Ett inlägg från 1989 och lätt förnyat 2008 diskuterar ordet "låt" i bönen Vår Fader i N T av Bibel 2000 och varför ordet "nät" ersätter "not" i liknelsen om "noten som samlar fisk av alla slag". Öppna Text 5
Tre avgörande moment glimtar förbi på den här tretusenåriga resan med Bibeln. De tre momenten gäller
1) språken i Bibeln,
2) kanonbildningen, d. v. s. vilka böcker som skulle vara med i Bibeln, och
3) Luthers översättning av både Gamla och Nya Testamentet.
Vad är det för Bibel vi har egentligen?
Man måste skilja mellan original och översättning. Vi ska alltid vara medvetna om att vår Bibel är en översättning med alla dess konsekvenser. Då inser vi att man inte kommer förbi det här med språk och då gäller det språk som fixerats i skrift. Det måste vi klara av i början. Vi kastar oss alltså rakt in i första momentet.
Judarna hade stött på skrivet språk tidigt. i Ugarit
på nuvarande Syriens medelhavskust. I Irak skrevs många språk
med kilskrift, bl. a. det icke-semitiska språket sumeriska samt akkadiska,
ett semitiskt. språk. I en rapport om stölderna i Iraks nationalmuséum
efter USA:s invasion visades en kilskriftstavla med en matematisk beskrivning
av en rätvinklig triangel från c:a 1.500 f. Kr. alltså 1.000
år före Pythagoras sats från omkr. 500 f. Kr.
I Tvåflodslandet (på arameiska AramNaharain, grekiska Mesopotamien) talades arameiska såsom den då kända världens världsspråk. Trots att detta område inom "den bördiga triangeln" varit utsatt för svåra angrepp från olika makter har dess invånare försökt att behålla sin identitet. Efter Muhammeds död 632 skedde en invasion som totalt förändrade förutsättningarna. De kristna fick valet att antingen konvertera till islam eller bli undertryckta medborgare med hårda skatter o. s. v. De kristnas problem fortsatte århundradena igenom och fick en våldsam karaktär i mellan åren 1894 och 1922. Om detta se (Text /) Page4 på denna hemsida.
Hieroglyferna dök upp i Egypten omkr. år 3.000 f. Kr. Insikten
att språk kunde formuleras i skrift och att man kunde beskriva komplicerade
saker hade judarna även mött i Öster. Det var alltså ingen
nyhet för judarna när de började skriva sitt språk hebreiska
omkr. 1 000 år f. Kr. Då hade de lämnat Egypten ett par-tre
århundraden tidigare. De hade en historia att berätta, inte minst
uttåget ur Egypten. Man skrev på papyrus och pergament (djurhudar).
Moseböckerna följdes av sångerna i Psaltaren och lagarna, profetiorna
och så plötsligt befarade somliga att den helige Anden upphört
när sista ordet i Malaki skrivits. Judiska lärde fortsatte bearbetningen
av texterna med två samlingar som resultat. Den äldre kallas Mishna
från c:a 200 e. Kr. och Talmud, som kom senare, räknas som avslutad
omkring år 500 e. Kr. Talmud citerar Mishna där vi får. veta
att det hade funnits en orgel, magrefá, i templet.
Urkyrkan som samlats kring Jesu bror Jakob flydde för romarnas ökande förföljelser, särskilt efter Hadrianus tillträde som kejsare , till Pella öster om Jordan och norrut. I Antiokia hade Petrus tidigt grundat en kristen församling och en grupp kristna utvandrade dit redan efter förföljelsen mot Stefanus. Där kallades de för första gången som kristna. Nya grupper kom nu dit. Edessa blev säte för patriarken. Kalkstensplatån TurAbdin (=Tjänarnas Berg) fylldes med kyrkor och kloster tätt, tätt. Man behöll sitt språk arameiskan, som alltså spreds i hela Främre Orienten. Arameiska var både judarnas och de kristnas språk. Man ska då märkas att kristendomen blivit dominerande runt Medelhavet och genom Mesopotamien och Persien långt österut i riktning mot Indien.
