|
Bilden av naturen inom konsthantverket bygger idag inte givet på ett studium av naturen utan oftare på ett återbruk av redan existerande representationer av den. Det handlar inte om naturen i sig utan om hur den efterliknas, uppfattas och värderas. Den natur vi möter inom konsthantverket är filtrerad genom konsumtion och industriell produktion men också litteratur, psykologi, media, film, reklam och folkkonst. Förutom hemmets porslin och textil hör souvenirer, hobbypyssel, uppstoppade djur, prydnadsföremål och populärkulturella berättelser till den bild- och tankevärld som många konsthantverkare utforskar. Det är inte alltid de djupa skogarna eller öppna vidderna som inspirerar, utan de anspråkslösa representationerna av dem i människors vardag. Naturmotiven hittas i serietidningar, på loppmarknader och i farföräldrarnas prydnadshyllor.
Den brittiska kritikern och forskaren Martina Margetts noterar i antologin Re:Form – svenskt samtida konsthantverk under debatt (2005) att en del arbeten inom det svenska konsthantverket ”är snarare inslag i en avancerad diskurs om naturen än bara en imitation av dess kvaliteter”. Det är ingen överdrift att säga att det inom konsthantverket går att se en rörelse bort från den fysiska naturen, och dess roll som estetiskt ideal, till en bearbetning av en sekundär, medierad natur. Men dessa skilda perspektiv på naturen kan också föras samman inom ett och samma konstnärskap.
Frida Fjellman är en av de konsthantverkare vars arbete speglar ett intresse för både den verkliga naturen och dess avbildningar. I hennes ofta scenografiskt betonade verk kommer djur oss till mötes i mystiska landskap som bär referenser till både natur och hemmiljö. Här ruvar keramikugglor på en hylla från vilken det hänger istappar av glas, självlysande bävrar möts på ett stort isflak, harar poserar på podier klädda med veckat rosa tyg, lämlar vilar inne i en stiliserad tv-apparat. Djurfigurerna är naturtrogna, men förefaller hämta sina förebilder lika mycket från prydnadsföremålens värld som från den verkliga naturen. Genom kopplingen till hemmet och dess inredning markerar Frida Fjellmans arbete också en samhörighet med det konsthantverk som undersöker begrepp som smak och estetik. Intresset riktas här mot de svenska hemmens djurfigurer i keramik, glas, gips och andra material, föremål som inte värderats högt i konst- eller designhistorien. ”Föreställande keramik har under lång tid haft låg status, och för många är det värsta tänkbara en brunglaserad keramikuggla”, som konstnären själv konstaterat. Frida Fjellman väljer att tala från en position inom denna på sätt och vis subversiva, dekorativa tradition. Hon synliggör och återupprättar en figurativ och berättande ådra inom konsthantverket.
Det scenografiska drag som finns i många av Frida Fjellmans verk kan även kopplas till de naturhistoriska museernas presentationsteknik, med dess spel mellan vetenskaplig systematik och suggestivt miljöskapande. De storslagna dioramana i Biologiska museet på Djurgården i Stockholm, öppnat 1893, kan nämnas som ett exempel på hur det förra sekelskiftets framväxande moderna och urbana samhälle skickligt och hängivet iscensatte den natur som det på samma gång distanserade sig från. Denna återkoppling till modernitetens komplexa naturuppfattning blir ytterligare en referenspunkt i Frida Fjellmans arbete, vid sidan av den vardagliga hemmiljöns bilder av naturen. Men här ryms också hänvisningar till en litterär djurvärld. Redan från antiken känner vi fabeln, den sedelärande berättelsen i vilken djuren tagit människornas plats. I vår egen tid möter vi samma individualiserade, förmänskligade djur överallt, i barnböcker, serietidningar, tv-program, reklamfilmer och dataspel. Liksom många av sina generationskamrater rör sig Frida Fjellman fritt mellan konsthistorien och populärkulturen, mellan de eviga berättelserna och det i ögonblicket upplevda nuet. Hennes naturbilder framstår som färgade av nationalromantikens bildvärld och folkhemmets prydnadsföremål såväl som den moderna animationskonstens flyhänta berättande.
I skulpturgruppen Vulkaner (2005) grupperas på en grön matta fyra vulkanformationer i stengods, delvis glaserade i grälla färger. Ur vulkanerna stiger stiliserade eldar eller gasmoln i glas, upplysta inifrån av pulserande ljus. Naturen framträder som både dekorativ och skrämmande. Frida Fjellman lyfter fram det motsägelsefulla i att naturen både måste vårdas och tämjas, att den är skör på samma gång som den själv har makten att förstöra. Under de allra senaste åren har orkaner, översvämningar och tsunamier påmint oss om dess destruktiva krafter. Frida Fjellmans Vulkaner åkallar både 1800-talets skräckromantik och vår egen tids sätt att dokumentera, bearbeta och exploatera naturkatastrofer genom film och andra massmedia. Kan naturens raseri inte kontrolleras, får det i stället iscensättas och esteticeras i syfte att skapa en illusion av kontroll.
Love Jönsson
Love Jönsson är kritiker och skribent samt lärare vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet.
|