Hemsidan om Tre fysikteorier har en ytligt sett snarlik text som behandlar frågan om tro och vetande med tanke på fysik och naturvetenskap.
OBS.Texten till fotnot nr 1 på sidan Familj samt till fotnoterna nr 2-7 här på Page 2 finns alla samlade i slutet av denna text.
En vårdag 1950 kom docenten och sedermera ärkebiskopen, Fjellstedtska skolans dåvarande direktor, Ruben Josefson in i III:e ringens klassrum på skolan med ovanligt bestämda steg för att hålla lektion i filosofi. På hans steg mot katedern såg man att nu gällde det något speciellt. Klassens rökare hann nog tänka: har någon tjuvrökare blivit avslöjad? Direktorn hade ju ansvar för elevernas boende. Men den här gången gällde det tro och vetande. Plötsligt sa Josefson: ”Hedenius bok om tro och vetande är ett enda cirkelbevis!”
I mer än 53 år har jag burit med mig detta Josefsons uttalande under mina studier i alla sju teologiska ämnen för teol. kand., teoretisk filosofi för fil mag., studier i själavård och 3 månaders studier i USA. Som pensionär har jag låtit frågan följa med i ivriga studier i astronomi, matematik samt ang. språkliga och historiska förhållanden i Palestina, Egypten och angränsande länder. Ämnet är ju allmängiltigt. Först har man svårt för att tro att Hedenius som professor i praktisk filosofi skulle göra sig skyldig till ett så fatalt logiskt fel som ett cirkelbevis i sitt frontalangrepp på ”tron”. Allra helst som hans slutliga bevis är av logisk art. Innebörden i Josefsons uttalande ”Hedenius bok om tro och vetande är ett enda cirkelbevis!” är kort och gott att Hedenius inte skulle ha bevisat nånting alls.
Människornas samlade kunskap genom historien rör oändligt många aspekter. Därför är det naturligt att stoffet differentieras och inordnas i olika ämnen. Det kan synas som om frågorna om tro trängs undan i mängden av kunskap. När Ingmar Hedenius kom med sin bok ”Tro och vetande” år 1949 blev det plötsligt uppenbart att krafter aktivt ville ifrågasätta kristendomens anspråk på en plats i samhället. Ja, Hedenius menade t. o. m. att den kristna tron enligt motsägelselagen måste frånkännas existensberättigande.
Hedenius teser som underbyggdes med en viss omsorg var följande tre:
Hedenius skriver: ”De båda första postulaten vilar på vissa iakttagelser av den religiösa trons psykologi och språkets natur, och fastän dessa iakttagelser torde vara riktiga, måste de dela alla empiriska antagandens lott att inte kunna bevisas lika säkert som att två gånger två är fyra. Men det logiska postulatet är lika säkert som att två gånger två är fyra.”2 Med detta resonemang som grund avfärdar Hedenius den kristna tron.
De kristnas Gud är både Gamla och Nya Testamentets Gud. Men inte i en helt enkel relation. Messias (hebr. mashiach = den smorde = grek. Christós) är förutsagd i GT. Men den kristna bekännelsen av Jesus som Messias/Kristus och Guds son, född in i historien, innebär något radikalt nytt och mer än vad som låg i GT:s förutsägelse. De första århundradena av vår tideräkning krävdes för den s. k. kanonbildningen att samla alla skrifter som dokumenterar detta i det vi kallar Nya Testamentet samt att förstå den grundläggande innebörden i att Jesus är Gud och människa. Vår utmaning i dag är att förhålla oss till detta och söka förstå vad Gud uppenbarar. Den kristna kyrkan kan inte lättvindigt välja bort eller välja ut. Det måste en tolkning till och denna blir desto nödvändigare ju längre bort från de historiska händelserna man kommer. Dock betyder tolkning här aldrig förändring. Den hebreiska och den grekiska texten står där och kan bara översättas men inte ändras. De historiska dokumenten ger den nödvändiga informationen om vad som är kyrkans grund. Kyrkan kan inte utifrån utomkyrkliga värderingar göra om sitt grunddokument om att Gud blev människa i Jesus Kristus och att han som den uppståndne är förhärligad hos Gud.
