| start om oss ingrid airbrush [fyrtiotal] viktigt kurt retro rötter kaxiga länkar kontakt |
| l | l |
 "Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting", som Oscar Wilde sa, men jag är tillräckligt gammal för att veta att det bara är pyttelite vi vet. ----------------------------------------------------------------------- Ellen Key något man bör ha - men inte visa upp.----------------------okänd för att leva i morgon. ---------------------------------------------------------------- Jonathan Swift av Ingrid O Losell ...henne mötte jag för länge sedan. Ja, det var så länge sedan som när sommar fortfarande betydde sommar, och vinter var precis så som vinter skall vara. Regnade det någon gång så skedde även det på rätt sätt, i lagom mängd för att sådden skulle gro, eller helt enkelt för att man längtade efter omväxling. På den tiden var människorna arbetsamma. Att följa lag och ordning ansågs fortfarande vara en dygd, i synnerhet om polisen, prästen eller skolläraren råkade befinna sej i närheten. För dessa hade man nämligen den största respekt, graderad i nyss nämnd ordning. Det var med andra ord på den gamla goda tiden. Då var det lätt att vara barn. Ingen TV kablade dagligen ut den groteska verkligheten, så som den såg ut i andra länder, och störde barnens sinnesfrid. De ljusa skratten klingade rent i skidbackar eller på sommarängar. Ordet framtid uttalades med förtröstan och hoppfullhet. Men ingen lycka varar ju beständigt, eller hur? För min personliga del minns jag exakt den dagen då ett orosmoln allt oftare började segla upp på min klara himmel. Året var 1947. Till hösten skulle jag börja den obligatoriska folkskolan. På fyrtiotalet fanns det ovanligt många att göra folk av. Skolan hade länge lockat och hägrat för mej. Drömmarna fick sin näring ur de avlagda läroböcker som mina båda äldre bröder nådigt överlät i min vård när de flyttade hemifrån. På den tiden var det glest med bilder i en lärobok, men de få som fanns blev i stället så mycket mer begapade. Inte en enda detalj gick obemärkt förbi. Åh, tänk att själv kunna läsa om vad bilderna föreställde.  De ljusa skratten klingade rent... Kanske är det överflödigt att anknyta till rubriken, men det är ungefär här som den människa jag aldrig kommer att glömma börjar etablera sej i min värld. Det skedde en dag när min mor, med mej i släptåg, tittade in till grannens' i förbifarten. Släptåg passar bra i sammanhanget, för atmosfären i det hemmet gjorde att jag motvilligt följde med. - Jasså, Ingrid ska börja skolan i höst, sa Egon. Ja, då får hon väl den där satmaran som jag hade, tillade han skrockande. Egon var husets herre, en kärv bonde som ansåg sej vara lurad av livet självt. Han var besviken på det mesta och fruntimmer i synnerhet. De kvinnor han råkat ut för hade alla gjort livet till ett helvete för honom, konstaterade han bittert. En glimt tändes i Egons trötta ögon. Han började beredvilligt redogöra för den ena oförätten efter den andra, som han åsamkats under sin skoltid av "den hemska människan". Egon använde så många ord som jag inte förstod innebörden av, men ett barn fick aldrig avbryta med en fråga medan vuxna talade, och efteråt hade man ofta glömt det konstiga ordet. Att det nu handlade om något otryggt och opålitligt rådde ingen tvekan om. Alla i hela byn hade minsann fått smaka på den lärarinnans sadistiska metoder. - Så du pratar Egon, försökte min mor överslätande. - Nejdå! fortsatte Egon. Uppeldad av berättarglädje och svettig av den mäktiga julivärmen, torkade han pannan med handens ovansida och fortsatte raljerande med slutklämmen. - En stackare slet hon av hela örat på, så dom fick åka in till stan och sy fast'et. Litet tidigare än planerat befann vi oss på hemväg, min mor och jag. - Du ska inte tänka på vad Egon sa. Han försökte bara vara rolig. Något i hennes röst lät inte helt övertygande. Själv kom jag inte på ett enda ord som kunde ge uttryck för det som tumlade runt i mitt huvud. I vanliga fall kunde jag minsann pladdra på, hittade frågor om både möjliga och omöjliga ting, men det här hade bringat kaos i mit ordförråd. På kvällen berättade mor i lättsam ton om dagens samtal med Egon. Hon gjorde verkligen sitt bästa och far fattade galoppen. Deras dialoger anpassades helt för mina öron, avsedda som plåster på de eventuella sår som uppstått. Det blev sängdags även den dagen. Jag drog täcket över huvudet. För min inre syn började en gestalt formas. Svårast var det att finna tydliga anletsdrag. Någon riktigt elak människa hade jag aldrig sett i