Efter Alexander
den stores erövringar hade ett nytt språk kommit att konkurrera om
herraväldet i Medelhavsområdet. Alexander den store hade nått
ända fram till Indus i öster och blev egyptisk farao år 332
f. Kr. Grekiska blev snabbt ett världsspråk, ung. som arameiskan
redan var i den då kända världen (jämför engelska
i våra dagar). Hellenismen som kultur blev en modefluga. Gamla Testamentet
hade översatts omkring år 200 f. Kr. från hebreiska till grekiska
av 70 lärda och översättningen kallas därför septuaginta
som betyder sjuttio (LXX). Nu började frågan vakna om vilka böcker
som rätteligen hörde till Gamla Testamentet och då är vi
framme vid det andra momentet
från inledningen. Vi bör nämna en tradition som berättar
om ett beslut i Jamnia år 90 i frågan om kanonbildningen. Traditionen
var stark och i Septuaginta visste man vilka böcker man ville ha med. Ändå
blev Gamla Testamentets kanonbildning en historia genom flera århundraden
långt in i medeltiden. Och Luther fick ännu på 1500-talet ta
ställning till Gamla Testamentets s. k. apokryfa skrifter som han
sa var nyttiga att läsa.
Klassisk
hebreiska började faktiskt förlora en del av sin ställning redan
efter judarnas återkomst från babyloniska fångenskapen år
539 f. Kr. och den närbesläktade arameiskan växte fram som vi
sett. Gamla Testamentets hebreiska skrevs med enbart konsonanter och genom sammanhanget
fick man hålla reda på vilka vokaler som skulle användas för
att orden skulle få rätt form. Det är inte så konstigt
som det kan låta. Ordens betydelse i de semitiska språken, alltså
även arameiska, arabiska och ett antal afrikanska språk, är
knuten till konsonanterna, oftast tre till antalet, ordets s. k. rot. En grupp
lärda som kallas massoreter
utarbetade ett system för den hebreiska texten med prickar under (och över)
konsonanterna för att markera vokalerna (Ex. substantivet ord och verbet
tala: davár- dibbér).
Massoreternas arbete fortsatte under en stor del av medeltiden.
Släktskapet mellan de egyptiska, arameiska, hebreiska och andra semitiska språk är intressant och intrikat. (Se t. ex.Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, uppslagsordet Arameiska språket, eller på nätet www.aramaic-dem.org och välj Swedish/Språk/Introduktion till boken Den dolda pärlan...). Men det grekiska språkets inflytande syns mycket påtagligt då det arameisk/syrianska språket till och med har valt grekiska vokaler för vokaliseringen som senare tillkommit av texten.
Bibeln innehåller
ju också Nya Testamentet. Det är skrivet på grekiska. Vissa
avsnitt av Nya Testamentet tror man har sitt ursprung i någon arameisk
variant. Matteusevangeliet tycks ha haft judekristna som adressater och dessa
talade arameiska. Paulus hade ju judisk lärdom och kunde hebreiska och
arameiska förutom grekiska (läs 7 verser Apg. 21:37-22:3 där
Paulus berättar om detta). Romarnas politik var hård och inte minst
under andra århundradet mycket grym mot både judar och kristna.
Den kristna församlingen fördrevs. Men nu fanns de skrifter som kunde
komma i fråga till en skriftsamling om Jesu liv och församlingarna
i hans efterföljd. Vi återknyter till andra
momentet om kanonbildningen. Nya Testamentet. Kyrkan
var nu så klar på sitt evangeliska uppdrag att man i varje fall
ung. år 200 kunde fastställa vilka böcker som skulle ingå
i ett Nya Testamentet. Det är viktigt om vi vill förstå kopplingen
mellan Nya Testamentet och den kristna tron att observera att det var kyrkan själv som avgjorde vilka
skrifter som skulle med i Nya Testamentet. Gnosticismen var påverkad av
platonsk filosofi och ville inte se Jesus som en kroppslig människa. Den
hotade att påverka den unga kristendomen. Gnostiska inslag och en del
annat avvikande avfärdades. Denna utveckling var i princip avslutad vid
kyrkomötet i Nicea år 325. Den längre trosbekännelse som
då antogs avslöjar hur man försökte definiera det kristna
evangeliet gentemot andra läror. Det var inte enskilda författare
som lämnade in sina skrifter till något slags antologi utan det var
kyrkans beslut som gav Nya Testamentet dess form.