I förbigående bör nämnas att när jag konfronterar dessa frågor med boken "Orientalism" av den före sin död vid Columbia University i USA verksamme professorn i litteraturvetenskap Edward W. Said4 vidgas perspektivet snabbt. Denne palestinske kristna arab menar att Occidenten (Västerlandet) byggt upp bilden av Orienten efter sina västerländska behov. När man synar den väg som de skriftliga dokumenten och så småningom den kristna kyrkans tradition om den gudomliga uppenbarelsen i GT:s texter och Guds inkarnation i Jesus Kristus nått Västerlandet, har dessa klart sitt ursprung i Österlandet och har förmedlats av orientaler. Under århundraden har perspektivet varierat och ibland förvrängts (jämför bokens förord). Att en lång rad av präster fram till vår tid någorlunda hjälpligt kunnat läsa GT på hebreiska har ju varit ett sätt att lära känna ett semitiskt språk och därmed ta emot ett kulturinnehåll där Österlandet är den givande parten.
Åter till nuet. Förmågan hos kyrkans ledare samt företrädare ute i församlingarna i dag att möta och balansera den utmaning som uppstår i skärningspunkten mellan den yttre kunskapsmiljön i samhället och kyrkans egen inre kunskapsmiljö ställs på prov. Ju större förvissning kyrkans anställda känner att de och dess ledning har samma målsättning, desto mera kraft vill man satsa på att vinna egen klarhet över frågeställningarna.
Svenska Kyrkan är inte ensam av religioner och organisationer i världen om att röra sig i en ny tids kunskapsmiljö. Här ska vi dock begränsa vårt perspektiv till Svenska Kyrkan. Resterna av enhetskyrkan, som snabbt växte fram efter reformationen och i varje fall var etablerad på 1600-talet, har levt kvar länge. Under 1900-talet förändrades bilden rätt snabbt. Svenska Kyrkans karaktär av trossamfund fick stöd från många olika håll och betonades. Ungkyrkorörelsen myntade begreppet ”folkkyrkan” som en gemenskap för att väcka folkets medvetande om sitt kristna liv och ansvar som döpta. Den liturgiska rörelsen sökte förnya kyrkans gudstjänstliv.
Hedenius utspel om tro och vetande skedde i ett Sverige som börjat känna av en religiös villrådighet. Vetenskapen lovade stora tekniska landvinningar och levnadsstandarden steg påtagligt. Enskildas ekonomi förbättrades och fackföreningarna hade sådana framgångar i den svenska modellen att oron för arbetslöshet bleknade bort. Från mitten av 1900-talet började märkas att många - möjligen som en följd av ordets makt över tanken - ville lägga in något annat i begreppet ”folkkyrka” än de som myntat det avsett, nämligen att göra evangeliet tillgängligt för Sveriges folk. Nu skulle i stället Svenska kyrkan verkligen vara en folkets kyrka och om dess ve och väl skulle kyrkopolitiker besluta. Människor som, efter att ha levt en kortare eller längre tid i frikyrkornas kyrkokritik, ville lämna den gemenskapen var känslomässigt blockerade för att återvända till Svenska Kyrkan.
I detta skede inledde Svenska Kyrkans Diakonistyrelse ett studieprojekt som skulle ledas av en disputerad teolog i en ”socialetisk delegation”. Målsättningen skulle vara att sekulariserade människor skulle få bättre hemkänsla i Svenska Kyrkan. Prästerna förklarades överlag inkapabla för denna uppgift som inriktades på att närma den arbetande befolkningen och fackföreningar till kyrkans värderingar. När den utsedda tjänstemannen aldrig disputerade och många präster kände sig kränkta av att underkännas i sitt arbete rann det hela så småningom ut i sanden utan bestående resultat sedan även målgruppernas intresse svalnat.
Den allmänna meningen bland kyrkans anställda om Svenska Kyrkan som arbetsgivare är inte smickrande. Domkapitlens av ålder okänsliga behandling av sina präster har levat kvar ända in i senaste tid. Detta har påverkat inte bara enskilda präster utan även församlingar som önskat förändringar. Med ett snett leende har ”domkapitlets skjutskärra” tillåtits köra över prästfamiljer och förhoppningar om meningsfull tjänstgöring. Mångas nödrop över orimliga arbetstider och långa perioder av dubbeltjänstgöring vid vakanser har klingat ohörda. Uteblivet stöd vid ogrundade angrepp p. gr. a. oriktiga förväntningar på präster från allmänhet och media har raserat förtroendet för kyrkan som arbetsgivare. Även andra arbetstagare i kyrkan har liknande erfarenheter.
