|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Huvudmeny PFRS Hem Läro studier Oneness frågor Inledning
Main
Menu
Oneness Issues
|
|
PFRS
Home > Doctrinal Studies
> Oneness Pentecostal
& Baptism >
Treenigheten Efter att ha studerat Bibeln under mer än 25 år, så är en sak som jag lärt mig, den att Guds uppenbarelse genom Sitt Ord har varit progressiv. Den har byggts upp "rad på rad, begrepp efter begrepp" under århundradena. För att på rätt sätt kunna tyda Guds uppenbarelse, måste vi börja från början genom att bygga grunden från den allra första uppenbarelsen i Skriften. Allt annat måste sedan byggas progressivt på den grunden UTIFRÅN SAMMA ORDNING i vilken varje ny uppenbarelse har givits, som det kan antagas att läsaren eller lyssnaren är bekant med, och har en rätt förståelse av. Utan en rätt förståelse av den tidigare uppenbarelsen kan inte senare uppenbarelser rätt förestås. Här ges ett exempel på progressiv uppenbarelse.
Namnet "HERREN" (Jehova) utgör ett nyckelelement i Deut. 6:4, "Hör, Israel! HERREN (Jehova), vår gud, HERREN (Jehova) är en." Ändå kan vi se att det heliga namnet inte blivit uppenbarat innan Mose. Här kommer ett annat exempel. När vi läser Gen.1, där Gud uppenbarade Sig genom Mose; och använder plural personliga pronomena (»Låt OSS göra människor till VÅR avbild, till att vara OSS lika;) så måste vi tolka det uttalandet UTAN att appellera till Deut. 6:4! Varför då? På grund av uppenbarelsens ordningsföljd. De tidiga läsarna av Genesis hade INTE tillgång till Deuteronomium att jämföra med. Och medan skapelseberättelsen hade förmedlats till Moses via muntlig tradition, så visste däremot inte heller Adam, Eva, eller någon annan före exodus någonting om den senare uppenbarelsen given i Deut. 6:4. Från skapelsen och fram till exodus var Guds uppenbarelse i Gen.1, så långt vi känner till ifrån Skriften känd och förstådd av Guds folk. Men. uppenbarelsen från Gud i Deut. 6:4 var däremot inte känd (så långt vi vet från Skriften) förrän efter det att Moses lett Israeliterna ut ur Egypten. Därför måste Deut. 6:4 läsas och tolkas i ljuset av Gen.1. Inte tvärtom! Genesis ett introducerar oss till Gud. Där förutsätts ingen föregående kunskap om Gud. Vi måste bara acceptera det som det är, och inte försöka oss på att finna något sätt att anpassa det efter vad vi anser att Deut. 6:4 lär. Här har vi oss givet, det fundament på vilket vi kan bygga vidare. Vid vår tolkning av vart givet bibelsammanhang, måste vi vara medvetna om att mottagarna, som just den specifika texten var primärt riktad till, endast kände till vad som hade blivit uppenbarat fram till tiden för mottagandet, och att man inte hade någon kunskap om innehållet i senare uppenbarelse. Vi får ENDAST tolka dessa textsammanhang utifrån de resurser som fanns tillgängliga för de primärt avsedda läsarna och lyssnarna. Sammanfattningsvis så bör vi tolka det som de borde ha tolkat det. Eftersom varje uppenbarelse i Skriften till att börja med var avsedd för ett specifikt auditorium, måste vi bildligt talat ställa oss själva i deras skor och tolka den nya uppenbarelsen som de borde ha tolkat den. Den sanna uttolkningen är normalt den som följer den här metoden. Det finns undantag när det handlar om en del kryptiska profetior. Vårt tema är emellertid inte här profetian, utan Guds självuppenbarelse i klartext till sitt folk Låt oss därför börja från "begynnelsen".
Det hebreiska ord som här används för Gud (Elohim) står i pluralform. Det här är det allra första som vi lär oss om Gud i Bibeln! Hebreiskan har här en mycket märklig konstruktion. Fastän Elohim är pluralformen av "Gud" så lägger den hebreiska texten till "eth" (själv). (detta finns inte översatt i flertalet engelska eller svenska översättningar). Bokstavligen står det "I begynnelsen Gudar [plural] Själv [singular] skapade..." Ingen ytterligare förklaring ges för denna som det verkar motsägelsefulla angivelsen av personantalet innan vi kommer fram till verserna 26-27, där vi finner en liknande som det verkar motsägelse i numerusform.
