Jag går sakta runt sjön med spöt i handen och iakttar det som ytan visar mig. Det förekommer några mindre kläckningar av fjällåsländan men det räcker inte för att dra in fisken i någon vakfest.

Väntar, kastar lite och spanar från en sten.

Väntar osv.

Mot eftermiddagen blir en vik vindstilla och en ljus nattslända börjar att kläcka inne i viken. Dom springer kors och tvärs över ytan för att snabbt komma mot land och upp i luften. Jag vet av tidigare stunder att denna vik kan bjuda på trevliga stunder för en fiskare. Jag sätter mig på en sten och gör mig lite redo, kollar tafsen, fettar in flugan. Denna stund är nog den jag gillar mest, eller kanske bästa stunden är när ytan bryts av dom första vaken för då stiger spänningen.

Några rödingar vakar nu lite kors och tvärs, det blir lite svårt att förutsäga var man skall lägga ut flugan. Kastar man fel är det stor risk att man dänger tafsen över fisken som blir skrämd och drar illa kvickt med en svallvåg kvar på ytan som ett kvitto på klantighet.

När vaket syns ute på den spegelblanka ytan, vet jag att det är nu fisket kan börja.

Men jag vet att det kommer troligtvis inte bli lätt. Myggen är som jobbigast just nu, dom kanske märker att min puls har ökat. Kaffet jag intagit ur kåsan håller mig på helspänn. Min andning stannar av, min lilla fluga ligger där ute på ytan och 2m bakom klyvs ytav av en ryggfena på en röding som sakta rör sig mot min fluga. Jag drar lite försiktigt för att ge flugan lite darr, för att visa att den ligger där bland alla andra hundra fjädermyggor på sjöns yta.

Spegelytan bryts sönder brutalt och en rygg skjuter upp, på nedglidet vet jag att den suger i sig min lilla myggimitation. Jag väntar en bråkdels sekund innan jag höjer spöt i en svepande rörelse och känner en skön tyngd i korkhandtaget. Rullen ger ifrån sig lina med ett svagt surr. Nu är jag en nöjd fjällfiskare som njuter av stunden.

Steg för steg:

Kaffe, väntan, planering, fiskestund, fotografering och whiskey.