Ända till mitten av förra seklet krävdes en mycket omfattande och speciell utbildning för prästvigning. Detta var också det enda tillfället då den efterfrågades. Därefter blev samma utbildning närmast betraktad med förakt eller i bästa fall med likgiltighet. Inte ens kvalificerad vidareutbildning, som en del sökte sig till för egna medel, värderades. Det blev helt andra värderingsgrunder som gällde för tjänstetillsättning och löner. I våra dagar tycks kyrkomusikerna på väg in i samma situation. Organisternas normala musikaliska utbildning, som kyrkan varit med om att förorda, anses inte adekvat längre5.
Brist på korrekt arbetsgivaransvar för anställdas arbetsförhållanden utifrån den utbildning som kyrkan själv varit med om att precisera och kräva, återverkade på kyrkan själv. Märkligt nog är detta fenomen inte ett avslutat kapitel. Pedagogisk personal söker sig knappast till kyrkan längre och i vissa församlingar är vaktmästarfunktionen också i kris. Att sopa under mattan blir en räddningsplanka inte bara i biskopskansliet utan rakt ner genom organisationen. Vassa armbågar och mobbning får under sådana förhållanden nytt utrymme att agera både uppifrån och underifrån. Inte ens kyrkans bemötande av invandrare är överallt i överensstämmelse med ett gott bemötande av nya medborgare.
Sekulariseringen är inget helt nytt fenomen och kan ha olika orsaker vid olika tidpunkter. I folkdjupet finns alltid en tveksamhet inför att låta rörelser få en alltför stark profil. Men sekulariseringen6 är ingen modefluga. Den handlar om att samhället (egentligen dess medborgare) tagit ställning i skärningspunkten mellan den yttre kunskapsmiljön i samhället och kyrkans egen inre. Därför är sekulariseringen mer eller mindre en ödesfråga för kyrkan. Många olika faktorer bidrar till bilden av vad sekularisering är. Därför är den inte entydig. Kyrkans förmåga att hantera den växlar.
En sida av sekularisering är en känsla av att tycka sig klara allt bra utan kyrkan. En sådan känsla är säkert komplex men har nog alltid ett moment av ovilja, tillfällig eller bestående, att känna sig beroende av något gudomligt. Möjligen kan det finnas ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången”, en skapare kanske. Så länge endast enskilda medborgare i ett glest mönster i samhället intar denna ståndpunkt är genomslaget inte så märkbart för kyrkan. Men när en större majoritet ansluter sig till den blir följderna märkbara. Ja, kyrkans egen inre kunskapsmiljö riskerar att bli alltmer isolerad i en sekulariserad miljö. Kyrkans medlemmar känner ett ökat tryck att i varje fall ha ett genomtänkt ”försvar” för sina åsikter och sitt engagemang i kyrkliga aktiviteter.
Samhället börjar mer eller mindre omedvetet att marginalisera kyrkan och dess medlemmar på grund av deras övertygelse. Desto större personligt engagemang och civilkurage krävs för den enskilde att hålla fast vid sin ståndpunkt.
När Hedeniusdebatten om tro och vetande fick sitt enorma genomslag i skarven mellan 40- och 50-talet blev många fundersamma. I många fall blev resultatet en bestående osäkerhet. Inte alla blev medvetna om att det rörde sig om ett cirkelbevis. Kvar för framtiden fanns en osäkerhet om kyrkan kan ha rätt.
Intryck från den naturvetenskapliga forskningen av att man skulle ha löst alla frågor om livet och tvärsäkra uttalanden av enskilda forskare om att religiösa frågor är ointressanta eller meningslösa för människans tillvaro har ökat denna osäkerhet.
Politisk och annan ideologisk propaganda mot kyrkan har satt sina spår. Kyrkans debatter, som pressen gärna rubricerat som ”STRID INOM KYRKAN”, även om debatten varit ett nödvändigt led i att nå fram till ett beslut, har givit ett intryck av en hjälplös kyrka. Den som inte kunnat förstå kyrkans relation till något gudomligt har också ofta missat den inre dimensionen i kyrkans överläggningar om sin framtid.