I kapitel 2 ges ytterligare uppenbarelse beträffande på vilket sätt mänskligheten blev gjord till Guds avbild.
Jag vill poängtera skillnaden mellan orden "allena" och "ett" som vi finner i ovanstående textsammanhang. Gud sade att det inte var gott för Adam att vara "allena". Det hebreiska ordet för "allena" är "bad" som betyder solitär. Det ordet skulle vara ett passande val för att beskriva ett "Oneness" koncept för Gud. Så borde också ordet "vachiyd" vara ({ende}som i Abrahams "ende son" Isak). Lägg märke till botemedlet mot att vara "allena" [solitär] i ovanstående textavsnitt. Det var för Adam att bli "ett (echad) kött med sin hustru Eva. Observera också att Eva var "ben av hans ben och kött av hans kött". Eva var skapad från Adams revben, av samma substans som Adam. Gud kunde ha gjort kvinnan från jordens stoft som Han hade gjort Adam. Och de hade ändå varit av samma SLAG. Men då hade inte Adam kunnat säga att hon var "ben av mina ben och kött av mitt kött." Gud sade att i det framtida äktenskapet mellan man och kvinna skulle de varda ett kött. Detta innebär att det symboliskt framgår utifrån detta första par, att Adam och Eva var av samma substans, skapade från en individuell varelse. Då texten säger att Gud skapade "mannen" till Sin egen avbild, refererade Han till mänskligheten. Han fortsatte med att slå fast, "till man och kvinna skapade Han dem" (vers 27). Gud skapade också Adam och Eva med förmågan att reproducera sig i avkomma. Avkomman framkommer från Adam genom Eva. Avkomman är också ben av deras ben och kött av deras kött. Så genom att först ha skapat Adam, och sedan Eva ur Adams revben, och därur avkomma, har Gud gett oss en illustration av Treenigheten. Naturligtvis är den här illustrationen ofullständig, eftersom medan Adam och Eva och deras avkomma alla har en skapad begynnelse, så är Gud Själv evig. Men konceptet med tre personer som utgår från en varelse är klart demonstrerat i skapelsen av mänskligheten. Mannen står som symbol för Fadern, kvinnan står symboliskt för Ordet (Jesus Kristus), och avkomman som symbol för den Helige Ande, utgående från Gud (John 15:26). Det allra första som vi lär oss om Gud från uttalandet "Låt OSS göra människor till VÅR avbild, till att vara OSS lika;" är att Gud utgör en pluralitet av personer (eller personligheter) som kommunicerar sinsemellan och som samarbetar med varandra i skapelsen. Vi kan än en gång se detta bruk av plurala personliga pronomen i referens till Gud i den följande versen.
Utifrån vad vi kan se från skapelseberättelsen, finns det ingen anledning att anta att Gud är en solitär varelse. Snarare så pekar alla indikationer så här långt mot en Gudom bestående av en pluralitet av personer. Både singulära och plurala personliga pronomen har brukats, liksom det plurala egennamnet "Elohim". Utifrån dessa uppgifter skulle man inte logiskt kunna hävda att Gud är en solitär person. Och då Deut. 6:4 endast först var uppenbarad (så vitt vi vet) till Israel efter exodus, måste vi sluta oss till att under tiden från Adam och fram till Moses, var Gud ansedd som en plural Gudom. Jag inser att det är möjligt att Gud uppenbarade många ting för Sitt folk före floden som inte finns nedtecknat i Skriften. Det är möjligt att argumentera för att Guds "oneness" dvs solitära enhet KUNDE ha blivit undervisad ända från begynnelsen. Om vi emellertid utgår från att det skrivna Gudsordet utgör Hans uppenbarelse för framtida generationer, så måste vi ställa oss frågan varför dylika uppgifter inte blivit bevarade för oss som måste tolka det skrivna Ordet flera generationer senare? Jag tror att Gud bevarade det som han ville bevara i Skriften. Och allt som vi behöver veta om Gud finns bevarat för oss i ett logiskt format. Om nu detta antagande är riktigt, så måste vi göra bruk av de uppgifter som finns tillgängliga, och inte spekulera över vad Gud kan ha uppenbarat till andra. Om Han nu förväntar Sig av oss att vi skall finna sanningen via läsningen "linje efter linje, begrepp efter begrepp" då måste vi bygga vår förståelse utifrån det progressiva sätt som vi följer här. Den näst mest betydelsefulla uppenbarelsen rörande Guds natur finns uppenbarad i berättelsen om Abraham. Medan Joh.1:18 säger att "ingen människa någonsin har sett Gud," så finner vi i Gen.18 klart omtalat hur Jehova kommer på besök till Abraham tillsammans med två änglar. Eftersom Johannes fortsätter med att säga att "den enfödde Sonen, Han som är i Faderns sköte, Han har kungjort Honom," måste vi sluta oss till att den som kom för att träffa Abraham faktiskt var Jesus Kristus. Och detta är bekräftat av Jesus Själv i Joh. 8:56-59. Man skulle kunna hävda att den solitära Guden helt enkelt bytte form och framträdde för Abraham som en man. Men om det vore så, skulle detta inte bara strida mot Joh. 1:18, eftersom det klart framgår av redogörelsen i Genesis att "HERREN" befann sig på jorden medan samtidigt "HERREN" var i himmelen.
