|
Av outgrundliga anledningar upphörde lämmelkollektivet i början av fyrtiotalet med sin cykliska tillvaro, vilket innebar att rovdjur som polarräv och fjälluggla inte längre kunde räkna med matfest och storfamilj var fjärde år. Skulle det bli gott om lämlar i år? Tecken på detta tyckte man sig se under våren. Experterna är i alla fall överens om att 2001 blev ett lämmelår värt namnet – och som av en händelse är detta också det år då Frida Fjellman når ut med sitt förtätade vinterlandskap Isfrid till en större publik. Ett antal nervösa lämlar har tillfälligt lämnat sina översnöade, gräsfodrade runda vinterreden, noga övervakade av fjällugglor och hermeliner som troligtvis är hungriga. Det är kallt, precis som det ska vara på vinterfjället. Videbuskarnas grenar är isade och ser ut som glas! Situationen är pedagogiskt exakt, förstår jag nu, men då i min direkta okunskap förbryllades jag över vad marsvinen egentligen gjorde bland de små vita igloorna med transparent trassel på taken.
En Big Bang senare, följd av en evolutionär och fortfarande pågående process, har Frida Fjellman visat sig vara en av våra mest intressanta konsthantverksbaserade skulptörer – en poetisk infotainer – som dessutom börjar kunna göra anspråk på de större rummen. Konsekvent arbetar hon med att föra samman två i sig självt fascinerande och komplexa motivvärldar och teckensystem; dels naturvetenskapen och sättet som denna åskådliggörs på det naturhistoriska museet, dels nöjesparken med sin alldeles speciella tivoliestetik som framför allt bygger på förföriskt ljus och färger man vill äta upp. Sammankopplingen av systemen blir Nocturnal Dreams, Glint, Other Place, Borderline…
Kring den typ av skulptur som Frida Fjellman arbetar med förs ofta ett förvånansvärt samstämmigt samtal om låg respektive hög status där åtskillnad mellan motiv och sammanhang sällan verkar göras. En stereotypiserad kontext, till exempel det smaklöst övermöblerade hemmet, tillåts att även utanför sig självt fortsätta att påverka de enskilda tecken som kanske bara gästspelat däri. Fjellmans djur blir då oreflekterat djur med låg status, eftersom de som föreställande pjäser av keramik och glas sammanförs med allt som någonsin har samlat damm på en trång fönsterbräda eller billig byrå. När bestämde vi tillsammans att det skulle vara så här? Fritagna ur detta sammanhang – hemmet – finns egentligen inget lågt alls förknippat med ugglan, hermelinen, haren, mården eller de andra, skogarnas och viddernas fria varelser. Tvärt om… Inte heller behöver Fjellmans alla olika ljuskällor ses som släktingar till gammalkitschiga lampor, utan hellre som raffinerade sätt att lysa upp scenerierna för att bland annat skapa fiktion. Men på denna samtidens mainstream har Frida Fjellman färdats framåt på en egen stadig flotte. Nyfiket iakttagen av bäver och bisam har hon från denna plattform kunnat agera Skapare. Första dagen gjordes några fullfjädrade ugglor som kom att uppfylla gallerier. Och Frida såg att det var gott. Därefter lavasprutande vulkaner, sådana som skapar ny terräng. Och det var nästan ännu godare. Sedan en del andra spänstiga pälsdjur och kosmos och elektrokemiska plasmareaktioner som lördagsnöje – följt av vila på divanen, fast kanske inte på en söndag. Frida Fjellman har kastat ljungande blixtar över mörka vatten och luftsatt ängsligt radioaktiva molngestalter – och ändå är detta inte allt. Ibland har hon också i de omsorgsfullt komponerade och mångstämmiga scenerierna till och med lyckats gestalta högst mänsklig, ren och skär t v e k a n.
I skydd av mörkret smyger ett nytt och främmande väsen runt bland varelserna vi hittills lärt känna. Den långa röda nosen vädrar. Vad händer nu?
Thomas Laurien
|