Peter vred och vände sig i sängen men kunde inte riktigt få till en skön liggställning. Det hela blev ju inte blev ju inte bättre av att främlingen i sängen på andra sidan stugan, snarkade som en hel pluton. Om det inte hade varit för ovädret så hade han varit framme vid bilen och på väg hem nu. Det var dock tur att han hade kommit fram till stugan före det lätta duggregnet hade förvandlats till ett ihållande hällregn.
--Även om Peter inte kunde sova så kunde han i alla fall trösta sig med att han var torr. Det var ju bara synd att han inte hade fått vara själv. Inte för att främlingen, som inte ens velat presentera sig, varit direkt påträngande. Maken till tystlåten människa hade Peter aldrig råkat ut för. De små försök till samtal som Peter hade försökt sig på att starta, hade bara slutat med korta "ja" eller "nej". Till slut hade Peter bestämt sig för att det var bättre att inte ens försöka. Om killen inte ville snacka så varför försöka tvinga honom.
--Tyvärr så var inte främlingen lika tystlåten i sovande tillstånd som i vaket. Hela stugan nästan vibrerade när hans snarkningar slog ut tystnaden, Ju mer som Peter bestämde sig att ignorera ljuden och somna, desto mindre verkade han kunna göra just detta. Peter var hur klarvaken som helst. Tillsist, om inte för annat så för att bryta mönstret, så sträckte han sig efter ryggsäcken ur denna fiskade han upp en ficklampa och en liten pocketbok av Stephen King. Kanske skulle en god rysare få honom sömnig.
--När Peter hade läst i kanske en kvart råkade han titta upp från den spännande boken. Hans blick drog sig av någon outgrundlig anledning till stugans enda fönster. En blekvit figur, halvt genomskinlig, lutade sig mot fönsterrutan. Peter hoppade till och kastade ifrån sig boken, han kunde känna hur håren på hans arm ställde sig rakt upp och en svimningskänsla kom över honom. Peter blundade och upprepade högt för sig själv "Det finns inga spöken, det finns inga spöken!!" Peter tog ett djupt andetag och tittade försiktigt på fönstret igen. Den spöklika figuren stod fortfarande kvar vid fönstret och verkade skrika till honom. Det var i alla fall det intryck som Peter fick, trots att inga ljud kunde höras.
--Den första impuls som Peter då fick var att skrikande springa ut från den lilla stugan och ut i natten, enda orsaken att han inte gav efter för denna impuls var att han inte ville springa rakt i armarna på vålnaden. Som ju faktiskt befann sig på utsidan av stugan. Peter blundade igen, vände sig om och rullade ihop. Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Det fanns ingen utväg någonstans. Peter kunde inte gärna springa ut och stugan hade bara ett rum. Peter darrade av skräck.
--Det kröp i Peters rygg, han var tvungen att vända sig om. Genom att uppbåda hela sin viljestyrka så lyckades han vända sin blick mot fönstret. Den ovälkomna gästen stod kvar och verkade fortfarande skrika någonting till honom. Peter ville vända bort sin blick än en gång men han vågade inte. Om han gjorde det så skulle ju varelsen kunna komma in i stugan utan att han hann se det. Utan att titta direkt på den otydliga vita figuren utanför fönstret, utan snarare genom att betrakta den stackars varelsen genom ögonvrån bevakade Peter att "den" inte kom in i stugan.
--Det var inte förrän morgonen som spöket bleknade bort. Vädret hade blivit bättre, solen sken in genom fönstret. På några timmar skulle han vara framme vid sin bil och ute ur den här mardrömmen. Tänk att få sova en natt utan några onda andar som vakar utanför, tänkte Peter och rös till av bara tanken på vad han hade varit tvungen att utstå denna natt. Snabbt plockade Peter ihop de få saker som han hade packat upp från ryggsäcken. Han märkte inte att snarkningarna hade upphört.
--"Var är du på väg?" frågade främlingen som redan ställt sig upp.
--"Hem", svarade Peter kort. Förvånad över att främlingen tilltalade honom med så många ord. För ett kort ögonblick funderade han på att berätta vad som hade utspelats under natten. Han bestämde sig dock för att inte göra det, uppriktigt sagt så fanns det inte en chans i världen att främlingen skulle tro honom.
--"Tror inte det"
--"Va?" sa Peter som trodde att han hört fel.
--"Inte förrän du lämnar tillbaka min plånbok, din jävel!!" Främlingen hade vid det här laget fått en knallröd ansiktsfärg och det gick inte att missta sig på att han inte skämtade.
--"Nu lugnar du ner dig", sa Peter med så bestämd röst han kunde uppbringa. "Jag har inte tagit din plånbok."
--"Jaså, var har den tagit vägen i så fall", skrek främlingen. "Tror du kanske att den har flaxat iväg av sig själv."
--Den stod nu fullständigt klart för Peter att främlingen måste vara fullständigt galen. Nog för att han varit konstig föregående kväll men nu var han som en annan människa. Innan Peter hann tänka längre än så, drog främlingen upp en stor kniv från sin jacka.
--"Ta det…" längre än så han inte Peter.
--Kniven som susade genom luften och träffade Peter genom halsen, tystade honom effektivt. För en sekund stod Peter förvånad och tittade på skaftet som stack ut ur hans hals, sedan drog främlingen ut kniven och benen vek sig under honom. Som en säck potatis rasade han ner i golvet. Han kunde känna hur blod pulserade nerför hans hals och ut på det smutsiga golvet. Peters synfält blev mindre och mindre. Han kunde inte röra sina armar och ben, det var precis som om de blivit förlamade. I detta läge borde han känna sig rädd och visst gjorde han det, men det fanns också ett stort mått av förvåning. Peter kunde inte riktigt förstå att detta verkligen hände honom.

Peter stod utan för stugan och tittade in där han låg och läste en Stephen King bok. Han försökte gå in i stugan men det var precis som om hans kropp inte var av fast materia längre, han kunde inte trycka ner handtaget för att varna sig själv. Peter försökte banka på fönstret med samma dåliga resultat som tidigare. Till sist så skrek han utanför fönstret "Ge dig av innan det är försent!!"

©Per Engman

[ Noveller ]