Här görs en klar åtskillnad mellan "HERREN" som besökte Abraham och som sände de två änglarna för att evakuera Lot från Sodom, och "HERREN" i himmelen. (HERREN med enbart versaler i KB 1917 är Jehova {JHVH} i den hebreiska texten). Ändå så används namnet "Jehova" för BÅDA. Återigen så har vi här en illustration av en pluralitet av personer, båda benämnda "Jehova". Nu vet vi att den här berättelsen var skriven av Mose som var välbekant med namnet "Jehova". Så Mose återger det heliga namnet när han refererar till Gud, riktande sig till sina Judiska läsare som också var väl förtrogna med det heliga namnet. Emellertid så kände under den tid när de här händelserna utspelade sig, varken Abraham eller någon av de andra Guds namn "Jehova".
Gud slöt ett förbund med Abraham. Men Han uppenbarade aldrig Sitt heliga namn för Abraham. Det heliga namnet blev först uppenbarat för Mose, som uppenbarade det för Israeliterna, Guds förbundsfolk. Före Mose, var Gud känd som den plurala "Elohim", och genom några sammansatta titlar, som "Gud den Allsmäktige" (El Shaddai). Men när den utlovade säden kom, och Gud började med att fullfölja Sitt löfte till Abraham att göra av honom en stor nation, och EFTER det att Gud framträtt som "I AM" för Mose när Han räddade dem från Egypten, uppenbarade Han Sitt personliga namn för Israel genom Moses. Låt oss nu se närmare på Deut. 6:4, Oneness pingstörelsens "proof text" (liksom också de ortodoxa judarnas). Den hebreiska texten läses så här: "Hör O Israel, Jehova Elohim [plural], Jehova är en [echad]." Alla indikationer tyder på att Mose här uppenbarade någonting nytt för Israeliterna. Uttrycket, "Hör O Israel" indikerar att en storslagen kungörelse var på väg att framföras. Betydelsen av ordet "en" i den här texten utgör verkligen den krok varpå hela den pentakostala Oneness rörelsen hänger sin sak. Ifall "en" verkligen här skulle ge betydelsen av en solitär person, så vore saken klar! Alla parter är överens om att det hebreiska ordet för "en" här är "echad," Det här är det enkla numeriska "en." Det finns emellertid andra ord i hebreiskan som betyder exklusivt allena, eller solitär, (bad och yachiyd). Vi har redan nämnt användningen av "bad" (allena) i Genesis 2:18. Gud sade att det inte var gott för Adam att vara "allena." Hade Moses i stället använt ordet "bad" här, så hade han därmed poängterat att Jehova ensam är Gud. Det andra ordet som Mose kunde ha använt sig av är "yachiyd," som betyder "enbart" eller "solitär." Detta är det ord som används när Mose säger till Abraham, "tag din "ENDE" son Isak." Hade Mose använt sig av ordet yachiyd, så hade Han sagt att där finns inga andra gudar vid sidan av Jehova. Men Moses använde sig av "echad," det enkla numeriska "ett". Det finns en allmänt erkänd regel inom biblisk hermeneutik, som kallas, "regeln om det första omnämnandet." Kortfattat så utsäger den att man i allmänhet kan finna den bibliska innebörden av ett ord eller mening genom at spåra det tillbaks till var det först användes i Skriften. Ordet "echad" (ett) återfinns inte bara som använt för en sammansatt enhet med avseende på Adam och Eva som "ett kött". Något som vi redan uppmärksammat. Det återfinns också använt på ett liknande sätt för skapelsens första dag.
