Main Menu

PFRS Home > Doctrinal Studies > Progressive Dispensationalism

Hoppet om Gudsriket i Hebreerbrevet
Guds förbund med Irael & de kristna judarna

"Hoppet" i Hebreerbrevet
Hebreerbrevet skrevs till judiska troende. De flesta kommentatorer förstår att det centrala syftet med boken var att uppmuntra till uthållighet i tron. Det framgår att somliga judiska troende utsattes för övertalningsförsök att lämna Kristus för att återvända till den rabbinska judendomen. Att i det läget bara förmana de judiska troende till att förbli i tron hade knappast räckt för att motivera dem. Den motivering att förbli i tron som Paulus upprepade gånger framförde till läsarna var Israels och patriarkernas tidiga HOPP.

Hebr. 6 17. Därför, då Gud ville visa löftets arvingar hur oföränderligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. 18. så att vi genom två orubbliga ting, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, skulle få en kraftig tröst, vi som har sökt vår tillflykt i det hopp som ligger framför oss. 19. I det hoppet har vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,   20. dit Jesus så som vår förelöpare har gått in för oss. Han har blivit en överstepräst till evig tid efter Melkisedeks sätt.

Detta "själens ankare", som var det som gav de tidiga judiska kristna "hopp", har fullständigt negligerats av i stort sätt alla moderna kommentatorer! Det var hoppet om det Messianska Riket, inklusive hoppet om uppfyllelsen av löftena i de Abrahamitiska, Nya, och Davidiska förbunden, till vilka brevets författare upprepade ggr refererar. När nu det temat är så framträdande i Hebreerbrevet så kan man undrar varför så många kan ha missat det. 

Felet i moderna teologiska system
Tyvärr förhåller det sig som så att teologiska vinklingar har förblindat moderna kristna så att inte ser det verkliga hoppet som är så framträdande i Hebreerbrevet. Detta är idag fallet inom de mest framträdande teologiska lägren, dispensationalismen och förbundsteologin, som omfattas av majoriteten av dagens kristna. Medan dispensationalister räknar med ett kommande Messianskt rike, så innebär deras teologi att de judiska kristna i den här dispensationen avskärs från Israels och patriarkernas hopp. Dispensationalister ser på Hebreerbrevet genom färgade glasögon som blockerar varje samband mellan judiska troende och deras judiska arv. Enligt deras förmenande så har de judiska troende nu blivit avskurna från sitt samband med "Israel" och ingår nu i "Kyrkan". De judiska kristna har enligt dispensationalismens teologi samma "himmelska hopp" som de ickejudiska troende förutsätts ha. I försöket att uppehålla särskiljandet mellan Guds plan för Israel och Guds plan för Kyrkan, så har man i själva verket förvandlat den troende juden till en icke-jude, och avskurit honom från Abrahams, Isaks, Jakobs, och Davids hopp. 

De som omfattar förbundsteologi (amillennialister, inklusive Romerska Katoliker, Östligt Ortodoxa, och Protestanter), har fullständigt förkastat det "judiska hoppet" om ett Messianskt Rike upprättat här på jorden, som man menar vara ett falskt hopp. De menar att Judarna misstog sig när de tog det Gamla Testamentets profetior bokstavligt. Precis som dispensationalisterna menar de att de judiska kristnas hopp är identiskt med samma himmelska hopp som de tillskriver icke-judiska kristna.

Vare sig dispensationalister eller amillennialister kan kosta på sig att medge att de judiska kristnas hopp skulle bestå av en bokstavlig uppfyllelse av Israels förbund, och av det utlovade Messianska Riket, utan att därmed i grunden underminera hela sina respektive system. Den här artikeln ämnar påvisa att det ENDA hopp som  erbjuds till de troende judarna i Hebreerbrevet är det framtida på jorden upprättade Messianska Riket. Det Riket utgör den slutliga och bokstavliga uppfyllelsen av både det Nya förbundet och Guds förbund med Abraham och David. Av detta följer att både den traditionella dispensationalismen och amillennialismen är ohållbara system. Är det emellertid någon Nytestamentlig bok som mer än någon annan är genomsyrad av den progressiva dispensationalismens principer så är det den här.

Hebreerbrevets författare
Det är inte obestritt att Paulus skulle vara författaren till Hebreerbrevet. Men den tidiga församlingen var eniga om att Paulus var brevets författare och om att brevet hade översatts till grekiska av Lukas. Dess teologi är definitivt Paulinsk. Men dess grekiska stil och dess grammatik är överlägsen Paulus, men väl i klass med Lukas verk i Lukas Evangelium och Apostlagärningarna. Vår position är således att Paulus är Hebreerbrevets författare. Möjligen dikterades av Paulus och tecknades ned av hans medarbetare Lukas. För en grundligare diskussion angående identiteten av Hebreerbrevets författare, click here. Vad den här kommentaren anbelangar så kommer vi att utgå ifrån att Paulus är brevets författare. Men, frågan om vem författaren är kommer inte att vara avgörande betydelse för de slutsatser som vi kommer fram till i den här framställningen.

Den Rabbinska undervisningsstilen i Hebreerbrevet.
En av anledningarna till att Hebreerbrevet blivit så missförstått är att man inte känt igen dess säregna rabbinska undervisningsstil. Paulus citerar på brukligt sätt korta utdrag ur skriftsammanhang från det Gamla Testamentet, utan att närmare utlägga dem, i syfte att framställa hela dess relevanta Gammaltestamentliga textsammanhang till stöd för sin argumentering. De judiska läsarna som var väl förtrogna med dessa ställen i Skriften, kände omedelbart igen dem och förstod då innebörden av hela textsammanhangen, och läste därför författarens undervisning i ljuset av dessa Gammaltestamentliga textsammanhang. Det är därför en absolut förutsättning för en korrekt översättning av Hebreerbrevet att man känner till de Gammaltestementliga textsammanhangen från vilka de många citaten är hämtade. Vi måste förstå varför han använde de specifika citaten ur Skriften, och vilken mening citaten måste ha haft för de judiska läsare som var mycket väl förtrogna med de här citaten i deras sammanhang. Det här sättet att skriva finner vi också i Paulus Brev till Romarna, och till en mindre grad i en del av hans andra Brev. Men det dominerar Hebreerbrevet, eftersom det brevet var riktat till judar som var förtrogna med den här undervisningsstilen.  

Det Gamla Testamentets Text
Nya Testamentets författare använde sig vanligen, men inte alltid, när de citerade Skrifterna av det grekiska Gamla Testamentet som kallades för Septuagintan (LXX). Den grekiska översättningen skilde sig på flera signifikanta ställen från den Hebreiska texten. Användningen av Septuagintan är mest framträdande i Hebreerbrevet där i stort sett alla citat är från LXX. Paulus baserade till och med en del av sina argument på specifika ord eller meningar från LXX som inte återfinns i den Hebreiska text som vi har tillgång till idag. Av den anledningen kommer vi att använda oss av LXX när vi vill illustrera det sammanhang från vilket dessa respektive citat hämtats.
 (English Translation of the Septuagint)  

Hoppet inom det Davidiska förbundet

Kapitel 1
Det första kapitlet tar sig an att visa på hur mycket större Kristus är än änglarna. Denna överlägsenhet demonstreras utifrån profetiorna om Hans kommande Rike för att regera folken som Kung.

