Veckodagbok

På den här sidan kommer Matte att skriva anteckningar om pälsbollens liv. Sidan uppdateras när det finns någonting att berätta.

Till arkivet

2/9 - 2005

Grattis till vår lilla Älskling som fyller ett år idag! Vi älskar dig så otroligt mycket och är så glada att vi får ha dig i våra liv. Utan dig skulle vardagen vara gråare och tråkigare (och nätterna lugnare...). Vi hoppas att vi kommer att ha flera härliga år framför oss. Puss, kram och kyss på dig, din lilla Skrutta önskar Mamma och Pappa.

Tack ännu en gång till Wenche för att vi fick köpa vår SabbeBabbe!

3/9 - 2005

Nu är födelsedagen slut och vår lilla kattunge har blivit en stor katt. Känns lite konstigt faktiskt. Oavsett, här kommer en liten referat om den stora dagen.

Dagen började med en riktig gosestund i sängen. Jag hade ställt klockan så att den ringde en kvart tidigare så att vi skulle kunna mysa ordentligt med födelsedagsbarnet. Hon var på gott humör, som vanligt, och kurrade så att sängen nästan gungade.

Efter morgonsysslorna cyklade jag till jobbet. Det är roligt med en halv dag på fredagar - speciellt när man måste hinna köpa en tårta och annat gott. Efter jobbet sprang jag till Ica. Köpte en hallontårta med sex bitar (ni vet, två bitar för Husse, två för Mamma och två för katten...). Sedan var det bara att cykla hem. Jag klarade mig utan några större olyckor fast när jag öppnade tårtkartongen hemma märkte jag att tårtan lutade "lite" (se bilden nedan).

Innan festligheterna kunde börja skulle vi till veterinären för att ta ett blodprov på Sabrina. Jag hade ursprungligen tänkt mig att få Sabrina fotad igår men förstod i onsdags att vi skulle behöva ta blodprov på henne för det hade gått 120 dagar sedan hon fick sin andra rabiesspruta. Då var det bara att boka veterinär istället för fotograferingen.

Att bli stucken och att tvingas bära krage runt halsen var inte så där jätteroligt enligt Sabrina men hon var ändå oerhört snällt. Jag fick höra att jag äger en otroligt fin och snäll katt med härlig temperament. Det blev bara lite gnäll, gnäll och mjaa, mjaa och sedan var vi klara. Veterinären vägde även Sabrina och det officiella resultatet var 4,36 kg. Dessutom fick jag höra att min katt inte alls var överviktig så nu kan jag ta det lugnt och glömma det som sades i våras av en annan veterinär.

När vi kom hem fick Sabrina ta på sig sin rosett. Hon verkade inte bry sig om det särskilt mycket och då kunde jag ta några bilder på henne.

"Ursäkta Mamma, men jag är nog ingen leksakskatt"

En timme senare kom Husse hemma och partyt kunde börja på riktigt. Jag dukade tårtan, tonfisken och läsken på bordet i vardagsrummet och sedan var det bara att festa. Sabrina brydde sig inte om tårtan. Hon luktade lite på den men höll avstånd och såg lite konfunderad ut. Jag hade naturligtvis inte tänkt att ge henne en tårtbit men trodde att hon kanske skulle vilja slicka på en liten liten gräddklick men det ville hon inte.

"Mamma, varför lutar min tårta så mycket?"

Hon glömde dock oroa sig för tårtan så fort tonfiskstallriken gjorde entré. Hon har fått lite tonfisk då och då men nu hade jag bestämt mig för att hon skulle få lite mer av det goda. Jag vet att jag tog en risk när jag matade henne med någonting hon inte ätit så mycket tidigare (alltid orolig för dålig mage) men det verkar ha gått jättebra för magen fungerar som vanligt. Tonfisken var toppen tyckte Sabrina och slickade sina läppar och tallriken långt efter att de sista smulorna hade försvunnit.

"Värst vad gott det här vad! Visst är det värt att fylla år?"

Resten av kvällen spenderade vi mer eller mindre på soffan och lyssnade på polishelikoptern som flög ovanpå oss över två timmar (ingen aning vad de gjorde och varför). Sabrina brydde sig inte utan låg hopkurad mellan oss och sussade sött. Hon såg så liten ut när hon låg där och jag hade verkligen svårt att förstå att hon är ett år gammal. Det känns som att året har gått oerhört fort (okej då, hon flyttade ju inte till oss ett år sedan men ändå). Det enda jag hoppas är att Sabrina får ha många, många år framför sig och att hon förblir frisk.

