|
08/09/2003 13.06
En kväll med sköna
Helene
Hon är vacker som en
dag, galeasen Helene. En kvällstur med henne måste vara som balsam för
själen.
Tror vi, i alla fall.
Varken jag eller fotografen har seglat med fartyget
tidigare. Men nu är det dags.
Bilder: Emilia
Olofsson
Klockan är halv sex
när vi svänger ner med bilen på Hamngatan. Helenes master syns på långt
håll. Ett dekorativt, spännande blickfång. Påminner om hur det var förr i
tiden.
"Att segla är
nödvändigt" menade de gamla romarna. Visst, säkert. "Att ha ett
segelfartyg i Ystads hamn är nödvändigt" menar undertecknad.
Miljön i övrigt
bjuder ju inte på några större attraktioner. En parkeringsplats i mitten.
Bornholmsterminalen till vänster. Lantmännens silo till höger. Här behövs
inslag av Helenes kaliber. Båten fyller stor funktion redan vid kajen, den
saken är säker.
Fartyget är
kulturminnesmärkt och klassat som traditionsfartyg av sjöfartsverket.
Ernst Olsson.
Veteran och allt-i-allo på Helene.
Ernst Olsson, 74 år
och Henrik Johansson, 18 år. Äldst och yngst i besättningen.
Och hon ligger där
tack vare eldsjälarna Ystads Segelfartygsförening.
- Välkomna ombord,
säger ordförande Rune Sörensson.
- Tackar, tackar.
Hmm. Det är minst en meter
mellan landgången och relingen. Ska kvällen verkligen inledas med ett dopp
i "hamnaholled"? Nä, så roligt ska vi
inte ha. Allehandas reportageteam håller tungan rätt i mun och embarkerar
utan problem.
- Vi har haft
problem med generatorn i dag. Men det är fixat nu. Maskinisten är himla
duktig, berättar Rune Sörensson.
Ombord träffar vi
hela besättningen. Sju man med skepparen Lennart Lindgren i spetsen.
Klockan sex är det meningen av vi ska kasta loss. Kvällsturen tar tre
timmar och kostar 150 kronor. Halva priset för barn.
- Förra veckan hade
vi fullt både tisdag och torsdag. Samma veckan dessförinnan. Undrar hur
många det blir den här gången, säger Rune Sörensson och spanar bort mot
tullhuset.
Högst 30 passagerare
släpps ombord. Gäller alltså att hålla sig framme.
- Kan man få lite
hjälp här - eller tänker ni bara stå och sola er? säger skeppare Lindgren.
Ernst Olsson,
fartygets allt-i-allo, är inte nödbedd. Med
gemensamma krafter placeras landgången på rätt ställe.
Fest ombord. Eva
Sörensson (till vänster) skålar med vännerna Gunnela
Trolle och Fredrik Nyberg.
Sabine Torstensson
från S:t Olof seglar tillsammans med tyska vännerna Ruth Dalber och hennes barn Ayshe,
Linda och Max.
Kvart i sex dyker de
första passagerarna upp. Gunnela Trolle har
precis fyllt år och fått segelturen i present. Nu ska hon ut på böljorna
tillsammans med Fredrik Nyberg.
Strax efter anländer
krögaren Nando Mangiapia,
följd av stamgästerna Malte Swedlund och Tommy
Lindberg.
- Det här ska bli
häftigt, säger trion samstämmigt.
Ytterligare 16
personer stiger ombord innan det är klart för avgång. Det sista vi gör är
att skriva ner våra namn och telefonnummer till närmaste anhörig. Blanketten
placeras i en box vid kajen. Man vet aldrig. Om det blir en förlisning
så...
Vädrets makter är
emellertid på gott humör. Växlande molnighet. Nordvästlig vind. Fyra-fem
sekundmeter.
- Fint segelväder, konstaterar Lennart Lindgren
Peter Hagberg spanar
efter vind.
Har man passagerare
finns det ingen anledning att gå ut om det är för jäkligt, tillägger han.
- Om folk blir
sjösjuka så tappar de förtroendet för båten. Och då kommer de kanske aldrig
mer tillbaka.
Tio över sex går
motorn igång.
- Vi ligger lite
efter tidtabellen. Men det brukar Villum Clausen
också göra, säger styrmannen Peter Harborg och
skrattar.
Motorstopp. Omstart.
- Kom igen nu! Vi
har faktiskt passagerare ombord, hojtar Lindgren.