Det lades ner mycket arbete under kyrkans första århundraden för att vårda bibeltexten. Märkligt nog talade man latin i norra Egypten men grekiska i Rom så den första översättningen till latin skedde i Nordafrika. Men vid 300-talets slut bad påven Damasus kyrkofadern Hieronymus att översätta först Nya Testamentet till latin och sedan hela Bibeln. Hieronymus översatte Gamla Testamentet till latin direkt från hebreiska (inte från den grekiska texten i LXX) och hävdade att det var det enda riktiga. Hans bibel var klar år 405 och fick namnet Versio Vulgata. Den är ännu i dag den katolska kyrkans officiella Bibel. Det förekom många översättningar. De arameisktalande kristna i gränsområdena inom Turkiet, Iran, Irak och Syrien översatte Bibeln flera gånger till sitt språk. Den mest kända heter Peshitta. Till Egyptens gamla språk i en nyare form, koptiskan, översattes Bibeln tidigt. Till 600-talet var Egypten före islam ett mycket betydande kristet land med patriark i Alexandria. Den etiopiska Bibeln är från 300-400-talen. Även till arabiska har Bibeln översatts åtskilliga gånger.
Här följer tre exempel på bibliska språk, alla ur första versen i Johannes evangelium.
Det första
exemplet är grekiska ur Nestles Novum Testamentum Graece,
Det andra
exemplet hämtas ur den syrisk-ortodoxa kyrkans aktuella bibel. Texten är
klassisk syriska, i det här fallet med serto-alfabetet. NE skriver: "Syriska,
arameisk dialekt ursprungligen hemmahörande i Edessa. Då Edessa var
ett av kristendomens tidigaste fästen i Mellanöstern blev språket
där den arameisktalande kyrkans språk och spreds med kristendomen
utanför hemstaden. Syriskan är bärare av en mycket stor kristen
litteratur och har använts som litteraturspråk ända tills i
dag. Det är fortfarande liturgiskt språk i den syrisk-ortodoxa och
den nestorianska kyrkan. Språket skrivs med tre alfabet, alla varianter
av den ursprungliga arameiska skriften."
Det tredje
exemplet ur en modern hebreisk översättning av Nya Testamentet har
återgivits i tidskriften "Shalom över Israel" av Marianne
Reichmann i "Fakta och funderingar om hebreiska språket". Den
återgivna texten utgörs av orden "I begynnelsen var Ordet".
Nu bör
vi närma oss våra egna trakter. I Syd- och Centraleuropa översattes
Bibeln till folkspråk. Det finns alltså översättningar
till tyska före Luther. Kopiorna skrevs för hand. De blev därför
dyra och användes framför allt i kyrkor och kloster. De blev aldrig
särskilt vitt spridda. Dessutom var det ofta mindre delar av Nya Testamentet.
Sverige har genom sina krig lagt beslag på två rariteter. Den ena
är tidig. Den heter Gigas, Jätten eller Djävulsbibeln, med en
gammal latinsk textform från1200-talet. Den togs som krigsbyte i Prag
1648 och förvaras i Kungl. Biblioteket i Stockholm. Det är världens
största manuskript 90x50 cm, ursprungligen 318 pergamentblad från
c:a 160 åsneskinn. Den andra är också ett krigsbyte från
samma tillfälle. Det är biskop Wulfilas gotiska översättning
från c:a 300-talets senare del, kallad Codex Argenteus, Silverbibeln,
och förvarad i biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.
När
Johan Gutenberg i Tyskland var 60 år 1454 tryckte han den första
boken, en Bibel på latin. 29 år senare föddes Martin Luther.
Utvecklingen av boktryckarkonsten skulle bli av stor betydelse för Bibelns
ställning i Europa och Sverige. Den store humanisten och språkmannen
Erasmus av Rotterdam lät 1516 trycka den grekiska texten till Nya Testamentet.
På två och en halv månad översatte den lärde professorn
Martin Luther denna till tyska. Gamla Testamentet tog mycket längre tid.
Hebreiska är ett svårare språk än grekiska och GT omfattar
oändligt mycket mer text. Men redan 1494 hade Gamla Testamentets hebreiska
text tryckts, den s. k. Brescia-utgåvan. När Luther bestämde
sig för att översätta även Gamla Testamentet till tyska
tog det 12 år.
Här
har vi det tredje momentet
jag vill markera. Förutom sporadiska försök fanns Bibeln tidigare
endast på hebreiska, grekiska och latin. Den semitiska hebreiskan är
väsensskild från de germanska språken och står i en klass
för sig själv. Grekiska och latin har många inbördes likheter.
