Det finns ingen gemenskap som skaffat mig så många grå hår och bekymmer som min dominikanska systragemenskap. Men det finns heller ingen gemenskap som givit mig hundrafalt, ja tusenfalt över mina förväntningar som just min gemenskap av predikarsystrar. Jag tror att alla systrar som varit med ett tag har fått smaka lite lätt på den vishetens gåva som vi hörde om i första läsningen, och vi är inte beredda att ge upp den smaken för något annat. Visst kan vi klaga över mycket, men stod vi där och fick välja livsväg än en gång, skulle i alla fall jag göra om allt från början till slut utan undantag.
Vad betyder det där att få hundrafalt igen som evangeliet hävdar att vi får om vi lämnar hus, familj och egendom ? Det står ju klart att vi får samma saker igen och detta även under förföljelser och dessutom utlovas vi evigt liv i den kommande världen. Gåvan är så fantastisk att den egentligen är orimlig, den är lika vansinnig som att en kamel skulle ta sig igenom ett nålsöga! Frågan är om vi tror eller ej, det vill säga vill vi ge tron fritt spelrum i våra liv, ge Gud möjligheten att handla utan vårt kortsiktiga motstånd ? Av någon märklig anledning lägger vi oftast märke till att vi måste avstå från allt medan vi glömmer bort löftet att vi redan här i världen ska få lika mycket tillbaka.
Allt ordensliv är egentligen en skola i att leva denna orimlighet och vansinnighet. Formerna har varit olika under århundradenas lopp, men askesen och målet är desamma. Somliga vill ha kvar formerna, de har glömt målet. Somliga vill förvisso ha målet men har glömt att vi behöver tränas och övas i att nå därhän, att det tar tid, de vill helst hoppa över medlen. Men som vanligt i all kristen tro handlar livet om ett både och. Och en god askes, en god övning är inte att lägga på sig bördor och plågor utöver det som livet ändå för med sig, utan fastmer att våga bejaka livet sådant det är. Och det är det ordenslivet går ut på.
Vad är då de dominikanska medlen att nå vishetens gåva? Den dominikanska lagstiftningen betonar direkt eller indirekt, frihet under ansvar och hopp utifrån en realistisk syn på verkligheten. Är frihet under ansvar och hopp utifrån en realistisk syn på verkligheten verkligen asketiska medel? Det vill jag absolut hävda, för en livsväg som präglas av detta är kantad med fallgropar och prövningar och det är en livsväg där blicken hela tiden måste vara fästad på den korsfäste Kristus.
Dominikus lade ett nästan orimligt ansvar på sina första bröder. Han hade nätt och jämt fått ihop sin första grupp förrän han sände dem två och två över hela Europa för att förkunna Evangeliet och grunda nya gemenskaper i sin tur. Dessa bröder var inte heligare och mer renlevnadsmänniskor än vi, förmodligen snarare tvärtom, och de kunde lätt ha dragits in i andra religiösa rörelser, sökt sin egen karriär, försvunnit med någon flicka eller gått under i dryckenskap. Frestelserna var inte annorlunda då än nu. Men friheten skulle forma ansvarsfyllda bröder som i allt verkligen ville söka sanningen. Orden har alltid varit full av personligheter, i viss mån genier, och dessa föddes genom denna frihet och detta ansvar. Om någon inte ville hålla sig till sina löften så kunde man ändå inte tvinga honom. Den klassiska frågan till våra bröder och systrar när man funderar över och utvärderar sin livssituation är ”Är du lycklig ?” Lycka och genialitet kan aldrig födas under tvång och likriktning. Personligheter och kreativitet föds däremot när man måste ta ansvar för sig själv och andra och göra detta i frihet, en frihet som förstås är begränsad av min medmänniskas frihet.
Dominikanorden har präglats av två deviser: ”veritas et misericordia”, ”sanning och barmhärtighet” och ”contemplari et contemplata aliis tradere”, ”kontemplera och föra vidare kontemplationens frukter till andra”. Dessa har att göra med en realistisk syn på verkligheten präglad av ett hopp om en framtid som förvandlar inte bara nuet utan även historien, det vill säga förvandlar såren som vi bär med oss och som vi inte alltid är skyldiga till.
