|
Frida Fjellman tog sin magisterexamen med inriktning glas
och keramik på Konstfack i Stockholm 1998. Tidigt började hon skapa landskap i
glas, keramik och trä, som befolkades av olika djur. En viktig teknik hon
använde sig av var lampwork-tekniken där man bland annat värmer tunna glasrör
med en svetslåga och fogar ihop dem.
Ett av hennes
första projekt var "Skogens djur" (2000) på Västerås konstmuseum, där hon
inledde sitt arbete med djur som motiv. Det var en skulpturgrupp som bland
annat bestod av en grävling, några sorkar, en grupp hermeliner och två ugglor.
En viktig utgångspunkt var framställningar av djur inom konst och konsthantverk
som hon kommenterade med sina objekt. Hennes djurskulpturer anknöt såväl till
porslinsfigurerna som många hem är dekorerade med och som ska kommunicera
hemtrevnad, som till den föreställande keramikens betydelse som dåtidens
statussymbol. Hon reflekterade över de oskrivna reglerna inom design och
konsthantverk som bygger på modernismens stilideal och där naturalistiska
1800-talsmotiv som brunglaserade keramikugglor utesluts innan de ens tar form i
tanken. ÓFöreställande keramik har under lång tid haft låg status, och för
många är det värsta tänkbara en brunglaserad keramikuggla," förklarar hon.
Sedan dess har design- och konsthantverksvärlden utvecklats och Frida Fjellmans
arbete har gått över till ett mer direkt arbetssätt. "Tillåtelse mot mig själv
är den viktigaste utgångspunkten. Jag anser mig jobba i ett slags frosseri i
mig själv, min estetik och det som jag, vare sig jag vill eller ej, är en
produkt utav," förklarar hon.
Frida Fjellman arbetar återkommande med nordiska djur som vi
omges av, men som ändå är anonyma för allmänheten. Hon är speciellt intresserad
av de djur som anses vara löjeväckande eller inte tillräckligt vackra. Hennes
intresse i djur är nästintill vetenskapligt och hon studerar dem noga innan de
tar form. Djuren är mer eller mindre naturalistiskt återgivna i storlek och
detalj. Hon har inspirerats av nationalromantikens detaljrika representationer
av djur och man påminns av Bruno Liljefors« avbildningar av djur som till
exempel "Uven djupt inne i skogen" från 1895. Hennes studier och
iscensättningar av djuren för tankarna också till naturhistoriska museernas
kulissaktiga dioramor. Hon fascineras av museimiljön med dess montrar med
uppstoppade djur på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm som hon besöker
regelbundet och får ideer till nya projekt. Hon har dessutom kontakt med
konservatorerna på museet och får möjlighet att titta på de uppstoppade djuren
i museiarkivet.
Det var också på Naturhistoriska Riksmuseet hon fick iden
till lämlarna för sin utställning "Isfrid" på Blås & Knåda i Stockholm
2001. I museets frys hittade hon en liten, oansenlig lämmel, som hon använde
som förebild för lämlarna som rörde sig i hennes ljusa, vita vinterlandskap av
is bestående av planglas, glasbuskar och keramikdjur.
Utställningen var en fortsättning på "Skogens djur", men här
tog landskapstanken form för första gången. Hon ville skapa ett gnistrande vinterlandskap
med inslag av naturromantik och dramatik och stämningen påminde om Gustaf
Fjästads vinterlandskap från 1900-talets början. "Jag ville visa min version av
det nordiska ljuset och den skandinaviskt blonda och rena formen," säger hon.
Landskapet var inte längre bara en kuliss utan djuren hade fogats in i ett
tredimensionellt sammanhang som de kunde röra sig i. Här har hon arbetat med
iscensättning av djuren och det uppstod en viss dramatik på grund av lämlarnas
tydliga utsatthet som lätta byten för ugglorna och hermelinerna. Landskapet
fick karaktär av en teaterscen. Efter att i sitt landskap ha arbetat med att
göra bon till djur ville hon också göra ett bo för sig själv. Samma år, 2001,
gjordes "Koja" i borsilikatglas och silikon som nu finns i Smålands museums,
Sveriges Glasmuseum samlingar.