De tre (fetmarkerade) citaten här ovan, må ytligt sett inte ses som att de handlar om Kristi Konungadöme. Men Paulus och alla hans judiska läsare hade de tre citaten samma referens, det Davidiska Förbundet, den Messianska Kungen och Hans Rike. Det första citatet, "Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son", är en profetia från Psalm 2. Så här lyder det sammanhang som ger bärkraft åt Paulus resonemang. "Jag har själv blivit insatt som konung av honom på Sion, hans heliga berg, för att kungöra Herrens beslut: Herren sade till mig, Du är min Son, jag har i dag fött dig. Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem." (Ps. 2:6-9 LXXS). Denna utsaga av David, som ytligt sett synes referera till David själv, är i själva verket också en profetia om Kristus, Kungen av Davids säd, över Davids hus, för evig tid.

Paulus citerade omedelbart därefter ännu en profetia relaterad till det Davidiska förbundet, och den Messianske Kungen. "Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt. Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evig tid. Jag skall vara hans fader , och han skall vara min son; och min nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån din företrädare. Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.» (1 Krön. 17:11-14 KB 1917 & LXX) Det här uttalandet ser ut som en profetia om Salomon. Ändå är den liksom den föregående profetian en profetia om Kristus, Konungen för evig tid av Davids säd.

Det tredje citatet, "Och alla Guds änglar skola tillbedja honom" återfinns inte i vår hebreiska Bibel. Det finns emelllertid bevarat i den grekiska översättningen Septuagintan (LXX) som Paulus använde sig av som grund för alla sina Gammaltestamentliga citat i Hebreerbrevet. Det här citatet är hämtat från den sista versen av "Mose sång" i 5 Mos. 32. Det refererar till Kristi triumf över Israels fiender, när Han sätter upp Sitt Kungarike. "Gläd er ni himlar, med honom, och låt alla Guds änglar tillbedja honom; gläd er ni hednafolk med hans folk, och låt alla Guds söner ha sin styrka i honom; för han kommer att hämnas sina söners blod, och han vedergäller och utkräver sin rätt från sina ovänner, och kommer att återgälda dem som hatar honom; och Herren skall rena landet åt sitt folk." (5 Mos.32:43 LXX).

Paulus fortsätter med att ännu en gång kontrastera änglarnas roll med den som givits åt Kristus, Israels Konung.

Ps. 104:4 (LXX) citerades här, refererande till änglarnas roll. Han kontrasterar därefter denna med ett citat från Psalm 45:6-7, som refererar till Kristus. Ännu en gång visar en granskning av sammanhanget från vilket det här citatet hämtats åter en profetia angående den regerande Israeliska kungen.

Ps. 45:2-7 LXX
2 Du är skönare än människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; därför har Gud välsignat dig evinnerligen.

3 Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet; 

4 Och spänn din båge, ha framgång och regera, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.

5 Dina vapen är skärpta; du hjälte, (folk skola falla för dig); konungens fiender skola träffas i hjärtat.

6  Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.

7 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

Lägg märke till att Paulus tydligt deklarerar att den här profetian var riktad till "Sonen". (Men till Sonen säger han: "Gud, din tron förbliver ...."). Paulus tolkade Psalm 45 som att den är en profetia om Kristus regerande, från Sin "Tron".

Han hänvisar sedan till ännu en profetisk Psalm.

Det här citatet är från Psalm 102. 

Ps. 102:25-28
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvandla dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Den texten refererar till skapelsens förvandling, himlen och jorden skall "förvandlas", ändå så skall Israel bo tryggt i Kristus rike.

Slutligen citerar här Paulus Psalm 110:1, en profetia om Kristus närvarande säte, vid Faderns sida varifrån Han inväntar Rikets kommande. 

Återigen så är sammanhanget det kommande Gudsriket. 

Ps. 110 v. 1-2 KB 1917 v.3  LXX
1 ¶ Av David; en psalm. HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.»

2 Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.

3 Med dig kommer väldet på din makts dag, i glansen av dina heligas härlighet: Jag har fött dig ur morgonrodnadens sköte.

I kapitel 1 har betoningen helt klart legat på hur mycket mäktigare den Davidiska Kungen, Jesus, som är Messias är jämfört med änglarna. De citat som Paulus därvid utgår ifrån refererar alla till Hans kommande Kungarike. 

Kapitel 2
Kapitel 1 började med att poängtera att Gud "nu i den yttersta av denna tid" har talat till Israel genom sin son (till skillnad mot sin tidigare kommunikation genom Moses och profeterna). Kapitel 2 börjar med vad som väsentligen är samma utgångspunkt. "en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom," (v.3). Han varnar dem för att inte avlägsna sig från vad Jesus och senare Apostlarna som hört Honom undervisat. Trogen temat från kapitel 1, så kontrasterar Paulus åter Kristi konungsliga styre i "den tillkommande världen", med änglarnas styre.  

Här förklarar Paulus tydligt att ämnet för framställningen så här långt varit "den tillkommande världen" . Det grekiska ord som här översatts med "världen" är inte "aion" (tidsepok) utan "oikoumene" (den bebodda jorden). Bokstavligen står där alltså, "...den tillkommande bebodda jorden, om vilken vi talar". Det är helt klart att Paulus här refererar till det kommande Messianska riket, när hela världen kommer att bli underlagt Jesus Kristus och hans heligas styrelseordning.   

Så här långt kommen i framställningen lägger Paulus in en annan komponent. I vers 6, för han in de heliga i ekvationen, och deras roll i det kommande Konungariket.

Här citerar Paulus från Psalm 8:4-6 (LXX). I kontext refererar den till Guds övergripande plan för människan, att låta henne råda över Sin skapelse. Detta var Guds ideal. Men Paulus fortsätter, "om vi ock ännu icke se allting vara Honom underlagt.", menande att människan  ännu inte fullföljer den uppgift för vilken hon var bestämd. Det uppdraget kommer hon först att börja uppfylla när de heliga regerar med Kristus. Men dessförinnan måste många heliga bli förda "till härlighet" genom att fullkomna "deras frälsnings hövdings lidanden", som Paulus förklarar i de följande två verserna.

Kristus som är Kungen, kommer att regera tillsammans med Sina heliga som alla har en och samme Fader. De är Hans "bröder", och kommer att få del av Hans ära och Rike.

Här citerar Paulus Psalm 22:22. Observera sammanhanget, som ännu en gång är en profetia om det Messianska riket. 

Ps. 22
22 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

23 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.

24 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

25 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.

26 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

27 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.

28 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.

Psalm 22 är väl känd som en profetia om den lidande Kristus. Verserna 1-21 beskriver korsfästelsen. Men från vers 22 så förändras scenen till att beskriva den segrande Kristus som här är Israels Konung! Det är från just denna punkt i Psalmen, där skiftet sker från den lidande Kristus till HERRENS regerande som Kung som Paulus börjar sitt citat. Detta passar väl ihop med vad Paulus här framhåller, nämligen att Jesus först skulle "smaka döden", innan de heliga kunde gå in i sin utkorelse och regera med Honom. Att Han kommer att lovprisa Fadern "mitt i församlingen" (ekklesia) tillsammans med sina bröder refererar till Messias glädje i gemenskapen med Sitt folk i Riket.

