I samarbete

med naturen

I hela mitt vuxna liv har jag lyssnat, funderat, läst och skrivit om hälsa. Det var en provinsialläkare som satte mig på det spåret. Jag var i tioårsåldern, bräcklig och hjärtsjuk ”Var inte ledsen”, försökte läkaren trösta min mor. Jag höll henne i ett kjolveck och hörde allt. ”Han kan bli 20 år.”

 

Som tonåring var jag ett tag cykelbud hos en kaffehandel på Jarlaplan i Stockholm. Att gå in med öl till en pappershandlare i butiken intill ingick i den dagliga rutinen. Vi hade i förbigående små vänliga samtal, den alkoholbundna pappershandlaren och jag, och en dag sa han att han hade en tidning som han tyckte att jag skulle läsa. Han ville skänka mig ett exemplar. Tidningen hette Frisksport.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade nog undrat över vad det var för tidning. För när jag cyklade omkring med kaffe såg jag ofta tidningens löpsedlar utanför tobaks- och pappersaffärerna. Ett stort ord på dem som jag isynnerhet undrade över var KRUSKA. Nu kunde frågetecknen rätas ut. Jag läste och fann att kruska var en kligröt. Men framförallt fick jag en ny livsuppfattning. Jag var medskapare och medansvarig. 

 

Jag läste att frisksport var att ge sin kropp naturligt motstånd. Istället för att spara sig borde man bruka sig. Det var att vara utomhus i ur och skur, i skogen, vid stränderna, på ängarna. Naturen och djuren, vindarna och solen var en del av det stora kamratskapet med livet. 

 

Jag fortsatte att läsa Frisksport. Den kom ut som veckotidning och jag längtade till dess utgivningsdag varje vecka.

 

Frisksportarnas främsta tränare hette Arne Tammer. Han blev också rörelsens mest kända person. Hans i stora annonser förkunnade budskap är fortfarande känt och citerat: ”Ge mig en halvtimme om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!” Jag förstod att det löftet inte gällde mej.

 

Men i mittuppslaget på varje nummer av Frisksport fanns vid den här tiden en stort uppslagen artikel av Are Waerland. Vår dagliga mat var det viktigaste för vår hälsa. Det mötte misstro och bland frisksportarna grodde en opposition. Det borde räcka med ett friskt använt liv, ansåg många. ”Morsans mat” skulle man verkligen inte ifrågasätta. Frisksportrörelsen delades i två grenar och Waerlandrörelsen blev ett faktum. Dess första namn var Allnordisk Folkhälsa, nu heter den Hälsofrämjandet.

 

Den livsstil Are Waerland företrädde var baserad på helhet och är inte ett blandat allmänt smörgåsbord, så som hälsoingre-dienserna numera serveras. Den kallas hälsolivsföring och är ett sätt att leva.

 

Ett riktmärke för hälsolivsföring präglade jag för flera decennier sedan och använde som motto för Tidskrift för Hälsa, då jag var dess redaktör. Samarbete med naturen är inte längre den tidningens motto. Men samarbete med naturen är och förblir  hälsans och allt livs härliga grundregel.

Eskil Svensson