Gottfrid och Louise Nilsson

Brev från fästmön Louise till Gottfrid

(De gifte sig 1888)

Ströö fredag förmiddag
Min egen älskade Gottfrid!

Tack för ditt kära bref. Ack! Så roligt om jag redan nu kunnat vara din lilla gumma och vi dagligen kunde få vara till samman, men det är något som heter tålamod. − I dag namnar jag mina handdukar, tänk när jag en gång kan hänga upp dem i vårt lilla hem. Ack! Så roligt, mitt hjärta är redan fullt af glädje vid blotta tanken derpå. − Jag har varit borta ett par gånger sedan vi råkades, Anna och jag badar nu hvarje dag, det är så skönt. Nilehn kom till Ströö i lördags. Om qvällen lekte vi gömme inne i trädgården. I denna veckan har jag varit mycket flitig, jag har sytt en klädning till mig, en gammal som jag har färgat, jag var inne i går e.m. till Kantorn och viste den, der var jag hela e.m. ty Kyrkoherden var borta, der talades mycket om en fotvandring till Womb, som Anna, Nilehn, Johan och jag skulle företaga, vi skulle gå härifrån om qvällen så vore vi i Womb på morgonen. Herrarna kommer i nästa vecka, de skola botanisera mer, Anna och jag får nog stanna hemma. Der hörs inte af någon bok−? I går fick jag dragningslistan ifrån lotteriet, men ingen vinst, bättre lycka nästa dragning, den är den 12 i nästa månad, man hoppas i det längsta, hoppet är ändå så skönt.

Mathilda har ej skrifvit till mig sedan om den pigan, hvad hennes fästman tyckte, säg henne att jag har talat vid flickans mor, och de är villiga att låta henne tjena för 30 kr. Jag tyckte det var väl mycket med 40 för henne och talade förstånd med qvinnan. Vill du nu säga Mathilda att hon genast skrifver till mig, för vill hon inte ha henne så får hon ju ha det att veta så att hon får en annan tjenst.−

Skrif snart och låt mig veta hvad ni rågade Eder med i Ystad. Nu har ni väl fått det tyst sedan Fru Svensson rest med sina små, hvad sådana ändå äro underhållande mer än någon tror. Du får ursäkta att min stil är något fet, men pennan är så odräglig och så kommer det ju också från Din feta fästmö. Jag har varit så frisk och duktig den sista tiden, jag drömmer nästan hvarje natt om Dig, drömmer Du någon gång om mig?

Nu slutar jag för att fortsätta med min sömnad. Skriv snart till
Din tillgifna och trofasta Louise
Många långa kyssar!!

(Mathilda är Gottfrids mor eller syster , fru Svensson förmodligen hans syster Anna.)


Kommentar Louise fick bidra till försörjningen av lärarfamiljen i Vomb. Hon tog t.ex. emot posten, som på den tiden ingick i lärarens uppgifter, hon hade konstnärer i kost och logi och dessa blev ibland vänner för livet som t ex Jonas Åkesson. Enligt Julius fanns det gott om teckningar i köket i skolan i Vomb. Dora och Maria Louise har hört berättas att Mollie Faustman målade en tavla av Louise i olja när hon som elev med kamrater bodde i Vomb. Tavlan tog konstnären med sig. På stadsbiblioteket i Lund finns Mollie Faustmans memoarer. Här beskrivs vistelsen hos läraren i Vomb på ett mycket humoristiskt sätt. Det är Klunkaborg som beskrives där.Ett utdrag (hela hennes beskrivning finns under Klunkaborg):

"Jag bodde i en gammal länga, tillhörande en folkskollärare. Hos detta lärarpar fick jag också middag; rum och middag 30 kr. Den unge mannen, som kom ner till samma ställe några veckor senare, fick priset höjt till 40 kr., med motivering att karlar äter mera. Vi tyckte att både 30 och 40 var vådligt dyrt. Pengarna räckte absolut inte till något mer mål, så maten fick inskränka sig till middagen". Dora Gottfries har berättat att MoIlie Faustman målade ett porträtt av Louise Nilsson. Om någon vet något om var man kan leta efter detta så hör av dig!