Idag hade vi en ganska normal lördag. Jag tog Sabrina på en promenad men vi var tvungna att komma hem illakvickt. Orsaken till det var två hankatter som blev alldeles för intresserade av vår prinsessa. De följde efter oss även om jag försökte springa från dem och dessutom var de inte så jättesnälla mot varandra. Sabrina brydde sig inte om dem (hon löper ju inte) utan hade gärna velat lukta på gräset istället men jag kunde inte riskera något och till slut vad det bara att ta upp katten, gå hem och lämna två skrikande hankatter utanför dörren. Vad trist! Jag hoppas verkligen att det här inte händer mer för annars måste vi stanna hemma tills Sabbe har blivit kastrerad. Jag vill verkligen inte utsätta henne för graviditet för så paranoid är jag när det gäller hennes välbefinnande. Jag skulle nog inte kunna leva normalt om jag visste att Sabrina var gravid utan skulle oroa mig alldeles för mycket!

När vi kom hem från "promenaden" fick Sabrina sätta sig på balkongen istället. Där hade vi en eftermiddagsfika och hon blev bjuden på gårdagens tårta. Inte alls gott, tyckte Sabbe och vägrade ens att sniffa på den - lika bra med det, tycker jag. :)

"Urg, ta bort den där hemska gräddtårtan!"

9/9 - 2005

Sabrinas dagbok

Min kära dagbok, det är Sabrina här som skriver igen. Denna vecka har varit väldigt konstig. Mamma har varit hemma nästan hela veckan men hon har inte velat göra någonting med mig.

Allt började i onsdags. Väckarklockan ringde och jag gjorde som vanligt: hoppade bredvid Mamma för att få min morgongos. Mamma gosade dock inte så där jättebra utan vände sig mot Pappa och sa att hon skulle stanna hemma. Jag blev naturligtvis superglad för nu skulle jag kunna leka med Mamma hela dagen. Pappa åkte till jobbet och vi flickor låg i sängen. Mamma var supervarm och det var oerhört mysigt att kunna luta mig mot henne och sova lite. Mamma gnällde och snyftade väldigt mycket - jag antar att hon hade mardrömmar.

Hela dagen sov vi och när Pappa kom hem trodde jag att nu skulle det bli mycket lek. Mamma fortsatte att ligga i sängen och jag började bli lite irriterad på henne. Så trött kan väl ingen vara? Jag hämtade några leksaker och tappade dem på hennes huvud men det enda hon orkade göra var att slänga dem ungefär en meter. Ursäkta, men det räcker inte och det berättade jag för henne men hon bara låg där fortfarande. Pappa försökte få mig leka med sig men han är inte lika bra. Jag gick tillbaka till Mamma och då kramade hon mig och snyftade att hon inte orkade leka men att jag skulle kunna ligga där med henne medan hon klappade mig. Jag hade dock väldigt mycket energi och försökte få Mamma fatta det. Hon fortsatte dock att ligga där så jag satte mig i hallen och började jama. Då skulle hon väl komma och kolla om allt var bra. Det var dock bara Pappa som kom.

Torsdagen var ungefär likadan och då började jag bli riktigt sur på Mamma. Det kan inte vara hälsosamt att bara ligga där som en död fisk och gnälla hur ont hon har - visst får man ont om man bara ligger hela dagen. Det enda roliga med dagen var att Mamma drack massor av varmt honungsvatten och sprang på toan. Då kunde jag ju följa med och dricka ur vattenkranen. Mamma vill ju inte resa upp sig så länge jag sitter på hennes knä och dricker och därför drack jag jättelänge varje gång hon gick på toan. Hon verkade vara kall för hon skakade men det var nog inte så för hon fortfarande var supervarm.

När Pappa kom hem var det samma sak som igår. Mamma bara låg där och Pappa försökte leka med mig. Sedan bar han mig till henne flera gånger så att hon kunde krama mig och gnälla och lova att hon skulle leka med mig så fort hon mådde bättre. Jag är nog helt säker på att hon skulle må toppen OM hon lekte med mig.

Idag fredag har saker och ting varit lite bättre. Mamma har varit uppe och även lekt lite med mig. Sedan går hon tillbaka till sängen igen och hostar och nyser lite men hon är inte lika varm länge. Nu halvligger vi båda framför datorn och surfar lite på Internet. Jag hoppas att Mamma slutar larva sig snart och börjar bete sig normalt igen.

Pussar, Sabrina

14/9 -2005

MJOOOO-OOOO !!!!

MJOOUE-OOE-OEEE !!!!!!

MJOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO !!!!!

Dessa härliga läten har nu hållit oss vakna för sex nätter. Som någon kanske redan gissat har vår lillflicka börjat löpa. Jag hade ingen aning att en katt kan låta så här. Om jag inte visste att hon löper skulle jag nog tro att hon har väldigt ont någonstans. Jag hoppas bara att dessa nattliga konserter tar slut fort så att vi får lite sömn...