Slutligen tar Paulus stöd från ytterligare två textsammanhang. 

De här två citaten är hämtade från Jes. 8:17-18. Det första citatet, "Jag vill sätta min förtröstan till honom", återfinns inte i den Hebreiska Bibeln, utan finns bara i LXX. Sammanhanget är där profetiskt och handlar om Kristi första tillkommelse, och församlandet av en trogen kvarleva av lärjungar från Israel. Tydligen förutsätter Paulus att hans judiska läsare tillhör dessa "barn som Gud har givit Honom". Och Paulus förhoppning var att de skulle förbli trogna så att de skulle komma att ingå i den "församling" i vars mitt Kristus själv skulle komma att lovprisa,  då när riket fullt ut blivit "HERRENS, och han råder över hedningarna." (Psalm 22:22-28).

Hoppet inom det Abrahamitiska Förbundet

Kapitel 3 & 4
Vi kommer att behandla kapitel 3-4 tillsammans eftersom att Paulus rakt igenom dessa kapitel utlägger en enda Gammaltestamentlig text, Psalm 95:8-11. Låt oss först eftertänksamt läsa den Psalmen, och därefter ta del av hur Paulus förklarar dess signifikans för sina judiska läsare.

Psalm 95:8-11 (LXX & KB1917)
8 Idag, om ni  får  höra hans röst, förhärda inte edra hjärtan, som under prövningen, såsom den skedde under prövningens dag i öknen,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»

11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»

Den Psalmen var en förmaning till Israel, att inte följa sina fäders exempel "idag" när Gud talade till Sitt folk Israel. Det negativa exempel som David använde sig av var "upproret" i öknen. Konsekvensen av det upproret blev att Israel fick vandra under fyrtio år i öknen, till dess att en helt ny generation dött bort. Bara deras barn kom att gå in i det förlovade landet. Paulus vände sig till Psalm 95, och använde sig av dess budskap både som en varning och som ett framtida löfte riktat till sina judiska bröder.

Paulus tolkade det första ordet, "idag", som att det refererade till en tid som fortfarande var närvarande, den dagen när möjligheten att få höra Guds röst fortfarande fanns för det judiska folket. "Idag" betyder här helt enkelt tiden innan dess att domen faller. I det här sammanhanget är Paulus fokus, faran av att låta hjärtat bli förhärdat efter att man har hört Guds kallelse. Och precis som David, använder också han sig av Israeliterna vid Kadesh Barnea som varnande exempel.

I kapitel 4 fortsätter emellertid Paulus med att göra en högst intressant slutledning utifrån det här textsammanhanget som då gäller Israels framtida hopp. 

Paul drog en fascinerande slutsats från Psalm 95. Eftersom vi här läser om en varning från Gud,  "I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan" och eftersom Israel  vid Kadesh Barnea misslyckades med att gå in i Hans vila, så gör Paulus den slutledningen att det på grund av det profetiska löftet till Israel att gå in i "Hans vila" som förutsattes i den profetiska varningen till Israel i Psalmen, ännu inte uppfyllts, så återstår det löftet ännu att uppfyllas! Det vill säga att i Psalm 95 talar den Heliga Ande om en återstående möjlighet för Israel att gå in i Hans vila, eftersom de misslyckades därmed vid Kadesh Barnea. Notera hur Paulus resonerar när han drar den slutsatsen i de följande verserna.

Hebr. 4 2 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. 3 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i (den ;NKJV) vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad. 4 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»;

Paulus talar inte här om Israels uppnående en "vila" i största allmänhet från sina fiender i löfteslandet under Joshua. Pauls betoning låg på inträdet i Guds "vila", något helt annat än att bara undfå vila från sina fiender. Han hämtade tanken direkt från Psalm 95, där David skrivit, »De skola icke komma in i MIN vila.» Lägg märke till vers 3 där Paulus säger att "Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i den vilan". Den "vilan" är den vila som Israel hoppades på att få mottaga i det förlovade landet, det slutliga förverkligandet av Guds löfte om arvet till Abraham. Men de misslyckades med att uppnå det på grund av deras otro. "Vi", (Paulus och de judiska troende) är de som kommer att få uppleva uppfyllelsen av Israels hopp att få gå in i Hans vila, förverkligandet av Guds löfte  till Abraham och dennes säd om den eviga arvedelen.  

Paulus citerar därefter Genesis 2:2, där Moses talar om Guds vila - den sjunde dagen. Han knyter sedan samman detta med "Min vila" i Psalm 95. Notera:

Den "vila" som några skall få komma in i, är det "utlovade landet",  arvedelen som Gud lovade Abraham och dennes säd. (se Gen. 15:13-21). Israel kom på grund av sin otro aldrig, under det Gamla Testamentets tid, in i den till Abraham och hans säd, i Gen. 15:13-21 utlovade vilan. Paulus konstaterar i vers 6, att SAMMA löfte  om att med arvsrätt få besitta landet, för hans egen del, och för resten av det troende Israel, ännu väntade på sin uppfyllelse

Hebr. 4 7 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.» 8 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag. 9 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk. 10 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina. 11 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet.

När Paulus skrev, "»i dag» ... så lång tid därefter", så menar han att den profetiska varningen som skrevs av David i Psalm 95 för "i dag", var skriven "en så lång tid" efter upproret i öknen. Ändå så innebar den här profetiska varningen, »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan », åter en möjlighet för Israel att komma in i vilan. Med andra ord så skulle Gud århundraden efter det att Israel misslyckats med att komma in i Guds vila, ge dem en andra möjlighet därtill. Här förmanade Han dem till att inte åter göra samma misstag som deras fäder gjorde vid Kadesh Barnea. Paulus gjorde sedan det här märkliga uttalandet: "Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag. Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk." Paulus drog därför slutsatsen att den här Psalmen förutsatte "en annan, senare dag". Han hade i själva verket konstaterat att den "vila" som Israel erhöll genom Joshua  var inte Guds vila. Den var inte den slutliga uppfyllelsen av det löfte som Gud givit Abraham. Hans slutsats var uppenbart den att Guds sabbatsvila för Sitt folk ännu låg i framtiden. Och de judiska troende måste hålla ut, efter att ha fått höra Guds röst, fick de inte åter förhärda sina hjärtan såsom deras förfäder gjort. Annars skulle också de misslyckas med att gå in i Guds Sabbatsvila. I vers 9 så är det grekiska ordet för sabbatsvilan, "Sabbaton". Gud vilade på den 7:e dagen. Och Israels hopp är att få gå in i Hans Sabbatsvila. Fastän att Israel under det Gamla Testamentet såg fram emot den här "vilan", så erhöll de den inte under Joshua. Det återstår ännu ett hopp för Israel. Den "Sabbatsvilan" är identiskt med det Kristi rike som Paulus upprepade gånger talade om i de två första kapitlen.  

