Områdets historia | Kvarnens historia | Turbinen        Kvarnens historia   Bäcken som rinner genom dalgången från Kvarnsjön till Kvarnviken har genom historien använts som energikraftkälla. Längs med vägen vid bäcken finns än idag en råsten (ett så kallat fem­stenarör), den enda kvarvarande gränsmarkeringen utav sex som en gång fanns, enligt en karta från 1690, runt Råcksta Gårds ägor. Det var Anders Strömner som ägde Råcksta Gård vid den här tiden. Han var kassör i den nya Riksbanken och även myntmästare. Råcksta Gård bestod av 400 tunnland och i det ingick en kilometer strand vid Mälaren, förmodligen nuvarande Kvarnviken och Jan-Pers holme.  Råcksta blev i och med Strömners övertagande ett "energicentrum" av stor vikt. Redan på 1700­talet stod det en väderkvarn öster om Råcksta Gård, med lämningar som syns än idag. Under 1600-talet låg det fyra skvaltkvarnar i den lilla sänkan som tillhörde byalagen i Hässelby, Vällingby, Råcksta och Spånga. En skvaltkvarn kunde byggas av vilken händig bonde som helst. De hade i stort sett bara en rörlig del, den vertikala kvarnaxeln med det vattendrivna skovelhjulet nertill och löparen, den rörliga kvarnstenen upptill. Under sin rotation krossade löparen sädeskornen mot den fasta kvarnstenen. Den översta kvarnen tillhörde Råcksta Gård. Vid ingången av 1700-talet blev Strömner ensam ägare till samtliga kvarnar, trots massiva protester från byalagen. Sedan drog Strömner igång vad vi idag kallar en strukturomvandling. Driften koncentrerades till en kvarn, en så kallad tullkvarn, som malde mot betalning. Det blev den mest utnyttjade kvarnen i socknen. Det var brist på malningskapacitet vid den här tiden, så kvarnhjulen fick nog snurra så det räckte. Den kvarnen var föregångare till de kvarnar som sedan byggdes på samma plats. När Knut Ljunglöf köpte Råcksta Gård 1872 för 60 000 riksdaler ingick även dalgången ner mot Kvarnviken och en gammal kvarn som han lät riva. Den nya kvarnen stod klar och brandbesiktigades den 4 december 1882, ett år tidigare än vad som varit känt tidigare. Det var byggmästare A Wallin från Rinkeby som byggde kvarnen. De totala byggkostnaderna uppgick till 41 300 riksdaler. Turbinen som driver kvarnen är en James Leffels, tillverkad i USA. Det speciella med den är att den fungerar även vid låga fallhöjder. Detta tack vare de vridbara ledskivor som gör turbinen lättanpassad så att önskat effektuttag fås, något som är viktigt när vattenflödet skiftar under olika tider på året. På nedre botten, innesluten i sin glob, kan man än idag se denna miljövänliga kraftkälla. Den gjorde stort intryck på miljöminister Kjell Larsson när han var på besök. Turbinen är unik idag. Det är den enda ännu fungerande, av sitt fabrikat, i Europa.  Ljunglöf vände inte på slantarna när han byggde kvarnen, utan det fick kosta vad det kostade. Det bästa skulle det vara. För att minska ljudnivån skedde kraftöverföringen från turbinen till kvarnstenarna med vinkelkuggdrev. Kuggkilarna i det ena hjulet var av trä. Det innebar att de var smörjningsfria. Han lät bygga spannmålsmagasinet i galvaniserad plåt, som importerats från England. Och just detta faktum är något som förvånar många än idag, att plåten fortfarande, efter 120 år, är utan synbara rostangrepp. Alla mekaniska delar levererades av den redan då välkända firman Bolinders på Kungsholmen. Rensmaskiner och siktar importerades från USA. Det var under sina resor i bland annat Tyskland och England som Knut Ljunglöf kom i kontakt med det allra senaste inom bygg- och industrivärlden. Dessa impulser tog han sedan med sig tillbaka. Sågen byggdes samtidigt som kvarnen, men torkladan byggdes några år senare. Mjölnarbostaden är av äldre datum och var från början ett timmerhus, som Knut Ljunglöf lät renovera med träpanel. Den senaste mjölnaren, Sven Mellström, har bott i den gamla mjölnarbostaden sedan den 14 mars 1945. Utdrag från föreningsskriften "Kvarnvikens kvarn och områdets historia" av Leif Kalén och Bengt O. Björklund, 2002.