Ja-a, det har hänt mycket under den senaste veckan. Först blev jag ju sjuk och var tvungen att stanna hemma. Sabrina tyckte i början att det var supermysigt med en febrig (=varm) Mamma som höll henne sällskap (=som snyftade och gnällde och mådde så dåligt att det inte är sant) men så småningom började hon bli riktigt irriterad. Jag fick massor av leksaker på mig när hon försökte engagera mig. Tyvärr var jag en dålig Matte som inte orkade leka kurragömma med henne, och naturligtvis dög inte Husse - hur mycket han än försökte pyssla med henne. Det var jag som hon ville leka med just då (även om det spelar ingen roll vanligtvis vem hon leker med).

I fredags började Sabrina bli lite otålig och hade svårt att hålla sig stilla. När Husse kom hem började hon småvråla och först trodde vi att hon bara var irriterad på oss och att hon kände sig nonchalerad men när jamandet bara fortsatt och hon lät som aldrig förr började vi undra vad som var fel. Jag kliade henne vid svansroten och hela katten spände sig. Hon trampade dock inte med tassarna än men eftersom hon var så spänd, speciellt vid rumpan, var jag nästan helt säker på att hon hade börjat löpa.

I lördagsmorgon visste vi att vi hade en löpande honkatt. Hon skrek, trampade med tassarna och vrålade ständigt. Dessutom slickade hon sig mycket "därnere" och när jag kikade dit såg jag att hon var lite svullen. Först blev jag lite rädd för att hon hade dragit på sig någon slags infektion men tydligen hör lite svullnad till saken. Efter att vi (och antagligen våra kära grannar) hade lyssnat på en vrålande honkatt för 6 timmar (jag visste inte att en katt kan vråla och leka eller vråla och gå på toan samtidigt), bestämde jag mig för att gå ut med henne.

Jag - som fortfarande var förkyld - tog på mig massor av varma kläder och sedan var det bara att ta ner katten till innegården som är hankattfri. Där stod vi nästan en timme medan hon markerade varenda höstrå och löv och vrålade.

Under natten fick vi ingen sömn utan lyssnade istället på en trevlig konsert á la operasångerska Sabrina. På söndagsmorgon var vi alla väldigt trötta. Dessutom verkade Sabrina ha tappat förmågan att gå vanligt - hon mer eller mindre kröp fram vrålande och trampande med baktassarna. Så fort vi rörde på henne vände hon rumpan mot oss och flyttade svansen åt sidan. Det enda som vi kunde hitta på var att försöka bjuda henne någonting annat att tänka på och då åkte vi till Hummelmora hage. Där fick jag bära henne nästan hela tiden för trampandet slutade inte. Till slut lyckades vi intressera henne med någonting annat, nämligen änder. De var ju roliga att titta på, tänkte Sabrina och för första gången för två dagar slapp hon vråla och trampa.

Vi försökte få henne att bli intresserad av små fiskar som simmade i vattnet och precis framför hennes nos, men det enda hon kunde tänka på var att trampa, trampa och trampa med tassarna.

När vi väl kom hem fortsatt hon sin konsert. Dessutom hade hon oerhört stort behov av att kunna markera sin revir och vi fick bevittna hur hon sprang på toan för att kissa små kissar väldigt ofta.

I måndags började Sabrina själv bli väldigt trött men detta betydde inte att vrålandet och trampandet blev mindre. Nej-ej. I stället för att gå runt med rumpan i vädret, låg hon nu på hallmatten och vrålade och trampade. Man såg det på henne att hon ville sova men kunde inte. Bara när jag tog upp henne i min famn kunde hon få vila lite men även där trampade hon ständigt.

På tisdagsnatt kom Rolf på att lägga Sabrina i tvättkorgen och lyfta den på sängen. Sabrina älskar ju att ligga i den och oftast låter jag henne vara där även om vi inte tvättar/behöver den. Att kunna vara i tvättkorgen verkade ha en lugnande effekt och för första gången för flera nätter kunde jag sova två timmar i streck utan att bli väckt - vilken härlig känsla!

Idag är det onsdag och det känns som att Sabrina börjar lugna ner sig lite grann. Hon vrålar inte hela tiden och går normalt. Dessutom kan jag hålla henne i min famn utan att hon ständigt trampar med tassarna. Nu är det bara att få henne steriliserad så fort som möjligt så att både hon och vi slipper löpningen. Jag måste bara säga att om andra honkatter löper som Sabrina har jag väldigt svårt att förstå varför det inte finns flera kastrerade katter (som inte används i avel) i Sverige.

22/9 - 2005

Har haft lite problem med Internet och därför har jag inte kunnat uppdatera sidan tidigare. Då så, då ska vi se vad som har hänt under veckan som gått.