I det här sammanhanget vill vi passa på att nämna en tanke som var tämligen allmän i den tidiga församlingen och som ansågs ha sitt stöd från den här texten. Man förväntade sig att Kristus skulle återvända och upprätta Sitt Rike vid slutet av en världshistoria omfattande sextusen år. Millenniet sågs därvid som "Sabbatsvilan" av flera av de tidiga Kyrkofäderna, baserat på samma slags tänkande som som Paulus här uppvisat, sammanknytande det framtida hoppet av Kristi Rike med Guds Sabbatsvila vid skapelsen. Fastän att detta inte bevisar att teorin är sann, så är den förvisso förenlig därmed. Och det är därför inte långsökt att utifrån den här texten förmoda att teorin ifråga skulle kunna ha haft apostoliskt ursprung. 

I kapitel 2, visade Paulus (från Psalm 22) nödvändigheten av Kristi återlösning av Israel innan de skulle komma att regera med Honom. I den senare delen av kapitel 4 och i hela det 5:e kapitlet utvecklade han den här tanken ytterligare, och visade på Jesu nuvarande tjänst som Överste Präst för sitt folk.

Kapitel 6
Den första delen av kapitel 6 tar åter upp vikten om att vara ståndaktig i tron, och konsekvensen för dem som vänder sig bort i otro (likt de vid Kadesh Barnea). Paulus förmanar sedan sina judiska bröder till att följa i spåren av väl kända föregångare som har visat sig vara ståndaktiga i tron, och som vid slutet kommer att få sin del av arvedelen efter löftena i det Abrahamitiska förbundet. (Senare räknar Paulus upp en lång lista av dessa "troshjältar" som han uppmanar sina läsare att efterlikna. Det är de som  kommer att erfara löftenas slutligen förverkliganden, som vi kommer att se i kapitel 11).  

Det här textsammanhanget förutsätter att läsaren känner till det Abrahamitiska förbundet. Från Gen. 12:1-3 lär vi oss om Guds initiala löfte till Abraham. Det bestod av två huvuddelar. För det första så ämnade Gud att utifrån Abrahams säd forma en stor nation. För det andra, så ämnade Han att ge Abraham och dennes ättlingar Kanans land från Egyptens flod till Iraks flod Eufrat, till en evig besittning (Gen. 15:18-21). Israel har hittills aldrig besuttit hela det här landet. Och förvisso har inte alla delar av landet som de har besuttit, beständigt bestått under deras kontroll.

I verserna 11-12, förmanar Paulus sina judiska läsare till uthållighet i likhet med dem som når trons mål, genom att rikta sitt hopp mot den framtida uppfyllelsen av det Abrahamitiska förbundet. Det vill säga, till dess de mottar sin arvedel i Landet, "Sabbatsvilan", som omnämnts i kapitel 4. Paulus påminner därefter sina läsare om att Gud inte endast gjorde sitt förbund med Abraham, utan att Han därefter svor en ed till Abraham att Han skulle låta förbundet gälla för både Abraham och dennes ättlingar. I vers 14, citerar Paulus från Genesis 22. Detta var det ställe i Skriften där vi läser om hur Abrahams tro på Guds löften sattes på prov. Efter att delvis ha uppfyllt Sitt löfte till Abraham, genom att ge honom en son på gamla dar, befallde Gud Abraham att offra Isak som ett offer åt Sig. Du känner berättelsen. Abraham följde Guds instruktioner till pricka tills dess Gud i sista stund satte stopp. Därefter, efter att Abraham hade offrat en bagge i stället för sin son, så talade Gud åter från himlen till Abraham.

Gen. 22:16-18
16 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son

17 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar.

18 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.»

Gud har tidigare gett Abraham ett löfte, att Han skulle ge honom en son på gamla dar, och att den sonen skulle bli till en stor nation, och att Gud skulle ge löfteslandet som en evig arvedel till Abraham och dennes ättlingar . Men efter att ha prövat Abrahams tro svor Gud åter en ed till Abraham, där Han ännu en gång bekräftade Sitt ursprungliga löfte. I Hebr. 6:15 framhåller Paulus att att det var efter det att Abraham "höll ut" (dvs, han höll ut i tron beredd att offra Isak), som Gud svor den här eden till honom. Paulus säger i klartext att det var i samband därmed som Abraham "tog emot löftet" ("obtained the promise"; KJV). Med andra ord så hade Abraham kanske aldrig fått löftet, om han hade misslyckats att hålla ut i tron, genom att ha backat i lydnattsprovet att offra Isak. Naturligtvis visste Gud på förhand att Abraham skulle hålla ut i prövningen, så Han gav det ursprungliga löftet i full tillförsikt att Abraham senare skulle komma att bestå provet.

I vers 17, förklarade Paulus varför Gud bekräftade det ursprungliga Abrahamitiska löftet, "då Gud ville visa löftets arvingar hur oföränderligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed." Det vill säga, skälet till att Gud svor den här eden till Abraham efter det att denne bestått trosprovet, var med tanke på de judiska folkets välgång - "löftets arvingar". Och vad avsåg Gud därvid att bevisa? Det var "hur oföränderligt hans beslut är" eller med KB 1917, "ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut". Dvs. Gud kommer i sin helhet att fullfölja det löfte som Han givit Abraham. Guds hela trovärdighet vilar därför på att det Abrahamitiska förbundet i sin helhet fullföljs. Om Gud inte in i minsta detalj så skulle göra, vore Han en lögnare som inte vore värd att lita på. Och detta inkluderar Hans överlämnande till Abraham och dennes ättlingar av det land Han utlovade i Gen. 15:18-21, från Egyptens flod till Eufrat, som en evig arvedel.  

Paulus argumenterar sedan  utifrån Skriften och bevisar att löftet till Abraham som ännu inte i sin helhet har uppfyllts kommer att uppfyllas. "Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss". De "två oryggliga utsagorna" är det ursprungliga löftet som gavs till Abraham, och den bekräftande eden som Gud svor till Abraham efter det att hans tro hade prövats. Dessa två utsagor innehåller "det hopp som ligger framför oss" (Paulus och hans judiska läsare). I det här sammanhanget betraktar Paulus således uppfyllelsen av det Abrahamitiska Förbundet, inklusive den eviga arvedelen omfattande löfteslandet, som det som utgör både hans eget och hans judiska läsares hopp. Det var detta hopp som sades utgöra en "kraftig uppmuntran" för de judiska troende som hade sökt sin "räddning" undan förföljelser. Det var om det hoppet som Paulus i vers 19, skrev, att det var hans "säkra fäste för själens ankare". Paulus hopp bestod inte i en önskan att bli svept upp i himmelen, utan i att han fått del av löftet om en evig arvedel i det land som Gud utlovat Abraham, Isak och Jakob.

Förenandet av det Abrahamitiska och det Davidiska hoppet.

Kapitel 7
I kapitel 7 vänder Paulus sin uppmärksamhet till en fascinerande man som Abraham mött, Melkisedek, "Salems Kung" och "Guds Präst". Det här mötet finns nedtecknat i Genesis 14. Vid det här mötet välsignade Melkisedek Abraham, den man som fick del av förbunden och löftena, och Abraham betalade tionde till Melkisedek. Paulus såg på den här välsignelsen som ännu en bekräftelse av det Abrahamitiska löftet. Han låter sedan förstå att Melkisedek de facto var ett framträdande av Jesus Kristus Själv i en för-inkarnerad gestalt. Utifrån detta så visar Paulus sina judiska läsare hur visst löftet är, det var ju till och med bekräftat av Jesus Kristus Själv! 

