- Funderingar över begrepp som konsthantverk, design och skulptur har jag
under mina senaste arbeten försökt att lämna för att i stället fokusera på
skaparglädje samt på vad jag exakt vill göra och sätta samman. Det är lätt
att överdriva vikten av att placera in det man gör i fack, och att vid
osäkerhet på detta se det som ett problem i stället för en tillgång. Det har någonstans varit det "ständiga problemet" inom konsthantverket i Sverige, och det har känts så otroligt skönt att bestämma sig för att strunta i allt det där, säger Frida Fjellman.
Hon visar skisserna till den kurvigt svulstiga vilomöbel som hon ska visa på Skokloster.
- Allt verkar ha varit så tillåtet då att smycka, ta ut svängarna, göra något mycket mera extremt, säger Frida, som själv försöker genomföra sina ideer utan censur och snarare överdriva än att tillrättalägga. Min huvudsakliga utgångspunkt är tillåtelse mot mig själv och att på så vis maximera mitt eget uttryck.
Hon medger att mycket i slottet och från barocken egentligen är helt knäppt, gjort för att visa att man hade råd. Hennes divan är en modern version på temat ömsint lyx.
- Rent estetiskt är den mitt gensvar till barocken, säger Frida, som tidigare förenat rokoko och 1950-tal i ett bord som på tunna ben strävade uppåt. Om man i stället trycker ihop, blir det bullig barock, resonerar Frida och ställer konsthistorisk kronologi befriande över ända. När jag såg svarven i den ofullbordade salen blev det helt självklart att benen skulle svarvas.
Ofta finns djur med i hennes verk, så även i detta. Det började också i slottsanknytning, då Västerås konstmuseum beställde en skulpturgrupp. Frida valde att knyta an till slottsmiljön omkring och lät hermelinen, dåtidens kungliga statussymbol, möta sorkar, en grävling och stora brunglaserade ugglor. Den sorts skulpturer som förr hade haft status, men som sedan blev kitsch och symbol för dålig smak, fick av Frida en ny form och ett nytt sammanhang. Hon har märkt att det i dag finns en mer tillåtande attityd inom konsthantverk och i förlängningen till vad som anses fint och fult. Själv tycker hon att det är intressant med djur som folk vanligtvis inte tänker på.
- Djur kan bli starka symboler eller bara naturalistiska avbildningar, beroende på hur och var man placerar dem, säger Frida. Människor tolkar ofta sina egna känslor på djur.
När Akademiska sjukhuset sökte förnya barnavdelningens kliniskt vita, lysrörsljusa undersökningsrum, placerade Frida ut keramiska ugglor och lämlar högt och lågt i rummen så att barnen kunde hitta nya kompisar. Även den brunglaserade sorken fick sin plats, för att lyfta in något jordnära och lite fult i den strikta miljön. I Huddinge sjukhus’ meditationsrum leker i stället mångskiftande ljus bakom gnistrande glasbubblor och moln mot lugnande väggar målade i ljusturkos och värmande vitt. Rummet välkomnar och tröstar dem, oavsett religion, som tyngs av dystra besked om liv och död.
Lampwork kallas den teknik som Frida tillämpar när hon med en svetslåga värmer tunna glasrör som hon blåser till bubblor eller fogar samman till skimrande, fluffiga glasmoln eller spröda grenverk som kan glittra och spraka i ljuset. Själv jämför hon den tålamodsprövande tekniken med hur andra stickar eller broderar, att av många små steg sätta ihop något stort. Tekniken är gammal och densamma som i det venetianska glasets karaktäristiska krusiduller eller i brevpressar. Kopplat till modern elteknik kan hennes glasarbeten bli neonlämlar som blixtrar när man tar i dem eller bulliga, orange gasmoln som är lika mycket skulpturer som lampor.
- Jag har i senare arbeten tagit fasta på min svaghet för objekt som är tillverkade med så stor omsorg att de balanserar på gränsen till det överarbetade. För mig blir det en form av sympatisk och ömsint lyx. Här ser jag också en intressant koppling till utställningen på Skokloster, där man kanske inte direkt kan tala om ömsint lyx.
I ateljen i gamla filmstaden i Solna har hon redan börjat fundera kring kommande separatutställningar vid Smålands museum 2005 och Röhsska museet 2006.
|