HEM  


 

←  

Andersson & Ågren




Rörelsen, som startades 1944, omfattade smides- snickeri- och
motorverkstad samt lastbilsåkeri.
Bl. a. tillverkades gummihjulsvagnar, roddbåtar, köksinredningar,
fönster och dörrar.

Produkterna levererades till kunder över hela landet. I åkerirörelsen
användes en 5-tons och en 4-tons lastbil.

Firman, som i början endast sysselsatte 4 man, utvidgades sedan
betydligt.
Tillbyggnader gjordes 1944 och 1945.

Antalet anställda var ca 20 st.

Firman innehades av hrr Olof Andersson och Sven Ågren.

A. hade genomgått folhögskola.
Han drev 1932-44 egen åkerirörelse i Dunker efter att tidigare
ha varit fadern behjälplig på dennes gård.

Å. arbetade 1925-36 hos en farbroder i dennes smedja och
var sedan anställd som smed vid Wadsbro gård.


Minnen från Dunker på 1930, -40 och -50-talen.
Av Hans Andersson

En åkares vedermödor under kriget

Jag är infödd Dunkersbo och växte upp med mina föräldrar vid
Åsta gård. När jag var en 4-5 år övertog familjen Åsta uppgård
efter att gården hade renoverats. Min far bestämde sig för att bli
åkare och den första lastbilen köpte han 1932. Vid ett uthus på
gården gjordes ett tillbygge som blev garage för lastbilen.

Så småningom utökades åkeriet med ytterligare en lastbil och då
skarvades garagebyggnaden på så att man också fick plats med en
arbetsbänk och oljefat m. m. Den tillbyggnaden finns fortfarande
kvar.

Bland de mannar som var anställda på den tiden minns jag min
morbror Gösta, som var med från starten av rörelsen. Vidare fanns
bröderna Sigvard och Folke Andersson, Karl-Gunnar Pettersson,
Lasse Stenberg, Gösta Pihl, Gunnar Eriksson m. fl. Varje bil skulle
ju ha både chaufför och "löskarl", några hjälpmedel för att lasta och
lossa fanns ju inte.
Omsättningen på folk var ganska stor men två man blev kvar så länge
pappa drev åkeriet nämligen Sigvard och Folke Andersson.

På 40-talet, under andra världskriget, var det besvärliga tider för de
flesta. Åkarna drabbades av stora omställningar med brist på bensin,
olja och gummidäck och det var inte lätt att hålla bilarna igång. Man
var tvungen att montera på ett gengasaggregat på varje bil. I aggregatet
eldades med fint huggen ved så att gengasen bildades. Gengasen var
giftig och gav inte alls samma kraft till motorn som bensinen gjorde.
Motoroljan var man tvungen att återanvända genom raffinering.
Gummidäcken lagades i det oändliga och när inget annat hjälpte fanns
det ytterringar av järn som man fick lägga på när ett däck annars inte
skulle hålla många meter. För att spara på resurserna fick man inte
köra längre bort än fyra mil från hemorten så våra yttre gränser blev
Eskilstuna, Strängnäs, Flen och Gnesta.

På bilarna transporterades bl.a. mjölk till mejerierna i Malmköping
och senare Strängnäs. Djur kördes till slakteriet i Eskilstuna och
spannmål och jordbruksprodukter till och från Centralföreningen i
Flen. Ved kördes till kolugnarna som då fanns vid Altnäs i Dunker.
Mycket ved kördes också till industrierna i Eskilstuna, bl. a.
Fil-Öbergs, Kort-Öbergs och Stenmans och deras direktörsvillor.
Den veden hämtades från Öllösaskogarna och från Ånhammars Såg
som levererade s. k. bakved. Till järnvägsstationerna vid Dunker och
Högsten kördes ved kring skogarna kring Norrlången och lastades på
järnvägsvagnar. På den tiden fanns också mobila sågverk dit vi körde
timmer. Ett sådant fanns ibland vid Kulla gård.