Kvart över sex
glider vi ut från kajen. Peter Harborg hälsar
alla välkomna ombord, ber om ursäkt för förseningen och drar igenom
säkerhetsreglerna. Gunnela Trolle och Fredrik
Nyberg har redan korkat upp en medhavd flaska champagne. Den ska delas med
Rune Sörensson och hans hustru Eva.
- Skål på er
allihop, säger Fredrik Nyberg och höjer glaset.
Det här är toppen
tycker från vänster Tommy Lindgren, Nando Mangiapia och Matte Swedlund.
Så fort vi kommer
utanför hamnen och får lite vind så börjar besättningen jobba för fullt.
Peter Harborg drar av beslagen till storseglet.
- Vart vill ni resa?
Polen? Tyskland?
- Segla till
Italien, kontrar Nando Mangiapia.
Motorn slås av.
Plötsligt blir det nästan helt tyst. Vi njuter av den härliga
sensommarkvällen och kluckandet från vattnet.
Fyra försegel
hissas. Sen girar Helene för att få mer vind. Nu seglar vi för styrbords
halsar, som det heter på sjömansspråk. Fartyget ligger stabilt och fint i
vattnet. Färden går västerut längs kusten i behagliga tre knop.
Besättningen säljer
pölsor, bröd, kaffe och läsk. Vissa passagerare äter ur egen matsäck. Som
paret Trolle och Nyberg, till exempel. De har dukat upp massor av godsaker.
Avocado, skagenröra,
kyckling, mimosasallad, ost, vindruvor och rött vin.
Folk samspråkar.
Stämningen upplevs som gemytlig. Men styrman Harborg
tycker att vinden är i svagaste laget.
- Det får gärna
blåsa mer än så här, säger han.
Tydligen blåser det
rejält där Nando Mangiapia
befinner sig. Nu är krögaren framme och beställer sin andra pölsa.
- Den första flög
iväg, förklarar han.
Ayshe Daiber,
7 år, är ombord tillsammans med mamma Ruth och syskonen Linda, 9 år och
Max, 11 år. Familjen bor i Koblenz, Tyskland. Semestern tillbringas i
Ystad.
- Det är första
gången som vi är ute och seglar. Ayshe var lite
rädd i början, trodde att hon skulle bli sjösjuk. Men det är ingen fara,
säger Ruth Daiber och vänder sig mot dottern.
- Eller hur, Ayshe?
- Nä, jag tycker det
är jättemysigt, svarar flickebarnet med ett leende.
Allehandas utsända
förflyttar sig in i kabyssen. Där får vi en pratstund med jungman Henrik
Johansson, 18 år och yngst i besättningen, samt Ernst Olsson som är äldst
med sina 74 år.
- Jag gick med i
Segelfartygsföreningen i fjor, berättar Henrik Johansson.
- Hade faktiskt
ingen erfarenhet alls. Nu har jag lärt mig allt möjligt. Slå knopar och
sånt. Hur båten fungerar, hur andra skutor ser ut.
Ernst Olsson lärde
sig att segla för länge sen. Han minns mycket väl när träskutorna
kom till hamnen med ved på 30-talet.
- Jag lekte ofta vid
skeppsvarvet som barn. Och sen, när det var tid för värnplikten, så hamnade
jag på Svensksund. Koleldat fartyg. Det var förresten den båten som
transporterade André till Nordnorge inför Polarexpeditionen med Örnen 1896.
34 år senare
forslade Svensksund tillbaka kvarlevorna efter André och de andra två
ballongfararna, Fraenkel och Strindberg.
Ernst Olsson har
många intressanta historier i bakfickan, visar det sig. Vi skulle kunna
sitta i kabyssen och lyssna hur länge som helst.
På vägen ut stöter
vi ihop med Lennart Lindgren igen. Han är glad som en lärka. Föreningen har
nämligen precis fått tag på en bättre begagnad gasolspis.
- 1000 kronor. Som
hittat. Nypriset är säkert 8000 kronor.
Vi gratulerar till
klippet.
Vid halv åtta-tiden börjar det bli lite kyligt i vinden. Eva
Sörensson bestämmer sig för att ta på tröjan.
- Det finns ju inget
dåligt väder, bara dåliga kläder.
Peter Harborg undrar om vi kan flytta akterut. Det behövs
svängrum när han ska jippa. Nu vänder vi undan
vinden och seglar tillbaka mot Ystad.
På babords sida ser
det ut precis som en tavla. Ni vet, en sån där gammal oljemålning där
konstnären verkligen har brett på med grannlåten. Himlen går i rött.
Kvällssolen glittrar i vattnet.
Malte Swedlund uttrycker med några få ord vad vi alla känner.
- Helt underbart.
Det här är livet.
|