Men vad jag vill poängtera är att Luther som den förste översatte
dessa texter till ett västerländskt folkspråk av en annan karaktär
än grundtextens språk. Därmed flyttade han texterna till ett
helt annorlunda formspråk och en annan kultur. Utmaningarna vid historiens
första seriösa översättning av all denna textmassa från
de klassiska språken till ett, låt oss kalla det, modernt språk
måste ha varit stora. Tänk bara på hur man än i dag diskuterar
hur Fader vår ska översättas. Luthers översättningar
har dessutom tålt att utgöra grund för nya översättningar
som t. ex. reformatorerna Olaus Petris och Laurentius Andræs översättning
av Nya Testamentet 1526 samt deras översättning av Gamla Testamentet
tillsammans med ärkebiskopen Laurentius Petri 1541. Därmed var vår
första svenska Bibel, Gustav Vasas Bibel, klar.
Det dröjde
hela 376 år fram till nästa översättning. Karl XII:s bibel
var bara en lätt revision. Men 1917 års Bibel som många nu
levande levt med en stor del av sitt liv i kyrkan var en verklig översättning
från grundspråken. Lite pratig med en massa små ord instoppade
för att mjuka upp språket. Ett problem med en översättning
är att den föråldras i och med att språket förändras.
Det får vi leva med.
Är då
den senaste översättningen Bibel 2000 den bästa? Ja, jag vill
med bestämdhet säga att den är den bästa vi kan få.
Översättningen tar hänsyn till att bibelböckerna skiljer
sig i fråga om språknivåer: vardagsspråk, poesi, berättande
eller profetiskt språk. Kunskapen när det gäller grundtexterna
har förbättrats avsevärt. Modern teknik har öppnat möjligheter
att läsa det som förr var otydbart. I Vetenskapens värld i TV
har visats hur man lockat fram en mer än 2.200 år gammal matematisk
framställning av Arkimedes från en s. k. palimpsest. Det är
ett pergament som kunde återanvändas genom att försöka
skrapa bort den första texten och skriva en ny utanpå. Munken på
1100-talet som gjorde sig en ny bönbok av en sådan palimpsest förstod
inte hur värdefull den första texten var. Men det blev kanske ändå
tack vare honom som Arkimedes text nu finns kvar.
Små
fel vid kopiering av texterna är inte ovanliga. Hörfel när originalet
förelästes för kopiatorerna eller dessa av misstag skrev fel
bokstav eller fel ord förekom. Inte ens i våra dagar är tryckfel
utrotade. Varje vetenskaplig utgåva av grundtexten har därför
en utförlig notapparat med kommentarer och förslag till tolkning samt
uppgifter om olikheter mellan olika textfynd.
Kommentar till en insändare i tidningen Norra Västerbotten 2004-02-20."
ÄR BIBELKOMMISSIONENS Bibel rätt översatt? I 1 Mos 3:15 står "han" och 'honom" i grundtexten men det har översatts till "de” och "dern" i Bibel 2000. Texten handlar om kvinnans säd, hennes avkomma. 1917 års översättning talar om säden som "denna" och "den" och är alltså ingen han-översättning av hebreiskan, men kan vi inte lita på texten och skriva "han", ska översättningen bli ännu krokigare? Einar Marklund, Skelleftehamn"
Frågan gäller språkens grammatik och är viktig att besvara eftersom det i tid och otid hävdas att översättningen i Bibel 2000 skulle vara oriktig. Ett personligt pronomen som syftar tillbaka till ett ord i maskulinum måste enligt den hebreiska grammatikens regler stå i maskulinum. Men det betyder absolut inte att det måste översättas till svenska med ”han”. Enligt svenska språkregler skall det stå ”den” när ett pronomen hänvisar till ett ord i neutrum som både säd eller avkomma är. (!917 års Bibel har följdriktigt ”denna” som pronomen). Men nu är säd ett begrepp som definitionsmässigt består av en mångfald enskilda sädeskorn. Alldeles speciellt på biblisk tid gällde samma sak med begreppet avkomma. Detta måste en översättning ta hänsyn till. Alltså blir översättningen av det som Gud säger till ormen: ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de [=avkomlingarna] skall trampa på ditt huvud och du skall stinga dem i hälen.” Den som vill se och begrunda den hebreiska grundtexten får den här:
Om avsikten är att kräva en speciell översättning på svenska av en vers i en åldrig helig text därför att man i den vill läsa in Kristi kamp mot det onda så är detta en oärlig exegetik. Att Gamla Testamentet pekar fram mot Kristus är överväldigande tydligt och detta försvagas inte ett dugg av att man översätter korrekt.