Paulus vände sig sedan till Psalm 110, som profeterade om en Präst för evig tid, en som inte var insatt efter den Aronitiska ordningen under Mose Lag, utan "efter Melki-Sedeks sätt". Men den här prästen som var insatt "till evig tid efter Melki-Sedeks sätt", är mer än en präst, han är som framgår av kontexten, Präst-Kungen.

Psalm 110
1 ¶ Av David; en psalm. HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.»

2 Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.

3 ( LXX) Med dig kommer väldet på din makts dag, i glansen av dina heligas härlighet: Jag har fött dig ur morgonrodnadens sköte.

4 HERREN har svurit och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.»

5 Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag.

6 Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden.

7 Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet.

I Hebr. 7, har Paulus åter inte enbart visat på Jesus Kristus som Frälsare, Prästen för sitt folk, men också visat på Honom som Kungen som kommer för att styra nationerna. Det är genom denne Präst-Kung som Israel kan hoppas på att ta emot den för evigt bestående arvedelen i Hans Konungarike. Paulus gjorde ett brilliant drag när han utgick från Psalm 110, och knöt ihop det Abrahamitiska förbundet med det Davidiska förbundet som han beskrivit i brevets första två kapitel. Psalm 110 förmedlar helt klart en del av det Davidiska förbundet, refererande till Kungen som kommer av Davids säd, och som kommer för att regera Israel för evig tid. Ändå så inkluderar det här Davidiska löftet uttalandet om att denne Kung också är, "Präst för evig tid efter Melkisedeks sätt", således en som mötte Abraham, välsignade honom, och därvid bekräftade det förbund som Gud gjorde med Abraham. Därför så kommer också uppfyllelsen av Guds förbund med Abraham att komma genom den för evig tid krönte Konungen av Davids säd, som de facto är Jesus Kristus (jmf. Jes. 9:6-7 & Luk. 1:28-33).

Paulus var inte den förste som uppmärksammade sambandet mellan det Davidiska löftet om en Kung för evig tid, och det Abrahamitiska förbundet. Lukas återger en profetia från Maria, när barnet spratt till i hennes moderliv.

Luk. 1:46-55
46 Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,

47 och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.

48 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.

49 Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.

50 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.

51 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.

52 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;

53 hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.

54 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet

55 mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»

Lukas fortsatte med att återge en profetia som Sakarias gav om sin son. Johannes döparen. omedelbart efter dennes födelse.

Luk. 1:67-79
67 ¶ Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:

68 »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,

69 och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,

70 såsom han hade lovat genom sina forntida heliga profeters mun.

71 Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,

72 och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,

73 vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,

74 Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,

75 ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.

76 Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,

77 till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.

78 Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,

79 för att ‘skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga’ och så styra våra fötter in på fridens väg.»

Lägg märke till att i bägge de här profetiorna så är fullbordandet av det Abrahamitiska förbundet knutet till ankomsten av den Davidiska Kungen. Märk också att Sakarias speciellt refererade till den "ed" som Gud svor till Abraham efter det att han prövats på sin tro. Den eden berörde, som vi såg utifrån Genesis 22, den eviga arvedelen, löfteslandet. Och Sakarias hänsyftade också därtill i verserna 74-75. Att det Abrahamitiska löftet om att ärva landet skulle komma att bli förverkligat genom den Davidiska Kungen är en grundläggande sanning som återfinns både i de Gammaltestamentliga profetiorna och i Evangeliet. Paulus har bara upprepat och påmint sina judiska bröder därom, och visat dem till det här hoppet och uppmuntrat dem till uthållighet i tron för att säkra deras del i det kommande förverkligandet av detta hopp.

 Det Nya Förbundets hopp

Kapitel 8
Från och med kapitel 8, så vänder Paulus sin uppmärksamhet mot det Nya Förbund som var profetiskt förutsagt av Jeremia. Trogen sin Paulinska teologi så som den var framställd i Brevet till Galatierna, visar han på den Mosaiska lagens temporära uppgift (det Gamla Förbundet), och hur den blivit ersatt av det Nya Förbund som Jeremia profeterat skulle komma. Problemet som föranledde det här brevet var troligen somliga troende judars återgång till judaism och Mosaisk Lagreligiositet. Paulus valde därför att illustrera tre ting: 

a) den Mosaiska Lagens temporära natur, samt att den var förutbestämd att bli ersatt av det Nya Förbundet, enligt profeten Jeremias budskap. 

b) Det Nya Förbundet har kommit och hade blivit instiftat av Jesus, och därmed hade det Gamla Förbundet blivit föråldrat, och att

c) det Nya Förbundet är långt överlägset det Gamla Förbundet.

Paulus har fortfarande sin text från Psalm 110 i åtanke. "Översteprästen" är Jesus Kristus, "en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt" (v.4). Han är för närvarande placerad på Faderns högra sida i himmelen, såsom samma Psalm säger, "HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall." (v.1). Paulus började härifrån att fokusera på Jesu Kristi nuvarande tjänst i himmelen, under den här tidens väntan fram till dess att Hans fiender blir lagda Honom till en fotastol. I verserna 3-5, visar han på att Tabernaklet, och ritualerna enligt Lagen, enbart tjänade som jordiska illustrationer på det sanna prästadömet, och det sanna Templet i himlen, av vilket det jordiska tabernaklet blott var en avbild. I vers 2 ovan, sätter han Kristi Prästerliga tjänst i det  "sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat" i kontrast till det jordiska tabernakel som Moses upprest.  Det "sanna tabernaklets" företräde  framför det som upprestes i öknen är uppenbart. 

Paulus fortsatte med att framhålla det "mycket förnämligare ämbete" som Jesus Kristus innehar, som en Präst enligt Melki-Sedeks ordning, jämfört med det Aronitiska prästadömet under Lagen. Och detta Nya Prästadöme kommer genom det av Jeremia (31:31-34) profeterade "Nya Förbundet".

Här använder Paulus sig åter av Septuaginta [LXX]. Det finns i vers 10 en textvariation mellan den Hebreiska texten och LXX. "Lagar" är plural i LXX men singular i den Hebreiska texten. Av den anledningen, antar många att "lagar" här refererar till Mose lag  (Heb - Torah) så att Han skulle lägga Mose Lag i deras hjärtan, och därmed enbart gör det Nya Förbundet till en internalisering av det Gamla Förbundet. Men här citerar Paulus åter LXX:s plurala läsning, "lagar",  refererande till de  enskilda lagar som utgör det Nya Förbundet, som " inte (är) ett sådant förbund" som Gud gjorde med fäderna vid berget Sinai. 

I vers 6, är Paulus tydlig om att det Nya Förbundet redan har blivit initierat av Kristus. "Men nu har (perfekt tempus) denne fått ett så mycket förnämligare ämbete". Och "han är (presens tempus) medlare för ett bättre förbund". I vers 8, påtalar Gud brister hos Israel. Då de inte höll det Mosaiska Förbundet, framställde Han profetiskt genom Jeremia det Nya Förbundet. 