Louise som var glad och musikalisk var tillsammans med Gottfrid med om att starta Vombs sång- och ungdomsförening, som uppförde både sång-och teaterpjäser i byarna. Föreningen blev så rik att den skaffade sig ett eget hus, som ännu finns kvar i Vombs by. Louise deltog också i startandet av Röda korset i Öved. På en auktion på Övedskloster inköptes en fransk skulptur av Voltair och en 1700-talsstol, båda föremålen hos Ingrid idag. Maria Louise fick av Louise en filigrambrosch som är densamma som finns på ateljefotografiet av Louise. När Gottfrid pensionerades flyttade familjen till Raby nr 12 i Vomb. Den trevliga bilden av farmor Louise med vitt förkläde och en blummehöna är tagen där. Under min uppväxt fanns bilden på Gamlegård, nu mångfaldigad i "släktboken".



Tack−kort 1919:
Arbetsutskottet för undernärda krigsbarn i Skåne ber att genom oss få säga Eder ett varmt tack för det offervilliga intresse och all den godhet, varmed Ni sörjt för och vårdat de stackars nödlidande barn, som Ni erbjudit Eder att under sommaren 1919 taga hand om.
Henriette Coyet; Ellen Werner;Elisabeth Quensel; Oscar Möller

Det finns i samlingarna ett mycket välskrivet tackbrev daterat 1 oktober 1919 från Wien, Moritz Christianus, som tackar för sin dotters tid hos Herr u Frau Nilsson samtidigt som det berättas honom situationen i Wien.

Gottfrids anteckning 1922 i Raby:
Januari 27. 17 lass gödsel äro utkörda på rotfruktslandet. Mor är med Malla och Thure i Veberöd o. hör på Vranérs komedi. 7 gr. Kallt.

Brev från Tora Vega Holmström till Gottfrid Nilsson 1951 i samband med hans 90-årsdag.
Bredgatan 25, Lund 31 oktober 1951
Käre Gottfrid från Womb!
Det var en upplevelse som man inte glömmer, att få vara med på festen i går. Jag är så tacksam att jag fick räknas till släkten fast bara sysslingbarn. Ännu ljuder i mina öron Gottfrids vackra tenor i "Herre min Gud som den månen lyser" - det var som någon sade "Så det ryser i ryggen".
Och Louise - jag kom att tänka på forna tiders dans i Nygårds sal. - Den lilla gåvan jag skulle haft med i går kommer härmed, det är ju egentligen ingenting - bara en beskrivning på Wombs Nygård, så som jag tänkte på det vid en tidpunkt när allt såg ut att ta slut - augusti före krigsutbrottet- Det var en sak jag tror vi försummade i går fast vi säkert inte glömde - det var att tala om Louise, Gottfrids enastående vackra kvinna - jag glömmer aldrig hur ståtlig hon kom in i Nygårds sal och slog sig ner - såg ut som en grekisk gudinna!
Jag sänder också min bror C. T. H.-s lilla sista diktsamling ifall Gottfrid inte har den. Jag lyckades komma över den antikvariskt i går.
Det var en sympatisk samling människor - med ingifta - som Gottfrid kan skåda på från de nittio årens höjdpunkt.

Med varmt tack och lyckönskan
Tora Vega

Tora Vega skriver i sina minnen:
"Alla som dansat i den salen! Och som där dansades! Alla dansade på en gång, hög och låg, tjock och smal, liten och ung och gammal, skolmästare Gottfrid dansade så gott som sittande med rockskörten rätt ut."

Dora minns vad Åke berättat:
(Se hela intervjun på annan plats!) Vi pratade sedan om Emelie som var Louise´ syster och mor till Magda och Julia. Dora har eget minne av dem från 1940-talet. Då bodde Emelie och Magda i Petersgården längst ut på Regementsgatan i Malmö. På höstarna kom Åke dit med rotfrukter, speciellt potatis och morötter, från Gottfrids odlingar i Vernershus. Lägenheten var en vanlig gammaldags lägenhet med stort kök och källare, vardagsrum och var sitt sovrum, vackra möbler. Petersgården var ett fd. patricierhus men fungerade som bostadshus. Vid sådana tillfällen kunde vara med och det blev kaffebjudning.
Dora och Åke bjöds också hem tillsammans med Meyersons och Öhrwalls, och Gottfrid naturligtvis som hade en lägenhet i närheten. Man träffades oftast hos Meyersons och hos Öhrwalls. Detta var tillfälle av fest, det var viktigt att spela kort, vira t.ex. Emelie och Magda var mycket glada åt rotfrukterna.
Vi stannar länge i familjen Louise och Gottfrid. Åke led av att Louise fick arbeta så hårt. Det kändes för honom som om hon slet ihjäl sig. Han arbetade i sitt eget jordbruk och barnen skulle hjälpa till. De var starka och duktiga, inte minst Åke, som aldrig fick leka. Det gick ut över undervisningen.