Min första anställning hos smederna

Vi var nära grannar och goda vänner med smeden Sven Ågren
som med sin fru bodde på övre våningen i Oppgården.
Sven jobbade som lärling hos sin farbror som var smed vid
Vadsbro gård. När Sven så småningom övertog smedjan vid
Vadsbro flyttade familjen till kvarnstugan, inte långt från smedjan.
Gamla smeden Ågren byggde till en bostad nära smedjan vid
smedjebacken och då blev vi grannar med "farbror smen" i tio år,
jag minns honom mycket väl.
Sven ågren fortsatte som smed vid Vadsbro men i slutet av 30-talet
blev den smedjan för trång och obekväm så en ny anläggning
byggdes vid Ekenslund. Där fick jag min första anställning på
hösten 1943 som lärling med en lön på 20 :- i månaden. Det låter i
nte så mycket, de fullt kompetenta smederna, Svens bröder Bertil
och Knut, hade 1.05 i timman.
Femöringen var semesterersättning i förskott. Lönen räckte i alla
fall till och vid Sandbacken kunde Bertil och några andra börja
bygga sina villor. Om jag inte minns fel kostade villorna 17.000
kronor på den tiden.
Jag tänker ibland tillbaka och minns de här smederna, vilka
skickliga hantverkare de var. Om man tittar på ett riktigt, gammalt
vagnsbygge, och tänker på att de smidde allt för hand utan några
ritningar eller mallar, och ändå fick de allt att passa och fungera
perfekt. Exempel på detta är den sedemera välkända "Dunkervagnen"
som tillverkades och såldes i stort antal. Till Surahammars bruk
levererades en serie på 25 vagnar och till Ånhammars säteri såldes
flera vagnar som användes både i jord- och skogsbruket enligt ett
rekommendationsbrev från ägaren Bo von Stockenström. En vagn
finns bevarad, något modifierad, och kan beskådas i samlingarna
vid hembygdsgården. Alla samlare av veteranbilar skulle gråta
blod om de varit med och sett vilka klenoder som Sven skrotade
och slog sönder för att komma åt axlar och hjul till de vagnar som
byggdes. Som smedlärling fick jag jobba med att gänga handsmidda
bultar och borra hål i järnbitar till vagnsbyggena. Ett annat jobb
var att hålla släggan mot nitskallar som skulle nitas och så
småningom fick jag köra storsläggan vid grovsmide.

En annan produkt som tillverkades var "Dunkerbåten", en stabil
roddbåt. Den såldes och roddes på många sörmländska sjöar.
Bl. a. användes den av amiralen Tamm som på 40-talet då och då
vistades vid Strömshammar. Med "Dunkerbåten" rodde han över
henaren och det ryktas att han ibland hade höga militära kollegor
med sig i båten för hemliga överläggningar på gården.
Han fann båten så bra att han lånade ut sitt namn till en
reklambroschyr.


Sammanslagning av åkeri och smedja

Med anledning av att andra världskriget pågick för fullt blev
min far orolig för hur framtiden skulle utvecklas. Kanske skulle
det vara bra att ha en alternativ verksamhet. Eftersom pappa och
Sven Ågren kände varandra och var goda vänner började de f
undera på att slå ihop sina företag. Som Andersson & Ågren
skulle de kanske kunna överleva bättre vid sämre tider.
Omkring 1943-44 bildades Andersson & Ågren och verkstaden
byggdes ut med plats för två lastbilar i bottenplanet och
snickeriverkstad på övre våningen. Verksamheten utökades med
tillverkning av gengasved. En kap- och huggmaskin installerades
och björkved köptes in i stora lass, kapades, höggs och packades
i papperssäckar. Ansvarig för att sköta maskinen för tillverkning
av gengasved var Gerard Blomkvist som bodde vid Kammaren.
Gengasveden såldes bl. a. till Barkmans i Eskilstuna.

