Inför den heliga hostian, i vilken Jesus för oss har blivit ett bröd som håller oss uppe infrån och ger näring åt vårt liv (Joh 6:35), inledde vi igår kväll tillbedjans inre vandring. I eukaristin skall tillbedjan bli förening. Med eukaristifirandet befinner vi oss i den “stund” som Jesus talar om i Johannesevangeliet. Genom eukaristin blir hans ”stund” vår stund, hans närvaro mitt ibland oss. Tillsammans med sina lärjungar firade han Israels påskmåltid, åminnelsen av hur Gud ingrep för att befria Israel och leda det från slaveri till frihet. Jesus följer Israels riter. Han läser tacksägelsebönen och välsignelsebönen över brödet. Men sedan händer något nytt. Han tackar Gud, inte bara för hans stora gärningar i det förflutna, utan för att han själv skall förhärligas genom korset och uppståndelsen. Han talar till lärjungarna med ord som innehåller en sammanfattning av lagen och profeterna: ”Detta är min kropp som utges för er. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. ”Och så delar han ut brödet och kalken. Han ger dem också uppgiften att på nytt säga och göra till hans åminnelse det som han säger och gör i det ögonblicket.

Vad är det som händer? Hur kan Jesus dela ut sin kropp och sitt blod? Genom att göra brödet till sin kropp och vinet till sitt blod, föregriper han sin död, tar emot den i sitt inre och förvandlar den till en kärleksgärning. Det som utifrån är brutalt våld – korsfästelsen – blir inifrån en kärleksgärning som ger ut sig själv helt och hållet. Detta är den förvandling som ägde rum i nattvardssalen och som gav upphov till en process av förvandlingar vars yttersta syfte är att förvandla världen så att Gud skall bli allt i alla (jfr 1 Kor 15:28). I alla tider har människornas hjärtan på något sätt väntat på en förändring, att världen skall förvandlas. Detta är den centrala förvandling som ensam förmår förnya världen på allvar: våldet förvandlas till kärlek och döden till liv. Eftersom denna gärning omvandlar döden till kärlek, har döden som sådan redan blivit inaktuell inifrån, i den finns redan uppståndelsen. Döden har så att säga sårats i sitt innersta, så att den inte längre kan vara sista ordet. För att använda en bild som är välkänd idag, kan man säga att detta är en kärnsprängning som förts in i varats allra innersta: kärleken besegrar hatet, kärleken besegrar döden. Endast denna inre explosion där det goda besegrar det onda kan ge upphov till en kedjereaktion av förvandling som steg för steg skall förvandla världen. Alla andra förändringar stannar på ytan och räddar ingen. Därför talar vi om återlösning eller friköpande: det som innerst inne var nödvändigt har skett, och vi kan träda in i denna dynamik. Jesus kan dela ut sin kropp, för han ger sig själv på riktigt.

Denna första, grundläggande förvandling av våld till kärlek, av död till liv, leder till andra förändringar. Bröd och vin blir hans kropp och blod. Men det får inte stanna där. Tvärtom måste förvandlingsprocessen nu få ny fart. Kristi kropp och blod ges till oss så att vi själva i vår tur kan förvandlas. Vi skall bli till Kristi kropp, hans eget kött och blod. Vi äter alla ett och samma bröd, och det betyder att vi själva blir ett. På så sätt blir tillbedjan till förening, som vi sade tidigare. Gud står inte längre framför oss som den helt och hållet Andre. Han är i oss, och vi är i honom. Hans dynamik träder in i oss och försöker sedan spridas utåt till andra tills den fyller världen så att hans kärlek verkligen kan bli världens dominerande mått. Jag vill illustrera detta nya steg som vi uppmanas till av den sista måltiden genom att se på de olika nyanserna i ordet ”tillbedjan” på grekiska och latin. Det grekiska ordet är proskynesis. Det är en gest av underkastelse, att erkänna att Gud är vårt sannna matt och ger den norm som vi väljer att följa. Det betyder att frihet inte bara handlar om att njuta av livet i total självständighet, utan snarare om att leva enligt sanningens och godhetens mått, så att vi själva kan bli sanna och goda. Denna gest är nödvändig även om vår längtan efter frihet gör att vi i början gör motstånd mot den. Vi kan acceptera den helt och fullt först när vi tar det andra steg som den sista måltiden föreslår oss. Det latinska ordet för tillbedjan är ad-oratio – mun-mot-mun-kontakt, en kyss, en omfamning, kärlek. Underkastelse blir förening, för den vi underkastar oss är kärlek. På så sätt får underkastelse en mening, för den tvingar inte på oss någonting utifrån, utan befriar oss djupt inifrån.