Gottfrid ville ha roligt. Till vardags var han sur även som äldre. Han spelade kort. Åke har skrattretande berättat om hur ibland skjutsen körde fram till skolan redan innan lektionen var slut, han spelade ju med bönder i Vomb. Då avbröt han lektionen och sa att man kunde ta igen nästa dag, tog på sig manschetterna och gick till skjutsen. Det skulle vara fest, gärna med sprit. Släkt och vänner kom på somrarna och bodde länge i skolan, ja som sommarnöje, och fest skulle det vara. Och konstnärer var inackorderade. Louise fick jobba och pengarna räckte inte. Men det var kvinnors lott på den tiden!


Med häst och vagn från Borrby till Vomb. Maria Louise "Milis" berättar!

"Ett gammalt fotografi, kanske 75 år gammalt, påminner mig om att jag kan ha varit med om att blicka ut över Vombsjön just från det här stället vid sjön. Sjön ligger spegelblank och det är en vacker sommardag.

På marken brer sällskapet ut sig. Från vänster ligger Gerda, senare gift med Tage Gottfries, Malla Gottfries, senare gift med Nils Meyerson, Louise Nilsson, min farmor, Ragnhild Gottfries, min mor, Julius Gottfries, min far, Åke Gottfries, min fars, yngste bror. Jag tror att jag kan tidsbestämma bilden till slutet av, tiotalet, ungefär 1918.

Ragnhild och Julius hade då flyttat in på Gamlegård (1917) och vi kan ha kört med häst och vagn till Vomb för att hälsa på Gottfrid och Louise. Flera sådana turer kommer jag ihåg från min barndom. Julius hade köpt en ny vagn med säten framtill och baktill och rätt så hög. Den var för en häst, en enspännarvagn. Det var en lång tur från Gamlegård i Borrby till Vombs skola. Jag kommer ihåg att Gottfrid och Louise, när jag besökte dem första gången, bodde i det vita skolhuset. Jag tycker mig minnas ett mycket vackert rum med ett vackert ovalt bord i en salong ett mahognybord? Och så promenerade vi ner till Vombsjön, som vi kan se av fotografiet.

En annan åktur gick till Vernershus, Gottfrid och Louise' pensionärsbostad i Klostersågen, som baron Otto Ramel på Övedskloster upplät åt honom gratis (?). Denne ägde hela Vombs by och byarna runt om. Gottfrid fick också arrendera Raby nr 12, där han strax efter pensioneringen som lärare drev jordbruk på den "magra" jorden. Det var sandjord. På Gamlegård var det lerjord.

Maria Louise Olsson 19940330"

Charlotte har starka minnen från Vernershus i slutet av 20-talet.

"Liksom på Nr 20 i Borrby omkring mormor och morfar rådde stor harmoni i Vernershus mellan farmor och farfar, en källa till glädje i hela livet för Charlotte. När hon var i 10-årsåldern (omkring 1927) var hon där en vecka. Hon minns den fina stämningen. När man kom ut genom köksdörren fanns det reseda och ringblommor på slänten, på framsidan en rad med rosor, rabatter, stort grönsaksland, allt i bästa ordning. Innanför det lilla köket fanns sovrummet med en stor säng vackert bäddad med ett fint vävt täcke; också en väggklocka. Sedan kom man in i det stora underbart vackra rummet (en gång skolsal) med ett stort bord med vävnad och silverskål. Farmor och Charlotte plockade ringblommor och reseda och fylldeskålen, en silverskål (i vitmetall) farfar fått i jubileumsgåva, det fanns en orgel, den franska stolen, en Anders Zorn-tavla på väggen (kopia av en teckning), vackra fräscha trasmattor, fönster utåt trädgården. Louise undervisade Charlotte, som minns den undervisningen än idag i detalj.

En dag skulle farmor till Övedskloster på Röda Kors-sammanträde. Då kom Tage från Raby med häst och vagn. Farmor tog över och körde själv till Öved, alltmedan Tage gick tillbaka till Raby. Charlotte minns också farmors glädje och smittande skratt som hon känner igen hos olika ättlingar och som alltid gläder henne... När Louise dog blev det tyst i familjen. Det hade varit tunga år speciellt för Malla: Louise dog av en demenssjukdom. Charlotte minns begravningen i Vombs kyrka, prästen talade om Louise vackra sångröst, vilken man skulle komma att sakna."