Djur- och landskapsmotivet tas upp ur ett litterärt
perspektiv i utställningen "Borderline" (2004) på Galleri Inger Molin i
Stockholm. Här betonar Frida Fjellman djurens roll som karaktärer i
berättelsen. Istället för ett landskap har det här byggts upp en hel miljö med
en stor vit hare, en mård, svävande, blått glittrande moln, ett träbord med
spegelyta, svampliknade gasmolnslampor i olika färger, pölar i spegelglas på
golvet och formblåsta lämlar. Frida Fjellman har inspirerats av "Alice i
Underlandet". Kännetecknande är den vita haren, som återkommer flera gånger
under sagans lopp och ledsagar Alice på sin resa genom Underlandet. Frida
Fjellmans användning av den vita haren har sitt ursprung under hennes tid på
Konstfack. Då bodde hon i ett hus med trädgård i Solna. En stor, gammal och
stel hare kom gång på gång och besökte trädgården under flera år och harbesöken
kändes efter ett tag väldigt speciella. Den vita haren är ett återkommande
inslag i hennes verk och syntes senast på utställningen "We work in a fragile
material at Skokloster slott" (2004) och utställningen "Konceptdesign"d Ð
tankens form" på Nationalmuseum (2005).
Hon tycker om "Alice i Underlandet" eftersom saker och ting
inte är som man tror och förväntas inte vara det heller. Det finns hål man kan
ta sig igenom för att hamna i ett helt annat sammanhang. Alice följer den vita
haren igenom kaninhålet och kommer till Underlandet för att sedan ta sig igenom
ytterligare några hål på sin resa genom sagovärlden. I Frida Fjellmans miljöer
finns det ett liknande resemotiv med ingångar och utgångar. Glaspölarna på
golvet får ofta karaktär av mörka hål man kan resa igenom. Precis som hos
"Alice i Underlandet" arbetar Frida Fjellman mycket med speglingar och reflektioner
och i hennes spegelförsedda bordskivor och glaspölar kan man spegla sig och se
sig själv ur ett nytt perspektiv.
Ljus i olika färger spelar en viktig roll i hennes
verksamhet. Frida Fjellman har vid flera tillfällen besökt USA för studier i neon
(2003, Pilchuck School of Glass) och studier i glas och ljus (2004, Pilchuck
School of Glass). Med sin lämmel-tv, som kom till efter en kurs i plasmaneon på
Pilchuck School of Glass, anspelar hon på populärkulturen. Lämlarna, som
reagerar med ett pulserande blått ljus när man klappar dem, ser nästan ut som
seriefigurer i en tecknad film.
Djuren och naturen återkommer också i Frida Fjellmans
offentliga utsmyckningar. På barnuppvakningen på Uppsala Akademiska sjukhus har
bland annat keramiska ugglor, lämlar och en sork hittat sin plats (2002). även
på Johannelunds äldreboende i Västerhaninge (2005) arbetar hon med landskap och
djur. Utsmyckningen består av nio väggar, som avbildar olika naturscenarion.
I utställningen "Other Place" (2005) på Smålands museum Ð
Sveriges Glasmuseum finns det två världar som kompletterar varandra. En
ljusfylld värld med färger och en tystare skuggvärld som ska locka till
kontemplation. Syftet är att få en andningspaus från vardagen. Man ska kunna
komma ifrån vardagen ett ögonblick och uppslukas av något annat.
Det är angeläget för Frida Fjellman att inte låta sig styras
av trender. Medvetet arbetar hon med det lyxiga och överarbetade. Hon använder
blanka färger och exklusiva material istället för att skapa "gör-det-själv"objekt, som har varit en trend bland unga formgivare. Ett exempel är den lyxiga
divanen som tidigare visades i utställningen på Skokloster slott och på
Nationalmuseum. "Jag har i senare arbeten tagit fasta på min svaghet för objekt
som är tillverkade med så stor omsorg att de balanserar på gränsen till det
överarbetade. För mig blir det en form av sympatisk och ömsint lyx," förklarar
hon. Som Jivan Astfalck skriver i "Difference and resemblance. The
reconstruction of signs" (Six views on a practice in change, Craft in Dialogue,
Stockholm 2005) är Frida Fjellmans objekt hyperdekorativa och utnyttjar
betraktarens sentimentala svaghet för sådana föremål. För några år sedan kunde
liknande objekt bara ha skapats med ironiska förtecknen, men Frida Fjellman har
en allvarsam inställning till sitt arbete, där det visuellt dekorativa inte
förnekas.
Med sina scenografiska, teaterliknande landskap som
dramatiserar stämningar och roller i berättelser förutspår Frida Fjellmans
arbeten en förnyelse av utställningsformen för konsthantverket. Inspirerad av
museernas dioramavärld levandegör hon sina miljöer i så hög grad att åskådaren
integreras i miljön och den vanliga distansen mellan besökaren och föremål
reduceras avsevärt.
|