verkligheten, bara på en bild över hela förstasidan i dagstidningen. Den visade en barsk gubbe med en liten kolsvart mustasch. Hitler hette han. - Hitler är död, hade pappa konstaterat utan att ens låta ledsen. - Han var en elak människa, tillade han för att ursäkta sin lättnad. Visst hade man läst om den elaka häxan för mej, ur sagan om Hans och Greta. Fast det visste jag väl att sånt fanns ju inte. Till slut nöjde jag mej med att känna efter hur hårt det gick att dra i örat utan att det lossnade. Oj, vad stark hon måste vara i nyporna, hon den där vad hon nu hette. Därefter följde en kort men intensiv period tillsammans med min nya osynliga följeslagare. I brist på bättre alternativ fick det bli den svarta mustaschen som gav anletsdrag åt antagonisten. Naturligtvis trodde jag inte att en lärarinna kunde ha mustasch, men det blev lättare att kämpa mot ett hot som hade ett utseende. Ibland vann mustaschen, men ofta var min nyfikenhet på skolan lika stark. Så kom dagen D, d v s upprop av nybörjare. Allvar och osäkerhet präglade de blivande klasskamraternas ansikten. Det skvallrade om att det inte bara var jag som blivit förhandsinformerad om vad man kunde vänta. Augustisolen strålade och värmen dallrade när vi steg in i den nedslitna gamla skolbyggnaden. Därinne var det svalt och luktade främmande. De höga fönstrens nedre rutur hade målats vita, för att hindra distraherande utsikt. En stor järnkamin med sirliga ornament, gav enda svaret på ögats behov av skönhet. Bänkarna var bastanta av den modell för två, där man kunde tämja en busig pojke genom förnedringen att placera en flicka vid sidan om. Obekväma möbler snarare att växa i än ur. Allt det där såg jag inte alls. Mina ögon var hela tiden fastnaglade vid den person som så länge tagit hela mitt väsen i besittning. Livs levande stod hon där framme vid sidan om sin höga tron. Den ena handen vilade lätt på katedern för att markera tillhörighet, eller var det kanske för att hämta styrka. Gammal och skrynklig var hon, enligt ett barns ögon att bedöma. Respektingivande på det sätt en lärare på den tiden lämpligen uppträdde. Smått förhäxad stannade min blick vid den svarta mustaschen. I tur och ordning hälsades alla välkomna. Det var då man förbluffades över hur det bistra ansiktet kunde spricka upp i ett så vänt leende. Då blottades något jag aldrig tidigare sett. Tänderna var kantade med guld. En hörntand var till och med helt täckt av guld. Det hann jag se när hon hälsade på en av de få som fick det största leendet. Allvaret hade börjat. I rättvisans namn måste påpekas att disciplin var något som inte gavs avkall på för någon av oss, inte ens för dem vars mödrar fått se hela tandraden vid hälsningsceremonien. Avslitna öron förekom inte, och hade nog aldrig gjort det tidigare heller. Hur som helst så räckte det gott och väl med den metod vår gamla fröken gjort till sin. Den bestod till största delen av det snabbt växlande minspelet. När man minst anade det kunde ett vänligt leende förvandlas till en hotfullt genomborrande blick ovanför de runda glasögonen. En skarp blick åtföljdes alltid av fyra hårda knackningar i bordsskivan. Ekot och den efterföljande tystnaden kunde kännas outhärdlig. Då visste vi alla att någon av oss, vem som helst, skulle bli framkallad till katedern. En dag var det min tur. - Ingrid lilla, kom fram här. Den lena rösten varslade om att nu var det verkligen fara å färde. - Vad är det du har skrivit här? Jag sträckte mej på tå för att bättre kunna se i den uppslagna räkneboken. Alla väntade stumt på fortsättningen, inte minst jag själv. Denna min stumhet fick lärarinnans tålamod att brista. Hon kunde inte motstå impulsen att rycka till i min ena hårfläta. Ingen av de andra flickorna hade långt hår, för det var modernt med shinglat nackhår då. Det gjorde inte ett dugg ont. Förödnjukelsen var det som sved. Hemma berättade jag aldrig om den episoden.  