I den nya snickeriverkstaden tillverkades av plank och reglar något
slags golv till ett stort potatisförråd. Jag minns inte vem köparen
var men ett namn som ofta figurerade var en herr Lännman från
Flen. Jag tror att det var han som förmedlade en stor order på
hästdragna tippkärror som skulle användas vid AK:s vägbyggen.
Kärrorna skulle vara av så dålig kvalitet att de kunde skrotas när
vägbygget var klart. Hjulen var av uråldrigt slag, utan kullager,
virket av lägsta kvalitet, väldigt tunn plåtbeklädnat inne i skrovet
och klenare smide än som var normalt.


Verksamheten ökas ut

Omkring år 1945 skulle Andersson & Ågren bli större.
Bilverkstad inreddes i bottenplanet och större snickeriverkstad på
övre planet. En duktig verkmästare, Thorvald Furre, och tre
utbildade bilmekaniker anställdes. Vid snickeriet anställdes
verkmästare Elis Jansson och om jag minns rätt sju stycken
snickeriarbetare. Jag minns några, Nils och Arne Stenberg,
Nils Skantz, Nisse Gustavsson, Gösta Malmqvist, "Kall-Olle"
och några från Malmköping. Man tillverkade bl. a.
butiksinredningar och måttanpassade köksinredningar, möbler,
byråar och bäddbara soffor. Konsum i Eskilstuna köpte en del
möbler. Sven Ågren utvecklade också ett par typer av s. k.
slåtterlastare som skulle skörda och lasta på tillkopplad vagn,
s. k. ensilagefoder. Tyvärr var de klumpiga och svårhanterliga
och blev snart omoderna då konkurrenterna lanserade slaghacken.

Åren 1945-46 fick jag utbilda mig på verkstadsskola i Eskilstuna.
Praktiskt verkstadsarbete gick bra såsom smide, gassvetsning
och maskinbearbetning, men med teori var det sämre vilket jag
skyller på min lärare i folkskolan som aldrig kunde lära ut
stavning och räkning. Algebra och ekvationer hade jag aldrig
hört talas om. Nåväl, Andersson & Ågren fortsatte sin verksamhet
i den riktning de stakat ut. Andra världskriget tog slut och allt
skulle återställas till det normala. Alla gamla undanställda bilar
och traktorer skulle ses över och komma till användning igen.
Många fordon hade stått uppallade i lador och uthus och farit
väldigt illa. Ofta var de i behov av helrenovering, motorerna
var ibland helt hoprostade. Bilar som körts på gengas skulle
återställas till bensindrift. Mycket arbete fanns.

När alla traktorer kom igång igen öppnades en ny marknad
för tyngre släpvagnar och kärror.
Detta hakade Ågren på och började fara runt på skrotgårdar
och militära överskottslager för att hitta lämpligaobjekt att
bygga om.


Företaget delas upp

Trots att det fanns mycket arbete och gott om arbetskraft
blev företagets ekonomiska situation en katastrof.
Andersson & Ågren var otroliga arbetsmänniskor som om
det behövdes jobbade dygnet runt, men de var dåliga affärsmän.
Kanske satsade de på fel produkter, i vissa fall dålig kvalitet
och det skapade en del kostsamma reklamationer. På något sätt
räddades företaget från konkurs men samarbetet skar sig och
företagetdelades upp. Jag minns inte årtalet men pappa
övertog åkeriet och bilverkstaden och Sven Ågren smedjan
och den mekaniska verkstaden. Snickerifabriken överläts
på en fabrikör från Malmköping som hette Nylén.

Det här är händelser som skett i Dunkersbygden och kring
Ekenslund och Sandbacken som jag minns det fram till
omkring 1950.


Bilder

Klicka för större bild




















Källor:

Malmköpings hembygdsförenings Årsbok 2007,
Berättelser från Dunkers och Lilla Malma socknar

←  

HEM