Mina första fjällresor hade jag en eller två polare med mig. Men så kom året när ingen kunde åka med upp till dom trollbindande Kirunafjällen.

Jag tänkte direkt att då drar jag själv, visst fanns det en liten tvekan men den försvann snabbt som tur var.

Nu har jag haft flera ensamma stunder där uppe. Det är en fantastisk känsla som möter mig när jag står där själv.

Det är tyst och stilla på fjället, jag är nedsatt långt upp på kallfjället. Helikopterns surr har tystnat och ett nytt surr börjar växa så smått, det är myggen. Jag väljer en vacker tältplats som ger mig utsikt över en liten vik i sjön. Det är spegelblankt på ytan i viken och jag kan se snöfläckarna på bergen avspegla sig. Fjälldofterna kommer med en liten vindbris. Jag njuter av stunden efter att tältet är uppsatt och min packning är placerad inne i absiden, nu skall jag göra mig klar för en tur med spöt.

Jag väljer att börja fisket från udden, en ny liten fluga lyfter jag upp från asken. Håller upp den mot en blå fläck mellan molnen och synar den, jo den är fin. Det är en liten nattsländekläckare som är bunden på en böjd krok. Det är dax för årets första fjällkast, det är en magisk stund som kanske borde delas med en vän.

Att vakna, koka sitt morgonkaffe, sträcka ut sig och njuta fullt ut. Jag har alla fiskar för mig själv, behöver inte dela detta med någon annan. Jag väljer att vandra iväg till en närliggande liten sjö som skall hålla öring. Det är fint väder medan jag vandrade dit men ett lätt regn faller mot sjöns yta när jag kommer fram. Jag böjer mig ned vid stranden och lyfter upp det kalla klara vattnet mot min mun, det smakar friskt och gott. När jag skall böja mig ut för att ta upp kaffevatten ur en liten tillflödesbäck som är ganska djup just här i svängen får jag syn på en fin öring runt kilot som självklart också sett mig. Med en snabbt slag med stjärtfenan skjuter den sig iväg genom den lilla bäcken och är borta, ett moln av partiklar blir kvar i vattnet. Jag kokar mitt kaffe i slänten i skydd från den kalla vinden som nu dra in över dalen. Lägger mig ned i gräset i slänten och blundar en stund och njuter. Ensam med mitt spö mitt i öringsdalen firas med en kapsyl whiskey och en chokladbit. Vandringen runt sjön bjuder på några små öringar, dom är ganska många faktiskt. Verkar vara ett tusenbröder bestånd, men säkert finns där några kannibaler som är ståtliga i sin svartprickiga kostymer. När jag vandrar bort från sjön så vänder jag mig om från krönet och tittar en stund mot den blåfläcken som har öring i sig.

Nästa förmiddag. Jag ligger och lyssnar till regnet mot tälttaket, mitt finger följer sakta ett blått streck på kartan. Om det bara vill sluta regna så skall jag ta en längre vandring. Det är skitväder som är extra blöt ute på fjället, det öser ned i flera timmar. Att ligga och snacka med någon fiskepolare skulle få tiden att gå lite fortare just dessa stunder. En bok får ge mig den sällskap jag saknar.

Krypa nära det lilla och ta en närbild, fånga ett minne.

Bilder som jag fångar med kameran är frusna ögonblick av ett fjäll som jag är en liten gäst hos. Under vintern drömmer jag mig lågt bort i dessa bilder. Jag behöver ta många bilder för att fånga min ensamma stund mitt i harr och öringsdalen. Många bilder blir fel exponerade osv, men sedan något år så har jag skaffat mig en digitalkamera och det har tillfört ytterligare en trevlig stund.

Stunden av ensamhet ute på fjället är toppen för min fiskesjäl.