Det förekommer idag mycken debatt, särskilt då bland dispensationalister, om huruvida det Nya Förbundet verkligen har kommit. Det Nya Förbundet har samband med löfteslandet i en del Gammaltestamentliga profetior. Därför ser dispensationalister ett behov av att skilja det Nya Förbundet från vad de benämner "församlingens tidsålder". Det Nya Förbundet skulle dessutom ingås med "Israels hus och med Juda hus", något som inte är förenligt med dispensationalismens åtskiljande mellan församlingen och Israel. Ändå är Paulus helt tydlig i sin framställning om att det Nya Förbundet redan har kommit. Att så är fallet finns också bekräftat från många andra Bibelsammanhang (jmf. Luk.22:20, 1 Kor.11:25, 2 Kor.3:6, Hebr.9:15) 

Ändå kan man utifrån ett noggrant studium av Paulus citat från Jeremias profetia visa på att det Nya Förbundet inte ännu har uppfyllts i sin helhet. Han har visserligen lagt ner Sina Lagar i deras hjärtan som tror på Honom (jmf. Rom.2:28-29, 2 Kor.3:2-8). Men Jeremia sade också "ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste." Den delen av profetian berör den dag då "hela Israel skall bli frälst" (Rom. 11:26-29). Så även med avseende på det Nya Förbundet återstår det ett ännu framtida hopp, vilket Paulus läsare såg fram emot då "hela Israel skall bli frälst." Paulus påminner om detta Guds löfte genom profeten Jeremia: "Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.»

Kapitel 9
Paulus kontrasterade därefter de prästerliga ritualerna under Mose Lag med Kristi himmelska tjänst under det Nya förbundet.

Det Nya förbundets Prästadöme är lika överlägset det Gamla förbundets prästadöme som det himmelska Templet är överlägset det jordiska tabernaklet. Håll i minnet att detta Kristi "Prästadöme" under det Nya förbundet, är just detta prästadöme "av annat slag, »efter Melkisedeks sätt»", enligt Paulus argumentering från Psalm 110. Notera också att i den Psalmen, betjänar "Prästen" Israel under den tid som "Herren sade till min Herre, sitt på min högra sida, tills dess att jag gör dina fiender till din fotastol" (Psalm 110:1 LXX). Det prästadömet föregår Hans kungliga regim i den profetiska Psalmen. Paulus uttryckte samma tanke i de följande verserna.

Hebr. 9 24 Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo. 25 Ej heller har han gått dit in, för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste, med blod som icke är hans eget. 26 Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. 27 Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, 28 så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning.

Här upprepar Paulus temat från kapitel 2. Innan Guds folk kunde regera med Honom, innan människan kunde förverkliga sitt uppdrag att råda över hela skapelsen, måste hon bli återlöst. Nu, för dem som är återlösta, och renade från sina synder, och som "bidar efter honom", kommer Han att framträda för att fullborda deras frälsning, (som innebär deras uppståndelse och regerande med Honom i den eviga arvedelen). Åter igen är hoppet som ställs fram för Paulus judiska läsare, samma hopp som det Abraham och Patriarkernas ägt.

Kapitel 10
I verserna 1-25, fortsätter Paulus med att illustrera det Gamla förbundets temporära natur, och det Nya förbundets överlägsenhet. I verserna 26-31 gav han en allvarlig varning att inte avfalla från det Nya förbundets tro, och ett sådant avfalls permanenta konsekvenser. Han argumenterar att om konsekvenserna för att avfalla från Lagen var svår (fysisk död), så är konsekvenserna av att avfalla under det Nya förbundet mycket allvarligare (nämligen evig förtappelse). Slutligen så uppmuntrar han sina judiska läsare ännu en gång att hålla ut i tron så att de må få del av det till Patriarkerna utlovade arvet.  

Hebr. 10 35 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. 36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. 37 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;

 Tron som förutsätts för att kunna gå in i löfteslandet. 

Kapitel 11
I det här kapitlet så berättar Paulus om tidiga troshjältars levnad som han ställer fram som föredömen på segervinnande tro. Som vanligt vänder vänder han sig till Septuagintan. 

Hebr. 11 6 men utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som (diligently; KJV) söka honom.

Den sista satsen här ovan är ett citat från Psalm 9:10 LXX. Åteigen så behöver vi ta hjälp av den vidare kontexten varifrån citatet är hämtat.

Ps. 9
1 ¶ För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.  Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.

2 Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

3 Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.

4 Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.

5 Du har näpst hedningarna och förgjort de(n) ogudaktig(e); (the ungodly one; LXX) deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.

6 Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.

7 Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;

8 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

9 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.

10 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som (diligently; LXX) söka dig, HERRE.

11 ¶ (9:12) Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar

Som vanligt så hämtar Paulus sitt citat från ett profetiskt sammanhang som handlar om Kristi seger över nationerna vid  upprättandet av Sitt Konungarike. Belöningen för dem som ivrigt (diligently) söker Herren är ingången i det riket, förverkligandet av det Abrahamitiska och det Davidiska förbunden.

Paulus går igenom en lista med troshjältar. Men för vår studie är hans kommentarer beträffande Abraham, Isak och Jakob, arvtagarna till det ursprungliga löftet som Gud gav till Abraham, av särskilt intresse. Innan vi går vidare är det på sin plats att påminna om att samma löfte som Gud gav till Abraham och bekräftade med en ed (innefattande arvet av löfteslandet), gav Han också till Isak, och till Isaks son Jakob, som Gud gav ett nytt namn, Israel. (jmf. Gen. 17:19,21, 26:1-5, 28:12-15, 50:24). Alla dessa tre män levde i Kanans land, men ingen av dem fick under sin livstid erfara förverkligandet av löftet om att få löfteslandet till arvedel. Uppfyllelsen av löftet om löfteslandet inväntar uppståndelsen.

Paulus poäng var här den att de tre männen till vilka Gud med ed lovade att ge landet, patriarkerna till Israels tolv stammar, aldrig själva under sin levnad kom att ta emot uppfyllelsen av löftet under sin livstid. Visserligen levde de i "löfteslandet" men då som gäster och främlingar. Landet tillhörde vid den tiden inte dem. Och var förvisso inte deras eviga arvedel, som Gud hade svurit att ge dem. De männen gick och väntade på något långt mer än detta. De förväntade sig en stad byggd av Gud.

Många kommentarer förvränger det här uttalandet ur sitt sammanhang, och bortser från det historiska löfte som Gud verkligen gav till de här männen. Man tolkar det som ett hopp om en framtid i himmelen. Inget kunde vara mer missvisande! "Staden" som patriarkerna väntade på var Jerusalem, alias Sion. Den är "den store Konungens stad". Paulus syftade inte på någon stad i himmelen. Abraham hade aldrig hört talas om någon sådan "stad". Hur kunde då patriarkerna förväntat sig något dylikt? Vad Paulus syftade på som patriarkernas hopp var att Gud skulle komma att fullfölja Sitt löfte. Det beskrivs i Psalm 48.

Psalm 48

1 Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg.

2 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store Konungens stad.

3 Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.

4 Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram.

5 De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde.

6 Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas.

7 Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden.

8 Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt [har grundat den; LXX] till evig tid. Sela.

Det är den här staden som Abraham, Isak, och Jakob väntade på. I Hebr. 11: 8 sade Paulus att Abraham "drog så ut till det land som han skulle få till arvedel". De levde på en ort som de senare skulle få till arvedel. De var bosatta i tält i Kanans land. Detta var platsen för deras blivande arvedel. De väntade inte på en stad någon annan stans, inte på en stad i himmelen! En sådan tanke skulle ha varit fullständigt främmande för Abraham, Isak och Jakob! De såg framåt till en TID när just den plats där de då levde som främlingar skulle komma att tillhöra dem, och där Herren själv skulle grunda "den stora Konungen stad".

