PFRS syn på dopet
Dopet utgör en utav den mest kontroversiella och särskiljande lärofrågorna inom den moderna kristenheten. PFRS har nyligen blivit kontroversiell på grund av att vår position har förändrats tämligen drastiskt. Vi företrädde tidigare det typiskt "baptistiska" synsättet — att dopet är ett yttre tecken av en redan tidigare fullkomnad pånyttfödelse. Det vill säga att frälsningen är fullt säkerställd redan innan dopet, och därför inte på något sätt hör samman med detta

PFRS grundades på fyra principer som vägleder vårt sanningssökande inom varje teologiskt område. Dessa principer är fullständigt förklarade i artiklarna som du finner i  den här sektionen PFRS filosofi och metod på vår hemsida. Sammanfattningsvis så är detta de  fyra principerna: Skriften utgör den absoluta Auktoriteten, konsekvent grammatik - historisk tolkning av Skriften, sund logik, och historisk precedens i den tidiga församlingen. Vi tror att dessa fyra principer när de  tillämpas konsekvent och utan eftergifter till förutfattade meningar, kommer att styra oss till sanningen inom varje område av teologin. Principerna utgör den kompass med vilken vi navigerar oss fram, inom skilda teologiska ståndpunkter inom Kyrkohistorien, och Bibeln själv.

När det så kom till att behandla dopet så upptäckte vi att vi befann oss vara i strid mot dessa principer när vi försökte hålla fast vid vad vi blivit undervisade om angående dopet. Efter flera månader av allvarliga studier i Bibeln och i kyrkohistorien, såg vi oss utifrån principerna nödgade till att officiellt ändra vår position, för att kunna behålla vår integritet. Vi tror att vår nya position beträffande dopet är både biblisk och samstämmig med de tidigast kända kristna traditionerna beträffande dopet. 

Våran nuvarande position är att dopet utgör den normala, konkret gripbara, process som utgör  gensvaret på Evangeliet. Dess syfte är inte att i sig vara "frälsande". Men inte heller är dopet avsett att vara en fotnot till frälsningserfarenheten. Dess syfte är att vara det konkret gripbara steget till att lyda Evangeliet (Apg. 6:7, Rom. 6:17-18), Rom. 10:16, 2 Tess. 1:8, Hebr. 5:9 ). Dess förutsättningar är tro och omvändelse. Dopet fungerar därför som en fysisk assistans till den nya födelsens process. Dopet orsakar inte den nya födelsen. Det ger oss däremot stöd till att fullfölja vår förbundsrelation med Gud som är baserad på sann omvändelse och tron på Evangeliets bud. Det förser oss med ett fysiskt tecken på Guds förbund med oss, och vår överlåtelse till Honom för att bevaras som en ren jungfru, till dess Han kommer. Dopet har ingen frälsande eller renande kraft i sig själv. Detta gäller i dubbel måtto vid dop i avsaknad av både tro och omvändelse, som vid spädbarnsdop eller av någon som inte har för avsikt att upphöra med sitt syndfulla liv. Dopet utgör den kontaktpunkt som knyter samman ens tro och vilja till bättring med en konkret gripbar lydnadshandling. Det är prövomärket utifrån vilket man kan vila i förvissningen om sin frälsning, eftersom man där inte endast gav sitt mentala bejakande av Evangeliet utan också i lydnad handlade utifrån dess bud.  Som Paulus skrev till Hebreerna, "så låt oss gå fram med ett sannfärdigt hjärta i full trosvisshet, med våra hjärtan bestänkta och renade från ett ont samvete och med kroppen tvättad med rent vatten." (Hebr.  10:22 RB)

Pånyttfödelsen fullbordas av Gud NÄR den omvände troende låter döpa sig. Frälsningen är Guds verk, inte vårt, och det är förvisso inget verk utfört av en mellanhand,  en präst. Den nya födelsen sammanfaller i TIDEN med vår överlåtelse i dopet. Avlägsnandet av synderna fullbordas av Gud för oss vid tiden för vårt dop.