Somliga personers besvikelse på enskilda kyrkoanställdas oförståelse har här och var blivit en grogrund till förakt för kyrkan. Många debatter som speglats i pressen som om de gällt frågor inom kyrkan har egentligen rört sig om tvister mellan kyrkliga grupper och samhället. Men även reaktioner har funnits mot präster och övriga anställda vars uttalanden stått i strid med kyrkans lära.
Sekulariseringen påverkar den enskilda församlingsbons frimodighet och tro. Det gäller kyrkokritik både från enskilda och i media eller angrepp på bred front i litteratur av olika slag eller förstulna små kommentarer i någon speciell bok man just läst. T. o. m. en sådan bok som den nämnda ”Ett oändligt äventyr” har med viss stilistisk finess, men dock, vändningar som man kan bli förvånad över.
Sekulariseringen har så
genomsyrat det mesta att inte många känner det som något speciellt
att ge kyrka och kristendom en liten släng. Detta är inget man kan
göra något åt. Men det innebär att kyrkan får anledning
att söka sig inåt till en mogen uppfattning om sin egen ståndpunkt.
Kyrkan överlever i Kristi närhet. Men i en sådan kvietistisk
tillbakadragenhet är inte kyrkan kallad att leva. Några grundläggande
fakta måste vara oundgängliga.
Svenska Kyrkan är en gren av den världsvida kyrkan, vars grund är evangeliet om Jesus Kristus i Nya Testamentet. Som luthersk kyrka har den svenska bekännelseskrifter och en lära som varje präst vid sin prästvigning lovar att hålla sig till. Även om Svenska Kyrkan har övergått till att tala om vigningstjänst finns prästämbetet kvar med dess speciella ansvar i kyrkan. Till detta ansvar hör framför allt tystnadsplikten i själavården, uppdraget att predika i enlighet med Guds ord (i Bibeln), med instiftelseorden knyta nattvardsfirandet till Kristus själv, döpa i Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn samt tillsäga syndernas förlåtelse enskilt och vid gudstjänsten.
I Skellefteå St Olovs församling har kyrkorådet under en konflikt valt att tala om församlingens kyrkoherde som dess VD. Den bibliska bilden är en herde som har ansvar inför Frälsaren Jesus Kristus för sin tjänst. Jag vill inte acceptera att kyrkoherden i stället ska bli en VD vars ansvar i första hand stannar hos församlingens styrelse.
Kyrkan har inte någon anledning att utöva kontroll av vad människor tror på i samhället. Den enskildes tillhörighet till en kyrka är frivillig och inte heller den tillhörigheten omges av kontroll. Enda villkoret för medlemskap i Svenska Kyrkan är dopet. Däremot måste kyrkan veta vad den själv tror på och vad den bekänner. Den som av fri vilja sökt sig till prästämbetet och även den som frivilligt accepterat biskopsämbetet har förbundit sig att utöva ämbetet i enlighet med kyrkans tro och lära. När sekulariseringen tränger på i olika skepnader prövas vigningstjänstens bärare just ifråga om tro och lära.
En intervju av TT med ärkebiskopen K. G. Hammar före julen 2002 väckte en debatt som återspeglas i Kyrkans Tidning nr 6 den 6 februari 2003. Ärkebiskopens uttalanden tolkar fil. dr i statskunskap i Uppsala Stefan Olsson i samma tidning under rubriken ”K. G. Hammar avviker från kyrkans bekännelser” som att ”Ärkebiskopen hävdar att Jesus inte är Guds son.”
Svenska kyrkans lära är utan tvekan att Jesus föddes av jungfrun Maria. Hans senare underverk har just undrets karaktär av att ”inte ha hänt förut”. Kyrkans Tidning nr 6 citerar under rubriken ”Debatten har pågått i 2000 år” en slutsats av professor Alf Tergel i anslutning till ”debatten mellan Arborelius-Hedin och KG Hammar om bibeltolkningen”. ”De gamla tynande katolska och protestantiska folkkyrkorna i Europa, dit de nordiska hör, har alltsedan upplysningstiden haft ett liberal teologiskt synsätt som styrts av det sunda förnuftet. Man kan inte tro att någon går på vattnet eller föds av en jungfru eftersom det i historien inte finns några andra exempel på sådana händelser.” (min understrykning). I kristen terminologi är underverk definitionsmässigt sådant som ”det i historien inte finns några andra exempel på”.