Att tränas i en realistisk verklighetsuppfattning har alltid inneburit askes, och det är detta som sökandet efter sanning innebär. Vi människor vill helst göra om verkligheten, skapa om den efter våra egoistiska ideal och drömmar, hoppa över processer som att växa och mogna, hitta snabba resultat, och med det övermod vi är kapabla till kallar vi detta utveckling. Men en sann uppfattning om skapelsen är det inte. Det vet vi alltför väl när sanningen slår tillbaka på oss genom misslyckanden, sjukdom och allt det lidande vi dels själva förorsakar dels det som livet helt självklart innebär. Vi drömmer och blir optimister, vi misströstar och blir pessimister.
Och i drömmen handlar vi inte barmhärtigt. Att våga se innebär med nödvändighet att våga ingripa, att våga möta lidandet där det finns och att våga se verkligheten sådan den är. Att handla barmhärtigt är att våga se vår medmänniskas begränsningar och ändå älska henne och vilja henne väl, istället för att antingen hjälpa henne på ett nedlåtande sätt eller förakta hennes svaghet. Att handla barmhärtigt är att våga se sina egna begränsningar men också att i all ödmjukhet också våga se sina förmågor. Eller som Dag Hammarskjöld har sagt, ”ödmjukhet är att icke jämföra sig”. Först med en sådan livsattityd kan verkliga förändringar ske.
Att handla barmhärtigt är att agera mot lögnen. Lögnen som vill få oss att tro att vi har makt att ändra på tillvaron som sådan. Ibland är det kanske möjligt, och då ska vi tacka Gud för de förmågor han har utrustat oss med, oftast är det enda vi kan göra att lindra och trösta, att finnas närvarande för och tillsammans med våra medmänniskor.
Att våga ta in verklighetens komplexitet genom att söka sanning och handla barmhärtigt kräver askes. Det kräver hårt arbete, tankearbete och kontemplation i ordets riktiga betydelse, att skåda verkligheten med Guds ögon och att låta sig beskådas av Gud själv. Det gör ont. Det är självförnekelse i kristen bemärkelse, för den rensar våra optimistiska dagdrömmar från det som inte har med verkligheten att göra och den låter oss inte förfalla till en egoistisk misströstande pessimism. Kontemplationens fokus är Kristus på korset och inget kan vara mer verklighetsnära och fritt från idealism.
Korset är inte bara lidande och död. Det är också löfte och hopp. Det står för den framtid som vi redan smakat och ändå inte lever fullt ut. Att förmedla kontemplationens frukter genom en aktiv förkunnelse är predikarsysterns och predikarbroderns huvudsakliga uppgift. Det är för hoppet om denna framtid som vi kan lämna allt det som ligger bakom oss och veta att vi ändå får uppleva samma mänskliga glädje redan här och nu och hundrafalt mer när vi väljer att gå i Kristi efterföljd på den dominikanska vägen.
Var och hur detta hopp förkunnas är helt oförutsägbart, det ligger helt i Guds händer. Vi kan bara i efterhand avläsa att här, just här tog hoppet form. Och det är alltid där Kristus korsfästs på nytt. Det är när våra allra äldsta systrar ligger svårt sjuka och döende på vanliga sjukhem som de förmedlar hopp till undersköterskor som inte sällan givit upp om en värdig vård i tidsbristens namn. Det är när systrar och bröder håller mänskliga, ja, gudomliga värden vid liv under politiskt förtryck och förföljelse, när vi möter Kristus själv i de minsta av flyktingar.
Optimism kan besegras, pessimism självdör, men det som döden aldrig kan få makt med är hoppet. Hoppet föds ur en rätt askes, ur veritas et misericordia, ur contemplari et contemplata aliis tradere, hoppet föds ur Korsets mittpunkt, ur Kristi öppna sida, som är Guds Vishet. Detta hopp ger hundrafalt av gemenskap, av glädje, av frimodighet. Det är därför Dominikus vågade säga att han skulle bli till mer nytta för bröderna när han var död. För oss återstår det bara att fråga om vi vågar pröva nålsögat ?
Sr Madeleine Fredell OP