Dopet är inte pånyttfödande. 
Termen "pånyttfödande dop" (Baptismal regeneration) har använts av skilda grupper, och dess betydelse varierar från grupp till grupp. Det förekommer smala och vida definitioner som inte bör förväxlas. Termen är ofta (och korrekt) brukad för den Romerskt Katolska och Östligt Ortodoxa undervisningen att dopet i sig besitter en mystisk kraft till att avlägsna synder, då det administreras av en av Kyrkan auktoriserad präst. Dessa samfund praktiserar också "spädbarnsdop", eftersom de tror att skulden från "arvsynden" tvättas bort genom dopet. I den här uppfattningen så har dopet, i sig själv, när det administreras av en auktoriserad kyrklig agent, den mystiska kraften att avlägsna synder, och att göra en människa till ett Guds barn. Detta anses ske oavsett förekomsten av någon medveten omvändelse eller tro hos mottagaren, utan enbart medelst att en mekanisk akt utförs tillsammans med en föreskriven besvärjelse eller "välsignelse" av en präst. Att kalla detta för "pånyttfödande dop" ("baptismal generation") är korrekt såtillvida som att utifrån den här undervisningen så är det ju själva dopvattnet som påstås verka pånyttfödande. Den här läran om "pånyttfödande dop" började att få ingång i den tidiga församlingen i och med Cyprianus (3:e århundradet), som var den förste som auktoriserade dop av späda barn.

I den tidiga efterapostoliska perioden förmedlades dopet enbart till dem som villigt omvände sig och bekände sin tro på Kristus och Evangeliet. Pånyttfödelsen sågs inte som ett verk AV  vattnet, utan som ett verk som utfördes av Gud själv, när den omvände troende i lydnad till befallningen lät sig döpas.  Synderna togs bort och pånyttfödelsen fullbordades I vattnet, men inte AV vattnet.  Med andra ord, syndernas avlägsnande och den nya födelsen var samtidiga händelser som inträffade vid tiden för dopet av den troende och omvände syndaren. Men dopet var en handling i lydnad, inte en mystisk rit. Det var ett mellanhavande mellan individen och Gud, inte mellan individen och kyrkan. Vår position är i allt väsentligt densamma som de tidigaste kristna skriftställarnas, som t ex Justin Martyrens:

"As many as are persuaded and believe that what we teach and say is true, ... are brought by us where there is water, and are regenerated [born-again] in the same manner in which we were ourselves regenerated. For, in the name of God, the Father and Lord of the universe, and of our Savior Jesus Christ, and of the Holy Spirit, they then receive the washing with water. For Christ also said, “Except ye be born again, ye shall not enter into the kingdom of heaven. ... And for this we have learned from the apostles this reason. Since at our birth we were born without our own knowledge or choice, by our parents coming together, and were brought up in bad habits and wicked training; in order that we may not remain the children of necessity and of ignorance, but may become the children of choice and knowledge, and may obtain in the water the remission of sins formerly committed, there is pronounced over him who chooses to be born again, and has repented of his sins, the name of God the Father, ... the name of Jesus Christ, ... and in the name of the Holy Ghost...". ₁

Somliga använder ibland uttrycket "pånyttfödande dop" ("baptismal regeneration") som ett samlande uttryck  gällande för alla dem som lär att den "nya födelsen" och borttagandet av synder sker samtidigt med dopet, oavsett om man sedan lär att dopet i sig skulle äga kraften att förmedla nåd eller ej. Vi anser inte att detta är en precis definition av detta uttryck. Distinktionen som vi gör kan bäst illustreras utifrån skillnaden mellan det Romerskt Katolska dopet och reformatorernas dop. 

Vi använder oss inte av uttrycket "pånyttfödande dop" eftersom den ovan nämnda distinktionen sällan göres idag av våra opponenter. Vi betackar oss för att bli sammanklassade med Romerska Katoliker, Östligt Ortodoxa, eller något annat samfund som ser på dopet som en mystisk eller magisk rit.

Vi räknar med att vår förändrade lärosyn kommer att stöta många. Utan tvekan så kommer en del som tidigare har rekommenderade PFRS att ha allvarliga tvivel angående vår nya position. Men vi kan inte rygga för kontroversiella eller icke populära ställningstaganden och förbli trogna sanningssökare. Det enda vi frågar efter är en ärlig och rättvis bedömning. Betänk därvid att vår position inte är vare sig ny eller okänd. Den är identisk med den historiska position som såväl Reformatorerna och de tidigaste Kyrkofäderna stod för.   

 Notes:
1. Justin Martyr, First Apology, LXI

Gå till original