Låt oss återvända till den sista måltiden. Det nya som inträffade där var i att Israels urgamla välsignelsebön fick ett nytt djup. Den blev nu till ett förvandlande ord och låter oss delta i Kristi ”stund.” Jesus gav oss inte i uppdrag att upprepa påskmiddagen, som för övrigt bara skall firas en gång om året och inte kan upprepas när man vill. Han gav oss i uppdrag att träda in i sin ”stund”. Vi träder in i den genom konsakrationens mäktiga ord – en förvandling som förverkligas genom lovprisande bön i kontinuitet med Israel och hela frälsningshistorien, och som samtidigt ger oss det nya som denna bön till sitt väsen strävade efter. Denna bön, som kyrkan kallar ”eukaristisk bön”, gör att eukaristin blir till. Den är ett mäktigt ord, som förvandlar jordens gåvor på ett helt nytt sätt till Guds självutgivande, och tar med oss i denna förvandling. Därför kallar vi denna händelse eukaristi, som är en översättning av det hebreiska ordet beracha – tacksägelse, lovprisning, välsignelse, som Herren har gjort till förvandling: hans “stunds” närvaro. Jesu stund är stunden då kärleken vinner. Med andra ord: det är Gud som har vunnit, för han är kärleken. Jesu stund vill bli vår stund, och den skall bli den om vi firar eukaristin och låter oss dras in i denna förvandling som Herren syftar till. Eukaristin måste bli vårt livs mittpunkt. Det handlar inte om positivism eller maktlystnad, om kyrkan säger att eukaristin är en del av söndagen. På påskdagens morgon fick först kvinnorna och sedan lärjungarna nåden att se Herren. Sedan den stunden visste de att veckans första dag, söndagen, tillhörde honom, Kristus. Den dag då skapelsen började blev den dag då skapelsen förnyades. Skapelse och återlösning hänger ihop. Därför är söndagen så viktig. Det är bra att söndagen i vår tid är en ledig dag i många kulturer, eller att den tillsammans med lördagen rentav kan bli det lediga s k “veckoslutet”. Men denna lediga tid förblir tom om inte Gud finns i den. Kära vänner! I början kan det verka obekvämt att behöva planera in också mässan på söndagarna. Men om ni anstränger er, kommer ni att märka att det är just detta som blir till rätt mittpunkt för den lediga tiden. Låt ingen övertala er att inte delta i söndagens eukaristi, och hjälp också de andra att upptäcka den. Från den strömmar den glädje vi behöver, och därför behöver vi förstå den bättre och bättre i hela dess djup och lära oss att älska den. Låt oss anstränga oss för att göra det, för det är det värt! Låt oss upptäcka den intima rikedomen hos kyrkans liturgi och dess verkliga storhet. Det är inte vi som håller en fest för oss själva, det är den levande Guden själv som bereder en fest för oss. Med kärleken till eukaristin kommer ni också att återupptäcka försoningens sakrament, där Guds barmhärtiga godhet alltid låter vårt liv börja om.

