FORDONSRADIO

En teknikhistorisk webplats som beskriver
radiosystemen inom lokaltrafiken i Stockholm

Bortom den enormt stora trafikapparat som dagligdags transporterar många 100-tusentals personer, finns mycket som inte syns för blotta ögat för den vanliga resenären. Jag själv har haft förmånen att under mer än 25 års tid just arbetat med en del av detta, nämligen den teleteknik som används som informationsbärare och informationslämnare till både personal och trafikanter. Just denna hemsida kommer att beskriva SS och SLs olika generationer av kommunikationsradiosystem.

Den 10 september 1963 invigdes Stockholms Spårvägars första fullskaliga radioanläggning, den så kallade Fordonsradion. Systemet möjliggjorde en direkt förbindelse mellan trafikledning och fordon. Det efterlängtande systemet, skulle rejält effektivisera trafikledningsarbetet för Stockholms buss- och spårvägsnät, ytnätet, som trafikerades av spårvagnar, trådbussar och bussar.

Det nya radiosystemet hade föregåtts av olika fältförsök med radiokommunikation på Spårvägens linjenät. Bland annat provades radio i tunnelbanan redan 1955, och 1960 byggdes en testanläggning på sträckan Fridhemsplan-Rådmansgatan.

Så tidigt 1952 nyttjades en av Stockholm stads Eletricitetsverk ägf radioanläggning “Biltelefonnätet” för SS, då för bland annat bilburna trafikbefäl i yttre tjänst. Denna anläggning gjorde också tjänst för Spårvägens montage- och reparationsvagnar. Spårvägen hade från start två radiobilar av modell Volvo Duett. Allt eftersom trafiken utökades införskaffades fler bilar, bland annat Mercedes 180 och Volvo Amazon. 1955 fanns det 8 fordon (radiobil 14-17 och servicebilarna 11-13 och 18) med monterad radio. Verksamheten var i det närmast polisiärt organiserad, och styrdes från Spårvägens Trafikcentral “Centralövervakningen” på Tegnérgatan. Den i bilarna installerade radioanläggningen var mycket utrymmeskrävande, en baklucka på en personbil upptogs i sin helhet. Den rörbestyckade radion av typ MF 422 som levererades av SRA (Svenska Radio Aktiebolaget), bestod av tre separata delar. Fram hos föraren monterades även en manöverenhet, med bakelitlur och mikrofon samt högtalare. Som komplement till den fordonsinstallerade radion, fanns också en radiostation som var möjlig att bäras med i ett ryggsäcksliknande arrangemang. Radioanläggningen låg i 40 MHz-bandet, med en kanalindelning på 50 kHz.

Denna hemsida är designad av Tomas Sjöblom. Till grund ligger eget materiel, kunskap och erfarenhet inom området. Övrigt källmateriel kommer främst från olika SL publikationer och dokument. Ett stort tack till Spåvägsmuseum, som bistått med mycket av det äldre bildmaterielet. Hemsidan är säkerligen behäftad med fel och brister, och jag tar tacksamt emot korringeringar eller kompletterande materiel och information.

Spårvägen var under 50-talet i ett expansivt skede. Ett bevis på detta var bland annat det nya huset för den operativa trafikverksamheten, kvarteret Icarus på Munkbrogatan 4-8 (Mälartorget). Huset färdigställdes 1957 i samband med tunnelbanans utbyggnad och invigningen av tunnelbanans sammanbindningsbana mellan Hötorget och Slussen. Centralövervakningen flyttades då från Tegnérgatan till det nya huset.

På tredje våningen placerades Centralövervakningen, som nu bestod av två delar, Trafikcentralen (Tct) för övervakning av yttrafiken och Tunnelcentralen (Tuc) för övervakning av tunnelbanan. Till trafikcentralen inrapporterades alla trafikhändelser på ytnätet (Stockholmslinjerna) med SS-fordon inblandade. Till en början användes den gamla radioanläggningen från 1952 för sambandet med radiobilarna. Kontakten med bussar och spårvagnar upprätthölls med trafikcentralens radiobilar, som bemannades med trafikmästare och var utplacerade runt strategiska platser. Även telefoner anknutna i Spårvägens egen telefonväxel, användes av fordonsförarna för direktkontakt till trafikcentralen. Telefonerna var monterade runt om i staden vid bland annat knutpunkter och ändhållplatser.

Tillbaka