Det här väcker emellertid frågan om hur Abraham kunde ha vetat om och väntat på det Jerusalem som David och Jesaja talat om. På "Guds stad", "den store Konungens stad". För att finna svaret på den frågan behöver vi bara referera till Hebr. kapitel 7, där Abraham berättar om Abrahams möte med Melkisedek, som var "präst åt Gud den Högste". Den här mystiske personen sades av Paulus vara långt mäktigare än Abraham. Så mycket faktiskt att han där "likställes med Guds Son" och att han "förbliver en präst för beständigt". Paulus säger i själva verket genom sina många ord att den Melkisedek som Abraham här möter faktiskt är "Guds Son", som både är "Rättfärdighetens Konung" och "Salems Konung", (Salem var det forntida namnet för Jerusalem). Melkisedek välsignade Abraham, och bjöd honom "bröd och vin" när han välsignade honom. Det är därför ingen tillfällighet att senare Jesus, som "är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt" i sin första prästerliga handling efter sitt människoblivande tog "bröd och vin" vid den sista måltiden, sägande, "detta är Min kropp" och "detta är Mitt blod". Att "Salems Konung" hade mött Abraham, och välsignat honom, innebär att Abraham kände till detta "Salem" och  vem den här Melkisedek verkligen var. Varför då? Eftersom att, som Paulus sade, Abraham betalade tionde till Melkisedek. Han går så lång som till att säga att hela det Levitiska prästadömet som bildligt talat befann sig i Abrahams "länd", betalade tionde till den här mannen genom Abrahams handling. Poängen var uppenbarligen den att hela den Israeliska nationen de facto därigenom ställde sig under den här mannen vars namn betyder, "Rättfärdighetens Konung" och som var "Salems Konung". Kunde Abraham ha vetet allt detta, utan att ha känt till "den store Konungens stad" ("Salem" betyder bokstavligen "frid" och "Jerusalem" betyder "fridens stad"). Abraham väntade på fridens stad, eftersom han väntade på Präst-Kungen Melkisedeks återkomst. 

Paulus fortsätter sedan:

Tyvärr har översättarnas amillennialistiskt vinklade syn kommit att färga av sig på översättningen av vers 13. Dispensationalister invänder inte heller däremot eftersom en korrekt översättning  skulle omkullkasta bägge deras  system. Abraham, Isak och Jakob var inte gäster och främlingar på planeten jorden. De var däremot främlingar och gäster i det LAND, löfteslandet som Gud lovat att ge dem till arvedel som en besittning för evig tid. Det grekiska ordet är  "ghV" som bokstavligen betyder marken, landet. Genom att översätta detta till "jorden", ges föreställningen att Patriarkerna sökte sig bort från den här planeten för att nå himlen. Nonsens! En sådan ide är främmande för löftena i Det Gamla Testamentet, och helt främmande för Hebreerbrevets innehåll. Hur skulle de ha kunnat väntat på en arvedel i himlen, när texten helt klart säger att de levde i tält som gäster och främlingar i just det land som de skulle komma att ärva som en framtida arvedel? Bodde de då i tält som pilgrimmer i himlen? Knappast! De var bosatta i Kanans land. Och de väntade på den tid när Gud skulle uppfylla löftet till Abraham, då de skulle ta emot hela landet till en evig arvedel.

Hebr. 11 14 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland. 15 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad.

Det ord som översätts med "fädernesland" i vers 14 betyder bokstavligen en plats kallad hem. De sökte inte efter en annan ort. De väntade på att kunna få kalla den plats där de nu bodde som gäster och främlingar för sitt "fädernesland", som kommer att förverkligas först när Guds löften uppfyllts. Han fortsatte med att i vers 15 säga att om de inte varit nöjda med att leva där som gäster och främlingar, så hade de kunnat återvända till det land som Abraham lämnat, det kaldeiska Ur (Irak). Men, i stället stannade de där, boende i sina tält, eftersom de väntade på löftets uppfyllelse. De väntade på ett "bättre land", "nämligen det himmelska". Adjektivet "himmelskt" uttrycker här inte en plats, utan ursprunget till såväl löftet som dess slutliga uppfyllelse. Det är "himmelskt" eftersom löftet var från himmelen, och källan till dess förverkligande också var i himmelen, till skillnad från något naturligt eller jordiskt.

Det "bättre landet" i vers 16 missförstås ibland som om det skulle referera till ett bättre land än det där de då var bosatta i (Kanan). Men en närmare granskning av texten visar på att "bättre" här kontrasterar deras framtida hopp med det land som Abraham LÄMNADE, det Kaldeiska Ur. Ur var en överflödande rik plats. Ändå, valde Abraham att lämna det landet bakom sig, och dra ut för att leva resten av sina dagar i Kanans öken, eftersom han sökte ett "bättre hemland" som Gud hade lovat honom. Paulus skrev, "Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad" (dvs. Sion, den store Konungens stad, som kommer att vara huvudstaden i det utlovade landet, och för hela världen).

Det här uttalandet av Paulus slår fast tanken att förverkligandet av det Abrahamitiska förbundet inklusive den eviga arvedelen av Kanans land, var Paulus och de judiska kristnas hopp. Varför mottog då inte Abraham, Isak och Jakob sin arvedel medan de ännu levde och var bosatta i sina tält i Kanan? Paulus besvarade den frågan. Gud planerade att inkludera "oss" i uppfyllelsen av sina löften. Dvs. Paulus var tillsammans med sina judiska läsare delaktiga av löftet.   

Kapitel 12
Den första delen av kapitel 12 handlar åter om förmaningar att hålla ut. Det "moln av vittnen" som räknades upp i kapitel 11, porträtteras här av Paulus som om de vore åskådarna av ett Olympiskt  tävlingslopp där deltagare uppmanas att "med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd". Han varnar dem än en gång för konsekvensen om de skulle hoppa av loppet, användande Esau som sitt exempel. Esau var Isaks förstfödde. Förstfödelserätten hade varit hans. Han var den genom vilken det Abrahamitiska förbundet borde ha fullföljts. Men Esau ringaktade sin förstfödslorätt, och sålde den till sin bror för en skvätt soppa. Paul framställde detta som ett varnande exempel för sina judiska läsare. Om de inte värderade sin förstfödslorätt genom det Nya förbundet, skulle det kunna gå dem likt Esau. Visst ångrade sig Esau senare, men han kunde inte få den åter ens efter många tårar. Vilken fruktansvärd varning! (jmf. Hebr. 6:4-8 & Hebr. 10:23-31). 

Slutligen jämför Paulus den förskräckliga synen, när Gud steg ner från himlen till berget Sinai för att ge Israel Lagen, med den ännu framtida dagen när Kristus kommer att stiga ner från himlen för att störta den här världens riken, för att etablera sitt eviga rike på den här jorden.  