Vid varje översättning av Bibeln dyker det upp okritiska klagomål på att texten har ”förändrats”. Grundtexten står alltid kvar oförändrad. Och varje översättning är ett försök att komma denna närmare. Även om den ska bedömas kritiskt är det beklagligt att Bibelöversättningen 2000, som skett med all tillgänglig språklig expertis och under utnyttjande av mellanliggande års forskning sedan föregående översättning, ska behöva utsättas för misstänkliggörande.
Vad betyder förresten orden vi har lånat från Bibeln? Ordet ”mission” är latin och betyder sändning. I grekisk form får vi större känsla för ordets evangeliska förankring när vi uppmärksammar att mission eller sändning på grekiska heter ”apostolat”. Det är en sändning med ursprung i Jesu uppdrag till sina lärjungar.
"Halleluja” sjungs otaliga gånger i kyrkorna. Vad betyder ordet egentligen? Det är verbet ”hillel”, lovsjunga, i imperativ och i den intensiva verbformen piel. Ändelsen ”–ja” är helt enkelt en kortform för gudsnamnet. Det betyder alltså ”lovsjung Herren!” Hosianna är också en imperativ men i verbformen hifil som innebär att man är angelägen om att verbets innehål verkligen sker. Verbet är ”jasha´” som betyder frälsa och på vilket namnet Jesus är bildat. Ändelsen ”–na” är en förstärkning av uppmaningen. Grundbetydelsen av Hosianna skulle alltså vara ”Se då till att frälsa!” En ganska härlig och adekvat uppmaning till Gud.
Gudsnamnet
fick inte uttalas i den judiska läsningen av Gamla Testamentet. Det har
sitt ursprung i verbet vara ”hajáh”. Rösten från den brinnande busken sa till Mose: ”Jag
är (hebr. ´ähjä´) den jag är” [2Mos. 3:14). I en grekisk variant (”ho ån”)
har detta gudsnamn via Uppenbarelseboken blivit vanligt i glorian till Kristusikoner.
Men om man blandar ihop de hebreiska konsonanterna till gudsnamnet JHV och lägger
till vokalerna till ordet Herren ”adonai” som judarna säger vid textläsningen
i ställer för gudsnamnet så får man den intetsägande
varianten ”Jehova” som alltså är ett språkligt omöjligt
sammelsurium utan verbal eller historisk innebörd.
I boken ”Gamla
Testamentet blev nytt” har biskop Bertil Gärtner skrivit om sammanhang
mellan de två bibeldelarna Gamla och Nya Testamentet. När Jesus enl.
Johannesevangeliet dör på korset [mest sannolikt fredagen den 3 april
år 33, A.Ö.] så är det samma tidpunkt på dagen som
när påskalammen slaktas i templet på påskens tillredelsedag.
Han är Guds lamm som lider för hela världens försoning.
Vid en sändning i TV på en Långfredag från en judisk
påskmåltid i Göteborg kunde man se hur husfadern lade undan
en bit bröd i början av måltiden för att ta fram vid avslutningen?
Rektor Anna-Greta Norén har redogjort för innebörden i detta
i en liten skrift ”Brödet och vinet” från 1995. Det undangömda
brödet kallas ”afikoman”. Det är troligt att just det brödstycket
tog Jesus fram när nattvarden instiftades. ”Detta är min kropp som
utges för er”. Om Jesus använt bröd från måltidens
inledning skulle vinet ha kommit före brödet. Nu får det sin
förklaring att brödet kommer före vinet.
Judarna började
befara att den heliga Anden sinat när sista ordet i Malaki var skrivet.
Då förstår man de kristnas glädje att få förkunna
om Jesus att han var (hebr.) Messias, d. v. s. den smorde.. Och Petrus förklarar
enl. Apg. 10:38”…hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig Ande
och kraft…”
Om man använder ett och samma språk och om man tänker på att Gud skapade med sitt ord märker man visuellt vid en direkt jämförelse ett samband mellan hur det skapande Ordet presenteras i 1 Mos. 1:1 och det frälsande Ordet i Joh. 1:1
1 Mos. 1:1 "Bereshít bará Elohím"..."I begynnelsen skapade".
Joh. 1:1 "Bereshít hajáh haddavár"..."I begynnelsen var Ordet".
Ett inlägg från 1989 och lätt förnyat 2008 diskuterar ordet "låt" i bönen Vår Fader i N T av Bibel 2000 och varför ordet "nät" ersätter "not" i liknelsen om "noten som samlar fisk av alla slag". Öppna Text5.
Startsidan