräfta att vi återigen utökat vår familj. 

Kintzy var inte fyllda 3 år och okastrerad, lite skygg i början men blev allas vår kelgris, men matte stod och står överst på favoritlistan. Från första dagen har hon följt matte som en hund och vaktat henne mot alla andra kissar, som också ville sova i dubbelsängen. Det kom dock en tid när lilla fröken pimpinett fick lov att dela med sig. Min systerson med sambo kom uppflyttande från Östersund och hade så otur att lägenheten var i ett bedrövligt skick och måste renoveras.

Vad gör man…jo i detta hem ryms många, så vi tog emot deras två kastrerade 7-åriga Devon hanar och hoppades att det skulle fungera med våra tre katter.

Trot om du vill eller ej men det gick som smort, inte i min livligaste fantasi kunde jag tro att två helt okända katter skulle smälta in så väl.

Det där med att sova i dubbelsängen ville även Spanarn en av de inneboende katterna göra, till Kintzys stora förtret så brydde han sig inte om att hon slog honom i huvudet eller fräste så att spottet ven, inget hon gjorde fick Spanarn att flytta sig, så hon gav upp, vilket medförde att det blev fritt fram för alla andra katter också. Så i drygt fyra veckor hade vi lite trångt i sängen. 

Om du tror att historien är färdig så tar du fel. Vi är en djurälskande familj (det finns två vattensköldpaddor också)

På min mans föräldragård har vi 14 tackor och en bagge. Alla som har försökt mota fåren dit man vill vet att det kan vara ett äventyr, som bäst löses det med en vallhund, och det hade vi ingen.

Det var lite skämmigt att jämt vara tvungen att ringa till grannen och be honom valla in fåren med sin hund.

Så har vi hankat oss fram i flera år fast tanken på egen hund funnits. Men så i somras var vi på vallhundstävling och tittade på dessa duktiga vallare och önskan väcktes på nytt, eftersom jag har stora öron hörde jag en tjej tala om att hon hade valpar kvar. Snabba som tanken hade vi tagit reda på allt vi kunde och även fått träffa pappan till valparna. På måndagen fick vi kort på de valpar som fanns kvar och våra hjärtan öppnades för tikvalpen My,

Hon är född 0606 och kom till oss när hon var 12 veckor gammal och är numera fullvärdig medlem av hela vår stora familj bestående av både djur och människor. Måste väl erkänna att det är Leo som är mest fäst vid busfröet, men hon står även på god tass med dom andra katterna med.