Ett sekulariserat synsätt kan inte acceptera att Jesus föddes av jungfrun Maria. Möjligen kunde hans mor, om hon nu verkligen levat, heta Maria. Men jungfru kan hon inte ha varit. Inte heller kan en sekulariserad åsikt förenas med att Jesus gjorde under i definitionens mening. Tergel har rätt i att sådana åsikter inte är något nytt. Ofta har de lett till en stark reaktion med någon form av förändring som resultat Att tro som på 50-talet på det som står i Bibeln kallas numera med en misstänkt klang av fundamentalism att vara ”bokstavstrogen”.
Dåvarande redaktören Olav S Melins ledare i Kyrkans Tidning nr 6 kallar Hammars Kristusbekännelse ”mera öppen än Arborelius och Hedins”…”Hammars dröm är att människor skulle uppleva samma rymd och bejakelse inför kyrkans, Bibelns och traditionens olika sätt att tala om Jesus och uttrycka tron som finns i Nya Testamentets berättelser. Jesussamtalet visar med önskvärd tydlighet två olika synsätt. En bokstavstrogen Gudstro som inte ifrågasätter Jesu under. Och en öppen Gudstro där tron är en personlig Jesusrelation och en inre visshet.” (Mina understyrkningar). Meditation över den citerade texten låter mig se en flykt från det gudomligt givna till ett subjektivt val under falsk antydan av att en sund kristen tro inte skulle kunna rymma en personlig Jesusrelation. Att vara troende i klassiskt kristen mening döms ofta ut som konservativt.
Den fråga som måste ställas är om ärkebiskopen framför en sekulariserad åsikt som är oförenlig med Svenska kyrkans bekännelse. Skulle så vara fallet blir nästa fråga vad detta kan innebära för kyrkan. Utan tvekan rör det sig om en lärofråga som är i högsta grad central för kyrkan. Ärkebiskopen är, liksom för övrigt varje präst, efter att ha avlagt prästlöftena Guds Ords tjänare. Han är inte bara generellt en förebild i kyrkan utan även i många centrala organ ansvarig för att kyrkan följer sin bekännelse i olika sammanhang. Som biskop är han ansvarig i ärkestiftet för att prästerna förvaltar sitt ämbete korrekt i fråga om själavård, predikan, konfirmandundervisning samt övrig kristen undervisning och församlingsarbete.
Detta innebär att det inte är någon marginell fråga hur ärkebiskopen ger besked. Ärkebiskopen svarar Morgan Ahlberg i en intervju i Kyrkans Tidning nr 8 under rubriken ”Sekteristisk syn måste utmanas” ”Jag tror på allt som kyrkan tror på. På att Jesus är Guds son…- …Men jag tror kanske inte på det sätt som andra tror på.” Detta kan vara självförhävelse men det kan även vara bristande insikt i det uppdrag han har åtagit sig. Ärkebiskopen kan inte ensidigt förändra kyrkans lära och tro. Men kyrkan löper en smygande och underlig risk. Dessutom långsamt verkande. Sekulariseringen kan komma att förkväva den ena efter den andra av kyrkans läromoment. Hedenius cirkelbevis omfattas av större och större grupper som tycker att underverk är nys. Att dop skulle betyda att den döpte får barnaskap hos Gud blir en alltför skruvad tankegång när man bara vill ha namn på barnet. Ja, nattvarden kanske hänger med ett tag för den är ju ändå ett tillfälle till meditation och att söka en inre relation. Men snacka bara inte om att Jesus är med i brödet och vinet! Dopet, nattvarden, predikan, missionsarbetet, ja kyrkans grunder skadas om de som ska vårda dem inte tror på uppgiften.
Kyrkans grund och lära kan inte bytas ut. Svenska Kyrkan är en gren av den världsvida kyrkan. Evangeliet som utgångspunkt kan aldrig bytas ut. Under överskådlig tid framöver har varje kyrkotillhörig en fungerande församling att leva i. Men under historiens gång har det visat sig att kyrkan kan reagera på olika sätt inför en oväntad utmaning. En möjlighet är att den stora gruppen av kyrkfolk tolkar situationen som obetydlig eller t. o. m. håller med om det nya. Slutpunkten på en sådan reaktion är en total förändring av kyrkan. En annan möjlighet är att enskilda grupper markerar en reaktion. Det som kallas väckelse i gångna tider har många gånger varit reaktion på det man uppfattat som kyrkoledningens avvikelser i fråga om lära och förkunnelse. För den enskilde som kan vara eller i varje fall känna sig ganska ensam återstår möjligheten att konvertera till någon annan kyrka.