På grund av löpningen åt Sabrina väldigt dåligt. Hon glömde att äta när hon bara gick runt och vrålade och sedan hetsåt hon massor av mat på en och samma gång. Man behöver väl inte vara så där jättesmart för att förstå vad som hände sedan - hon blev naturligtvis dålig i magen. Först blev jag lite rädd att det var något allvarligare men tack och lov kunde vi snart konstatera att det inte var så (dessutom hjälper det ju mycket att man har en trevlig uppfödare som alltid svarar på mina frågor...).

I fredags slutade kissemissen löpa och det kändes riktigt härligt enligt alla i familjen. Sabrina slappnade av och började leka med oss igen. Hon lekte nämligen knappt under hela den veckan hon löpte. Dessutom var det trevligt att äntligen få gå ut med henne. Hon var så pigg och glad och sprang runt. Människorna skrattade åt oss när jag fick springa och flåsa efter vår fröken katt som skuttade framför mig och bara njöt av gräset under tassarna.

Vi har även bokat tid för kastrering. Nästa torsdag - alltså den 29 september - ska Sabrina bli en lycklig kastrat och då slipper både hon och vi dessa hemska löpningar. Nu oroar jag mig bara för operationen. Jag är mycket orolig för hur det ska fungera men jag hoppas för det bästa. Maken min har tagit några dagar ledigt så att vi kan hålla extra noggrann koll på Sabrina.

24/9 - 2005

MJOOOOOOOOOOOOOOOOOO !!!!

MJOEEE-OOOEEEEE-OOOOOOOOOOOOO !!!

DEL 2

Och så var det tydligen dags igen. Sabrina löper - igen. Enligt min kattbok ska honkatten löpa en gång per månad. Hah, Sabrina har nog inte läst den boken för hon löper nu för fullt. Det trampas, skriks och stryks hela tiden. Dessutom har hon väldigt svårt att komma ihåg att äta. Jag får mata henne så att det inte blir diarré igen. Tack och lov att hon ska kastreras om en vecka! Jag mår så dåligt när jag ser hur jobbigt hon har det. Dessutom är hon på rätt så dålig humör. Vi har långa konversationer som handlar om bara en och samma sak.

Sabrina = S, jag = J.

S = Mamma, mamma, jag vill gå ut.

J = Nej, det får du inte.

S = Jag är faktiskt ett år gammal. Du har inte rätt att säga vad jag får och inte får att göra. Jag vill UT!

J = Du stannar hemma för annars är du bara med pojkar .

S = Jag har rätt att välja mina vänner. Dessutom är jag jätteförsiktig. Jag lovar. Jag vill UUUUT !!

J = Du får aldrig gå ut själv. Du ska alltid ha koppel och sele på dig.

S = Vad TASKIG du är, Mamma! Du fattar liksom ingenting! Jag har rätt att göra vad jag vill. Jag vill UUUUUTTT !!!

Och så vidare... Stackars katt springer till ytterdörren, springer till mig, vrålar och skriker och när jag vägrar öppna dörren för dig, följer hon efter mig och "tjatar" (vrålar och jamar) på mig. Hon verkar tycka att vi är helt pucko för vi inte förstår vad hon vill. Dessutom kommer hon och sätter sig framför mig och börjar diskutera om hennes rättighet att få gå ut och leta efter en pojkvän. Det är faktiskt lite roligt att ha små diskussioner med henne, men jag tycker nog synd om våra grannar. Kan inte vara roligt att lyssna på vår löpkatta.

Förberedelserna inför nästa veckas kastrering har vi också börjat med. För att det skulle vara lättare för henne att gå på toan efter operationen, tog jag bort taket på toalådan och satt i skvättskydden så att hon skulle vänja sig vid den igen. Hah, hon behövde ingen tid för det. Nu har det krafsats och grävts i toalådan hur mycket som helst. Hon verkar vara riktigt nöjd när hon nu kan gräva igen utan att toalådans väggar och tak stör henne. Tyvärr får hon inte ha en öppen toalåda efter att hon tillfrisknat för vi inte kan leva med 2 kilo kattsand på golvet efter varje gång varit på toan.

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunna göra med henne. Om vi har en öppen låda, skvättar hon sand överallt och vårt minibadrum är inte designat för det. Har prövat pellets men hon avskydde dem - sand ska det vara så att det går att gräva ordentligt, tycker Sabrina. Hon tål sin toalåda med tak men älskar inte den för det inte går att gräva och krafsa lika bra i den lådan.  Om någon har bra tips på hur man gör en grävsugen katt nöjd, vill jag gärna veta.

"Nu ska jag gå och piska mattor med Husse"

Vi var på Ikea och köpte tallrikar. Sabrina tyckte att lådan vi bar tallrikar i var högst tillämpad för att sitta i. Jag tycker att det bara ser obekvämt ut.