En enda gång hade far agat mej, men då skedde det helt efter gällande regler. Smäll på stjärten skulle den ha som gjort något riktigt fult. Smäll blev det också, när jag ertappades med att sätta gammelkattan i vasken och dra på vattenkranen för fullt. Vilken fart det blev på kattan! Egentligen minns jag inte så mycket från själva undervisningen i första klass. Det är lärarinnan som framstår kristallklart. Varje rynka i den bleka huden, det stramt mittbenade håret, de svarta fjunen på överläppen, varje minspel och inte minst skiftningarna i rösten. Allt detta finns för evigt registrerat i mitt minne med nästan fotografisk skärpa. Händerna med sina bruna fläckar, ser jag lika tydligt. De långa smala fingrarna som stelnat i det fasta greppet om pekpinnen. Händer som aldrig fått lära sej smeka. Utan tryggheten från pekpinne eller linjal rörde de sej vilset och nervöst, mekaniskt flyttande saker fram och åter på katederns yta. Respekten för den här personen var total. Även på rasterna behöll vi vår avvaktande attidyd. Lågmälda nästan viskande, föreställde vi oss att frökens ögon och öron kunde följa oss överallt, till och med bakom den stora stenbumlingen mitt på gården, dit man omöjligt kunde se från något ov fönstren. Till slut var examensdagen inne. Den blomstertid nu kommer tonade ut. Med huvudet en aning på sned, och det varmaste leendet på läpparna riktades några väl valda ord till våra föräldrar. Fjorton mammor och en pappa var där. Fröken bedyrade hur förtjusande duktiga vi alla varit. Hon var verkligen stolt över den stora uppgiften att forma oss till goda samhällsmedborgare. Härliga sommarlov! Det föreföll långt som en evighet. Nu skulle vi plocka fram allt bus som lagrats under ett helt läsår. Lyckan blev fullständig när vi fick veta att den nya, fina centralskolan skulle stå färdig lagom till hösterminen. Barnen från tre kommuner skulle beredas plats. Vi andraklassare skulle dessutom få en ny ung lärarinna. Allt blev precis så bra som vi föreställt oss. Ny modernare syn på undervisningsmetoder. De unga nyutexaminerade lärarna kom med ide'erna. Diskussionerna i lärarrummet drog ofta ut på tiden. Det gjorde inget alls. Vi hade blivit fria, glada och högljudda barn. En dag berättade någon att vår gamla fröken hade flyttat in i vindskupan i huset mitt emot vår nya skola. Hon hade legat på sjukhuset hela sommaren. Nu hade hon skickats hem, för hon hade kräfta, och det var obotligt. Kräfta, vilket konstigt namn på en sjukdom, sa vi till varandra. Den dagen var ljudnivån en aning dämpad i salar och korridorer, men snart var allt lika livligt igen. - Hon fick sitt straff till slut. Kommentaren kom från en elak person. I den nya skolan hade jag lärt att känna igen elakhet. I den nya skolan med de moderna metoderna, där vågade barnen vara elaka. I den nya skolan var det inte läraren som mobbade eleverna, för den saken skötte barnen mycket bättre själva. Det ödsliga fönstret där uppe på gaveln blev som magnetiskt. Ofta drogs mina blickar dit upp, men aldrig syntes något liv bakom rutan. Där innanför fanns det någon som snart skulle dö, någon jag aldrig tyckt om. Det kändes inte riktigt bra att tänka på de elaka nidbilderna jag ritat av min gamla fröken under sommarlovet. Hennes utseende var så lätt att karikera. Av bara farten hade en av flickorna, som uppträtt lite malligt, också hamnat på papperet. Bilderna var verkligen inte smickrande för någon av modellerna, men de övriga i klassn blev både förtjusta och imponerade. Pennan hade blivit mitt försvarsvapen. Vem vill riskera att få sina svagaste punkter avbildade och utskrattade? Efter skoldagens slut lyfte jag som vanligt blicken mot fönstret. Det var inte tomt. Diffust skymtade ett blekt ansikte, och en tunn vit hand lyftes till en vinkning. Försiktigt vinkade jag tillbaka. Vad som skedde i mitt inre i det ögonblicket är inte så lätt att precisera, någon sorts milstolpe tror jag det blev. Det där varma, tunga och litet vemodiga som liksom sjönk genom mitt bröst var förmodigen en form av medkänsla. Då var jag för ung för att förstå det ödesmättade i den stund då en människa tar farväl av det som hon betraktat som sitt livs kall. Två dagar senare hissades skolans flagga på halv stång. Hade jag varit ett par år äldre och klokare den dagen min gamla fröken vinkade från fönstret, så skulle jag plockat några blommor vid vägkanten. Med dem skulle jag gått upp till henne, smekt hennes kind och tackat för att hon räddat mej från att bli en av de där mobbade stackarna i den nya skolan. Ingen kunde ju varit mer predestinerad för mobbning än just jag. Minst och yngst i klassen, ensam bland 200 barn om att bära långa hårflätor. Det var den stränga men rättvisa och ambitiösa "satmaran" som gett mej ett års frist att växa ikapp och bli lika elak och tuff som alla de andra. Uppsatsen skrev jag i årskurs 2 på Sundsgårdens Folkhögskola. Den publiserades i Sundsgåden Nr 1 1988 Årg 48. Åren som elev på skolan minns jag med tacksamhet och mycket stor glädje. Snart blir här kanske en text om mina upplevelser av att vara vuxenstuderande och äldst i klassen. ------------------------------------------------------Fyrtiotalisten go to top |