En ny kyrkotillhörighet innebär alltid att förlora något av sin egen historia och bakgrund. Inte alla är beredda att göra en sådan uppoffring. Andra kanske kan se det som ett nytt äventyr att söka sig till en annan kyrka. Däremot är nya samfundsbildningar ytterst tveksamma och närmast spekulativa utvägar.
K. G. Hammar måste förstås tillerkännas rätten att ha vilka egna uppfattningar han vill. Frågan är vad Svenska Kyrkan måste förutsätta att dess andlige ledare representerar i fråga om tro och liv. Skulle ärkebiskopsstolen bli en plats för teologiskt experimenterande i stället för evangelisk tro kan Svenska Kyrkan bli lidande. När kyrkans präster och medarbetare känner sig desavuerade av kyrkans ledning rinner kraften snabbt bort. De som ska förkunna evangeliet klart, själavårdande och tröstande med Kristus i centrum förlorar lätt frimodigheten om kyrkans ledning drar bort mattan under deras fötter. Tillsägelsen om syndernas förlåtelse kan uppfattas som en tom gest. När ledningen för Svenska Kyrkans Mission kallar ”mission” för ett omöjligt ord förstår man att den apostoliska7 efterföljden är ifrågasatt. Det var kyrkan själv som genom kanonbildningen avgjorde vilka böcker som skulle ingå i Bibeln. Där finns kyrkans grund i Jesus Kristus återgiven. Svenska Kyrkan som arbetsgivare behöver en trovärdig ledning. En ledning för en kristen kyrka som själv låter sekularisera sig på bekostnad av biblisk tro på Jesus som Guds son kan inte räkna med att tas på allvar.
Den bästa utvägen för kyrkan är att enheten i lära och liv återställs.
Fotnoter:
1. Försök att lämna Sv. Kyrkan som arbetsgivare förberedde jag genom utbildning i själavård och psykologi, filosofi samt lärarhögskola eller satsning på olika uppdrag. Tyvärr kunde det av olika skäl inte fullföljas.
2. Hedenius citat är från pocketboken i Aldusserien ”Tro och livsåskådning,” 4:e uppl. 1964, sid. 35. Korta citat ger ej hel rättvisa åt de två postulaten men möjligen lite uppfattning om tankegången. Det religionspsykologiska postulatet handlar om ”…att religionen inte bara är fromhet utan också ett försanthållande av vissa religiösa föreställningar och antaganden…”. Det språkteoretiska postulatet, som rör frågan om samband mellan att förstå och acceptera en utsaga, "säger alltså, att vad kristendomen säger kan meddelas personer som inte är troende."
3. Här saknas utrymme att beröra kunskapssamhällets utveckling och läge idag. En modern orientering ges i prof. Sven-Eric Liedmans bok ”Ett oändligt äventyr”, (Bonnier Pocket 2001).
4. Edward W. Said, död 2003, skrev boken "Orientalism" mellan åren 1975 och 1978 då den gavs ut. Jag har läst Ordfronts pocketutgåva 2004 med Sigrid Kahles 50-sidiga förord från 1993.
5. Senaste exempel se Kyrkans Tidning nr 40 (30 sept.-6 okt. 2004) sid. 4 "Organist omplacerad till kyrkogården".
6. Jämför en liten skrift på 23 sidor från 1975 av biskop Bertil Gärtner med titeln ”Trons sekularisering”, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala.
7. ”Mission” är språkligt en latinsk motsvarighet till det grekiska ordet ”apostolat”, som båda betyder sändning.
Ett inlägg från 1989 och lätt förnyat 2008 diskuterar ordet "låt" i bönen Vår Fader i N T av Bibel 2000 och varför ordet "nät" ersätter "not" i liknelsen om "noten som samlar fisk av alla slag". Öppna Text5.
Startsidan
Introduktion
Familj