Den som har upptäckt Kristus måste leda andra till honom. Man kan inte hålla en stor glädje för sig själv. Man måste föra den vidare. I stora delar av världen har man idag glömt bort Gud på ett egendomligt sätt. Det verkar som om allt fungerar ändå också utan honom. Men på samma gång finns också en känsla av frustration och otillfredställelse med allt och alla. Man vill ropa: det är inte möjligt att detta är livet! Nej, verkligen inte. Därför finns det också ett nytt intresse för religion samtidigt som man glömmer Gud. Jag vill inte förringa allt det som finns i det här sammanhanget. Här kan också finnas uppriktig upptäckarglädje. Men skall man säga som det är blir religion ofta en produkt som man konsumerar. Man väljer det man tycker om, och somliga lyckas rentav tjäna på det. Men i sista hand får vi ingen hjälp av en hemmagjord religion. Den är bekväm, men i krisens stund lämnar den oss ensamma. Hjälp människorna att upptäcka den sanna stjärnan som visar oss vägen: Jesus Kristus! Låt oss försöka lära känna honom allt bättre för att kunna leda också andra till honom på ett övertygande sätt. Därför är det viktigt att älska den heliga skrift, och därför är det viktigt att känna kyrkans tro, som öppnar skrifternas innebörd för oss. Det är den Heliga Ande som leder kyrkan och dess växande tro, och låter den tränga in allt djupare i sanningen (jfr Joh 16:13). Påven Johannes Paulus II gav oss ett underbart verk som sammanfattar många århundradens tro: Katolska kyrkans katekes. Jag har själv nyligen gett ut ett Kompendium av denna katekes, som utarbetades på den avlidne påvens begäran. Det är två grundläggande böcker som jag rekommenderar er alla.

Men böcker räcker förstås inte ensamma. Bilda gemenskaper på trons grund! De senaste årtiondena har det uppstått rörelser och gemenskaper där man känner evangeliets levande kraft. Sök gemenskap i tron som följeslagare längs den stora vallfärd som de vise männen från österlandet var de första att peka ut. De nya gemenskapernas spontanitet är viktig, men det är också viktigt att bibehålla gemenskapen med påven och biskoparna. Det är de som garanterar att man inte söker privata vägar utan att man lever i Guds stora familj som Herren grundade på de tolv apostlarna.

Till sist måste jag än en gång återvända till eukaristin. “Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd”, säger Paulus (1 Kor 10:17). Med det vill han säga: eftersom vi tar emot samme Herre, och han tar emot oss och drar in oss i sig själv, är vi ett enda också oss emellan. Men det måste märkas i vårt liv. Det måste märkas i förmågan att förlåta. Det måste märkas i att man bryr sig om vad andra behöver. Det måste märkas i att man är beredd att dela med sig. Det måste märkas i engagemanget för nästan, för den som är nära och den som är långt borta, men som ändå angår oss lika nära. Idag finns det olika slags frivilligarbeten där man tjänar varandra och som vårt samhälle verkligen behöver. Vi får inte lämna de gamla ensamma, vi får inte gå förbi dem som lider. Om vi tänker och lever utifrån vår gemenskap med Kristus, då öppnas våra ögon. Då nöjer vi oss inte längre med att släpa oss fram så gott det går här i livet och bara bry oss om oss själva. Då ser vi över var och hur vi behövs. Lever och handlar vi så kommer vi snart att märka att det känns mycket bättre att vara till nytta och hjälpa andra än att bara bry sig om de bekvämligheter som erbjuds oss. Jag vet att ni unga längtar efter stora ting, att ni vill engagera er för att världen skall bli bättre. Visa det för människorna, visa det för världen, som väntar just på detta vittnesbörd från Jesu Kristi lärjungar, och som just genom er kärlek kan upptäcka den stjärna som vi följer.

Låt oss gå framåt med Kristus, och låt oss leva vårt liv som Guds sanna tillbedjare! Amen.

Översättning: Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-08-24