Ingrid har hört några saker:
Hjalmar berättar humoristiskt om hur han fick lära sig botanisera när han gick i realskolan i Simrishamn och det var en handgriplig undervisning, som också Stig deltog i och han ger samma bild. Stig vistades mycket i Vernershus på somrarna. Julius hade också ett stort botaniskt intresse och det var en sida där han för ovanlighetens skull ville ha barnen med. Vi fick alla lära oss examinera växter. Att den rara luktvädden växte på sandängen vid skolan och vid vägkanten vid Veberöd visste vi. Hjalmar fick också dela Gottfrids intresse för gymnastik, varje dag kraftiga övningar. Hjalmar håller fortfarande på vid 76 års ålder, mycket nöjd med sin morfars övningar. Fysiskt aktiv hela livet gick det historier om Gottfrid, riksmarsch vid 80, också dansskola. Den fysiska aktiviteten räckte också till att komma till Gamlegård och hålla den stora trädgården i trim, som inte var Julles starka sida. Det var förstås också ett sätt att umgås, det blev stora kalas med god mat, priffe och vira och några groggar och fantastiska och oförglömliga skratt. Malla sjöng och Nils spelade på pianot. Så gick det förmodligen alltid till omkring Gottfrid och Louise! Det har sagts att skratten hörde till Louise, beskrivningen "den glada tyskan", hade Jack fångat upp i kretsen kring Meyerson−familjen. Släktforskningen har visat att också Gottfrids far, Anders, också var en gladlynt person och det var också Gottfrid.

Att odla jord var livslångt intresse. Han var en modern lantbrukare. Barnen utbildade sig till jordbrukare, i varje fall några av dem. De gick på lantbruksskolor. Julle blev agronom, lärare och lantbrukare, Tage gick på Tomelilla lantbruksskola och blev lantbrukare, Åke gick på Östra Grevie och ville bli lantbrukare men då hade konjunkturen vänt. Det var svårt att försörja sig på lantbruk, i varje fall på sandmarker som i Vomb. Ture var kontorist men emigrerade till Argentina och blev förvaltare på en mycket stor ranch. Gottfrid gjorde sig väl känd för sin lupinodling och fick priser. Rörande är den lilla tygpåsen som sparats från Nilssons dagar och användes i trädgårdsundervisningen. Det har sagts att Anders Nilsson också var intresserad av trädgårdsundervisningen.

Och så var Gottfrid mycket påverkad av Are Värland hel livet och höll hårt på kruskadiet. Redan som litet barn delade Carina hans intresse helhjärtat och gör det fortfarande. Som yngsta barnbarnet fick hon uppleva hur han tog vara på alla matrester, som han blandade i kruskan. Samma bild ger Stig och Hjalmar. Hörde det till åldrandet, han blev ju mycket gammal? Eller?

Kondoleansbrev från Gustaf Scotte skrivet till Julle vid Louises död 1932 Välås, Kungsbacka den 12 mars 1932
Gode vän.

Medan höststormarna rasar sitter jag och ser i Skånska Dagbladet, har den tidningen hvarje vår några månader för att följa med lite där nere.

Käre Julle, mitt varmaste deltagande i din och alla de dinas sorg! Mor är det bästa som finns i världen, men tyvärr förstår man det för sent. Du hade den stora lyckan att äga en god, glad och sällsynt duktig mor. Många, många minnen har jag af din mor, alla äro de glada och jag är henne skyldig det varmaste tack för alla goda råd som hon gaf mig i ungdomens berusande tid. När Vomb−tiden, den bästa tid jag någonsin haft, var slut möttes våra vägar vid Nordströms och gamle Doktorns grafvar. Åh, Fru Nilsson var underbar. Sista gången var i Raby då där vare syn, din far var välbeställd lupinodlare och du och din familj kom dit. Minns du det härliga bordet till kväll och all dess goda mat med sill i 10 sorter samt all glädje och muntert samkväm. Ja, så är det här i lifvet, man vet aldrig när det är sista gång man skiljs åt. Ett farväl kan säga så litet ibland men tyvärr ofta mera än vi ana. Ord äro så fattiga för allt hvad man känner då man mister någon som stått en nära, en människa som man aldrig hann säga allt.

Ibland längtar jag gränslöst ned till Skåne. Vomb var mitt hem liksom Hvilan.− I tankarna ser jag Vombs skola m.m., din far och mor och alla ni pojkar än här än där och så din mor hos gamla Mor i soffhörnet på Vombs Nygård, i soffhörnet var det statsråd.

Mottag än en gång och framför till dina bröder och din syster mitt hjärtliga deltagande! Till din far skrifver jag några rader.

Vännen Gustaf
På kuvertet står Gustaf Scotte.

Ingrid Gottfries
ingrid.gottfries@bredband.net
Släktmöte i Vomb 2002