I Exodus 19, kom Gud ner på berget Sinai. Hans tillkommelse var följt av ett täckande mörker, av eld och rök, av Hans egen förskräckande röst, och den ljudande basunstöten. Synen och ljudet var så förskräcklig, att hela Israel darrade av fruktan inför Herren. Paulus och hans läsare var inte där den dagen för att bevittna den förskräckande händelsen, då Gud gav Sin Lag till Israel. De kommer emellertid att vara där när det händer igen. Kristus kommer ner från himlen till Olivberget (Sak. 14;4-5). Då kommer solen och månen att bli förmörkade (Matt. 24:29-31). Han kommer att komma med ett "maktljud" (1 Tess. 4:16), och med ljudet från den "sista trumpeten" (1 Kor. 15:52 & Sak. 9:14). Paulus säger, "men ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad". Detta är återigen ett citat från Psalm 48.

Psalm 48

1 Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg.

2 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad.

3 Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.

4 Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram.

5 De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde.

6 Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas.

7 Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden.

8 Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.

Paulus kallade Jerusalem för det "himmelska Jerusalem", inte därför att den är i himmelen, men för att skilja den från den nuvarande av människor byggda staden Jerusalem. Det är den staden vars byggmästare och byggare är Gud, som Paulus uppmanade sina judiska bröder att vänta på. Det är den staden som beskrivs i Jesaja 65-66.

Jes. 65
17 ¶ Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå.

18 (LXX) Nej, de skola fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd.

19 Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop.

20 Där skola icke mer finnas barn som leva allenast några dagar, ej heller gamla män, som icke fylla sina dagars mått; nej, den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen.

21 När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt.

22 (LXX) När de bygga hus, skall det ej bliva andra, som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. Ty samma ålder, som livets träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, de skola själva njuta av sina händers verk.

23 De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.

24 Och det skall ske, att förrän de ropa, skall jag svara, och medan de ännu tala, skall jag höra.

25 Då skola vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skola äta halm likasom oxar, och stoft skall vara ormens föda. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, säger HERREN.

Det här är vad Paulus och hans läsare såg fram emot och hoppades på, och i tron höll de ut för att nå det. Men lägg märke till vad Paulus sade därefter. De skulle inte bara komma fram till detta återuppbyggda Jerusalem, Guds stad, utan "till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling [to the general assembly and church of the firstborn; KJV] av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar". Det kan knappast ifrågasättas annat än att Paulus här refererar till Jes. 65-66 (LXX). Uttrycket "församling" ["general assembly"; KJV], är här ett direkt citat från Jes. 66:10. Nedan är hela textsammanhanget som Paulus här hade i åtanke. 

Jes. 66 (KB 1917 o. LXX)
5  Hören HERRENS ord, I som frukten för hans ord. Edra bröder, som hata eder och stöta eder bort för mitt namns skull, de säga: »Må HERREN förhärliga sig, så att vi få se eder glädje.» Men de skola komma på skam.

5 (LXX) ¶  Hear the words of the Lord, ye that tremble at his word; speak ye, our brethren, to them that hate you and abominate you, that the name of the Lord may be glorified, and may appear their joy; but they shall be ashamed.

6 Hör, huru det larmar i staden, hör dånet i templet! Hör dånet, när HERREN vedergäller sina fiender, vad de hava gjort!

7 Innan Sion har känt någon födslovånda, föder hon barnet; innan kval har kommit över henne, bliver hon förlöst med ett gossebarn 

7  (LXX) Before she that travailed brought forth, before the travail-pain came on, she escaped it and brought forth a male.

8 Vem har hört något sådant, vem har sett något dylikt? Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett ögonblick, eftersom Sion födde fram sina barn, just då våndan begynte?

9 Ja, ty skulle jag väl låta fostret bliva fullgånget, men icke giva kraft att föda fram det? säger HERREN. Eller skulle jag giva kraft att föda, men sedan hålla fostret tillbaka? säger din Gud.

9  (LXX) But I have raised this expectation, yet thou hast not remembered me, saith the Lord: behold, have not I made the bearing and barren woman? saith thy God.

10 Glädjens med Jerusalem och fröjden eder över henne, alla I som haven henne kär; jublen högt med henne, alla I som haven sörjt över henne.

10  (LXX) Rejoice, O Jerusalem, and all ye that love her hold in her a general assembly: [håll i henne en allmän sammankomst; ö.ö.] rejoice greatly with her, all that now mourn over her:

11 Så skolen I få dia eder mätta vid hennes hugsvalelses bröst; så skolen I få suga med lust av hennes rika barm.

11  (LXX) that ye may suck, and be satisfied with the breast of her consolation; that ye may milk out, and delight yourselves with the influx of her glory.

12 Ty så säger HERREN: Se, jag vill låta frid komma över henne såsom en ström och folkens rikedomar såsom en översvämmande flod, och I skolen så få dia, I skolen bliva burna på armen och skolen få sitta i knäet och bliva smekta.

13 Såsom en moder tröstar sin son, så skall jag trösta eder; ja, i Jerusalem skolen I få tröst.

14 Och edra hjärtan skola glädja sig, när I fån se detta, och benen i edra kroppar skola hava livskraft såsom spirande gräs; och man skall förnimma, att HERRENS hand är med hans tjänare och att ogunst kommer över hans fiender.

15 ¶ Ty se, HERREN skall komma i eld, och hans vagnar skola vara såsom en stormvind; och han skall låta sin vrede drabba med hetta och sin näpst med eldslågor.

16 Ty HERREN skall hålla dom med eld, och med sitt svärd skall han slå allt kött, och många skola de vara, som bliva slagna av HERREN.

17 De som låta inviga sig och rena sig till gudstjänst i lustgårdar, anförda av en som står där i mitten, de som äta svinkött och annan styggelse, ja, också möss, de skola allasammans förgås, säger HERREN.

18 Jag känner deras gärningar och tankar. Den tid kommer, då jag skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se min härlighet.

19 Och jag skall göra ett tecken bland dem; och några av dem som bliva räddade skall jag sända såsom budbärare till hednafolken, till Tarsis, till Pul och Lud, bågskyttfolken, till Tubal och Javan, till havsländerna i fjärran, som icke hava hört något om mig eller sett min härlighet; och de skola förkunna min härlighet bland folken.

20 Och på hästar och i vagnar och bärstolar och på mulåsnor och dromedarer skola de från alla folk föra alla edra bröder fram till mitt heliga berg i Jerusalem såsom ett spisoffer åt HERREN, säger HERREN, likasom Israels barn i rena kärl föra fram spisoffer till HERRENS hus.

20  (LXX) And they shall bring your brethren out of all nations for a gift to the Lord with horses, and chariots, in litters drawn by mules with awnings, to the holy city Jerusalem, said the Lord, as though the children of Israel should bring their sacrifices to me with psalms into the house of the Lord.

21 Och jämväl sådana skall jag taga till mina präster, till mina leviter, säger HERREN.

22 Ty likasom de nya himlar och den nya jord, som jag vill göra, bliva beståndande inför mig, säger HERREN, så skall det ock vara med edra barn och med edert namn.

23 Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall det ske, att allt kött kommer och tillbeder inför mig, säger HERREN.

24 Och man skall gå ut och se med lust, huru de människor, som avföllo från mig, nu ligga där döda; ty deras mask skall icke dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till vämjelse för allt kött.

I vers 10, the "general assembl