SAGAN OM SKYMNING
Det
var en gång en mörk och regnig natt över den lilla staden Piteå.
Månen var full och gastarna började smyga sig fram från sina
gömställen. I mörkret rörde sig fyra människoliknande
varelser, och de var på väg till ett slott som i alla tider blivit
misstänkt för att vara hemsökt. Slottets namn var Medborgarskolan.
-Det
är så mörkt, viskade Michael. Är det långt kvar?
-Nej, bara två meter, svarade Anders tyst.
-Då är vi alltså snart framme? frågade Egon sin vana
trogen dumt, och Per nickade.
De var alla på helspänn, och skräcken lyste i deras ögon.
Anledningen till att de var på väg till det kusliga slottet var att
de alla hade fått en idé om att skriva en bok. De hade hört
att det skulle finnas en stark man i Medborgarskolan som brukade hjälpa
den eller de som behövde det, och de var villiga att trotsa allt som fanns
i spökslottet för att söka upp denne man, som hette Ove.
Ur mörkret reste sig plötsligt slottet för dem, och de stannade.
Den mäktiga stenbyggnaden såg ut att ha fått utstå otaliga
duster genom århundrandena; den bastanta trädörren var full
av huggmärken och de två tornen var sargade i kanterna. Slottet var
mer skräckinjagande än vad de hade väntat sig, och högt
däruppe såg de en stor samling kråkor hungrigt titta ner på
dem.
Micke, för stunden den modigaste av dem alla, öppnade dörren
och ett knarrande läte ekade ut i natten. De gick in i den stora hallen
och stängde dörren efter sig.
-Jag är rädd, viskade Egon.
-Ta det bara lugnt, sade Per. Jag tror att de där sägnerna om spöken
på slottet bara är påhittade för att hålla folk
borta. Ingenting kommer att hända, bara vi håller oss lugna...
De gick sakta uppför en bred stentrappa och nådde till slut en kort,
av brinnande facklor svagt upplyst korridor. Den kantades av två stora
dörrar på vardera sidorna, och det fanns blodiga klösmärken
på dem. Alla kände hur isande kallt det var i slottet; det var som
om Medborgarskolan hade en egen mörk själ som förutom kyla även
utstrålade enorm ondska.
Anders försökte skrika ut Oves namn, men hans röst svek honom.
De andra misslyckades också och de insåg att de skulle bli tvungna
att undersöka rummen för att hitta Ove.
De öppnade dörren som var till vänster och plötsligt drogs
de in i rummet av två mycket starka händer.
Rummet var mycket litet, och det hade varken några möbler eller fönster.
Framför dem stod en muskulös man som tittade mycket misstänksamt
på dem, och han sade:
-Jag heter Freddy; vilka är ni?
-Vi är bara fyra författare, svarade Anders, och vi vill ingenting
ont! Vi vill bara prata lite med Ove...
Plötsligt materialiserades tre groteska monster i rummet. Två av
dem var långhåriga och hade Iron Maiden-T-shirts på sig; den
tredje var snaggad och grönmålad. Freddy spände sina muskler
och drog fram två gamla och hårda vetelängder från sina
byxfickor, och med dessa slog han monsterna i bitar (i sin jakt på att
döda hemska monster hade han i sin iver nästan attackerat Egon också...)
De fyra författarna gav den starke mannen beröm för sin insats,
och Per frågade:
-Känner du Ove? Vet du var han håller hus?
-Javisst! svarade Freddy, samtidigt som han snabbt stoppade ner fikabrödet
i sina byxor igen. Han befinner sig i rummet mittemot! Men nämn inte för
honom om de gamla vetelängderna; han är nämligen ute efter dem...
Författarna såg i mannens ögon att han menade allvar. De lovade
på heder och samVETE att inte säga någonting, och de gick ut
i korridoren.
-Okej, sade Anders bestämt. Nu knackar jag på den här dörren
och så nämner vi inte fikabrödet för Ove - kom ihåg
det!
Alla nickade till svar, och Anders knackade lätt på dörren.
Inifrån rummet kunde de höra en ljuvligt vacker, ljus stämma
säga "kom in", och de såg skrämt på varandra.
Författarna hade väntat sig att Oves röst skulle vara basig och
full av manlig styrka, inte som den röst de just hört.
-Jag är rädd, viskade Egon.
Anders tog ett djupt andetag och öppnade dörren. De kom in i ett rum
möblerat med ett stort skrivbord och en stol, och det fanns två fönster
som var klädda i blommiga gardiner. På skrivbordet satt den vackraste
kvinna de någonsin sett, och Micke harklade sig och sade:
-Hej, vi är författare och vill skriva en bok tillsammans.
-Jaså? kvittrade den ljuva varelsen. Då vill ni alltså träffa
Ove?! Jag heter Ann-Louise och jag är hans högra hand; Ove är
bara ute och ändrar sin P-skiva, men han är snart tillbaka.
Freddy, den starke mannen, rusade plötsligt in i rummet med vetelängderna
i högsta hugg. Efter sig hade han en minst lika muskulös man, och
Ann-Louise skrek:
-Ove! Lugna ner dig! Låt Freddy få behålla sitt fika!
Micke såg på Per och viskade:
-Så det där är Ove?!! Allright!! Om han säger "ja"
till våran idé så kan vi vänta oss att våra noveller
säkerligen kommer att bli publicerade; han verkar ju verkligen kämpa
för det han ger sig in för!!!
-Sluta! skrek Ann-Louise. Ove, jag har köpt fikabröd till dig, så
du behöver inte jaga Freddy!
Ove stannade upp. Han gav henne en besviken blick, som klart visade att han
tyckte att själva jakten var halva nöjet.
-Se här! sade hon och plockade fram ett par bullpåsar. Och så
ser du väl att vi har besökare?!! De här pojkarna vill skriva
en bok och de behöver din hjälp, våran hjälp!
Ove lugnade ner sig direkt då han plötsligt uppmärksammade de
fyra författarna. Han gav dem ett bländvitt leende och en obeskrivlig
trygghetskänsla fyllde samtliga i rummet. Medborgarskolans härskare
tog upp sin mobiltelefon från bröstfickan och ringde ett samtal.
-Ja, hej, detta é Ove på Medborgarskolan! Är detta bokförlaget
Ord & Visor? Bra! Vi vill gärna att ni trycker upp sisådär
500 exemplar av en kommande novellsamling som vi har på gång. Ställer
ni upp? Bra! Jag hör av mig senare så kan vi komma överens om
kostnader och sån´t! Hej då!
Alla kramade varandra, Freddy bjöd till slut på sitt fika och lycka
fyllde världen.