Här finner vi den första (echad) dagen bestående av "dag" och "natt," ändå kallas denna sammansatta enhet den "första dagen" . Vad vi finner i Skriften är att ordet "ett" i bägge Testamenten (hebreiskan och grekiskan) används på exakt samma sätt som i engelskan och svenskan. Det är helt enkelt räknetalet "ett". Det kan betyda första, singulär, eller en förening, eller en endräkt, beroende av sammanhanget. Men det står alltid för "en förenad" enhet när det används för en pluralitet av personer eller ting. Sammanhanget avgör huruvida ett enstaka ting avses, eller om "en" eller "ett" (echad) refererar till en sammansatt pluralitet av ting eller personer, och därvid betyder "en förenad enhet". Följande verser från Genesis brukar ordet "echad" refererande till en pluralitet av ting eller personer. I vart och ett av dessa fall har "echad" betydelsen "en förenad enhet" och inte "en solitär", (Gen. 1:5, Gen. 2:24, Gen. 11:6, Gen. 34:16, Gen. 41:25,26). Baserat på det faktum att "echad" betyder "ett" (dvs en förenad enhet) när det användes för en flerfald, OCH eftersom Gud fram till Mose uppenbarat Sig som en förenad flerfaldig varelse, OCH eftersom pluralformen av Gud, "Elohim" ingår i just den vers som proklamerar Israels Gud som "en" (Hör O Israel, Jehova Elohim [plural], Jehova är en [echad].) så blir den naturliga förståelsen av Moses uttalande den att Jehova, Israels "Elohim" (plural) är ETT (dvs. i endräkt förenade). Grundläggande för det begreppet är uppenbarligen förebilden och exemplet av "ett kött" i Gen. 2, där begreppet tydligt demonstreras. Vidare har vi i Gen.1 sett "föreningen" i syfte ytterligare demonstrerad i den singulära skapelseakten av "människor till vår avbild, till att vara oss lika." Det som Mose här sade var mycket djupgående! Hedningarna dyrkade många gudar. Där hade man en gud för elden, en annan för vinden, en för fruktbarheten, etc. Den ene guden var i konflikt med den andre, och en stam dyrkade en gud som var i konflikt med en annan stams gud, etc. Moses kontrasterade detta synsätt genom att säga att vår Gud (plural), Jehova, är ett, dvs. förenade i endräkt. Medan Han fortsatt uppenbarar sig som en personlig mångfald, så rör Han Sig och handlar som en Gud när det gäller att förverkliga Sitt syfte. Med andra ord. Även om Jehova är en pluralitet av personer efter vad som klart framgår från skapelseberättelsen, så förekommer där aldrig någon konflikt eller oenighet dem emellan, som är fallet däremot är mellan hedningarnas gudar. Vad Skriften FÖRST har uppenbarat i skapelsen är PLURALITETEN av personer i Gud, och för det andra i Deut. 6:4 "endräkten" eller ENHETEN mellan dessa personer i en enda Gudom med ett enda syfte. Jag
inser att det Gamla Testamentet framöver framställer Gudomen som "en
Gud." Och att den framställningen är absolut sannfärdig! Hans namn är Jehova. Att så sker
försvagar emellertid inte på något sätt vad som uppenbarats om Gudomen som
en sammansatt pluralitet av personer. Jehova är namnet på denne ene Gudom,
som Själv utgör en endräkt av en pluralitet av personer.
Jesus identifierar Sig själv i Matt. 24:29-31, med "Människosonen" som kommer
med himmelens skyar. Han refererade till den här profetian i
Daniel. Daniel säger emellertid att Han kommer att föras fram INFÖR den
"Gamle av Dagar" då den Gamle av Dagar kommer för att överlämna ett
rike till Honom. Här ser vi definitivt en pluralitet av interagerande personer.
(precis som när Jesus och Fadern interagerade i bön i Joh. 17). Fastän GT inte med så många ord undervisar en "Treenighet," dvs. en Gud i tre personer, så framställs där med fullkomlig tydlighet både pluraliteten av personer inom Gudomen, som Gudomens enhet. GT utvecklar bara inte begreppet fram till en treenighet. Detta fullföljs däremot i NT.
|
|
